När vi når fram till Pluto, den yttersta hittills kända planeten, glimmar solen som en stjärna, som ett nålstick långt i fjärran. Pluto är en i flera avseenden egenartad planet. Den har en ovanlig bana som är starkt lutande mot de övriga planeternas banor i solsystemet. banan är dessutom starkt excentrisk vilket innerbär att när den är som närmast solen, befinner den sig innanför Neptunus bana. Pluto har hittills betraktats som en vanlig planet men senare tiders forskning pekar i den riktningen att den snarare är att betrakta som en jättelik snöboll av frusen metan. Vid de temperaturer som råder så långt ut i solsystemet fryser metan till is. Möjligen kan Pluto också ha en ytterst tunn atmosfär av metangas, åtminstone när den befinner sig som närmast solen, då isen skulle kunna förångas. Hur stor Pluto är vet man ännu inte med säkerhet. Enligt senare års uppskattningar har den kanske inte större diameter än drygt 3000 km. Tidigare har man gissat på det dubbla.

Det antas att Pluto en gång kan ha varit en måne till Neptunus men som av någon anledning "kastats ut" till den bana den nu har. År 1978 upptäckte astronomer i USA att Pluto har en satellit som de kallade Charon. Den är knappt hälften så stor som Pluto, Ett storleksförhållande mellan en planet och dess satellit, som är okänt tidigare. Charons verkliga natur är man osäker om men möjligen kan Pluto ha delats i två bitar då den "kastats loss" ur sin tidigare bana. Plutos omloppstid runt solen är 247,7 år. Spekulationer om denna fjärran avlägsna planet lär fortgå till dess man lyckats sända en rymdsond dit ut.