Här är det, svart på vitt, facktan om rasförtrycket i Sydafrika.


Denna uppsats tar upp ämnet apartheid. Trots att apartheid har funnits i mer än 50 år visste vi inte mycket om det, därför var det för oss ett intressant ämne som vi ville veta mer om. Frågorna som vi har koncentrerat oss på är: ”Varför apartheid, ”Innebörd och verkan av apartheid”, ”Svart mot Vitt” samt en redogörelse om ”ANC” och ”Nelson Mandela”. Arbetet koncentreras mest på förtrycket under 1900-talet men med en kort bakgrund. Med detta arbete har vi lärt oss mer om apartheid och hoppas nu kunna sprida kunskapen till andra.


På 1600-talet seglade många holländare till Sydafrika för att starta en handelsstation. Dessa holländare kom att kallas boer. Syftet med den nya bosättningen var att dra nytta av Afrikas naturtillgångar. Britterna fick senare nys om tillgångarna och begav sig också dit. Tanken var att föra den egna industrin framåt. Boerna och britterna stiftade egna lagar för att kunna genomföra denna tanke. Denna lag förtryckte dock den ursprungliga befolkningen. De vita fick mer och mer makt ju längre tiden gick och tillslut regerade de hela Sydafrika. Under 1900-talets mitt blev ekonomin allt bättre och de styrande ville att det skulle förbli så, därför diskuterades många olika regeringssystem och man bestämde sig för apartheidsystemet. Detta system förtyckte de svarta ännu mer men gjorde det dock bättre för de vita.


Själva ordet apartheid är afrikaans (ett av Sydafrikas officiella språk som kom dit med boerna) och betyder åtskillnad. Apartheidsystemet infördes 1948 av nationalistpartiet. Syftet var att boerna skulle ta makten och försvara den vita politiken och de vitas överlägsna ekonomi.

Under 1920-talet och en bit framåt var det sydafrikanska samhället mycket dåligt. Ekonomin var körd i botten. Människor som tidigare hade bott på landet flyttade in till staden för att söka nya jobb när deras skördar och jord hade förstörts. Detta ledde till bostadsbrist och med det stora slumområden som sträckte sig runt städerna. I mitten av 1940-talet blev dock ekonomin bättre, och de vita som styrde ville behålla den uppåtstigande trenden. Det förslag som man trodde skulle kunna klara detta var apartheid.

Den icke-vita befolkningen hade inget att säga till om när deras läge försvårades ännu mer utan fick finna sig i den nya regimen. Hatet mot de vita växte dock allt mer. Sydafrika bestod vid den här tiden av ca 5 miljoner vita och ca 30 miljoner svarta. Trots denna enorma skillnad så täckte de vita områdena 87% av Sydafrika. Den icke-vita befolkningen fick dela på de 13% som återstod.

Sydafrikas invånare delades in i fyra grupper: Vit, afrikan, asiat och färgad. Afrikaner och färgade var de som var ”minst värda”. Enligt lag skulle varje grupp bo i sina egna stadsdelar. Att inte vara vit innebar också att man inte var välkommen överallt. Det var förbjudet att vistas på offentliga toaletter, restauranger, diskotek, caféer etc. om du inte var vit. Skolor och sjukhus var också åtskilda mellan vita och icke-vita, nästan allt var separerat.


Det som vi nu ska redovisa är några saker som bevisar det rashat som förekom. Förutom att de icke-vita bara hade 13% av ytan att fördela sina 30 miljoner invånare på, var jorden den sämsta tänkbara. De vita skämdes inte heller för att visa upp sig i sina flotta villor med rinnande vatten, el och alla tänkbara ting som kunden göra livet bekvämare. Bara ett stenkast från denna idyll fanns de icke-vitas stora slumområden där bostäderna bestod av gamla plåtar som endast gav tak överhuvudet. Områden utan några som helst bekvämligheter.

Om du var en svart man som ville ta sig genom stan för att uträtta ett ärende så var detta enklare sagt än gjort. Trottoarer var separerade så man fick se upp med var man gick. Att ta bussen från en delen av stan till den andra kunde ta tid, eftersom även bussarna var uppdelade i olika raser. Om man blev hungrig eller kände att naturen kallade så var det inte bara att gå in på en restaurang och uträtta sina behov. Allt detta för att raserna inte skulle blandas. Utbildningen som gavs för de icke-vita skulle inte vi kalla för en utbildning. De fick en utbildning så att de kunde utföra de enklare men hårdare arbetet. En vit elev fick 17 ggr mer resurser i sitt skolarbete, då man ansåg att de svarta inte hade någon plats i det vita samhället. Att en icke-vit person inte fick bosätta sig i de vitas delar var klart för båda raserna. Detta kanske hängde ihop med att en vit och en icke-vit inte fick gifta sig med varandra. 1986 togs den lagen dock bort, men de icke vita var fortfarande inte välkomna i de vitas delar.


African National Congress, förkortat ANC bildades 1912. Det skapades som ett parti främst för Sydafrikas svarta, men stöddes även till en liten del av några andra folkgrupper. ANC hade utan tvekan snabbt blivit landets ledande parti om de svarta hade haft rösträtt, men i ställe var de dömda till att försöka leda en kamp mot de vitas diskriminering utan någon egentlig politisk makt.

1948 började ANC medvetet bryta mot raslagarna i de olika kampanjer som de genomförde mot Nationalistpartiets apartheidprogram och 1949 hade de även ett eget aktionsprogram. I programmet ingick det att organisera demonstrationer, massprotester samt strejker mot de hårda och orättvisa raslagarna som rådde i landet. Detta var början till en öppen kamp mot apartheid och samtidigt blev partiet bara större och större.

1955 skapade ANC en frihetsdeklaration. Deklarationen innehöll riktlinjer om hur man skulle uppnå ett fritt, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Frihetsmanifestet, som det även kallades, blev snabbt det sydafrikanska folkets revolutionära program. De styrande vita partierna ansåg att ANC hade begått landsförräderi och arresterade 156 av deras främsta frihetskämpar. Dessa blev släppta efter en 6 år lång rättegång som slutade 1961, anledningen till friandet var internationella påtryckningar. Under hela 50-talet hade antalet ANC anhängare ökat från 7000 till mer än 100 000 personer. Apartheidregimen kände sig klart hotade av detta och under en fredlig demonstation mot de rasdiskriminerande passlagarna, som ägde rum den 21 mars 1960 i Sharpville, dödades 69 svarta och 180 skadades av polisen. Detta ledde i sin tur till att ANC uppmanade till generalstrejk den 28 mars och då bestämde sig regimen för att förbjuda alla former av motståndsrörelser. ANC gav förstås inte upp, utan fortsatte sin verksamhet under jorden, samtidigt som de utvecklade en militär gren som kom att kallas Umkhonto we Sizwe (vilket betyder ”Nationens Spjut”). Apartheidregimen gjorde dock motstånd och lyckades efter ett par år tillfångata ANC:s ledare Nelson Mandela, Govan Mbeki samt Walter Sisulu. Dessa sattes i fängelse på Robben Island, som på den tiden var en fängelseö belägen utanför Kapstaden.

Det tog flera decennier av gerillakrig och andra oroligheter samt stora påtryckningar från omvärlden innan den Sydafrikanska regeringen gav vika. Detta var så sent som 1990 och det som avslutade ANC:s väpnade kamp var att den dåvarande presidenten F.W. de Klerk slog fast vid att apartheid skulle avvecklas, vilket innebar att ANC tilläts verka öppet. Alla politiska fångar som brutit mot apartheidlagarna frigavs, däribland Nelson Mandela, som då suttit 27 år i fängelse. I det första fria valet år 1994 fick ANC, med Mandela i spetsen, 63% av folkets röster och med detta hade de egen majoritet i parlamentet. Det bildades en demokratisk samlingsregering ledd av ANC i samarbete med Nationalistpartiet och Inkatha, Nationalistpartiet lämnade dock regeringen 1996. Nu med ANC som ledande parti i landet och Nelson Mandela som president var det kanske lätt att ta ut segern i förskott, men än återstod mycket arbete. En helt ny samhällsstruktur behöver byggas upp med många och nya bostäder samt arbetstillfällen åt den fattiga svarta befolkningen. För trots Sydafrikas höga BNP lider stora delar av landets befolkning av svält.


Nelson föddes 1918 i den lilla jordbruksbygden Transkei. Hans fullständiga namn är Nelson Rolihlahla Mandela, mellannamnet Rolihlahla betyder ”ställer till med bråk”. 1941 flyttade han till Johannesburg där han på ett universitet för svarta utbildade sig till advokat. När Mandela var färdigutbildad advokat, år 1944, anslöt han sig till ANC. Nelson var i grunden en icke-vålds människa som trodde på fredliga lösningar, men efter Sharpvillemassakern och apartheidregimens förbjudande av ANC 1960 sadlade Mandela om. Han grundade ANC:s millitära gren Umkhonto we Sizwe, vilket betyder ”Nationens spjut”.

År 1962 arresterades dock Nelson Mandela och två år senare dömdes han till livstids fängelse för landsförräderi med motiveringen att han försökt störta den Sydafrikanska staten med våld. Mandela sattes på fängelseön Robben Island, där fick han leva i en cell på 2x2 m med inget mer än en ficklampa, en golvmatta och två filtar. 1982 flyttades han dock till Pollsmoorfängelset på fastlandet. Detta efter att man märkt att Mandela försökt förena de olika kamporganisationerna som också satt fängslade på ön.

Han frigavs i februari 1990 av F.W. de Klerk, samtidigt som denna tillät ANC att verka öppet igen. Den frigivne Mandela utsågs snabbt till ANC:s vice ordförande och 1991 till ordförande. Nu började han resa runt i världen bl.a. till USA, för att få större internationellt stöd. Samtidigt jobbade ANC tillsammans med de andra partierna för att göra Sydafrika till ett fredligt, demokratiskt och ickerasistiskt land.

1993 erhöll Mandela tillsammans med F.W. de Klerk Nobels fredspris. Att både en svart och en vit sydafrikan delade på priset var i sig en symbol att landets folk hade enats. I det första fria valet ett år senare fick inte helt oväntat ANC de flesta rösterna, närmare bestämt 63%. Nelson Mandela blev Sydafrikas förste svarta president. 1997 avgick han dock som ledare för ANC, men som landets president sitter han kvar ända fram till kommande val 1999. Mandela har även skrivit en bok om sin långa kamp, den heter Long Walk to Freedom och publicerades 1994.


När man har tagit del av all fakta så kan det vara svårt att förstå att apartheid och förtryck har tillåtits så här långt in i modern tid. Man kan inte heller låta bli att imponeras av alla svarta människor som under denna tid har kämpat mot regim och förtryck med livet som insats, med en enda anledning: att göra sitt frånbörja egna land till en rättvis plats för deras familjer och barn. Nelson Mandela har med åren blivit en symbol för alla dessa människor, varav en del har strukit med på vägen medan andra har haft turen att överleva.