I banor bortom Mars möter oss asteroiderna eller småplaneterna som de också kallas. I ett brett stråk kretsar större eller mindre stenbumlingar och grus i sina eviga banor runt solen. Ingen av småplaneterna har tillräcklig massa för att kunna hålla kvar ens det minsta av atmosfär. Troligen är de flesta inte klotformiga utan snarare klumpar med högst oregelbunden form. Den största kända asteroiden är Ceres som ligger på ett avstånd 414miljoner km från solen. Dess största diameter uppskattas till 760 km vilket motsvarar sträckan Stockholm-Hamburg.

Antalet asteroider med en diameter över 1 km beräknas vara omkring 650 000 st. Men de flesta är endast knytnävsstora eller mindre. Man kan anta att dessa asteroider är rester från planetsystemets födelse. I samma bana som Jupiter men på 60° vinkelavstånd ligger såväl framför som bakom planeten en grupp asteroider, de sk Trojanerna som planetens ständiga följeslagare. Av Trojanerna, som fått sina namn efter hjältarna i de trojanska krigen, är Hektor den största, en asteriod vars utseende man ännu är osäker om. Det antas att den kan vara en dubbelasteroid, två kroppar som ligger mycket nära varandra. En annan grupp asteroider, Amor, Apollo och atenaasteroiderna, av vilka en del kan vara utbrända kometer, har helt andra banor. En del av dessa har starkt elliptiska banor och kan korsa banorna för Jorden, Venus och Merkurius. Sådana asteroider är upphovet till de flesta av de större kratrarna på de fyra innersta planeterna. Exempel på nedslag på jorden är Siljansringen i Dalarna och den kända kratern i Arizonaöknen i USA. Risken för asteroidnedslag på jorden beräknas till 1 - 4 på 1 miljon år. I människans strävan att utforska och exploatera rymden finns idéer om att med raketer förflytta asteroider till banor nära jorden för att därigenom kunna utnyttja de stora mängder metaller, främst järn och nickel som utgör en del av asteroidernas sammansättning.