Det var dessa frågor som fick mig att välja denne mystiske person, känd av få under 50 år gamla. Det började när jag såg en konsert med ett band som kallar sig "Rage against the machine" på MTV då dom hade Che Guevaras ansikte på båda sidor om scenen. Jag blev självklart nyfiken på vem det kunde vara och fick reda på att hans namn var "Che Guevara" och lyckades hitta en bok av honom som hette "Vi skall segra!", detta var 1992. Detta kombinerat med att jag läste Rage against the machine's (RATM) sångtexter, som handlade just om det folk Che kämpade med, fick mig att intressera mig mer för Che Guevara och de förtryckta folken i de latinamerikanska länderna.

Syftet med mitt arbete är således att lära mig mer ingående om Che Guevaras läror samt hur dom kom till och hur dom tillämpades/tillämpas och hur det har påverkat övriga världen.

Vid 2 års ålder utvecklade han en svår astma som kom att följa honom genom hela livet, på alla resor.

Hans faders sida hade anor i Argentina som sträckte sig mer än 12 generationer bakåt, mer än tillräckligt för att uppfylla kraven för en adelssläkt i ett land fyllt med immigranter.

Hans mors familj hade också bott i Argentina i många generationer och ägde dyr mark som i Argentina betydde mycket pengar

Che ärvde sitt irländska och spanska blod från sin far. Hans farfars far, Patrick Lynch flydde från England till Spanien och senare till Argentina där han blev guvernör i Rio de la Plata. Che hade även mexikanskt och amerikanskt påbrå, hans farmor, Ana Lynch föddes i Kalifornien 1868. Roberto Guevara, Che's farfar var ursprungligen från USA.

Guevara's släkt på hans moders sida går tillbaka till general Jose de la Serna e Hinojosa, den sista spanska vicekungen av Peru. Celia var 20 år när hon gifte sig med den unge f.d. arkitekt studenten 1927. Celia uppfostrades av sin äldre syster efter deras föräldrar dött kort efter Celias födelse. Carmen de la Serna, Ceilas syster, hade kontakter i det Argentinska kommunistpartiet. Celia var en aktiv socialist-feminist, hon gav aldrig upp sin egna identitet och hade ofta långa debattmöten i hemmet.

Che's största förebild var utan tvekan hans mor, inte ens hans fru, hans barn eller hans far hade större inflytande på honom. Möjligtvis Fidel Castro som han träffade 1955 hade lika stark inverkan på honom.

"Personally, however, [Machado Ventura] brought me the saddest news of the war: in a telephone conversation with Buenos Aires he was told my mother was very ill, in a tone which made me suppose it was but a preparatory announcement... I had to spend a month in this sad uncertainty, awaiting the results of something I could guess at but still hoping there was a mistake, until I received confirmation of my mother's death. She had wanted to see me shortly before my departure, perhaps feeling ill, but this was not possible as my trip was already far advanced. She did not receive the letter of farewell I left for my parents in Havana; it was to be delivered only in October, after my departure had been made public."

Hans fars inflytande skall dock inte åsidosättas. Han lärde Che att kämpa med sin astma, att överkomma hinder. Han visade sin son att sport och träning var möjligt även för honom trots hans svåra astma.

I sin ungdom så intresserade han Che för schack och litteratur, ingenting visar på något ideologiskt ställningstagande under uppväxt- och tonårstiden.

Han började läsa medicin och var färdig läkare vid 22 års ålder. När han inte studerade så reste han ofta runt ibland annat Latinamerika, det var då han fick upp ögonen för fattigdomen och orättvisan som präglade kontinenten. Vid denna tiden börjar han även läsa Marx, Engels och Lenin.

Att Guevara växte upp i just Argentina hade nog ingen större betydelse för hans framtida ställningstagande i ideologiska frågor. Konstigt nog anser jag nog att hans ideologiska ställnings tagande borde varit motsatsen om han inte börjar resa. Han såg nämligen sällan fattigdomen och misären hemma utan han fick upp ögonen för de fattiga och förtryckta när han började resa runt i Latinamerika.

Argentina var inte något dåligt land att växa upp i före den stora depressionen, speciellt inte om man var född av 'blåblodiga' föräldrar såsom Che.

1953 begav han sig till Guatemala för att studera vänsterregeringens reformpolitik där. Det han fick se kom att förändra hans liv: Vänsterregeringen som försökte genomföra en jordreform krossades av en USA-stödd militärkupp sommaren 1954. Något som han inte kunde förstå var att regimen inte försökte bygga upp en arbetarmilis. Slutsatsen han drog av detta kom att prägla hans senare teorier (se 2.1 om foco-teorin): den enda vägen till förändring är väpnad kamp.

När militärkuppen segrat så tvingas Che tillsammans med andra internationalistiska ungdomar söka skydd på ambassader och senare fly till Mexico.

I Mexico träffar han Fidel Castro, en kuban som gått i spetsen för den misslyckade 26:e juli aktionen mot Batista 1953. Fidel berättar för Che att deras mål är att starta en ny gerilla rörelse och återuppta den väpnade kampen mot den USA- stödda diktatorn Batista. Han erbjuder Che en plats som läkare i rörelsen och Che, som imponeras av Fidel Castro's "tal", tackar ja.

Där börjar Che's tolvåriga "karriär" som revolutionär, som får ett tragiskt slut i de bolivianska djunglerna där han hamnar i ett bakhåll och blir skjuten av den bolivianska armén på uppdrag av CIA.

Che's starkaste sida, humanisten Che, är den sida som tilltalar dagens ungdom mest. Den antirasistiska och solidariteten med tredje världen är framför allt högaktuella i dagens läge.

Enligt Che hade varje äkta humanist mänskligheten som främsta värde:

"Människans liv har mening endast i den utsträckning […] som det levs i tjänst hos något oändligt. För oss är mänskligheten oändlig."

Che menar att kärlek till folket, mänskligheten är det "omöjligt att tänka sig en äkta revolutionär.". Men denna kärlek måste kunna återföljas av ett hat, ett oförsonligt hat mot sin fiende, "Ett folk utan hat kan inte besegra en brutal fiende."

Han hade en djup respekt för människoliv, han såg livet som ett värde. Men den som skapar oskyldiga offer skall inte visas någon nåd- Han förespråkade nåd åt de försvarslösa. Till exempel en tillfångatagen, sårad fiende är en människa med ett värde och ska få bästa möjliga vård.

Detta gäller inte bara det fysiska livet utan Che betonade ofta att det andliga livet är lika viktigt och en död fiende (eller vän självklart) ska behandlas med respekt.

-"Det är människor som gör revolution".

För Che var marxismen framförallt filosofin om praxis, teorin om den revolutionära handlingen. Marxismen för Che representerade ett stort och viktigt steg i samhällstänkandets historia. Inte bara därför att han bidrog med en vetenskapligare tolkning av historien utan framförallt därför att han införde en djupt revolutionär tanke.

-"Det räcker inte att tolka världen, det är nödvändigt att förändra den."

Che's revolution var en väpnad arbetarkamp som slog ut kapitalismen med en smart gerillastrategi som Fidels och Guevaras egna 26:e juli rörelse slog ut Batistaregimen med gerillaattacker från landsbygden. Vanliga strejker skulle inte leda någonstans, ansåg han. En annan viktig del är att arbetarna måste upprätta självständiga maktorgan, arbetarråd.

Den kubanska revolutionens seger byggdes på små väpnade grupper som arbetade från landsbygden. År 1960 gav Che ut en bok "La Guerra de Guerillas", Gerillakriget, där han försökte sammanfatta hur han ansåg den väpnade revolutionen borde utföras i hela Latinamerika. De teorier han lägger fram där kommer att kallas för foco-teorin, fokus-teorin. Från brännpunkten (eller fokuset) utgår en stråle som påverkar samhällets förtryckta i revolutionär riktning.

Foco-teorin kan sammanfattas i följande punkter:

• En liten gerillakärna kan ersätta partiet som revolutionens förtrupp
• Den väpnade kampen bör utgå från landsbygden
• Med sin handling skapar gerillakärnan ett exempel som får till effekt att samhällets förtryckta inspireras till kamp
• Gerillakampen behöver inte förberedas med organisationsarbete och det är inte nödvändigt att ha någon förankring idet område där kampen inleds
• Gruppen som utför aktionerna bör inte bestå av mer än 150 man
• Gerillakampen föregriper och är viktigare än arbetarklassens kamp i städerna
• Det kubanska exemplet är allmängiltigt i hela Latinamerika
• Väpnad kamp är inte lämplig i en demokratiskt regim

Efter den kubanska revolutionen började man träna andra gerillagrupper för att sprida revolutionen över hela Latinamerika.

Under 1959 skickades de första trupperna iväg till Nicaragua och Dominikanska republiken. Och senare under -60 talet så skickades flera trupper ut till Guatemala, Peru, Colombia och Venezuela.

Erfarenheterna av dessa försök till att sprida det revolutionära budskapet hade nästan motsatt effekt. I de flesta fall tillfångatogs och/eller dödades gerillagrupperna av ländernas betydligt större och bättre utrustade arméer, som dessutom var finansierade av USA.

Fiaskot för Che's fokus-teori blev som påtagligast i Nicaragua där 52 man som tränats i Honduras gick över gränsen till Nicaragua 1963 (sandinisterna). Gruppen splittrades och några gick vilse men de flesta blev omringade av nationalgardet och dödade.

Efter ett antal liknande fiaskon omprövade sandinisterna fokus-teorin och började lägga större vikt vid arbetarnas kamp i städerna. Sandinisterna blev den enda gerillagrupp som lyckades genomföra en revolution.

Che Guevara drog dock aldrig lärdom av sitt misslyckande med foco-teorin, han omprövade aldrig sin teori utan hans eget försök till att bygga upp en gerilla i Bolivia blev hans egen död.

Finns det något hos den argentinske läkarsoldaten som talar till dagens ungdomar?

Jag måste svara ja på den frågan med tanke på alla böcker som släpps, tröjor som trycks, klockor, skidor, affischer och sist men inte minst musik vars texter återspeglar Che's tankar om ett klassfritt samhälle. På Kuba kan man fortfarande se jättelika skyltar med Che's ansikte blickandes ner med texten "SER COMO EL", att vara som han.

"internationella polis". Che's arv är egentligen motsatsen till det som studenten skrivit anser jag. Che förenade alla i en kamp mot orättvisorna, mot den korrupta USA understödda Batistaregimen.

"Ett folk kan inte blomstra i en regim baserad på hat…" skriver han, och får det att låta som landets regering hatar sitt eget folk. Vad som gäller är att det kubanska folket hatade USA efter vad dom gjort och USA förlorade åtskilliga miljoner på att dom blev utkastade ur Kuba. När dom sedan satte in sanktioner mot Kuba så vände dom folket mot sin regering.

"Che Guevara blickade ned på folkmassan och uppmanade till fortsatt kamp – på en annan gigantisk målning vädjade Jesus om folkets tro."

Påven höll i januari i år (1998) en högmässa på Revolutionstorget i Havanna. Det blev en folkfest med hundratusentals besökare. Flankerad av jättebilder på Che Guevara och Jesus höll påven sin fjärde och sista gudstjänst under sitt besök på Kuba.

Att detta unika besök äger rum inte kort efter att Kuba firat 30 års dagen av Che's död bevisar att världen börjat lägga märke till Kuba igen. Intresset för Che ökar, inte minst för att folk börjar ifrågasätta regeringarnas inhumana sätt att styra. Att sen Che har fått mer och mer uppmärksamhet i media nu när man hittat hans kvarlevor i en massgrav.

Guevara försvann under mystiska omständigheter 1965. Han åkte från Kuba till Belgiska Kongo (Zaire) där han skulle assistera en rebellgrupp men de besegrades.

Senare återvände Che till Kuba för att förbereda en ny gerilla kampanj i Bolivia. Han rakade av sig sitt karaktäristiska skägg och tog av sig baskern och sade sig vara en ekonom från Uruguay, Guevara anlände i Bolivia 1966 och hade runt 50 Kubaner, Argentinare och Peruaner gerillasoldater med sig. dom upprättade en bas i sydöstra Bolivia. Där tränades gerillasoldater från hela världen för att sätta igång en kontinentinell revolution.

Men Che's planer grumlades när hans främsta stöd, Bolivias kommunistparti backade ur. Av detta följde desertörer och bönder som sålde information till den Bolivianska armén, samt att viktiga medlemmar tillfångatogs och avrättades.

Förlorade strider, sjukdomar, svält och demoralisering försvagade hela tiden gerillan.

Nu får Washington reda på att Che Guevara befinner sig i Bolivia området. Dom skickar ned specialstyrkor som ska träna en Boliviansk bataljon i antiterrorist-bekämpning tillsammans med CIA agenter.

31 augusti, 1967 så leder General Vargas ett bakhåll mot gerillan som dödar större delen av gruppen. Guevara blir tillfångatagen och hålls över en natt i en skola i La Higuera ungefär 5 mil från Vallegrande. Nästa dag blir han avrättad på order av Bolivias President (som i sin tur fått ordern av Lyndon B. Johnson, USAs dåvarande president).

General Vargas, som har träffat Guevaras bödel efteråt berättar att hans sista ord var:

senare amputerar dom hans händer för att kunna bevisa att dom verkligen dödat Che Guevara.

Den natten hämtades en grävmaskin och flygbanan i Vallegrande grävdes upp. Tillsammans med Che så slängdes sex stycken gerillamedlemar ned i hålet. Hålet täpptes igen och snyggades till.

30 år efter hans ovärdiga begravning så beslutar sig en pensionerad general, Vargas, att berätta om händelsen.

"Lång tid har gått och det är dags att världen får veta", "Che är begravd i en massgrav i Vallegrande", "Han ligger begravd under flygfältet i Vallegrande."

Den sjuttonde oktober 1997 befinner sig Che återigen på Kuba. Hans kvarlevor begravs i ett mausoleum. Fabrikssirener och biltutor ljuder under en minut för att hedra Guevaras återkomst. Fidel har sagt att Guevara aldrig ska dö, att han ska leva vidare som ett exempel och som en inspirationskälla för dom som kämpar för rättvisa i världen.

Han skulle finnas kvar överallt, för alltid. Hans idealistiska korståg och allt för tidiga död gjorde honom till en ledstjärna för vänsteranhängare över hela världen.

Efter Castros tal bar soldater parvis de sju kistorna in i mausoléet. Hans änka och barn samt bröder och syster tillsammans med Fidel och hans bror Raul, såg på.

Folket som utanför i solen vevade med flaggor, andra med porträtt av Che.

Kuba som kämpar för att behålla sitt socialistiska system tog tillfället i akt att återuppväcka gerillans "image" och återigen presentera hans idéer, mer relevanta än nånsin.

Ett citat från the Tampa Tribune som handlar om en 53 årig kvinna som var närvarande vid påvens besök: "She glowed with a joy she hadn't felt in years. She sang "Ave Maria'' and prayed aloud with the crowd, under the seemingly watchful gaze of a giant wire silhouette of the revolution's top saint, Che Guevara, on the side of a building.". Che Guevara, socialismens Jesus eller ett socialismens Helgon. Likheterna med de Kristna helgona är slående: Under sin livstid, som han vigde åt att sprida revolutionens budskap, uträttade han en mängd handlingar i socialismens- likt helgonen i kristendomens eller katolismens namn. Och de religiösa helgonens kvarlevor dyrkas och förvaras på heliga platser, likt Che Guevaras där dom finns att begrunda i mausoleet.

Castro avslutade det hela med Che Guevaras välkända fras han skrev i ett avskedsbrev till Fidel när han lämnade ön 1965:

"Hasta la victoria siempre"

Che var oerhört älskad av bondebefolkningen i bergen under gerillastriden. Det beror sannolikt på att han förstod betydelsen av att organisera det civila samhället redan under striderna: att starta skolor, diskutera jordfördelning, lantarbetarnas löner, mm.
Däremot fanns det ömsesidig misstänksamhet mellan Che och en del av aktivisterna i 26 julirörelsen, framförallt i städerna. Che misstrodde städernas aktivister, trodde att de gick borgarklassens ärenden och anklagade dem i många brev för att inte ordna vapen nog snabbt etc. En del av detta var säkert sant, Che var ju den förste marxisten i gerillan och det fanns en del ledande borgerliga företrädare som slöt sig till motståndet mot Batista. Vid ett tillfälle slöt 26 julirörelsen en överenskommelse om en intetsägande plattform med olika borgerliga politiker, Che skummade av ilska men återvann förtroendet för rörelsen när han fick reda på att Fidel Castro också öppet gick emot överenskommelsen. Å andra sidan undrar jag om Che ändå inte vägleddes väl mycket av vad jag skulle vilja kalla en felaktig syn på revolutionen, att den bara kunde ske från landsbygden, att kampen i städerna var så underordnad.

Nåväl, gerillan segrade, Che var oerhört populär som de andra. Under revolutionens första år började det emellertid snart uppstå motsättningar mellan en revolutionär kärna, folkets behov å ena sidan och en begynnande byråkrati som gärna kikade på Sovjetunionen å den andra. Det resulterade bland annat i den stora ekonomiska debatten 1963-64, där Che företrädde vänsterståndpunkter, som att man inte kunde förlita sig på marknadsreformer (vilket Sovjet gjorde vid den tiden). Dessutom var Che mycket kritisk mot alla tendenser till privilegier. Han avstod själv från sådana, han angrep fackföreningsbyråkrater, korruption inom kvarterskommitteerna osv., han var själv och arbetade vid sockerfälten. Detta gjorde honom impopulär bland många inom apparaten – men han lär ha varit fortsatt populär bland folk i basen. Slutligen tvingades han förmodligen lämna sina officiella poster efter att ha hållit ett alltför sovjetkritiskt tal i Alger 1965 – inte heller det kan ha gjort honom populär hos alla inom apparaten.

Efter sin död tror jag han fortsatt att röna detta öde: under tider då byråkrater och sovjetanhängare haft större inflytande har man talat mer formellt och "för gallerierna" om Che, under andra perioder då Castroledningen själv insett att man mer måste lita på folklig mobilisering och vilja till uppoffring har Che kommit i ropet och använts på ett mer levande sätt. Att det varit så tyder ju på att hans namn fortsatt att ha en stark folklig attraktionskraft, och att mannen på gatan uppfattar honom som en väsentlig del av revolutionens arv.

Själv är jag lite orolig över det sätt Castro med flera använder hans bild just nu.

Visst är det viktigt att framhålla Ches exempel i en tid när dollarisering och marknadsintrång leder till nya sociala motsättningar – men använder man verkligen hans idéer? Försöker man verkligen minska marknadens förstörande kraft i det kubanska samhället? Eller är det mer en symbol som tömts på innehåll, men som regeringen vet ligger folket varmt om hjärtat?

Tyvärr så tycks tiden rinna iväg när man väl kommit igång med någonting och så även med detta arbete. Det finns väl några punkter till jag velat tagit upp men ej hunnit av tidsbrist, då tänker jag på hur gerillerna i latinamerika ser på Che i dagens läge. D.v.s. om dom verkligen har nått upp till den piedestal som martyrer tycks hamna på, om dom ser honom som en hjälte utan att direkt förstå eller veta om hans egentliga handlingar eller åsikter. Själv tycker jag att det han ville åstadkomma, och iallafall var en bit på väg att göra, är något som flera av dagens ledare borde ta till sig; "SER COMO EL" – att vara som Han (se punkt 3.).

Frågorna som jag ställde i inledningen tyckar jag mig delvis lyckats förklara som hur och varför Ches idéer kom till (se 1.2 och 1.3). Hur dom tillämpades av honom och den kubanska regeringen samt av flera andra latinamerikanska länders regeringar framgår tydligt i hela arbetet men att ta reda på resp. beskriva hur dom tillämpas där idag har varit näst intill omöjligt eftersom inte många har kontakt med dessa länder och ännu mindre med de gerillor som härskar i djunglerna där omkring.

Hur har då världen påverkats?

I många fall har uttalat kommunistiska länder i latinamerika fått det oerhört svårt med påtryckningar från det kommunistfientliga USA som är den egentliga orsaken, tillsammans med korruption, till fattigdomen i dessa länder. Detta såg Che redan 1953 i Guatemala (1.3) och det pågår än.

Sanktionerna mot Kuba som USA för försvårar livet på Kuba, men Amerikanerna skyller på den kubanska regeringen.

Det känns som arbetet inte hunnit bli riktigt klart än eftersom det händer en del i regionerna runt Kuba/Latinamerika fast man inte hör någonting därifrån p.g.a. att media vänder sina ögon mot öst istället. Ett generationsbyte i ledningen i många gamla kommunist stater är på väg, inte minst på Kuba med den gamle Fidel Castro på toppen. Vad kommer att hända när dom får lämna tronen?

Ett sånt här arbete blir aldrig helt klart. Likt boken Che Guevara - en revolutionär humanist av Michael Löwy 1997 t.ex. där ett nytt förord läggs till i varje upplaga så skulle många saker kunna läggas till allt eftersom utvecklingen går framåt i Latin-Amerika. Men jag hade bara 20 timmar till detta arbete...

Jag har försökt hålla ute personliga åsikter och värderingar utanför arbetet och sparat dom till mina reflexioner i slutet av arbetet.

En amerikansk journalist uttalade sig så här om " Shining Path":

"The whole ethos of latin guerrilla movements has been male, It's a `boys only' club, forged in the Che Guevara image. Shining Path is the first to break that model."

Shining Path har alltså inte bara män i gruppen utan även kvinnorna är med, som syns på bilden upp till höger. Det var precis detta Che ville åstadkomma, överkomma inte bara klasser utan även andra tidigare givna 'gränser' som kön, bakgrund o.s.v.

Jag hoppas att "Den upplysta vägen" fortsätter att kämpa mot förtrycket och jag är övertygad att dom kommer att vinna, det finns inget som kan övervinna den kämparvilja Che har ingivit hos bergsfolken i Peru.

Det enda som bekymrar mig om Che's liv är att han helt vigde sitt liv åt revolutionen. Han var nästan aldrig hemma efter han träffade Fidel den gången 1955. Så någon god far var han inte. Men det är lite av ett moment 22, folket eller familjen? De insatser han gjorde för socialismen är ovärderliga. Che tog ett enormt ansvar över revolutionen och vågade inte släppa ifrån sig den till någon. Han åkte personligen och såg till så allt gick rätt till.

Che borde haft en större betydelse idag än vad han har. Det finns säkert fler än han som gjort liknande insatser men få har varit så lyckade. Att han sedan dog som en martyr har inte försämrat hans popularitet direkt.

Men hans värderingar borde gå i arv till alla generationer framåt.

Maria Sundvall, översättare
Björn Rönnblad, redaktör på Röda Rummet
Anders Karlsson, artikelförfattare och Che-kännare