Hitler tros ha fastställt datumet för krigsutbrottet till den 28/2 1938. Den 26 september lät Chamberlain genom ett brev meddela Hitler, att Frankrike skulle ställa sig vid Tjeckoslovakiens sida vid en tyskt attack, och även att Storbritannien skulle stödja Frankrike vid fransk-tyska strider. Samma dag avsände Hitler en skrivelse till Chamberlain i vilken Chamberlain kunde tolka en viss återhållsamhet. Efter ännu en vädjan från Chamberlains och ett ingripande från Mussolinis , kom en ny konferens till stånd och Hitler sköt upp krigsutbrottet. En tid senare hölls en ny stor konferens i München, den fick därav namnet Münchenkonferensen. Under konferensen fick Tyskland alla sina territoriella krav tillgodosedda. Münchenkonferensen välkomnades omedelbart med belåtenhet och man trodde att detta skulle inleda en period av lugnare förhållanden i Europa. Mycket som hände därefter pekade också på det. I december 1938 undertecknandes en fransk-tysk pakt som erkände den fransk-tyska gränsen som definitiv. De båda ländernas relation avkyldes dock när det blev känt att Frankrike inte ämnade bryta sin pakt med Sovjet och de andra öststaterna till fördel för Tyskland. I hela Europa började nu rustningen i allt större skala. I mars 1939 inträffade några avgörande händelser, vilka klargjorde att risken för krig inte minskat utan ökat. Under överläggningarna angående de tyska territoriella anspråken i Tjeckoslovakien hade Ungern framställt krav på att erhålla hela Karpatoryssland, ett område vid den Tjeckiska gränsen mot Ungern. Polen som vid tidpunkten hade goda relationer till Tyskland gjorde påtryckningar i Berlin till förmån för de ungerska anspråken. I Berlin fick Ungern aldrig något riktigt stöd men under diskussionerna lades ett tyskt förslag fram för Polen som skulle ge en lösning till de tysk-polska frågorna. De föreslog bl.a. att det polska området Danzig skulle införlivas i Tyskland. Tyskland lockade med en tysk-polsk gränsgaranti och ett samarbete de båda länderna emellan emot Sovjetunionen. Polen avvisade dock skarpt förslagen men förhandlingarna fortsatte. Under tiden försökte Polen förbättra sina relationer till både västmakterna och Sovjet och förhandlingar fördes parterna emellan.

Avgörande för den följande utvecklingen var att Hitler inte övergivit planen att med våld överta hela Tjeckoslovakien utan bara skjutit upp den. Efter Münchenkonferensens slut hade Hitler utarbetat en militär plan för ockupationen av de delar av Tjeckoslovakien som ännu återstod efter landöverträdelserna till Tyskland. När Tjeckoslovakiens regering vände sig till den tyska för att officiellt få sina gränser garanterade, ställde den tyska regeringen en rad villkor för denna garanti som inte stod i lag med det som bestämts i Münchenavtalet. Västmakterna tog upp frågan men Tyskland vägrade att diskutera saken. Hitler inledde istället ett uppviglingsarbete bland slovakiska separatister. Den tjeckoslovakiska regeringens motåtgärder mot dessa gav Hitler en anledning till att han den 15/3 lät tyska trupper ockupera Slovakien. Slovakien förvandlades genom detta till en tysk skyddsstat. Händelsen följdes omedelbart av framfusiga tyska uppmaningar och hotelser till andra makter. Litauern avtvingades 21/3 det vid Versaillefreden återgivna Memelområdet. Samma dag återupprepade Tyskland sitt förslag om lösning till den tysk-polska frågan för Polen, men denna gång i skärpt ton. Polen avvisade även den här gången förslaget och genomförde vissa mobilise-ringsåtgärder. Under samtal mellan den polska och tyska utrikesministern förklarade de båda för varandra att minsta försök från motpartens sida att ändra läget i Danzig skulle betecknas som en fullvärdig krigsorsak. Genom denna uppgörelse upphörde för en lång tid alla tysk-polska förhandlingar.

Ingenstans ledde de tyska våldsåtgärderna till en så stor förändring som i Storbritan-nien. De beslöt nu att följa helt andra principer än de tidigare så konsekvent tillämpat. Allt-sedan 1:a världskrigets slut hade Storbritannien vägrat att engagera sig i Östeuropa. De beslöt nu att leda ett projekt som gick ut på att bygga upp en fredsfront med västmakterna, Sovjetunionen, Polen, Turkiet, Rumänien, Grekland och Jugoslavien.

Denna sammanslutning länderna emellan skulle avskräcka Tyskland och Italien från vidare aggressioner. Frankrike och Sovjet accepterade förslaget men Polen som var rädda för Sovjet avböjde men föreslog i stället en engelsk-polsk allians. Den allmänna deklarationen som Storbritannien föreslagit, förhindrades därigenom. Chamberlain som fruktade ett omedelbart tyskt angrepp mot Polen, lät då istället offentligt klargöra att Frankrike och Storbritannien, med all kraft skulle hjälpa Polen i händelse av någon aktion som hotade Polens självständig-het. Den 6/4 slöts en formel allians mellan Polen och Storbritannien. Den fjärde april inledde Italien sin ockupation mot Albanien. Detta påskyndade västmakternas diplomatiska ansträng-ningar på Balkanhalvön. 13/4 meddelades det att Frankrike och Storbritannien givit garantier om militär hjälp till Grekland och Rumänien.

Italienarnas ockupation av Albanien föranledde den appell som Amerikas president Franklin Roosevelt riktade till Hitler och Mussolini. I den frågade han diktatorerna om de under en längre tid kunde lova honom att inte anfalla 29 namngivna länder. Hitler svarade inte men genom ett offentligt riksdagstal tillkännagav han att Tyskland samma dag hade brutit 1934 års nonaggressionspakt med Polen och 1935 års flottavtal med Storbritannien. Som en motaktion mot den under Storbritanniens ledning uppbyggda fredsfronten slöt Tyskland och Italien den så kallade stålpakten. Pga många olika muntliga reservationer var dock avtalet inte så bindande som de båda parterna lät antyda.

Under sommaren 1939 pågick överläggningar i Moskva angående anslutning till fredsfronten. I maj 1939 avgick den ryske utrikesministern Litvinov. Litvinov var den främste företrädaren för en rysk utrikespolitik i anslutning till västmakterna. Han ersattes av Molotov. Under Molotovs ledning gick de ryska förhandlingarna trögt och internationella läget förvär-rades av att Tyskland i augusti lät meddela Polen, att dess hållning i vissa tvistemål gällande Danzigområdet, ämnade försämra relationerna till Polen. Snart började den tyska pressen rikta våldsamma anklagelser mot Polen. De beskylldes för att förfölja sin tyska minoritet. Hitler hade nu också inlett hemliga förhandlingar med Molotov i Moskva. I början av september undertecknades en nonaggressionspakt mellan Tyskland och Sovjet. Med avtalet hoppades Hitler att han skulle kunna fullfölja sin politik mot Polen och även att detta skulle avskräcka västmakterna mot att militärt bistå Polen. Efter undertecknandet av pakten med Sovjet fastställde Hitler datumet för en militär offensiv mot Polen till natten till den 25 augusti. Några dagar tidigare lät Chamberlain meddela Hitler att Storbritannien trots den tysk-ryska pakten skulle bistå Polen, han tillade dock att vägen till tysk-engelskt samförstånd ännu var öppen. Han föreslog direkta tysk-polska förhandlingar och lovade en internationell garanti till den lösning de båda parterna kunde enas om. Hitler besvarade förslaget mycket avvisande men föreslog en tysk-engelsk allians. Han sköt upp krigsutbrottet på obestämd tid och nu inleddes intensiva tysk-engelska förhandlingar. Till slut gick Tyskland med på direkta förhandlingar med Polen. Någon moderation visades inte från någon av sidorna och några förhandlingar kom därför aldrig till stånd. Tidigt på morgonen den första september 1939 anfölls Polen av Tyskland. De underlägsna polska trupperna besegrades snabbt.

Ett sista försök att förhindra att det tysk-polska kriget skulle ge anledning till ett världsomfattande krig, togs av Mussolini den tredje september 1939. Han föreslog att en konferens skulle hållas mellan Tyskland, Polen, Storbritannien, Frankrike och Italien där tvistefrågorna kunde lösas på fredlig väg. Hitler begärde en betänketid till tredje februari 1940. Frankrike gick med på denna begäran men Storbritannien ställde som villkor att Tyskland då skulle dra tillbaka sina trupper från polskt territorium. Mussolini gav då upp sitt medlingsförsök och den 3/9 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland... >>>