Ökenkriget 1940 - 1943Ökenkriget 1940 - 1943
Första juni 1940 hade italienarna ca 250000 man i Libyen och Cyreneika. Den brittiska överbefälhavaren i Mellersta östern Wavell och hans befälhavare O´Connor hade bara 30.000 man. Anledningen till att britterna hade styrkor i Egypten var bl.a. att Suezkanalen var den snabbaste transportväsen för den viktiga oljan.
Italienarna inledde den 13 september 1940 ett anfall mot Egypten, men det skedde långsamt och försiktigt. Britterna gick den 7 december till motanfall. Detta krig dominerades främst av motorfordon som tanks och andra bandfordon. Det utvecklades till en stor brittisk pansaroffensiv , som gick rakt igenom hela det italienska försvaret. Britterna tog 150 000 fångar och erövrade hela Cyrenaika. En fullständig seger var inom räckhåll, då Wavell tvingades avbryta offensiven av politiska skäl: läget på Balkan hade plötsligt ändrats, och Churchill ville nu öppna en ny front i Grekland. De allierade styrkorna skars ner eftersom man sände trupper till Grekland. Så nu var de endast en division kvar.
Detta beslut kom att få delvis katastrofala följder. I stället för att få ett krig som hade kunnas sluta i öknen inom någon månad höll det på i tre år. Den 12 februari 1941 anlände nämligen Erwin Rommel med afrikakåren som till en början bestod av 2 divisioner (En division är 10 till 15.000 man).
Som exempel på skillnaden i material använde sig de allierade av tvåpundingar, dvs projektiler som vägde ca 1 kilo. De trodde att det var det bästa som fanns. Men det visade sig att de inte ens kunde skjuta sönder tyskarnas stridsvagnar.
Rommel angrep dem i slutet av mars 1941. Han tog tillbaka stora landområden. Han tog också tillfånga General O´Connor. O´Connor lyckades fly efter sitt tredje försök.
Medan axelmakterna (Italien och Tyskland) drog fram mot Egypten försökte Wavell hindra det genom att lämna styrkor som hotade deras flanker (sidor). Rommel kom till en stad som hette Tobruk i april 1941. De allierade försvarade orten från april till december 1941. Rommel lyckades inte komma längre, till största delen p.g.a. försörjningssvårigheter. Axelmakterna fick inte fram drivmedel och ammunition p.g.a. att de allierade genom att de hade kvar Malta kunde stoppa de tyska fartygen.
Den 5 juli 1941 bestämde Churchill att Wavell skulle bytas ut trots att han under sin tid som överbefälhavare inte gjort några större misstag. Wavell ersattes av Auchinleck.
Auchinleck gjorde en offensiv den 18 november 1941 och återerövrade en sträcka på ca 50 mil. Rommel försökte göra ett motangrepp, men det misslyckades eftersom han fortfarande hade brist på både ammunition och bensin. I slutet av december retirerade han . I slutet av januari gjorde han en ny attack. Vid den attacken återerövrade han orter som han förlorat i tidigare strider. Nu hade de allierade förlorat omkring 17.ooo man fast axelmakternas siffror torde vara det dubbla.
I januari 1942 försökte Rommel övertala Hitler att angripa Malta så att engelsmännen inte skulle kunna förstöra deras försörjningstranporter. Axelmakterna började ett angrepp av Malta genom flygbombning, men någonting gjorde att Hitler var tvungen att avbryta operationen.
Rommel startade en ny offensiv den 27 maj 1942. Han gick ut i öknen för att angripa Britternas bakre trupper. Britterna gjorde motattacker som tvingade tyskarna att vända tillbaka. Efter att ha slagits i 16 dagar, retirerade de allierade. De allierade använde nu alla styrkor för att försvara El Alamein
Från juli till oktober 1942 stod de två arméerna på en begränsad yta mittemot varandra . I norr var det havet som hindrade och i söder sumpmarker. Rommel ödslade med sina krafter. Hans förråd började tömmas igen. I slutet av augusti fick han nytt drivmedel. Han skulle nu göra ett nytt försök.
I mitten av augusti bytte Churchill åter överbefälhavare. Det blev general Montgomery som övertog befälet.
Rommel gick åter till angrepp den 31 augusti. Det angreppet misslyckades. Det var Rommels sista stora verkliga offensiv i västra öknen.
De allierade byggde nu upp en stor armé. det tyska försvarsverken var fortfarande starka med minor och pansarvärn, som täckte ett 8 kilometer stort område.
Montgomery startade ett anfall den 24 oktober 1942 med ettusen kanoner som satte igång en stormeld mot fiendens försvarsverk.
Detta slag pågick till den 3 november 1942 då Rommel gav slaget förlorat. Han lyckades retirera med en stor del av sina trupper. till Tripolis.
Slaget vid El alaamein vanns delvis genom det mod och den skicklighet som Montgomerys armé visade. General Montgomery började bygga upp ett nytt självförtroende hos de allierade.
Den 8 november landsteg amerikanska och brittiska styrkor i Nordvästra Afrika operation facklan. Med operation facklan inleddes den sista ronden i kampen om Nordafrika.
Sommaren 1942 stod kriget och vägde. Axelmakterna var fortfarande på offensiven och tycktes ha överhanden. Andra slaget vid El almein och de allierades landstigning i Nordafrika i November 1942 var en av vändpunkterna för andra världskriget.
Tyskarna och deras Italienska allierade lyckades hålla ut i Tunisien till den 13 maj 1943, då de sista axelmaktförbanden kapitulerade. Cirka 175.000 soldater föll i de allierades händer. De allierade hade nu vunnit.