Av Lloyds program blev endast den stora ekonomiska världskonferensen verklighet. Den sammanträdde år 1922 i Genua utan att nå några positiva resultat. Under konferensen sammanträdde den tyska utrikesministern Rathenau och Rysslands utrikesminister Tjitjerin i största hemlighet. Med hjälp av en fransk underrättelseman fick emellertid Frankrikes regering vetskap om mötet. Vad som diskuterats var okänt men det väcktes misstänksamhet inom västmakterna. Detta gav näring åt de antityska stämningar som behärskade den franska politiken. I slutet av 1922 blev motsättningarna angående det tyska skadeståndet hårdare än någonsin tidigare. Frankrikes Poincaré föreslog att de allierade skulle överta förvaltningen av tyska områden och bedriva den så att skadeståndet betalades. När Storbritannien inte gick med på detta tog Frankrike saken i egna händer. Den 11/1 1923 ockuperade de Ruhrområdet . De tyska ledarna gav order om passivt motstånd men det krävde att väldiga understöd betalades av det ickeockuperade Tyskland till Ruhr och detta gav dödsstöten åt den tyska valutan. På hösten 1923 tvingades därför tyskarna att avbryta sin kamp.

I januari 1924 bildade arbetarpartiet för första gången regering i Storbritannien. De arbetade oavbrutet för att lösa den tyska skadeståndsfrågan och skapa förutsättningar för en fransk reträtt i Ruhr. Under våren 1924 offentliggjordes den så kallade Dawesplanen. Dawesplanen var en överenskommelse mellan 1:a världskrigets segrarnationer och Tyskland angående regleringen av Tysklands skadeståndsförpliktelser. Sitt namn fick den från amerikanen Charles Dawes, ordförande i de allierades skadeståndskommision. Dawesplanen gick ut på att bestämma Tysklands verkliga betalningsförmåga. Detta i stället för att de allierade bestämde hur mycket som skulle betalas utan hänsyn till Tysklands egentliga betalningsförmåga. Storbritannien och Tyskland antog planen, men Frankrike som fortfarande hade Poincaré i spetsen ställde sig avvaktande till planen. Frankrikes ockupation av Ruhr hade vållat ekonomiska problem inom landet vilka ledde till nyval i maj 1924. Valets utgång var att vänstern fick majoritet och att Briand kom tillbaka till makten. Nu antog också Frankrike Dawesplanen och de beslöt att avbryta Ruhrockupationen. Under de nästföljande fem åren betalade Tyskland ut 7.5 miljarder Rmk (Reichmark). Detta möjliggjordes genom utländsk upplåning som sedan avskrivits.

Frankrike och Storbritannien försökte lösa den europeiska säkerhetsfrågan genom att utrusta Nationernas förbund med de medel och befogenheter som behövdes för att det skulle bli en internationell maktfaktor och rättsorganisation. Nationernas förbund rekommenderade under hösten 1924 sina medlemsländer, vilka var krigets segrarmakter och de neutrala, att anta Genèveprotokollet. Protokollet var till största del ihopsatt av den tjeckiske presidenten Edvard Benes. Huvudmålet med protokollet var krigets avskaffande. Oppositionen mot protokollet var spridd. Främst fanns den bland Storbritanniens konservativa. Genom nyval fick så Storbritanniens konservativa makten och kungjorde att Storbritannien inte längre stod bakom planen. Under sensommaren samma år kom lösningen på säkerhetsfrågan. I Locarno undertecknandes efter långa förhandlingar de fördrag som dels kompletterade, dels upphävde Versaillesystemet. Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och Tyskland garanterade de rådande gränsdragningar i Västeuropa. De fem makterna förband sig att vid anfall bistå den angripna arten. Detta betydde för Frankrike att de fick Storbritanniens och Italiens garanti för sin gräns mot Tyskland, inte som en allians men på ett väl betryggande sätt. På så sätt hade det i Locarno skapats ett nytt säkerhetssystem för Frankrike. Frankrike behöll trots det sina allianser med öststaterna. De slöts nya defensivallianser där Polen och Frankrike samt Tjeckoslovakien och Frankrike ömsesidigt lovade bistå varandra i händelse av ett tyskt anfall. Gentemot varandra gjorde emellertid Polen och Tjeckoslovakien inga närmanden. >>>