Australiens urbefolkning, aboriginals, har bott på kontinenten i åtminstone 40 000 år och tillhör ett av jorden äldsta folk som fortfarande existerar.
Varför kom de till Australien? Det kan man bara gissa; kanske på grund av befolkningsökning, matbrist eller av ren nyfikenhet. Skillnader i storlek och form i skelett har gett upphov till teorier att två, kanske till och med tre olika mänskliga raser anlände till landet under olika tider i förhistorien och att dagens aboriginer är en blandningen av dessa.

Från början bosatte de sig vid de bördiga kustområderna, men för ungefär 20 000 år sedan var hela landet bebott. Vanligtvis bestod en familj utav två män, oftast bröder, och deras fruar samt familjens barn. Polygami var mycket vanligt. Fyra eller fem sådana grupper samlades mer eller mindre regelbundet. Medan hela stammen samlades bara vid speciella tillfällen. När beslut fattades skedde det genom gruppdiskussioner - tills det ledde till samförstånd. Ledarna var inte enskilda hövdingar, utan ett stamråd av de "äldste".

De livnärde sig av jakt, fiske, insamling av frukter, nötter, växter, rötter, insekter och andra smådjur. I landskapet har aboriginerna alltid "läst" berättelser om de mytiska urvarelsernas vandringar och dåd under drömtiden. Den var en sorts "alltid", en tid bortom tiden. De mytiska varelserna livskraft finns kvar där de har vandrat, framför allt på de ställen där de sjönk tillbaka ned i jorden. Sådana platser är centraler för livskraft; där är drömtiden evigt aktuell, och platserna betraktas som heliga.

I konsten och sångerna finns det en dold betydelse, som representerar det traditionella bildspråket. Den har även beskrivits som en slags visuell litteratur. Förvärvade tekniker som har utvecklats genom tusentals år ger målningarna stor symbolisk mening. Andra har används för undervisning, t.ex. röntgenmålning. I sina målningar använder de naturliga pigment, mest ockra med olika nyanser.

Först på 1600-talet började Australien verkliga läge, storlek och konturer framträda på världskartan. Den första dokumenterade kontakten med Australien hade Willem Jansz, skeppare i det nederlänska Ostindiska kompaniet 1604. Britten James Cook tog 1770 landet som engelsk besittning i kung Georg III:s namn och gav det namnet New South Wales. Storbritannien hade efter de nordamerikanska koloniernas frigörelse 1776, behov av ett nytt område dit man kunde skicka straffångar. Två år senare anlände en flotta till Botany Bay, om elva skepp under kapten Arthur Pillips befäl. Ombord fanns ca 1 000 personer (varav 2/3 straffångar), hästar, får, getter, grisar, höns, kaniner, kor och tjurar.

Nu började de vitas försök att "utrota" aboriginerna genom att t.ex. blanda gift i deras mjöl och vatten. Sjukdomar, speciellt smittkoppor, slog ut hela stammar. Könssjukdomar tog sin andel i både dödsfall samt reducerat födelsetal. Men aboriginerna överlevde de vitas intåg. Vid européernas ankomst fanns det uppskattningsvis mer än 700 000 aboriginer, som var fördelade på drygt 500 stammar. 1960 fanns det bara 60 000 kvar, men i dag har siffran stigit till ca 200 000.

Innan de vita landsteg hade aldrig ett hovdjur trampat på Australiens mark. 1860 fanns det 20 miljoner får och fyra miljoner boskap i sydvästra Australien. Det dröjde sedan inte länge innan de nått alla delar av kontinenten, förutom ökenområderna. Det tog inte mer än 100 år för att se resultatet av det. Floddalar förvandlades till dammhål, det naturliga gräset försvann och inhemska arter försvann. Till följd av detta minskade tillgången på föda, heliga platser förstördes, den sociala strukturen förstördes och självrespekten hos aboriginerna förlorades.

Det gjordes försök att civilisera urbefolkningen genom att med mer eller mindre våld skicka deras barn till institutioner för att uppfostras till goda européer. Mellan 1883-1969 togs tusentals barn "om hand" på detta vis. De starka sociala banden inom släkten och stammen bröts ned genom tvångsförflyttningar till olika reservat, där människor utan naturlig samhörighet föstes ihop. Språksvårigheter bidrog även till problem. Under åren sökte sig alltfler aboriginer in till städerna i jakt på arbete. Många av dem bor fortfarande kvar i städernas slumområden.

Aboriginernas hälsosituation är idag mycket dålig. Ohälsan orsakas bl a av fattigdom, arbetslöshet, fel kost och bristande identiteskänsla. De beräknas ha ca 20 år kortare medelivslängd än den vita befolkningen. Spädbarnsdödligheten är 3-4 gånger större. Alla de sjukdomar de tvingas leva med får stora sociala konsekvenser.

I dag har tusentals aboriginer flyttat ut från reservaten och grundat kollektiv, sk outstations, i avlägsna delar av landet och försöker leva som förr. Jordbruket och husdjursskötseln har fått bli komplement till den traditionella levnadsstilen. Man har börjat undervisa barnen i deras egna språk och det har även startas språkcentran. Många mer eller mindre lyckade försök för att förbättra deras situation har gjorts. De som har lyckats bäst är i dessa som aboriginerna själva deltagit i planeringen

Så sent som 1967 blev de accepterade som australiensiska medborgare, med rätt att rösta. Tidigare hade de varit omyndighetsförklarade. 1975 antogs lagen mot rasdiskriminering.

Detta är en förkortad version av ett specialarbete jag gjorde på Hellidens folkhögskola 1992.