Eva skickade mig till Specialistmödravården på CSK, (Karlstad) och hon tyckte inte att jag skulle åka själv. Jag blev rädd att jag skulle bli inlagd och grät en skvätt. Sedan ringde jag till mamma, som lovade att följa med. Jag minns inte det exakta trycket när jag kom till CSK, men läkaren tyckte inte att det var så farligt. De tog några andra prover också, och allt var bra. Han frågade om jag ville bli inlagd. Det ville jag inte, men jag fick lova att åka in direkt om jag började må illa, eller fick huvudvärk. Dessutom skulle jag ligga till sängs. 
- Då ses vi på måndag då, om inte du fått barn…” sa läkaren, som hade gett mig en ny tid. 
”Du är inte klok, tänkte jag, jag får inget barn än.” Jag följde med mamma hem till dem, för vår hund var redan där. Jag tänkte genast ge mig ut på promenad med henne, för jag hävdade att hon inte hade varit ute nog, men mamma tvingade mig till sängs. 

När Fredric slutade jobbet hämtade han hem mig. Vi brukar alltid äta hemgjord pizza på fredagarna. Mamma fick Fredric att lova att göra hela pizzan själv. Det gjorde han också, men han fick vakta på mig, för jag kände mig pigg och gjorde mig små ärenden upp. Efter pizzan låg jag och jäste framför TV´n tills jag blev trött och bestämde mig för att gå till sängs. Jag kände mig lite konstig i magen och hade sprungit på toa några gånger. Fredric undrade om inte vi skulle åka in. Det tyckte jag inte, eftersom ”det säkert bara var pizzan.” Dessutom hade jag haft förvärkar tidigare under veckan och jag tyckte nog att det måste göra ondare. ”Konstigt nog” var värken ganska regelbunden. Innan jag lade mig funderade jag kort på att ringa mamma och be henne hämta vår hund, ifall det skulle bli något. Det gjorde jag inte. Jag somnade faktiskt men vaknade då och då. Fredric frågade om inte vi skulle ringa i alla fall. 
- Nej, tänk om det bara är magsjuka, de tycker väl inte att man är klok. Det måste göra ondare! Och vad skulle jag säga till dem? undrade jag. Jag fick springa på toaletten då och då, och lös i magen var jag. 

Vid 2-tiden tog Fredric ett par smörgåsar, så att han skulle slippa bli hungrig, ifall vi skulle ge oss av. Då var jag uppe och duschade med massageduschen. 

Kl. 3.00 ringde Fredric till förlossningen och sa att han trodde att värkarna hade börjat. Jag fick också prata och då hade jag ganska ont. 
- Tycker du att det gör ont så ska ni ju komma in, sa barnmorskan. 
- Ja, vi får se då, det kanske blir att vi kommer in, svarade jag. Vi bestämde oss i alla fall för att åka in, även om jag var säker på att bli hemskickad. 
- Vad skönt det vore om det blev nu, sa jag till Fredric. Jag ringde till mamma, som fick ge sig ut och hämta vår hund. (Hon ylar nämligen ibland när vi lämnar henne, och det ville vi ju inte att hon skulle göra 3.15 på morgonen.) Mamma var snabbt hos oss och jag stod nere vid bilen med hunden i koppel. Efter kom Fredric med min väska. 

Kl. 3.40 var vi vid CSK. Vi ringde på och en barnmorska kom ner och öppnade åt oss. Hissen krånglade, så vi fick gå i trapporna. Det var inga problem bara jag stod still när det gjorde som mest ont. Jag tänkte säga till Fredric och barnmorskan att de fick gå före, men sedan kom jag på att det ju faktiskt var jag som var ”huvudpersonen”, så jag sa inget. Vi fick ett rum och jag var mest orolig för hur Fredric skulle kunna gör det bekvämt för sig. Jag blev undersökt och jag var öppen 2cm. och livmodermunnen (eller livmodertappen ?) var helt utplånad. 
- Du har gjort ett jättebra jobb hemma, sa barnmorskan. "2cm." tänkte jag och började räkna i mitt halvflummiga tillstånd. "Kanske att vår bebis har kommit vid 13.30." Det kändes länge. 
Barnmorskan frågade mig om jag hade några önskemål för bedövning. 
- Ja… Epidural hade jag väl tänkt mig, svarade jag. 
- Ja, då tar det en stund. Jag tror att vi ska ta och ge dig lite petidin så att du får vila en stund. 
- Ja, ge mig vad ni vill, det är inte så noga, tyckte jag.
- Och så ska vi rulla in en säng till, till Fredric. 
- Åh, vad ni är snälla! sa jag. Jag tyckte synd om dem som fick krångla så på natten, men de sa att de har ett roligt jobb… 

När petidinet verkade så slumrade jag mellan värkarna fram till 7.00 när dagpersonalen, Mona, kom och hälsade och undersökte mig igen. Då var jag öppen 4cm. ”Usch då” tänkte jag, ”bara 2 cm. på all den här tiden.” Mona frågade om inte jag skulle försöka ta mig ut i massageduschen. - Jaa, jag vet inte…velade jag. Mona nämnde Epidural igen och jag kunde inte riktigt bestämma mig om den heller. Hon satte en nål i alla fall. Jag frågade om mer petidin, för det tyckte jag hade varit bra. Det fick jag inte. Och någon Epiduralblockad blev det aldrig heller, för jag kunde aldrig bestämma mig. Till slut sa Mona att jag inte skulle hinna ha någon verkan av den. När klockan var lite över åtta, hände det något obehagligt… - Nu sprack det något! skrek jag. Fredric som stått nere vid fotändan av sängen nästan hoppade undan med ett ”Wohow!” Sköterskorna skrattade lite åt oss. 
- Det var vattnet som gick… hörde jag att någon sa. Och det borde jag väl ha förstått. Det blev blött överallt. 

När de undersökte mig igen var jag öppen 8,5cm. då var det jobbigt, för då ville jag krysta. 
- Du får inte krysta än, försök att andas lugnt! De frågade mig om det var viktigt för mig att stå på knä, som jag nämnt ifrån början. Just då kändes det bara viktigt att få ut barnet på lättaste sätt. De fick över mig på en annan säng och bäddade kortbädd. Sen minns jag inte så mycket, utom att det gick väldigt fort till dess hon sa, ”Nu är du öppen helt, nu får du krysta!” Då var klockan 8.40. Jag tog i som bara den, när Mona sagt åt mig att utnyttja värken mer, istället för att dra efter andan så pass fort. Fredric skötte lustgasen. Jag viftade lite med ena handen och sa ”värk” när jag kände att en ny värk var på gång. Fredric var bra på det hela och lärde sig snabbt att själv se på CTG-kurvan när jag behövde mer lustgas...och inte… 
- Nu ser vi huvudet! sa Mona efter en liten stund. Mycket mörkt hår, vill du känna? 
- Nej… (Då åker bebisen in igen, tänkte jag.) 
- Vad duktig du är, vilken kraft du har! sa Mona och log mot mig. 
- Jag gör ju bara som ni säger. Det är ni som är duktiga, som vet hur jag ska göra. 
 Tog i gjorde jag i alla fall. Berit, en undersköterska som var med, instruerade mig i att jag skulle hålla huvudet mot bröstet istället för att spänna mig bakåt, så att jag inte skulle få ont i nacken. 

- Nästa värk har du ett barn! fortsatte Mona att heja på mig. ”Nej, nu orkar jag inte mer… Det kommer säkert ingen mer värk…” tänkte jag. 
- Ni får inte tappa barnet på golvet! sa jag, och tyckte nog att det såg lite farligt ut med kortbädden. 
- Det har aldrig hänt! skrattade Mona. 
…Men en värk kom det, och ett barn också! 
- Ett barn! skrek jag. Jag hann aldrig känna när kroppen kom ut. Det var bara som ett ”schloff ”, så låg det en varm liten blåaktig varelse på min mage. Så liten! Jag tänkte genast att det inte var något stort barn att ”klämma ut.”  Han föddes i framstupa kronbjudning. 
 Fredric fick en dålig sax att klippa av navelsträngen med. Efter en stund kom jag på att det kanske var dags att få reda på vilken sort det var. 
- Det blev ett morgonbarn…nio. sa Mona, med en blick på klockan. 
- Precis? undrade jag. 
- Sex minuter över. 
- Vad ÄR det för nåt? undrade jag. Fredric tittade efter. Jag vet inte om han redan visste och bara tittade en extra gång, för det hade ändå hunnit gå en liten stund. 
- En liten pojke…en son. svarade han eftertänksamt. 
- En liten Leon…sa jag. Vi hade bestämt sedan länge att om det blev en pojke, så skulle det vara en Leon. Och jag tyckte genast att han var en Leon. Fredric var tvungen att fundera en stund på det, sa han efteråt. Jag hade inte alls vetat vad det skulle bli. Första tiden trodde jag benhårt på en pojke, men sedan sa alla att jag hade en typisk ”tjejmage”, och sådant påverkar en ju. Ändå drömde jag två gånger att vi skulle få en liten son. 

Leon var full av vit ”hudkräm” som sakta torkade in i hans hud. Vi tittade på honom och tyckte att han var så perfekt. Efter en liten stund svepte Berit in honom i en liten babyfilt. Fredric fick ta honom och de skulle få ut efterbörden. Det var nästan värst, tyckte jag. Berit klämde på magen. Det gjorde ont. Mona drog försiktigt i det som hängde ut av navelsträngen. De fick ge mig lite värkstimulerande medel i nålen. ”Åh, nej!” tänkte jag, ”ska jag behöva stå ut med en värk till?” Det var i alla fall inte lika farligt. Vi fick se på den lilla ”påsen” där Leon hade legat, med hålet där fosterhinnan spruckit när vattnet gick. Och moderkakan. Det tyckte jag var intressant, för en sådan hade jag inte sett i verkligheten förut. Den var lite vacker, tyckte jag. Fredric fick vara med och väga och mäta Leon. Han vägde 3585g. Och var 51cm. lång. Sedan sydde Mona ihop mig med några stygn, efter lite lokalbedövning. Det var lite obehagligt. 

Det ryckte lite i Leon, så Mona tog ett blodsocker. Det var lågt. 1,8mmol. Hon gav honom lite sockerlösning i en spruta och så fick han äta. Han fick lite hjälp att hitta fram, eftersom hans socker låg lågt. Mona sa att man egentligen inte ska göra så. När Leon hade ätit lite fick jag vila och senare fick vi fika. Det var mysigt och smakade jättebra! Sedan fick jag ta Fredric med och gå och duscha. Det kändes jobbigt och jag ville knappt inte spola i underlivet. De hade satt på mig världens största blöja, och den var full med blod. Mona sa att det inte var onormalt mycket. Efter ca en och en halv timme till, så tog de ett nytt blskr. på Leon. Dessvärre hade det sjunkit till 1,5 och Mona beslutade att han skulle få gå till BIVA, för att få lite extra tillsyn. 

Det kändes svårt, även om de har fria besökstider för mammor och pappor. Jag skulle därför få gå till Avd. 11, istället för Patienthotellet. Leon fick först lite modersmjölkersättning, men den mådde han illa av, så på BIVA frågade de om de fick ge honom ”bankmat” istället. Det sa vi att de fick, för vi ville ju inte att han skulle må så illa, och jag hade ännu inte så mycket mjölk. Fredric fick lära sig att mata Leon med en kopp, som sätts i mungiporna också lapar barnet ur den. Resten av Leons blodsockervärden var bra, men det tog tid att få honom att vilja äta från mig, eftersom han tyckte att det var lätt och bra att slippa suga.