1925 fick Tyskland för första gången delta i förhandlingar i Locarno som likaberättigad part. Detta var en förutsättning för den politik tyskarna ville föra. Locarnomötet sågs som inledningen till den ljusaste tiden under mellankrigstiden. Till stora delar rådde samförstånd mellan 1:a världskrigets vinnare och förlorare. Tysklands försonande utrikespolitik ledde till att de 1926 med stormaktsställning kunde ansluta sig till Nationernas förbund. De franska trupperna drogs tillbaka från de ockuperade tyska områdena redan fem år före det datum som tidigare beslutats.

Vintern 1929-1930 kom den ekonomiska världskrisen med massarbetslöshet och sociala missförhållanden. Vid valet i Tyskland år 1930 vann Nationalsocialisterna, ledda av Hitler för första gången ansenlig styrka. Nationalsocialisterna var motståndare till den utrikespolitik som fördes. Vid valet 1932 vann de ännu större framgångar och 1933 kom Hitler att ta över makten i Tyskland. Nu började tyska utrikespolitiker föra en hårdare utrikespolitik. Deras mål var att få skriva om de paragrafer i Versailleprotokollet som gav Tyskland hela skulden för 1:a världskriget. De ställde också krav på militär jämlikhet med övriga länder. 1933 anmälde Tyskland sitt utträde ur Nationernas förbund. Detta p.g.a. att Tysklands krav på militärt likaberättigande, som de ansåg bara hade beviljats i princip och inte i praktiken. 1934 började Tysklands rustning. De hade börjat bygga en luftflotta och 1935 infördes allmän värnplikt i landet. Det genombrott som nationalsocialismen hade fått i Tyskland försämrade dess relation till Sovjetunionen, som nu alltmer visade sitt intresse för att ansluta sig och förstärka det franska allianssystemet i Östeuropa. Som ett steg på vägen anslöt sig Sovjetunionen år 1934 till Nationernas förbund. De två utrikesministrarna Barthou och Litvinov från Frankrikes och Sovjets, diskuterade en allmän östpakt där alla östmakter skulle ge varandra hjälp. Frankrike skulle inte vara delaktig i denna östpakt men skulle inleda en allians med Sovjetunionen. Denna allians undertecknades den 2/5 1935.

I mars 1936 tog Hitler sitt dittills mest anmärkningsvärda utrikespolitiska steg. Han förklarade inför den tyska riksdagen att den rysk-franska pakten var ett brott mot Locarno-fördraget. Han lät också trupper rycka in i det demilitariserade Ruhrområdet. Trots att detta var ett grovt traktatbrott vidtogs inte några åtgärder från västmakternas sida. Denna händelse visade på hur stora krigsriskerna egentligen var men även på Frankrikes och Storbritanniens oförmåga att kontrollera situationen.

Om åren 1933-35 lett till en stabilare situation i Europa så innebar de nästföljande åren en försämring av läget, delvis en helt motsatt utveckling. Av detta skäl lämnade Belgien år 1936 det franska säkerhetssystemet och övergick till fullständig neutralitet.

Under hösten 1937 hade Tysklands upprustning gått så långt att Hitler för första gången vågade övergå från ord till handling. I oktober 1937 informerade han sina närmaste män om sina planer på en expansionspolitik. Hitlers ambition var att Österrike och Tjeckoslovakien skulle förenas med Tyskland. 1938 inledde han den politik som skulle leda till Österrikes anslutning till Tyskland. Redan i mars samma år blev Österrike en del av Tyskland. Detta möttes inte av några allvarliga reaktioner från andra makter. Frankrike och Storbritannien nöjde sig med att delge Hitler en diplomatisk protest. Lika lätt gick det dock inte för Hitler när han på samma sätt skulle överta Tjeckoslovakien. Till skillnad från Österrike var det inte utrikespolitiskt isolerat. De hade de allianser med både Frankrike och Sovjetunionen. Redan när den första spänningen mellan Tyskland och Tjeckoslovakien framträdde blev franska diplomater livligt verksamma i frågan. Den anledning Hitler deklarerade när han vände sig mot Tjeckoslovakien var dess politiska organisationen för landets tyska minoritet. De anspråk han lät kungöra var självständighet åt sudettyskarna och förändringar av den tjeckiska utrikespolitiken. Storbritannien gjorde tillsammans med Frankrike påtryckningar i Prag för att de tyska kraven skulle bli tillmötesgångna. En tid senare spreds oriktiga rykten som ledde till en annalkande tysk kupp mot Tjeckoslovakien. Denna händelse kom att kallas weekendkrisen. Tjeckoslovakien mobiliserade och Storbritannien lät framföra diplomatiska varningar till Berlin. Hur Hitler egentligen tänkt sig lösningen på den tjeckoslovakiska frågan är okänt men han beslöt nu att genom en militär aktion föra frågan ur världen. Han skulle på så sätt lägga hela landet under tyskt beroende. Påtryckningarna från Storbritannien och Frankrike fick slutligen Tjeckoslovakien att gå med på att överlåta de sudettyska områdena. Hitler försökte då omöjliggöra en fredlig lösning på den tysk-tjeckiska konflikten genom att ställa hårdare krav och oantagbara villkor. Ett krigsutbrott syntes nu förestående och Frankrike vidtog omfattande mobiliseringsåtgärder, Storbritannien lät mobilisera flottan och i Tjeckoslovakien företogs allmän mobilisering. >>>