Söndagen den 12/7
    Efter en lång dags väntan gav vi (Johan och jag) oss äntligen av med buss från Duveds station kl 19.35.
    Från Östersund var tåget försenat p.g.a. elfel men de höll nattåget till Kiruna i Bräcke så att vi hann med och kunde ansluta oss till de andra  som startat från Linköping tidigare under dagen. Jag sov som en stock under natten vilket inte alla gjorde. För Johan var det en mindre chock att standarden på liggvagnarna på SJ var så låg. Han jämförde dem med liggvagnarna mellan Estland och Litauen.

Måndagen den 13/7  Sol och varmt.
    Vi sov tillsammans med en grupp grabbar som skulle upp och fiska i trakterna av Kiruna. De hade fixat en helikopter transport ut till sjöarna och skulle bo i militärtält och hade mycket svårt att förstå tjusningen i att enbart vandra i fjällen.
    Väl framme i Nikkaluokta utbröt ett frenetiskt ompackande. Kenneth och Veronica var redan där. De hade bilat hela vägen upp och skulle ta vägen via Norge hem för att hälsa på släktingar. De hade bärkassar fulla med mat som de hade räknat med att fördela mellan oss. Men de blev snabbt på det klara med att vi alla hade mat som skulle fördelas så det var bara att packa ner allt i sina egna packningar. Vi bar alla lite tungt men jag tror inte att någon hade för mycket på ryggen. 
    Under våren hade vi torkat maten som vi skulle ha med oss och det som vägde var i huvudsak bränsle och bröd.
    Innan alla var klara med ompackningen hann klockan bli 12 och vi hade ett litet rådslag om vi skulle äta innan vi gav oss iväg på leden mot Kebnekajses Fjällstation. Vi beslutade att gå en halvtimme för att sedan ta en lunchrast vid en jåkk. Det tog en och en halv timme innan vi kom fram till Laddujåkka vilket var i längsta laget för många. Orsaken till att det tog så lång tid var bl.a. krånglande ryggsäckar av märket Manson från Stadium en stor varning för dessa säckar som är i smäckraste laget.
    Efter lunch vek vi av från leden straxt efter första bron och gick upp mot Cievrracohkka. Flera i gruppen hade det jobbigt i värme samtidigt som stigningen började. Vid 6-tiden beslutade vi oss att stanna för dagen trots att vi inte riktigt hade hunnit fram till det planerade nattlägret. Vi hittade en utmärkt "lägerplats" och slog upp våra sju tält för första nattens vila. Många hade inte orkat längre.
    Efter det att Veronica gjort tapetklister av makaronerna (vi fick köttfärssås till) och jag passat på att bada i en förbirinnande liten jåkk drog vi oss tillbaka in i våra tält för att ta igen förloras SJ-sömn.  Tommy Gustavsson och hans son hann med ett toppbestigning innan det var dags att lägga sig.
    Klockan är nu 21.40, Thomas, Hans och jag delar ett tält för fyra (vilken lyx!!). Utanför har myggorna slagit en järnring  runt tältet så ingen vågar sig ut. I morgon ska vi försöka ta igen sträckan vi inte har hunnit med under dagen hoppas det går!

Tisdagen den 14/7 Mulet, dimma och tidvis regn.
    Vi steg upp kl 7.00 målet var att vi skulle vara iväg kl 8.30 men morgon bestyren tog betydligt längre tid än beräknat och vi kom inte iväg förrän kl 10.00.
    Kenneth upprepade Veronicas bedrift från gårdagen och gjorde tapetklister av havregrynsgröten.
    Innan vi gav oss av samlade vi alla för att berätta om vad som skulle hända under dagen samt berätta om dagens blomma som var fjällviol. Jag vet inte hur många som var intresserade men några uppskattar nog inslaget av botanik. Definitivt triggade Kia på det hela, vilket gjorde att hon lade beslag på min fjällflorabok och jag såg knappt röken av den under resten av vandringen.
    När vi väl kommit iväg så väntade en ganska jobbig första kilometern där vi arbetade oss upp cirka 300 meter. Johanna hade det besvärligt med att hon mådde illa och hade ont i magen troligen p.g.a. av att hon druckit mycket kallt vatten på morgonen, detta gjorde att farten var ganska låg och vi kom fram till sjöarna som var det planerade nattmålet efter första dagen vid lunchtiden.
    Efter lunchen kom dimman över oss och vi gick på "snöre" resten av dagen vilket visade sig vara ett effektivt sätt att få fart på trötta fötter. Hans gick först och skötte orienteringen och farthållningen medan jag själv cirkulerade inom gruppen för att känna av stämningarna och uppmuntra de som var lite trötta och slitna. Förutom dimman drog en och annan regnskur över oss.
    Terrängen var till att börja med slät och bra och vi hittade bl.a. isranunkel i mängder. Frampå eftermiddagen blev det allt stenigare och stundtals ganska besvärligt att ta sig fram samtidigt som dimman tätnade ytterligare.
    Vid 6-tiden gjordes det halt och jag tillsammans med Thomas, Kenneth och Tommy G gav oss iväg för att hitta något ställe att slå upp tälten på. Terrängen var stenig och gropig och ingen trodde väl riktigt att vi skulle hitta något men Tommy sprang rätt på ett mycket bra ställe. Dimman hade tillfälligt lättat något och vi kunde konstatera att vi hade kommit fram till det ställe där vi hade planerat att stanna för natten en platå på 1300 meters höjd. Tommy G vände tillbaka för att hämta de andra samtidigt som Thomas och jag gav oss ner till några sjöar i närheten för att se om vi inte kunde hitta någon plats att tälta på nere vid vattnet. Vi hittade inget utan vände tillbaka till det första stället. De andra hade kommit fram till nattlägret när vi kom tillbaka och lämnat Thomas och min packning kvar. Inga problem sa vi och gav oss av för att hämta dem. Lättare sagt än gjort visade det sig. Vi överraskades av tät dimma och gick snabbt bort oss. Redan under planeringen hade jag tryckt på att samtliga skulle ha en visselpipa med sig och nu kom min till pass. Med hjälp av visselsignaler lyckades vi orientera oss tillbaka till de andra, snopna och lite skrämda av hur lätt det är att gå bort sig i dimman. Sikten var väl runt 5 meter. Kenneth anlitades som guide men inte heller han hittade våra packningar och efter en liten stund var han borta i dimman och det var bara för Thomas och mig att på nytt med visselpipan som hjälp pejla oss tillbaka till nattlägret. Till vår stora lättnad hade Kenneth lyckats ta sig tillbaka till lägret straxt innan med hjälp av de visselsignaler som Hans sände ut. Skam den som ger sig, vi gjorde ett nytt försök denna gång med en större styrka. Tommy G, Hans, Kenneth, Thomas och jag gav oss av igen. Kvar lämnade vi stocken med en visselpipa för att guida oss tillbaka. Denna gång lyckades vi hitta våra ryggsäckar efter en stunds letande.
    Under tiden som vi letade efter våra ryggsäckar hade Kia och Veronica fixat kvällsmaten och gissa om det smakade gott att få någonting i magen efter allt traskande i dimman. Till kaffet hivade Hans fram lite värmande droppar som vi tog i medicinskt syfte (dämpar hysteriska skratt och mildrar smärtan från värkande muskler).
    Just nu ligger jag och lyssnar till regnet och blåsten utanför. Klockan är 22.15 och det är dags att lägga sig på örat. Alla har varit mycket duktiga i dag och vi har tagit in sträckan som vi förlorade under gårdagen.

Onsdagen den 15/7  Dimma, Mulet och regnskurar.
    Det har regnat och blåst hela natten och när det var dags att gå upp kl 7.00 var det mjölkvitt av dimma runt oss och det blåste en del. Efter en liten stund kom regnet.
    Kenneth lyckades lite bättre med gröten i dag en bedrift med tanke på att han Kia och Veronica stod ute i snålblåst och regn och lagade frukost. Vi åt frukost i vårt tält. Trångt, mysigt och efter en stund ganska varmt.
    Kl 10.00 kom vi iväg. Hans och jag tog ut kompassriktningen och sen bar det av ut i dimman. Terrängen var ganska besvärlig med sten, dy och vatten . Efter en stund stannade Hans i täten för att han hade mycket ont i sina höfter. Redan första dagen hade han känt av dem och har troligen någon slags inflammation. Nu hade han så ont att han inte orkade längre trotts att han tagit värktabletter på morgonen. Jag gick runt bland de andra för att höra om någon hade någonting starkare än det som Hans och jag hade med mig. Jag fick napp på en starkare variant av Ipren som Hans fick och efter en stund så gav vi oss av igen. Det var dimma, plant, stenigt, dyigt och vått fram till klockan 12, då det sprack upp och vi kunde se Ladjovagge nedanför oss. Stärkta ev en kort solglimt traskade vi nedåt i dalen men, vid 14-tiden hade orken tagit slut och vi stannade för lunch. Enligt planerna skulle vi gå förbi Kebnekaise fjällstation men vi bestämde att försöka hitta någon plats innan fjällstationen i stället. Vi hittade en bra plats straxt efter bron över Darfaltjonka vid 16.30-tiden, det regnade och vi slog snabbt upp våra tält. Hade det inte varit för den där sista regnskuren hade vi varit torra i tälten. Klockan är nu 18.00 och jag är kvar i tältet medan de andra har gått upp till fjällstationen för att torka upp. När Kia och Hans kom tillbaka började de göra en trerätters middag som var suverän (löksoppa, skomakarlåda och jordgubbskräm). Kenneth , Thomas och Jag spelade mexle, jag vann. Vi bestämde att försöka oss på en toppbestigning nästa dag.

Torsdagen den 16/7 Mulet och tidvis regn.
    Vi var 18 stycken som steg upp klockan 6.00 för att ta oss upp på Kebnekaises sydtopp. Straxt innan 8.00 gav vi oss av mot fjällstationen för att lämna ett färdmeddelande efter det att jag samlat de som skulle upp samt berättat om dagens blomma som var tätört, men på fjällstationen tog de inte emot några färdmeddelanden om man inte bodde där!!!. Vi fick ringa hem i stället. Efter en del strul med telefonkort mm lyckades Hans få tag i Birgitta. Vi kom iväg från fjällstationen vid 9-tiden. Vägen upp var rena ”tio små negerpojkar” eftersom den ena efter den andra tvingades ge upp av olika anledningar och sista gruppen på 7 personer vände på Vierranvårris topp (1700 meter över havet) efter det att en i gruppen fått astma till följd av ansträngningen. Innan dess hade vi mer eller mindre klättrat sista biten upp via snölegor och sten.
   Vi tog det lugnt hem och kom till fjällstationen vid 18-tiden. Thomas, Kenneth och jag anmälde oss till en guidad tur upp till toppen nästa dag.
   De som stannat hade under dagen haft en skön vilodag med bastubad och värme på fjällstationen. Jag lånade Johans kort och passade även jag att ta en bastu efter topptursinformationen de hade på fjällstationen.
   När vi kom tillbaka hade Kia och Hans gjort blåbärssoppa med Ölkorv (Salami!!) till!!??. Man äter allt när man är på fjället.
   Vi försökte analysera vad vi gjort fel under dagens toppförsök och kom fram till att vi inte skulle haft så bråttom utan stannat för lunch innan vi gav oss uppför Vierranvårris branter.

Fredagen den 17/7 Växlande väder
   Kl 8.00 var vi en grupp på 40 personer som tillsammans med två guider gav oss upp mot Kebnekaises sydtopp via Björlings glaciär. Leden upp kallas för den Östra leden och är kortare och minst lika brant som leden upp på Vierranvårri. Efter glaciären skulle vi till och med ha en del klätterinslag.
   Jag kände av att vi försökt dagen innan i benen som var ovanligt tunga, men jag hade inga problem att hänga med i takten och var till och med piggare än en del som var minst 20 år yngre än mej.
   Vid 11-tiden var vi uppe vid Björlings glaciär. Till min förvåning gav vi oss ut på glaciären utan att säkra oss trots att vi gick på en kam med branter på bägge sidor och glaciären hade en del djupa sprickor som vi fick hoppa över. Vandingen på kammen var imponerande vacker. Under tiden som vi vandrade på glaciären så började det komma ner en hel del snöblandat regn och när vi kom fram till  bergsväggen som vi skulle klättra upp för några hundra meter från toppstugan meddelade guiden att klippväggen var för blöt och hal att klättra på.
   Besvikelsen var mycket stor men det var bara att vända hem igen. Vi såg nordtoppen från det ställe vi var men sydtoppens som är snöbetäckt försvann i molnen. Så nära men ändå så långt bort!!
   Vägen hem började med att vi åkte på baken nerför snökammens sida ner till glaciären. Mycket brant och jag skulle under andra betingelser inte gjort det men med snö som bromsade "fallet" så var det inga problem. En hissnande upplevelse. Jag har aldrig varit så nära fritt fall.
   På vägen hem passade vi på att åka kana ner för ytterligare glaciär. Denna kana var inte riktigt lika brant men säkert 5 ggr längre och vi fick upp en bra fart. Farten var så hög så att en kille inte han stanna utan hamnade i en jåkk Olyckligtvis drog han tummen ur led. Men guiden drog den rätt på plats.
   Vi var hemma igen vid 13-tiden. De flesta hade redan gett sig av mot Nikkaluokta när vi kom tillbaka. Resten av dagen vilade vi oss, pratade, spelade kort och mexle samt handlade i fjällstationen.
   Under hela eftermiddagen gäckade fjällen oss med bra väder och alla låga moln som vi gått i under förmiddagen var borta men en och annan regnskur har dragit förbi.
   Klockan är just nu 23.40 och jag lyssnar till regnet på tältduken. I morgon bär det av mot Nikkaluokta. Det känns lite snopet att vi inte tog oss upp på kebne. Men vi kommer säkert tillbaka något år och gör ett nytt försök. Vi skall väl inte ha samma otur som den Finländare som Hans träffade som var upp i kebne-massiven för fjärde gången för att försöka komma upp på toppen utan att lyckas.