Artikel publicerad i Metro Weekend
Kriget på världshaven
| Fiskarlivet har alltid varit hårt. Men frågan
är om det någonsin varit så hårt som nu. Ute på världshaven råder krigstillstånd.
Varje dag uppstår skärmytslingar någonstans i världen. Fiskebåtar har skjutits i
sank. Människor har dödats. Det är den sortens oro som uppstår när människor slåss
om brödfödan, om sina jobb. För bara några decennier sedan betraktades havet som en källa som aldrig kunde sina. Idag är fisket i djup kris. Överallt på världshaven noterar bekymrade fiskare att fångsterna blir allt mindre. Hela näringen lider av enorma lönsamhetsproblem. Det finns helt enkelt alldeles för många fiskebåtar, som dessutom är alldeles för effektiva. De stora svårigheterna har sin grund i tiden strax efter andra världskriget. Fisket, som i princip bedrivits på samma sätt under århundraden, ändrade då karaktär. Alltfler länder begav sig ut på haven på jakt efter fisk. Antalet fiskebåtar ökade kraftigt. Och de blev allt större. Efterhand accelererade utvecklingen. Båtarna blev alltmer tekniskt avancerade. Med hjälp av modern teknik kunde man enkelt och effektivt lokalisera fisken. Satelliter möjliggjorde för fartygen att hitta tillbaka exakt till den plats där de tidigare gjort goda fångster. Gigantiska fiskefartyg seglade ut. De var i själva verket enorma fiskefabriker som klarade allt från själva fisket till att lagra de filéade och paketerade fiskarna i stora kylrum. Flottorna kunde stanna ute på haven tusentals mil hemifrån under månad efter månad. Med sina stora nät kunde de på några dagar bärga fångster som förr tog en hel säsong att uppnå. Idag finns mer än 35 000 moderna fiskefartyg, med sammanlagt en miljon besättningsmän. Utökade fiskezoner När världshaven blev allt trängre försökte nationerna skydda sitt fiske genom att utöka fiskezonerna till 200 sjömil. Detta ledde dock inte till att fisket blev särskilt mycket skonsammare. De utländska flottorna drog sig utanför zonerna eller gav sig iväg. Men istället tog de inhemska fiskeflottorna ivrigt itu med att bärga de silverglänsande rikedomarna som gömdes i havet. Ofta har oenighet rått om vilka havsområden som vissa fiskenationer haft rätt att betrakta som sina. Flera gånger har fiskekrig brutit ut. Fiskare världen över tvingas söka sig allt längre bort för att finna fisk i tillräckliga mängder. En del flottor sluter avtal med mindre nogräknade regeringar om att få fiska inom dessa staters fiskegränser. Det är inte ovanligt att fattiga fiskare, t.ex. längs Afrikas kust, med sina enkla båtar bara kan se på hur moderna trålare från länder hundratals mil därifrån sveper rent med enorma nät. Men det är inte bara i utvecklingsländerna som den fiskande delen av befolkningen får känna av resultatet av de minskande fångsterna. I början av 1990-talet sjönk fiskbeståndet dramatiskt i de tidigare så fiskrika vattnen utanför Kanadas östkust. På inrådan av vetenskapsmännen tog myndigheterna det drastiska beslutet att förbjuda fiske av vissa arter i dessa vatten under lång tid framöver. Tiotusentals människor stod plötsligt utan jobb. Intensivt fiske boven i dramat Fiskare, politiker och vetenskapsmän världen över är eniga om att ett alltför intensivt fiske är boven i dramat. Ett mödosamt arbete med att få bukt med problemen pågår inom FN och andra organ. Flera överenskommelser har slutits, t.ex. om hur stora fisknäten får vara och hur stora maskor som är tillåtna. Det pågår även förhandlingar länder emellan om fördelningen av fisket inom vissa havsområden. Förhandlingarna är ofta mycket hårda. Just nu står striden het kring fisket i havet mellan Norge och Island. Norrmän kämpar mot bl.a. danskar, svenskar och islänningar om fiskevatten som de betraktar som sina. Överenskommelser vid förhandlingsbordet är en sak. Verkligheten ute på havet är en annan. Hur kontrollerar man att en ensam fiskebåt långt ute till havs verkligen följer överenskomna regler. Inom EU finns ett förslag om ökad övervakning via satellit och flyg för att kontrollera att avtal hålls. Att tvinga på fiskare olika regler är mycket svårt. Fiske är av tradition en sysselsättning som präglas av frihet. Ännu svårare är att förmå fiskare att sluta med sitt yrke. Fiskarbefolkningar runt om i världen bor ofta på avlägsna platser. De norska fiskarna i ishavet är en illustration av detta. Vad skulle de arbeta med om de inte längre fick fiska. Men nedskärningar av viss fiskekapacitet har ändå gjorts. Under de senaste femton åren har EU skurit ner sin fiskeflotta med 20 %. Risken är bara att dessa nedskärningar kompenserats av de tekniska landvinningar som skett under samma tid. Fiskekrisen på världshaven förvärras för varje dag som går. Alla är överens om att något radikalt måste göras snart. Men vad? |