MODERATERNA
1992 års försvarsbeslut innebar militärt att Sverige påbörjade en omstrukturering av det svenska försvaret. Då pekade ambitionsnivån mot ett allsidigt och flexibelt försvar med en kraftig satsning på materiell förnyelse. Efter 1996 års beslut så är Sverige helt beroende av att vi får hjälp av andra länders goda vilja. Det är dock väldigt oansvarigt att vi förlitar oss på andra. Förnyelsen som beslutades om i 1992 års beslut hejdas nu och de kvarlevande delarna av försvaret sätts nu på svältkost. Det är uppenbart att en nedre gräns för ett trovärdigt och självständigt försvar passerats. Genom 1996 års försvarsbeslut så uppges ambitionen att försvara hela landet mot ett hot som kan återuppstå snabbare än vi väntar oss. Sveriges försvar är inte tillräckligt. Under kalla kriget så hoppades Sverige på hjälp från USA och NATO om vi skulle bli angripna. Genom att satsa på ett starkt försvar skapades förutsättningar för att ett sådant oförberett bistånd skulle bli meningsfullt. Hoppet om hjälp utifrån lever alltjämt. Skillnaden mellan då och nu är att genom 1996 års beslut så är Sverige helt beroende av hjälp redan i ett inledningsskede av ett krig. För att bli meningsfullt kommer det militära biståndet att behöva förberedas redan i fredstid. Sverige blir alltså utelämnat åt andra länders goda vilja för att klara sitt försvar. Även om Sverige idag inte behöver känna sig hotade så kan det bli oroligheter i Ryssland mm… och då behöver Sverige genom ett långsiktigt beslut förstärka sitt försvar Sammantaget innebär 1996 års nedrustningsbeslutbeslut att Sverige försatt sig själv i en osäker gråzonssituation. Behovet av säkerhetsgarantier blir därmed, utan att vara en akut fråga, ändå aktuell. Även om det i dagens situation inte är så aktuellt så om det skulle bli ett väpnat angrepp mot Sveriges territorium så måste vi stå beredda att försvara vårt land. Något som vi i dagens läge inte är. Vi måste vara beredda på ett angrepp även om det inte är aktuellt, annars blir vår säkerhetspolitik snarare en osäkerhetspolitik. Vår uppfattning är sedan länge att Sverige måste vara med i uppbyggnaden av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom ramen för det EU i vilket vi är medlemmar. Vi måste också för att tillvarata våra intressen vara medlemmar i andra europeiska freds-, säkerhets- samarbetsprojekt där NATO är en integrerad del. Ett medlemskap i NATO blir därför en naturlig fortsättning på vårt engagemang för samarbete i Europa. Liksom att Sverige självklart blev medlemmar i EU och stärkte den civila säkerheten så bör vi också snarast bli medlemmar av NATO för att förstärka den militära säkerheten. En militär säkerhetsanordning måste vara kraftfull, effektiv och därmed trovärdig. Där är NATO ett bra val för Sveriges och Europas försvar. Det är angeläget att inte en känsla av falsk säkerhet sprider sig. Även om det inte finns några hot för tillfället så är det ytterst angeläget att anskaffa ett stabilt försvar. Man skulle kunna säga att eftersom det inte finns några hot så är det helt oangeläget att kosta på en massa pengar på ett starkt försvar. Som historien så tydligt visar kan emellertid ingenting var mer felaktigt. Det är nu det gäller att bygga en säkerhetsanordning så att den finns på plats om och när behov av den uppstår. En annan naturlig del av försvaret borde vara ett samarbete mellan de Nordiska länderna där Finland och Sverige samverkade i försvaret om norr, Sverige och Danmark vad gäller försvaret i syd och väster och med Norge när det t.ex. gäller luftförsvaret. Readan idag finns ett omfattande nordiskt samarbete genom den gemensamma nordisk-polska brigaden inom ramen för Ifor. Det vore märkligt om inte ett liknande samarbete kunde ske på hemmaplan. Det finns en traditionell misstänksamhet mot Sverige. Det bygger på erfarenheter från Sveriges agerande under krigsåren, samt Sveriges oförmåga att stå på demokratins och frihetens sida under vissa skeden av det kalla kriget. Sverige måste tillsammans med deras grannländer visa att de står för att bygga upp en Europeisk frihets och demokratisk union. Alla goda krafter måste samarbeta och Sverige kan inte dra sig undan detta om vi ska betraktas som en av Europas goda krafter. Målet är att skapa en alleuropeisk freds- och säkerhetsordning. Den skall helst täcka hela Europa och ha kraften och styrkan att verkligen avskräcka från varje aggression. Det finns nu en unik historisk möjlighet att säkra den europeiska freden för mycket lång tid framåt. Den chansen får inte missas.