Shane O'Shean vill göra nåt mer av sitt liv än att vara en smutsig bilmeknaiker i New Jersey. Istället sticker han till andra sidan floden till Manhattan och New York. Han söker sig genast till kändisdiscot Studio 54 där han ser sin drömvärld. Han får jobb där och etablerar sig snabbt. Han ser allt från sex till droger och en hel massa av det. Trotts allt känner han att nåt mer saknas. Den stora kärleken.

Inledningen av 54 är skön och lite långsamt gungande och helt plötsligt kommer den igång. Den ger en bekväm känsla den första halvtimmen, men trotts misslyckade försök så får man inte riktigt känslan av att man själv står på dansgolvet och rör kroppen i takt med musiken. I den punkten skrapar man bara på ytan och samma sak när man bl a visar Shanes vid-sidan-om-saker. Det märker man knappt nåt av det flimrar bara förbi. Men egentligen är inget fel i 54. Nästan allt känns "rätt" och man försöker beröra känsliga punkter ibland och även om det inte alltid funkar på det sätt man tror så gör det det på nån konstig omväg så att det trotts allt klaffar i slutet. Trotts att den klart större delen av filmen utspelar sig på discot blir det aldrig enformigt. Även om det inte händer så väldigt mycket trivs man med stämningen.

Ryan Pillippe spelar Shane och det gör han utan problem. Halva hans karraktär liknar den han gjorde i I know what you did last summer, men här är det en ganska bra rollprestation helt enkelt. Neve Campbell gör sin minsta roll på länge. Hon är totalt med i bild i max fem minuter. Salma Hayek spelar en sångerska/dansös som byter frisyr varje gång hon syns i bild. Sist, men absolut störst har vi Mike Myers. Han gör en helt enkelt fantstisk rollprestation som Steve Rubell, ägaren till discot. Han måste Oscar-nomineras tycker jag. Han är lite slapp; ena sekunden trevlig och uppmärksam, andra sekunden total-stenad och bryr sig inte om någonting. Helt underbart att se helt enkelt.

Precis som Deep Impact och Armageddon tvunget skulle jämföras när de kom nästan samtidigt (där Armageddon vann med hästlängder) måste väl även The Last Days of Disco jämföras med 54, men tyvärr har jag inte sett Last days... och kan inte göra jämförelsen. Jag kan däremot säga att 54 är underhållande den en och en halva timmen som den håller på. Kort kan tyckas, men det funkar ändå, bl a på grund av det lite lugna tempo i musiken som ibland används för att lugna ner filmen.

Mycket glitter och glamour och jättemycket bra musik. 54 är en ganska annorlunda film jämfört med många typiska Hollywood- filmer. Den är sevärd, men når inte något riktigt djup, men se 54 helt enkelt eftersom det säkert kommer dröja innan det kommer en till bra disco- film.


Viktor Sellgren

I rollerna: Ryan Phillipe, Neve Campbell, Mike Myers, Salma Hayek, m fl.

Regi: Mark Christopher