Jag ville synas inför alla, jag ville bli älskad av någon, men hatet växte mer och mer inom mig för att dölja mitt riktiga jag. Jag sökte någon som kunde älska mig för den jag var, men ingen gav mig chansen. Istället sökte jag mig till hatet, för där gör man som man vill och skiter i sådant som inte berör en. Jag gjorde det bara svårare för mig själv för jag orkade inte bry mig om något. Jag ville bara gå mitt eget lilla spår. I detta spår mötte jag en ny miljö med nya personer som skulle vara mina så kallade kompisar, som idag inte har betytt något. I denna miljön var allt svart framför mig, ingen omkring mig betydde något och livet ville bara ta slut.

Det började som ett grått mörker en dag. En känsla av oro fanns, fast egentligen inte. Innerst inne ville jag komma ur mörkret, men jag orkade inte. Vad spelar det för roll, mitt liv har ändå inte betytt något, så varför ska det betyda något i framtiden. Jag samlade på mig av allt som kunde tänkas få mig att glömma det förflutna. Det som kanske betydde något litet ändå förstördes av allt som kom emellan och nu kände jag bara sorg, vissenhet och besvikelse. Det förflutna var som ett sår i hjärtat och nu var jag i ett sår som skulle bli djupare. Jag gick i väntan på att solen skulle gå ner och att månen skulle lysa över dimmans vita bana. När väl väntan var över, var lugnet där hos mig men smärtan inom mig blev allt större. Jag kände knappt att den styrde över min kropp och kroppen bara försvann i dimman, in i en dröm.

I drömmen fanns bara jag och någon med grått långt hår, långt skägg och klarblå ögon som en ren himmel. Hans mun var liten som en fiskmun och öronen spetsiga som klippor. Han sa till mig:
- Här är jag, ljuset över mörkret. Hos mig är du älskad, i min famn är du trygg. Jag är tråden i livet, mig kan du följa. Sedan försvann han som en spegel bild i vattnet.

En röst sa:
- Vakna du blöder. Jag fann inga ord utan hörde bara en ljus, len röst som försökte få liv i mig. I dimman såg jag någon med långt, mörkbrunt hår som log åt mig när jag öppnade ögonen. Hennes näsa var mjuk som sammet som och hennes läppar blänkte som kristaller. Kinderna var lite röda och glänste över mig, ögonen var blå som himlen. Hon hade lindat in min arm med sin fina tröja. När jag låg där och såg henne i ögonen såg jag ord inom mig som sa hur värdefull jag egentligen var. Någon hade bara genom ett leende sagt mig hur mycket jag betydde här på jorden.
Jag försökte få fram ord för att fråga vem hon var. Hon sa att hon precis hade flyttat hit och att hon var ute för att se sig omkring och så fick hon syn på mig, liggande på den kalla marken. Hon berättade att hon hette Sara och jag sa vad jag hette. Vi reste på oss och hon bad mig följa med hem på en kopp te. På vägen sa vi inte så mycket tillvarandra och jag kände att något betydelsefullt hade släppts in i mitt lilla hjärta. Samtidigt kände jag hur såren värkte i min arm, men det glömde jag när hon visade en sådan fin omsorg för mig.

När vi kom hem till henne såg jag in i ett rum med vita tapeter och med stora fönster med vita svala gardiner. Sedan gick vi in i köket och hon satte på te medan jag med stora ögon såg mig omkring. Allt jag tittade på sa mig hur ett liv egentligen kunde vara. Sara ropade att teet var klart, så jag gick in i köket för att dricka mig varm. När vi satt där, frågade Sara mig om hur det kom sig att jag hade skurit mig så allvarligt. Jag blev alldeles stum och visste inte vad jag skulle säga. Jag sa att jag kände mig förlorad, livet orkade inte med mer. Jag ville komma bort från allas åsyn. Men när jag vaknade av att du stod framför mig med ditt vackra leende, sa någon till mig att livet betyder något. Sara log och sa att alla är värdefulla på sitt vis och ingen är mindre värd än någon.

Telefonen ringde, och Sara gick för att svara. Jag såg då en uppslagen bibel i fönsterkarmen där jag läste:
?Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset. Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men när det är fördärvat, är det mörkt i din kropp. Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker. Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, så blir den helt och hållet ljus, som när en lampa låter sitt ljus falla på dig.?

När jag hade läst det kände jag hur mina tårar inom mig försökte rinna ur mig. Jag kunde knappt hålla mig. Sara hade precis pratat färdigt och frågade mig vad jag tänkte på. Jag sa:
- Tydligen finns det ett ljus som aldrig slocknar på denna jord. Hon svarade:
- Jo, det finns bara ett ljus och så kramade hon om mig. Vi satt och höll om varandra medan tårarna bara rann längs mina kinder.

Dagarna därefter blev bara ljusare. Jag hade äntligen fått min sanna kärlek och den kan ingen förstöra.

Kalle