Mäster Olof

Personer :

Innehåll:

Första akten Andra akten Tredje akten Fjärde akten Femte akten

FÖRSTA AKTEN.

I Strängnäs.

En korsgång utanför studiegården med trädplanteringar. Längre bort klosterkyrkan. I bakgrunden mur ovan vilken synas blommande fruktträd. Olof sitter på en stenbänk; framför honom stå Scholares, läsande sina roller till Tobiæ Comoedia.

FÖRSTA SCHOLARIS. »Vi äro nu komne i vår fiendes garn, ve oss, vi arme Israels barn!»

ANDRA SCHOLARIS. »Ack, käre broder, vad skole vi klaga! Nu äro komne vår jämmers dagar - borta är oss både åker och ränta, något gott have vi nu aldrig att vänta. Det haver jag länge båd' talat och drömt, att Abrahams löfte är länge bortglömt.»

LARS som inkommit. Vad gör du?

OLOF. Jag leker!

LARS. Du leker?

OLOF. Ja! Jag leker en liten comoedia om Israels barn och babyloniska fångenskapen!

LARS. Har du icke bättre att göra? Större arbete åligger dig!

OLOF. Jag är för ung ännu!

LARS. Säg icke du är för ung!

OLOF. Nej, ty de äro nog många ändå som så ropa!

LARS rullar upp ett papper som han tagit fram; betraktar Olof en stund; därpå läser han. »Och Herrens ord skedde till Jeremias:

Jag kände dig förr än jag tillredde dig i moderlivet och utkorade dig förr än du av modren född vart och satte dig till en profet bland många folk.

Men Jeremias sade: Ack, Herre, Herre, jag duger icke till att predika; ty jag är för ung.

Då sade Herren: Säg icke: Jag är för ung; utan du skall gå, dit jag sänder dig, att predika, vad jag befaller.

Ty jag vill i denna dag göra dig till en fast stod, till en järnpelare och till en kopparmur i hela landet emot Juda konungar, emot hans furstar, emot hans präster, emot folket i landet;

Så, att om de än strida. emot dig, skola de likväl icke övervinna dig, ty jag är när dig, säger Herren, att jag skall frälsa dig!»

OLOF springer upp. Sa' Herren det?

LARS fortsätter. »Så omgjorda nu dina länder och statt upp och predika för alla allt det jag dig bjuder.»

OLOF. Varför går icke du?

LARS. Jag är för gammal!

OLOF. Du är feg!

LARS. Ja, ty jag har ej kraften; men den har du - Gud give dig nu tron.

OLOF. O ja, jag hade en gång trons låga och hon brann härligt, men munkeligan släckte av henne med sitt vigvatten, då de ville läsa djävulen ur kroppen på mig!

LARS. Det var halm som skulle fladdra ut; men nu skall Herren tända dig en stockeld, som skall förbränna de filisteers säd. Vet du vad du vill, Olof?

OLOF. Nej, men jag känner hur jag vill kvävas, då jag tänker på detta arma folk som suckar efter förlossning. De ropa efter vatten, levande vatten, men där finns ingen som har något att ge.

LARS. Riv ner det gamla murkna huset först, det kan du! Herren själv skall bygga dem ett nytt!

OLOF. Men då bli de utan tak över huvudet en tid!

LARS. Då få de åtminstone frisk luft!

OLOF. Men att röva ett helt folk på dess tro; de skola förtvivla!

LARS. Ja, de skola förtvivla!

OLOF. Men man skall ropa ve över mig och smäda mig och dra mig inför de översta!

LARS. Fruktar du?

OLOF Nej! - Men förargelsen -

LARS. Olof! Du är född till förargelse; du är född till att slå. Herren skall nog hela.

OLOF. Jag känner hur strömmen drar; ännu har jag taget kvar i dammluckan, men släpper jag, då drar strömmen mig med.

LARS. Släpp du, de komma nog som hålla igen!

OLOF. Räck mig din hand, Lars, om jag kommer för långt in i virveln.

LARS. Det står ej i min makt, och du skall in i virveln, även om du skall förgås.

OLOF. Vilka stormar du blåst upp i min själ; jag satt nyss och lekte i trädens skugga och det var pingstafton, och det var vår och det var frid. Och nu
- varför skakas icke träden, varför mörknar icke himmelen! Lägg handen på min panna, känn hur blodets böljor börja gå! Lämna mig icke, Lars; jag ser en ängel som kommer emot mig med en kalk; hon går på aftonskyn därborta, blodröd är hennes stig, och hon har ett kors i handen. - Nej, jag förmår icke, jag går tillbaka till den lugna dalen; må andra strida, jag skall se på. - Nej, jag skall gå efter och läka de sårade, jag skall viska frid i de döendes öron. Frid! - Nej, jag vill strida med. men i de sista lederna; varför skall jag gå främst?

LARS. Därför att du är den djärvaste!

OLOF. Icke den starkaste?

LARS. De starke komma efter: och den starkaste har du vid din sida; det är han som manar dig till kampen!

OLOF. Hjälp mig, Gud! Nu går jag!

LARS. Amen!

OLOF. Och du följer mig!

LARS. Du skall gå ensam med Gud!

OLOF. Varför drar du dig tillbaka?

LARS. Jag är icke född till stridsman; jag skall blott bli din vapensmed! Guds rena ord skall bli dina vapen, och du skall sätta dem i händerna på folket; ty nu är dörren till de påvliges rustkammare inslagen, och var och en med namnet människa skall själv kämpa för sin andes frihet!

OLOF. Men var äro mina fiender? Jag brinner av stridslust, men jag ser ingen att strida mot!

LARS. Du behöver ej mana dem fram, de komma nog! Farväl. Du kan börja när du vill! Gud vare med dig!

OLOF. Gå icke, jag måste tala med dig längre!

LARS. Här kommer förtruppen - rusta dig. Går.
En skara borgare med kvinnor och barn gå fram mot kyrkdörren på högra sidan. Där stanna de, lyfta på hattarne och korsa sig.

GERT BOKPRÄNTARE förklädd till borgare.
Man har icke ringt vespern på pingstafton - det är högst ovanligt!

EN BORGARE. Och kyrkdörren är stängd! Möjligen är prästen sjuk.

GERT. Eller är han ej uppstigen!

BORGAREN. Vad sägen I?

GERT. Jag menar att han är sjuk!

BORGAREN. Men då har han så gott om mässelärlingar, att någon av dem kunde läsa oss en mässa i hans ställe!

GERT. De äro väl så upptagna.

BORGAREN. Vad med?

GERT. Ja, det är inte gott att veta!

BORGAREN. Akta dig, min gode man! I tycks ha en släng av lutherit! Biskop Hans från Linköping är i stan och kungen också!

GERT. Är Brask i stan?

BORGAREN. Ja, Gud är han så. Men vi ska väl känna på dörren först om kyrkan är stängd.

GERT springer upp på trappan och slår på porten.
Guds hus är stängt på pingstaftonen. Det högvördiga prästerskapet ger icke audiens hos Gud i dag, därföre får det vällovliga borgerskapet gå hem och lägga sig utan mässa. Se hit, gott folk - här är en dörr, den är visserligen bara av trä, men det gör ingenting, ty den är fodrad med koppar, titta på den här dörren! Om jag nu säger er att Gud bor härinnanför, ty det är ju hans hus, om jag nu säger er, att biskopens diakonus eller sekretarius eller kanonikus eller någon annan man som slutas på us, ty det är bara andans män som slutas på us, om jag nu säger att en sådan man har nyckeln till denna dörr hängande på en spik inne i sitt sovrum, så säger jag därmed icke att han har låst in Gud för oss och hängt nyckeln på en spik i sitt sovrum, utan jag säger bara det, att vi få inte komma in och hålla någon gudstjänst i kväll, vi som stretat sex dagar med att göra skor och rockar, och vi, som hela veckan hava bryggt och bakat och slaktat åt högvördiga prästerskapet, på det att de på den sjunde måtte orka hålla gudstjänst åt oss. Detta förebrår jag ingalunda höglovliga kapitlet, ty de äro ju bara människor de, och det var blott Gud som rådde arbeta i sex dagar och vilade sig på den sjunde.

BORGAREN. I hädar Gud, mäster borgare!

GERT. Å ja, det hör han inte, när dörren är stängd!

EN KVINNA. Jesus! Maria! Det är en antikrist!

GERT bultar på dörren. Hör ni så tomt det låter. - Det står i bibel att förlåten en gång rämnat till det allraheligaste, och detta måste vara sant, men om de andliga sedan ha sytt ihop henne igen, det står inte i bibeln och därför behöver det inte vara lögn.
Folket rusar mot Gert; barnen skrika.

BORGAREN. Ve dig, Luther, ty en sådan är du. Vi hava syndat, därför har Herren stängt sitt hus. Hör du ej hur själva barnen skrika vid din åsyn, du orena ande!

GERT. Ni trampar ju dem på tårna, käre vänner!

KVINNAN. Kom icke honom vid; han haver djävulen!

BORGAREN. Ned med honom! Ned med honom!

GERT. Rör mig ej, ty på denna plats står jag i Guds hägn!

BORGAREN. Gud skyddar ej den förkastade ängeln!

GERT. Om ej Gud gör det, så gör den heliga kyrkan det, och jag är inom hennes vigda murar.

BORGAREN. Drag honom utanför kyrkomuren!

GERT. Om I icke frukten Gud, så frukten åtminstone den heliga fadrens bann!

KVINNAN. Släpa honom från dörren; det är hans orena ande som förhäxat kyrkan!

BORGAREN. Ja! Ja! Gud öppnar icke sin kyrka för djävulen!
De rusa mot Gert, då biskopens secretarius inträder, företrädd av en diakonus som äskar ljud.

SECRETARIUS läser. »Alldenstund vår stiftsstad ej fullgjort sin ränta till biskopsstolen och då staden fortfarande tredskas med utgörandet av densamma, har domkapitlet funnit gott, likmätigt sin rättighet och curians stadfästelse, stänga kyrkans dörrar och upphöra med mässor och offer tills nämnde missförhållande vunnit rättelse, påminnande var och en som härefter ej rättar sig all vår onåd

Datum vigilia assumptionis Mariæ Strängnäs kapitel.»
Går.

GERT Vad sägs, gott folk?

BORGAREN. Ingen mässa på pingstaftonen! Det är skamligt.

GERT. Akta er! säg intet ont om prästerna, det är väl inte deras.fel.

BORGAREN. Vems är felet?

GERT. Kyrkans! Den där osynliga, den där allsmäktiga! Det är kyrkan, ser ni, som stängt igen kyrkan. Folket yttrar sitt missnöje.

OLOF har gått fram och ringer nu i vesperklockan medelst en lina, som hänger ner från tornet.
Är det allvar med er gudstjänst, så skall jag hålla er en mässa!

BORGAREN. Tack, mäster Olof, men vet ni ej vad följder detta kan ha?

OLOF. Låtom oss hellre frukta Gud än människor!
Folket faller på knä.

»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu! Efter vi nu församlade äre...»

BORGAREN. Mäster Olof...

OLOF. Vad är det?...

BORGAREN, Vi vilja ha vår riktiga mässa och inga nya mänskofunder.

GERT. Käre mäster Olof, det far lov att vara på latin. Annars förstå vi inte vad ni säger!

BORGAREN På det heliga språket skall det vara, annars kan ju vem som helst läsa mässan.

OLOF. Ja du, det är just så som det skall bli. Var och en för sig och med Gud!

FOLKET En Luther! En Luther! Antikrist!

BORGAREN. Jaså, mäster Olof. Ni som är så ung och så varm, ni har smittats av den tyska djävulen. Jag är en gammal man och har sett världen, jag vill er väl, vänd om medan ni ännu är ung. - Gör oss till viljes och läs den gamla mässan!

OLOF. Nej, det är slut med detta narrspel. - I anda och sanning skolen I bedja och ej med ord som I icke förstån.

BORGAREN. Tror ni icke, min unge vän, att vår Herre förstår latin?

GERT. Men svenska förstår han platt inte!

BORGAREN. Mäster Olof! vill ni låta folket gå ifrån er utan ett uppbyggelsens ord - ser ni icke huru de längta efter sin Gud. Offra er egen syndiga vilja, och låt icke folket gå såsom får de där ingen herde hava!

OLOF. Ni kallar min vilja syndig?

BORGAREN. Ni är en hård man!

OLOF. Säg icke sa! Vet ni vad det kostar mig denna klockringning.

BORGAREN. Er fåfänga!

GERT. Och er frid! Ty det var stormklockan som ringde till strid! Hej, nu börjas det! snart skola Stockholms klockor ge svaret och då skall Huss', då, skall Ziskas, då skall de tusende böndernas blod komma över furstarne och de påvlige.

KVINNAN. Ve oss, vad rasar han?

BORGAREN. Känner ni den mannen, mäster Olof?

OLOF. Nej!

GERT. Olof! Du känner mig! Förneka mig ej! Fruktar du dessa arma eländiga som icke vilja sitt eget bästa
- som aldrig hört det ordet frihet!

OLOF. Vad heter du?

GERT. Om jag säger det skolen I bäva! Ja det är sant, I måsten bäva för att vakna ur er sömn! lag heter den förkastade ängelen, som tiotusen gånger skall gå igen, jag heter befriaren som kom för tidigt, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista!

FOLKET far tillsamman och korsar sig.
Anabaptista!

GERT demaskerar sig och står nu fram betydligt äldre. Känner du mig nu, Olof!

OLOF. Fader Gert!

BORGAREN. Han kallar honom fader!

FOLKET drar sig undan. Anabaptista! Anabaptista!

KVINNAN. Sen I icke, det är den bannlyste - -

BORGAREN. Gert bokpräntare. Braskens tryckare.

EN ANNAN BORGARE. Han som tryckte Luther!

KVINNAN. Ve oss och vår stad. Ve över våra präster då de pläga umgänge med Antikrist!

BORGAREN. Han förnekar döpelsen!

KVINNAN. Han förnekar Gud!
Folket går.

OLOF. Fader Gert, du förde ett farligt tal.

GERT. Tror du det var farligt, Olof, Gud välsigne dig för det!

OLOF. Farligt för dig menar jag!

GERT. Icke för någon annan?

OLOF. Låt oss hoppas det!

GERT. Du har känt Luther?

OLOF. O ja! Och nu vill jag verka hans verk i mitt fädernesland!

GERT. Icke mera?

OLOF. Vad menar du?

GERT. Det är för litet! Luther är död! Han har gjort början! Vi skola fortsätta!

OLOF. Vart vill du föra mig!

GERT. Långt! Långt! Olof!

OLOF. Jag är rädd för dig, fader Gert!

GERT. Jo! jo! Du skall bli mycket rädd, ty jag vill föra dig på ett högt berg och du skall därifrån skåda ut över världen. Ser du, Olof, vi ha pingst nu. Det var då den Helige Ande steg ned och göt sig över apostlarne, nej över hela mänskligheten. Du kan få den helige ande, jag har fått den helige ande, ty jag trodde det. Guds ande har stigit ned till mig, jag känner det, och därför har man spärrat in mig som vansinnig, men nu är jag fri, nu skall jag tala ordet, ty ser du, Olof, nu stå vi på berget! Ser du huru folket krälar fram på sina knän till de två männen, som sitta på sina stolar. Den större har två nycklar i sin ena hand, en åskvigg i den andra, det är påven. Nu lyfter han viggen och tusende själar draga in i fördömelsen, och de andra kyssa hans fot och sjunga Gloria Deo - och han på stolen vänder sig om och ler. Se nu på den andre. Har har ett svärd och en spira. Böj dig för spiran, eljest biter svärdet. Han rynkar sina ögonbryn, och allt folket darrar. Då vänder han sig till sin granne på andra stolen, och båda le. Det är två Baalsstoder. Men då höres ett gny i luften liksom sorl av folk. Vem gnyr? ropar påven och skakar sin vigg. Vem sorlar, och kejsaren skakar sitt svärd. Ingen svarar. Men det gnyr ändå i luften och det susar och det ropar: »Tänk!» Och påven far till samman och kejsaren bleknar och frågar: vem ropade »tänk!»? Tag fram honom, och jag tager hans liv, och påven ropar för hit honom, och jag tager hans själ! Det var luften som ropade, det var ingen som ropade; men rösten stiger och en stormvind far fram och han går över Alperna och han ryter över Fichtelgebirge och han väcker upp Österhavet och det ger eko mot stränderna och tusendubblat går ropet över världen: frihet! frihet! Och påven kastar nycklarne i sjön och kejsaren sticker sitt svärd i skidan, ty de förmå intet mot ropet!

Olof! du vill slå påven, men du glömmer kejsaren; kejsaren som mördar sitt folk utan att räkna dem, därför att de våga sucka då man trampar dem på bröstet. Du vill slå påven i Rom, men du vill som Luther ge dem en ny påve i den heliga skrift Hör du! Hör du! Bind icke andarne med någon boja! Glöm icke den stora pingstdagen, glöm icke ditt stora mål: andligt liv och andlig frihet. Lyssna icke till det dödsropet »si det är allt gott!» ty då kommer ej det tusenåriga riket, frihetens rike, till stånd, och det är just det som börjar nu!

OLOF förblir tyst.

GERT. Hisnar du?

OLOF. Du går för långt, Gert!

GERT. Det kommer en dag då man skall kalla mig papist! Sikta mot skyn, och du skall träffa skogsbrynet!

OLOF. Gå tillbaka, Gert! Du drar ofärd över dig och riket! Ser du icke huru landet ännu skälver under sårfebern efter de sista krigen, och du vill utså borgerligt krig, det är gudlöst!

GERT. Nej! nu är kniven en gång i köttet, skär på, så kan kroppen räddas.

OLOF. Jag anger dig som landsförrädare!

GERT. Det bör du inte göra, du som i dag ohjälpligt stött dig med kyrkan! Och för övrigt

OLOF. Säg ut, Gert, du ser ut som satan i detta ögonblick!

GERT. Du skall få min hemlighet; sköt henne efter behag! Ser du, kungen reser till Malmö i dag; i övermorgon till exempel är Stockholm i uppror!

OLOF. Vad säger du?

GERT. Känner du Rink och Knipperdollink?

OLOF förskräckt. Vederdöparne!

GERT. Ja! Varför så häpen! Det är ju bara två borgarlunsar. En buntmakare och en krämare, som förneka dopets nytta på ett osjäligt barn och äro nog enfaldiga att sätta sig emot en uppsåtlig mened, avtvingad ett oförnuftigt väsen.

OLOF. Det är något mera?

GERT. Vad kunde det vara?

OLOF. De äro besatte!

GERT. Av anden, ja! Det är stormen som ropar genom dem! Akta dig om du kommer i vägen!

OLOF. Det måste hindras! Jag går till kungen!

GERT. Olof! Vi böra vara vänner! Din moder bor ju i Stockholm?

OLOF. Det vet du!

GERT. Vet du att min dotter Kristina bor hos din mor?

OLOF. Kristina?

GERT. Ja, tills vidare. Segra vi, skall din mor vara trygg för min dotters skull, segra de katolske, ja då är min dotter trygg för din mors skull. Och du är ju rädd om Kristina?

OLOF. Gert! Gert! Var blev du så klok?

GERT. På dårhuset!

OLOF. Gå ifrån mig! Du drar mig i olyckan!

GERT. Ja, om det är en olycka att bli berövad all jordisk lycka, att släpas i fängelse, lida fattigdom, hånas och smädas för sanningen. Då är du icke värd en så stor olycka. Jag trodde du skulle förstå mig; jag räknade på din hjälp, ty du har ännu elden kvar, men jag ser. världen lockar dig; följ med strömmen och bliv lycklig!

OLOF. Icke kan en man skapa om sin tid!

GERT. Luther gjorde det!

OLOF. Icke kan en sätta sig mot strömmen!

GERT. Dåre! Led strömmen, ty strömmen äro vi, de gamla äro stillastående dypölar, dem behöver du minsann ej streta emot; men låt dem icke ruttna eller torka ut; skaffa dem avlopp, och de skola även strömma med.!

OLOF. O, jag förstår dig; du har avlat en tanke i min själ, men jag måste kväva henne i födseln, eljest dödar hon mig!

GERT. Tro mig, du skall bli en Daniel, som skall säga förstarne sanningen, och de skola stå dig efter livet, men Herren skall skydda dig.

Nu går jag trygg; ty jag ser blixtar ljunga i ditt öga, och eldstungan dallrar över ditt huvud. Lycklig pingst, Mäster Olof! I det han går. Här kommer flugornas konung; låt honom icke smutsa även din rena själ!

OLOF. Jesus hjälp mig!

Biskop Hans Brask och Måns Sommar inkomma.

MÅNS går mot Olof; Brask håller sig efter och betraktar omgivningen. Kanonikus! Vem har ringt vespern?

OLOF med saktmod och fasthet. Jag!

MÅNS. Kände ni ej befallningen!

OLOF. Förbudet visste jag väl!

MÅNS. Och ni har djärvts trotsa!

OLOF. Ja! när folket släpptes såsom får utan herde, då ville jag samla dem!

MÅNS. Ni förebrår oss våra göranden, tror jag! Ni är i sanning oförsynt.

OLOF. Sanningen är alltid oförsynt.

MÅNS. Jag tror min unge man vill spela en sanningsapostel; det har ni ingen tack för!

OLOF. Jag begär blott otack!

MÅNS. Spara på edra sanningar; de gå just icke länge i handeln.

OLOF häftigt. Ett råd värdigt lögnens fader!... Milt Förlåt mig!

MÅNS. Vet ni vem ni talar vid?

OLOF med hetta. Vid servus servi servorum Måns Sommar!...

BRASK stiger fram. Vem är den mannen?

MÅNS. Han hör till kyrkobetjäningen!

BRASK. Vad heter han?

MÅNS. Olof Pederson, alias Olaus Petri!

BRASK fixerar Olof. Är du mäster Olof!

OLOF bugar sig och betraktar Brask.

BRASK. Jag tycker om dig! Vill du bli min secretarius?

OLOF. Jag tackar ers nåde, men jag har inga rekommendationer.

BRASK. Biskop Måns! Vad har ni att säga?

MÅNS. Han lär ha vunnit rätt mycket lov av doktor Luther?

BRASK. Jag har hört det! Ungdomsmod bara! Vi ska uppfostra honom!

OLOF. Jag fruktar det är för sent!

BRASK. En ung vidja kan böjas!

MÅNS. Ers nåde skall icke föda upp ormar! Vår kanonikus lutar starkt mot kätterit och har i dag vågat trotsa vår befallning.

BRASK. Såå?

MÅNS. Vi proklamerade mässfall på grunder fullt lagliga och han har djärvts hålla mässa, och vad värre är en luthersk mässa och därigenom retat upp folket!

BRASK. Akta dig, unge man! Vet du att bann drabbar dem som proklamera Luther!

OLOF. Det vet jag! Men jag fruktar ingen annan Gud än Gud!

BRASK. Betänk dina ord! Jag ville dig väl och du stöter mig tillbaka!

OLOF. Ni ville köpa min förmåga för att rädda er sjuka sak, och jag var nog oblyg att inte sälja mig!

BRASK. Jag tror vid Sanct Göran att du är från dina sinnen!

OLOF. Om så är, begagna icke samma kur med mig som med Gert Bokpräntare, honom som ni lät sätta på hospitalet. Han blev för mycket klok fruktar jag.

BRASK till Måns. Känner ni Gert?

MÅNS. Nej, ers nåde!

BRASK. Det var en galning, som begagnade min press för att trycka lutherska skrifter då jag satte antilutherska i hand på honom. Och så svärmade han om Apokalypsen och tusenåriga riket. Till Olof. Har du sett honom?

OLOF. Han var nyss här, och föga gott han I att vänta av honom!

BRASK. Är han ute?

OLOF. Han är snart i Stockholm, och då lär I få höra av honom! Akta er, herr biskop!

BRASK. Håhå, än är ingen fara!

OLOF. Vederdöparne äro i Stockholm!

BRASK. Vad säger du?

OLOF. Vederdöparne äro i Stockholm!

BRASK. Vederdöparne?

GUSTAV VASA inträder hastigt. Vad står på? Staden är i oro! Folket drar kring gatorna och ropar på mässa! Vad betyder det?

BRASK. Okynne, ers nåde!

GUSTAV. Biskop Måns!

MÅNS. Staden har icke utgjort sin ränta.

GUSTAV. Och därför vägren I göra gudstjänst! Guds död!

BRASK. Ers nåde torde besinna...

GUSTAV. Biskop Måns! Svara!

MÅNS. Ers nåde torde besinna att saker sådana som dessa, vilka falla under kyrkans domvärjo...

GUSTAV. Jag befaller er sköta er tjänst!

BRASK. Svea rikes biskopar taga endast befallningar av sin överhöghet, påven och den kanoniska lagen!

GUSTAV kuvad. Det vet jag, men om påven ej alltid kan ha ögat på eder?

BRASK. Det blir vår sak!

GUSTAV flammar upp, men lugnar sig
Ni har rätt, vördige biskop. Det skall få bli er sak.

BRASK. För att lämna detta ämne. Stockholm lär stå i begrepp att göra uppror!

GUSTAV. Vem säger det?

MÅNS. Vår kanonikus!

GUSTAV. Er skolemästare? Var är han? Är det du? Vad heter du?

OLOF. Olof Pederson!

GUSTAV. Mäster Olof! Du är kättare du? Och hyser planer mot den heliga kyrkan? Det är ett farligt värv!

BRASK. Han har i dag lagt av masken och varit nog djärv att öppet bryta kapitlets förbud angående mässfall, varför vi fordra ers nådes samtycke att han vederbörligen straffas!

GUSTAV. Den saken faller under domkapitlet och kommer mig ej vid! Men vad är det för uppror du talar om Stockholm?

OLOF. Vederdöparne!

GUSTAV. Intet annat!

BRASK. Ers nåde, vet ni ej huru dessa galningar farit fram i Tyskland. Vi skulle föreslå det ers nåde själv vände tillbaka med sitt krigsfolk!

GUSTAV. Den saken faller under mitt gottfinnande!

BRASK. Men borgerligt krig!

GUSTAV. Det blir min sak! Olof, jag nämner dig till skrivare i Stockholms rådstuga. Du reser genast dit Tala till folket! Jag litar på dig!

BRASK. I fosterlandets intresse ber jag ers nåde betänka det dåraktiga i att tala till dårar!

GUSTAV. Man kuvar icke andarne med svärd! Betänken det, herrar biskopar!

BRASK. Kyrkan har aldrig - - -

GUSTAV. Ja, inte med nycklar heller! Gå till min kansler, får du fullmakten!

BRASK. Kanonikus torde vänta ett ögonblick!

GUSTAV. Vår secretarius lyder ej edra bud före mina!

BRASK. Kyrkans rätt skall först utkrävas - Olof Pederson!

GUSTAV rättar. Secretarius...

BRASK. Secretarius Olof Pederson lämnar ej staden förr än kapitlet fällt sin dom.

GUSTAV. Kapitlet fäller ej sin dom förr än det rannsakat!

BRASK. Det blir vår sak!

GUSTAV. Det blir ej er sak, biskop Brask! Ty kanonikus i Strängnäs dömes ej av biskop i Linköping. Biskop Måns, för er talan!

MÅNS. Efter vad som tilldragit sig... hm!

BRASK. Torde vidare utläggningar vara överflödiga!

GUSTAV. Biskop Brask torde vara tyst eller också avlägsna sig då jag talar enskilt vid biskop Måns - - enskilt! - - Tala ut, herr Måns!

MÅNS. Jag kan inte se annat - - - än - efter som hans högvördighet biskop Brask - - -

GUSTAV. Det är frågan om mäster Olof nu! Herrarne kunna uppskjuta rannsakningen. Varen goda och lämna oss.
Biskoparne gå.

GUSTAV och Olof. Vill du bli min man?

OLOF. Ers nådes secretarius?

GUSTAV. Nej! Du skall bli min högra hand, på villkor att den vänstra tills vidare icke vet vad den högra gör. Res till Stockholm!

OLOF. Kapitlet reklamerar mig och lyser bann.

GUSTAV. Innan de hunnit så långt skall du få skylla på mig. Men till dess stå för dig själv, så gott du kan!

OLOF. Vad vill eders nåde?

GUSTAV, Du skall tala till svärmarne i Stockholm.

OLOF. Och sedan?

GUSTAV. O, det är långt dit! Jag vågar ej tänka det ännu. - Låt dem predika, det kan ej skada försoffade att höra ett nytt ord även om det är galet; men våldsamheter få ej äga rum; då kommer svärdet med i leken. Farväl, Olof!
Går.

OLOF ensam. Kejsaren vill icke vara sams med påven!
Scholares, som uppehållit sig i en allé i bakgrunden, träda fram.

FÖRSTA SCHOLARIS. Skola vi fortsätta leken nu, mäster Olof?

OLOF. Det är slut med att leka nu, barn.

FÖRSTA SCHOLARIS. Skolen I lämna oss, mäster Olof!

OLOF. Ja och för alltid troligen!

FÖRSTA SCHOLARIS. I kunnen ju stanna över pingst så att vi få uppföra vår comoedia!

ANDRA SCHOLARIS. Och jag får spela ängelen Gabriel!

FÖRSTA SCHOLARIS. Gör oss till viljes, mäster Olof. I var den enda, som var beskedlig mot oss och lät oss slippa de grymma fastorna!

ANDRA SCHOLARIS. Ack, mäster Olof, gå inte ifrån oss!

OLOF. Barn, I veten icke vad I begären! Det skall komma en dag då I tacken Gud att jag gick ifrån er. O nej! må den dagen aldrig komma! Låt oss göra vårt avsked kort. Farväl, Nils, farväl, Vilhelm!
Han tar dem i famn, de kyssa honom på handen.

LARS har inkommit och betraktar dem uppmärksamt.

FÖRSTA SCHOLARIS. Kommer I aldrig tillbaka, mäster Olof?

LARS träder fram. Är du färdig att resa nu?

OLOF till gossarne. Nej, jag kommer aldrig tillbaka.

SCHOLARES gå. Farväl, mäster Olof, glöm inte bort oss!.

OLOF ser efter dem.

LARS. Jag har träffat kungen.

OLOF tankspridd. Har du?

LARS. Vet du vad han sade?

OLOF. Nej!

LARS. Jag har fått en stövare, som kan ta upp, få se blott om han kommer tillbaka när jag visslar.

OLOF. Ser du, nu sitta de bland gravarne och leka och plocka blommor och sjunga pingstvisor.

LARS tar honom i armen. Barn!

OLOF far upp. Vad säger du?

LARS. Jag trodde att du i dag tagit ett sådant tag i plogen, att det var för sent att se sig tillbaka!

OLOF vinkar åt Scholares.

LARS. Du drömmer ännu?

OLOF. Det var den sista ljusa morgondrömmen som gick; förlåt mig - nu är jag vaken!

De gå åt högra sidan; då Olof kommer i kulissen vänder han sig ännu en gång om for att se efter Scholares. Då hava svartebröderna Mårten och Nils trätt fram just från den kulissen där Scholares gått ut.

OLOF uppger ett rop av ofrivillig häpnad och far med handen över pannan.

LARS drar honom med sig.

Ridån faller.

ANDRA AKTEN.

Stockholm.

En ölbod i Storkyrkans mur. I fonden en disk med ölkannor och stop m. m. Till höger om disken ett bord bakom vilket man ser en järndörr. Vid detta bord sitta två munkar förklädda (Mårten och Nils) och dricka öl. Vid de övriga borden tyska knektar, bönder och sjömän. Dörren till gatan är på högra sidan. En spelman sitter på en tunna med sin fidla. Knektarne spela tärning. Alla äro högljudda och druckna. Hans Windrank, en småländing, en tysk borgare och en dansk sitta vid ett bord tillsammans.

TYSKEN till dansken. Jaså, ni tar den blodrackan Kristiern i försvar!

DANSKEN. Ih, bevar os! Han er dog et menneske!

TYSKEN. Nej, han är ett odjur! En blodhund! En feg, falsk dansk!

DANSKEN. Hillemend! De maa slet ikke snakke om Blod! Husger de Käpplingemorden! da de tydske - -

WINDRANK. Hör nu, herrarne! Vi ska vara ihop nu och ha roligt, så ska jag tala om Amerikam!

TYSKEN. Vill ni beskylla oss Lübeckare för vad tyskarne gjorde?

DANSKEN. Ih, bevar os! Jeg siger kun de tydske - -

WINDRANK. Hör nu, inte ska herrarne gräla! Ropar åt värden. Fyra bleckor brännvin! - Nu ska vi vara angenäma och fridsamma så ska jag tala om Amerikam ...
Brännvin sättes fram.

TYSKEN smakar. En härlig dryck! Tänk dock, mina herrar, hur upplysningen gått framåt! I dag växer kornet på åkern...

WINDRANK. Och i morgon är det förvandlat till vin! Jag undrar just vem det var som gjorde den upptäckten.

TYSKEN. Jag ber - det är en tysk uppfinning. - Jag säger uppfinning - ty man upptäcker Amerikam.

WINDRANK. Och tyskarne göra aldrig upptäckter.

TYSKEN. Guds död!

WINDRANK. Se så! Ni är ju inte tysk!

DANSKEN till tysken. Kan de sige mig da, vem der fand op at det var tydskerne som gav Sverige sin nuværende Konge. Skratt.

TYSKEN. Det var Lübeckarne som gav Sverige sin befriare, då det stod på branten av sin undergång.

WINDRANK. Kungens skål!

DANSKEN. Lübecks skål!

TYSKEN smickrad. Jag finner verkligen ej ord...

WINDRANK. Inte är ni kungen!

TYSKEN. Jag ber, det var min danske broders -

DANSKEN. De er jo ikke Lübeckere da de er borgere i Stockholm!

WINDRANK till småländingen. Varför dricker icke vår tyste broder!

SMÅLÄNDINGEN. Ert kornvin skall jag dricka, men skålen gör jag så här med!
Klämmer ihop bleckmåttet och kastar det på golvet.

WINDRANK letar efter sin kniv. Ni vägrar att dricka kungens skål!

SMÅLÄNDINGEN. Jag har så länge druckit ur hans kalk, att jag nu inte har lust att dricka hans skål.

WINDRANK. Guds blod!

TYSKEN livligt. Tyst! Tyst! Låt oss höra på den mannen!

DANSKEN likaså. Ih, bevar!

SMÅLÄNDINGEN. Gud hjälpe mig då jag kommer hem!

WINDRANK rörd. Vad är det, stackars man? Ni ser så ledsen i ut, fattas det pengar? Se här må ni tro! Tar fram sin pung. Halva hyran har jag kvar! Vad är det med er?

SMÅLÄNDINGEN. Låt oss inte tala om saken! Mera brännvin! brännvin! Jag har också pengar! Se här! Guld! Brännvin kommer. Men det är inte mitt! Men jag ska supa opp vartenda öre! Och ni ska vara hyggliga och hjälpa mig.

WINDRANK. Det är ju inte edra pengar - hur går det till?

TYSKEN. Vem har gjort er orätt, gode man, ty jag ser att det är något illa.

SMÅLÄNDINGEN. Jag är fördärvad! Ser ni, jag borgade 200 oxar, och när jag kom till Stockholm tog kungens fogde hand om affären och sa' att jag inte fick sälja dem över hans pris! Det är kungen som sätter priset på oxarne; det är kungen som fördärvat mig.

TYSKEN. Å nej?

SMÅLÄNDINGEN. Åhå, jag vet mycket mera! Han lär snart vilja ta bort munkarne och prästerna från oss bara för att vräka på adeln.

DANSKEN. Adeln?

SMÅLÄNDINGEN. Jo jo män! Kung Kristiern kunde gärna klippt litet närmare; Gud välsigne honom!

WINDRANK. Kors, är kungen på det sättet! Jag trodde han höll adeln i örat!

SMÅLÄNDINGEN. Han? Nej han låter dem kläckas med rättighet att fälla ek på mina ägor, om jag hade några kvar, för ser ni, jag har haft en jordlapp en gång, men så kom en herre och sa' att min morfars mor fått låna den av hans farmors far, och så var jag ifrån den historien.

TYSKEN. Kan kungen vara så beskaffad? Det trodde jag då rakt inte!

SMÅLÄNDINGEN. Jo, jo män! Och så springa adelspojkarne med bössan i våra skogar och skjuta ner rådjur bara på okynne; men skulle vi bönder ligga för döden av svält och knäppa oss ett sånt där djur, ja då slapp vi dö av svält - ty de hängde oss - icke i en ek, Gud bevare oss, det vore skam för det kungliga trädet - nej i en fura! Ser ni, furan hon är inte född med krona hon och därför är hon inte kunglig ... och därför står det så här i visan:

»Och böndren dem hängde vi opp i furornas högsta topp -»
Det står inte krona - hör ni det.

TYSKEN. Men furan sticker upp huvut ändå, och ä' rak i ryggen!

SMÅLÄNDINGEN. Sup, go' herrar! Det är väl menat! Det var en välsignad dryck! Bara jag inte hade hustrun och barnen hemma! Håhåjaja! Men det gör ingenting! A ja, jag vet mycket mer, men det talar jag vackert inte om!

WINDRANK. Vad vet ni då?

TYSKEN. Kanske det är något roligt?

SMÅLÄNDINGEN. Ser ni - om man skulle räkna ihop furorna i Smålen, tror jag allt de voro flera än ekarna!

TYSKEN. Ni tror det?

WINDRANK. Jag tycker icke om att man talar illa om kungen. Jag vet nu inte vad han gör och låter och det rör mig inte heller, men det vet jag, att han är mån om sjöfarten! Ja, det är han som rustat ut spanjefarare, och gjort mig till skeppare, och då har jag väl inte något att klaga på!

TYSKEN. Och det har han gjort bara av elakhet för att krossa lübska handeln, Lübeck, till vilken han står i så stor skuld!

SMÅLÄNDINGEN. Han skall njuta't. Oxarne ha hornen kvar ändå, fast man skurit dem! Tack för gott sällskap. - Jag måste gå nu!

TYSKEN. A nej! En liten blecka till, så få vi språka.

SMÅLÄNDINGEN. Nej tack som är god, jag törs inte mer, för då ä' jag rädd att det inte blir bra! Ser ni, jag har hustru och barn hemma och nu ska jag fara hem - och tala om att vi ä' förlorade - nej - det törs jag inte. Jag ska tacka er, herr tysk - vi ska supa lite till!

TYSKEN. Nå det var ordentligt! De dricka.

SMÅLÄNDINGEN tömmer sitt mått och far upp.
Fy tusan djävlar vad det är bittert! Raglar ut.

TYSKEN till dansken. Jo! Den där, när han blir vaken!

DANSKEN nickar bifall.
Larmet har tilltagit, spelmannen spelar. - Då höres orgeln stämma i kyrkan.

WINDRANK. Det är märkvärdigt ändå att kungen tillåter dem hålla krog i kyrkmuren!

TYSKEN. Jag tror ni har skrupler, skeppare! Kungen vet inte av detta!

WINDRANK. Ja, men det låter inte bra, den där orgelmusiken till den här sången! Ser ni jag har alltid varit gudfruktig av mig, det har jag från hemmet.

TYSKEN ironiskt. Lycklig den som fått en sådan uppfostran! Ni hade en mor - -

WINDRANK rörd. Ja - - Ja!

TYSKEN. Som stoppade om er om kvällarne och lärde er: \ »Det gick en ängel kring vårt hus!»

WINDRANK. Ack ja!

TYSKEN. Det var en präktig kvinna.

WINDRANK blir rusig. O, om ni visste!

TYSKEN. Gud har hört hennes böner! Ni gråter! Ni är en god människa!

DANSKEN. Ih, bevar!

TYSKEN. Om er mor såge er nu! Med dessa tårar i era ögon.

WINDRANK. Ack, jag är en svag syndare, det vet jag, men hjärta det har jag, ta mig fan. Kom en stackare och säg att han är hungrig, och jag ska ta skjortan av mig

TYSKEN. Ska vi inte ha oss ett mått till!

WINDRANK. Nej, jag tror inte det! Nu höras några slag på järndörren. Allmän uppståndelse.

WINDRANK. Oj! oj!

TYSKEN. Inte ska ni vara rädd! Det är inte porten till himmelriket!

WINDRANK. Jag ska aldrig dricka mer! Det lovar jag!

TYSKEN till dansken. Är icke brännvinet en välsignad dryck, som kan röra en sådan skurk ända till svärmeri, ända till nykterhetstankar.

DANSKEN. De har ret! Magen til drik fins der netop ikke!

TYSKEN. Den slår upp hjärtat på vid gavel och stänger igen om huvet; det vill säga, den gör oss till goda människor, ty goda äro ju de som hava stort hjärta och litet huvud!

DANSKEN. Ja jeg gaar end videre; brændvinet gör os religiöse, ty det döder jo Fornuftet, og Fornuftet er jo den Klippe der hindrer Religion en at drage ind gennem Hjertet!

TYSKEN. Brännvinet är en helig dryck! Eget att inte...

DANSKEN. Nok sagt!

Slag höras ånyo på järndörren.

WINDRANK som somnat in, vaknar upp.
Hjälp! Jag dör!

TYSKEN. Skada på en så vacker själ!

Dörren slås upp, varvid bordet, vid vilket Mårten och Nils äro sittande, slås omkull med stop och bägare. En kvinna klädd i svart och röd kjortel med en nunneslöja över huvudet störtar in Gert visar sig ett ögonblick bakom henne i dörren, som straxt slås igen.

SKÖKAN ser sig häpen omkring. Rädda mig! Folket vill ta mitt liv!

EN TYSK KNEKT. En sköka i nunneslöja! Hahaha!
Skratt.

MÅRTEN korsar sig. En sköka! Vem för in henne i detta aktningsvärda sällskap! Herr värd, för ut henne, såvida ni icke vill skada ställets anseende och kyrkans helgd.

SKÖKAN. Finns det ingen som vill rädda mig? Värden har tagit henne i armen för att leda henne ut på gatan.

Kasta mig icke ut bland det rasande folket! Jag ville smyga mig till Herrans hus för att få en smula av hans nåd, jag ville börja ett nytt liv - men munkarne drevo mig tillbaka och hetsade folket på mig; då kom fader Gert och räddade mig hit!

MÅRTEN. Ni hör själva! Hon har skändat Guds helgedom! Hon vill dölja skammens kjortel med helighetens slöja!

TYSKEN. Och slöjan räckte inte till!

MÅRTEN går fram för att rycka av henne slöjan.
Ryck av masken, och visa din styggelse!
Han studsar då han ser hennes ansikte.

SKÖKAN. Det är du, Mårten? Du, mördare!

TYSKEN. Gamla bekanta!

MÅRTEN. En skamlig lögn! lag har aldrig sett henne förr! Jag är svartebroder Mårten och min broder Nils är mitt vittne!

NILS drucken. Jag kan intyga - att broder Mårten aldrig sett den kvinnan!

SKÖKAN. Och ändå, Nils, var det du som visade mig Mårtens absolutionsbrev, då jag drevs ur klostret och han stannade kvar.

NILS. Ja, det var så sant det!

MÅRTEN utom sig av ilska drar Nils i armen.
Du ljuger, du också! I sen ju att han är drucken!

TYSKEN. Gott folk, jag intygar att den helige brodern är drucken och därför ljuger han!

FOLKET med ovilja. En drucken präst!

TYSKEN. ] Nåja! Ruset ger absolution åt lögnen! År det icke så, fader Mårten? .

VÅRDEN. Jag får säga det, att mitt ställe icke får vara samlingsplats för oroligheter; på det här viset blir jag av med mina kunder och kanske dragen inför kapitlet. Varen därför så goda och för ut den eländiga människan, som ställer till detta buller!

MÅRTEN. För ut henne eller skaffar jag er i bann! Veten I ej att vi äro inom den heliga kyrkans murar, fastän kapitlet upplåtit detta uthus till resandes lekamliva förfriskning!

TYSKEN. Gott folk, här är ett heligt rum och här bor visserligen Gud!

FOLKET släpar skökan mot dörren.

SKÖKAN. Jesus Kristus, hjälp mig!

OLOF som står i dörren, tränger sig fram, tar skökan vid handen och drar henne från de druckna.
Svara mig! Vem är denna kvinna?

MÅRTEN. Det är ingen kvinna!

OLOF. Vad sägen I?

MÅRTEN. Det är ingen karl; fastän hon är förklädd!

OLOF. I sägen h o n, är h o n då icke kvinna?

MÅRTEN. Det är en sköka!

OLOF häpen, släpper hennes hand.
En sköka!

TYSKEN. Släpp henne icke, mäster Olof, då springer hon sin väg!

OLOF. Varför bären I hand på henne? Vilket är hennes brott?

TYSKEN. Att hon går i kyrkan!

OLOF. Jag förstår! Ser sig omkring.

MÅRTEN. Vad söken I?

OLOF blir varse MÅRTEN. En präst!

MÅRTEN. Jag är svartebroder!

OLOF. Jaså! Jag gissade det! Det är I då som hetsat folket mot henne!

MÅRTEN. Det är jag som skyddar kyrkan från slemhet och vill hålla henne ren från lasten. Det är en exkommunicerad kvinna som driver ocker med sin kropp, vilken borde vara ett Guds tempel!

KVINNAN faller på knä för Olof.

OLOF tar hennes hand. Ser du, svartebroder, jag vågar ta hennes hand och ställa henne mot dig! Hon har sålt sin kropp säger du, hur många själar har du köpt!

Jag är också präst! Nej, jag är människa, ty jag är ännu ej nog förmäten, att jag satt lås för Guds hus, och som syndig människa räcker jag handen åt min medmänniska, som icke kan vara utan synd. Kom fram den som är ren och kasta första stenen!

Kom fram, broder Mårten, du ljusets ängel, som klätt dig i oskuldens svarta kläder och rakat ditt hår för att ingen skall kunna se huru du grånat i synd! Eller har du ingen sten tillreds kanske? Ve dig, var har du gjort av dem, som du skall räcka åt folket då de begära bröd? Har du redan givit bort alla?

Kom fram, du aktningsvärde borgare. Till Windrank, som sover på golvet. Du som sover djurets sömn, varför vaknar du icke för att kasta din kniv! Sen I hur han rodnar?. Är det av blygsel över det dåliga sällskapet I fört honom i, eller är det av vällust?

Folket sorlar ogillande.

I sorlen! Är det av blygsel över mina ord eller av skam för er själva? Varför kasten I icke sten? Det är sant, I ha'n inga! Nåväl! Öppnen dörren! Ropen på folket och släpen ut kvinnan! Tron I icke att femtio karlar rå att slita henne i stycken, så varen övertygade att femhundra kvinnor skola göra det! Nå! I tigen! Kvinna! Stig upp! Man har frikänt dig! Gå! och synda icke härefter, men visa dig icke för prästerna, ty de skola kasta dig för kvinnorna!

MÅRTEN som flera gånger sökt avbryta Olof, men hållits tillbaka av tysken, tager fram ett papper.
Denne man, som I lyssnen till, är kättare, vilket I hört på hans tal; men han är också bannlyst! Se här! Läsen själva!
Han tar ett ljus från ett av borden och kastar mitt på golvet.

»Såsom det ljuset slocknar, som vi här utkasta, så slockne honom glädje och hugnad och allt det goda han må av Gud hava!»

FOLKET korsar sig och ryggar tillbaka; Olof blir stående ensam med skökan mitt på golvet.
Anathema!

MÅRTEN till skökan. Nu hör du vad kraft mäster Olofs absolution har!

OLOF som stått försagd. Kvinna! Törs du ännu lita på mina ord? Är du icke rädd för mig? Hör du icke bannstrålarne väsa omkring våra huvuden? Varför går du ej över till dessa tjugu rättfärdiga, som ännu stå kvar inom den heliga kyrkans hägn! - Svara mig! Tror du att Gud förkastat mig liksom dessa ha gjort!

SKÖKAN Nej!

OLOF tar åt sig bannlysningsplakatet.
Nåväl! Den store biskopen i den lilla staden Linköping har sålt min själ åt satan på livstid, ty längre räcker icke hans makt, därför att jag bjöd folket vända sig till Gud på olaga tid; här är kontraktet: som kyrkan genom detta bundit mig vid helvetet, så löser jag mig själv ifrån detsamma (han river sönder pergamentet), och ifrån kyrkans bann! Gud hjälpe mig, amen!

FOLKET tjuter Anathema! I

MÅRTEN. Drag ned honom! slå honom! Han är bannlyst!

OLOF ställer sig framför skökan. Hör du huru djävlarne ropa efter sitt offer! Kommen mig icke vid.

MÅRTEN. Framåt! Ned med honom!
En knekt lyfter sitt vapen; då slås järndörren upp, och vederdöparne, företrädda av Knipperdollink, inrusa under skrik, med sönderslagna krucifix, helgonbilder och sönderrivna korkåpor. Alla innevarande trängas mot utgången.

KNIPPERDOLLINK som gått i spetsen, i det han slår upp dörren.
Kom hit, folk; här är ett heligt hus till! Vad betyder detta, en krog i templet! Sen I! Sen I, styggelsen har gått så långt att man skändar helgedomen. Men jag skall rena den med eld! Eld på kyrkan och helgonen på bålet!

OLOF träder fram. Betänken vad I ämnen göra!

KNIPPERDOLLINK. Är du rädd att ölfaten skola springa sönder av hettan, du Belial; är du den påvlige krögaren, som icke aktar för rov att bygga lasten sitt kapell i kyrkmuren!

OLOF. Jag är sekretarius i rådstugan och bjuder eder iakttaga ordning i konungens namn!

KNIPPERDOLLINK. Jaså, du är den man som konungen skickat ut att bekämpa vår heliga sak! Fram, fram I gudsmän, och gripen honom först, sedan skola vi rensa Herrans hus från avguderiet!

MÅRTEN. Gån på, gott folk, han är en kättare och bannlyst!

KNIPPERDOLLINK. Kättare! Du är då icke en av de påviske?

OLOF. Sedan jag blivit lyst i bann tillhör jag icke kyrkan mer!

KNIPPERDOLLINK. Då är du på vår sida!

OLOF tiger.

KNIPPERDOLLINK. Svara! Är du mot oss eller med oss!

MÅRTEN. Han är Olof Pederson, som kungen skickat ut!

KNIPPERDOLLINK. År du Olof Pederson?

OLOF. Ja!

KNIPPERDOLLINK. Men du är kättare!

OLOF. Jag berömmer mig av att vara det!

KNIPPERDOLLINK. Och går i tjänst hos kungen!

OLOF. Ja!
Vederdöparne skrika och omringa Olof.

GERT rusar in genom järndörren. Håll upp! Vad gören I!

KNIPPERDOLLINK. Gert! Vem är den här mannen?

GERT. Han är vår! Släpp honom, vänner, där står djävulens utskickade!
Pekar på Mårten och Nils, vilka ge sig ut genom dörren. Vederdöparne springa efter dem med hugg och slag. Gert vänder om vid dörren mot Olof. Skökan har dragit sig undan i en vrå. Vindrank sover fortfarande under bordet. Olof stannar tankfull mitt på golvet.

GERT kastar sig på en bänk utmattad.
Det är ett tungt arbete, Olof!

OLOF. Vad ha'n I gjort?

GERT. Vi ha gjort en rensning att börja med!

OLOF. Den blir er dyr!

GERT. Än ha vi övertaget! Hela staden är i rörelse! Rink arbetar oppe i Görans kapell! Hör du, har kungen skickat dig mot oss?

OLOF. Ja!

GERT. Det var mycket förståndigt!

OLOF. morgon skall jag predika i nya predikstolen!

GERT. Nå! Hur sköter du det kungliga kallet! Här står du ännu med armarne i kors!

OLOF. Tag dina bröder med dig i kyrkan i morgon.

GERT. Blir det en högpåvlig predikan?

OLOF. Jag har blivit bannlyst i dag!

GERT far upp och tar Olof i famn.
Gud välsigne dig, Olof! Det var nya födelsens dop!

OLOF. Jag förstår eder ännu icke! Varför faren I fram som vilda djur! I skänden ju allt heligt!

GERT tar upp en sönderslagen helgonbild.
Är den här helig, han? En sankt Nikolaus tror jag! Har då Kristus Jesus kommit och levat förgäves då man ännu dyrkar trästockar! Är det där en Gud, som jag kan slå sönder! Se bara!

OLOF. Men han är helig för folket!

GERT. Det var gyllne kalven också, det var Zevs också, det var Tor och Oden med; och ändå slogos de ned!

Får se skökan.

Vem är kvinnan där? Jaså, den som jag skulle rädda in till er! Olof! Säg mig en sak! Har kungen köpt dig?

OLOF. Lämna mig, Gert! Jag hatar dig!

GERT. Vem är det där svinet som ligger och sover där borta?

OLOF. När jag står inför dig, krymper jag ihop! Gå ifrån mig! Jag vill göra min gärning och icke din!

GERT. Hör nu...!

OLOF. Du vill blanda ihop våra öden!

GERT. Hör nu!...

OLOF. Du har kastat ett osynligt nät omkring mig; du proklamerar mig som vederdöpare. Hur skall jag stå till svars inför kungen!

GERT. Vilken kung?

OLOF. Konung Gustav!

GERT. Jaså! - Han I Adjö med dig, Olof!... Du predikar således i morgon!... Varför går inte kvinnan? ... Adjö.

Går.

OLOF. Är det åt Gud eller satan han går ärender!

SKÖKAN går mot Olof och faller på knä. Låt mig tacka er!

OLOF. Tacka endast Gud som räddat din själ och tro icke, att vad du brutit, är försonat i dag. Skaffa dig kraft att bära ett helt livs förbannelse! Gud har förlåtit dig människorna skola aldrig göra det!
Olof tar henne vid handen och leder henne ut genom dörren.

MÅRTEN visar sig i järndörren, därpå Olofs moder och Kristina, Gerts dotter.
Vi gå visst orätt!

MODERN då hon varseblir Olof och skökan, utom sig.
Olof! Olof!

KRISTINA. Vem är den kvinnan? Hon ser så olycklig ut!

MÅRTEN. Låt oss lämna detta ohyggliga näste.

OLOF vänder sig om och springer mot dörren, som slås igen av Mårten.
Moder! Moder!
Han springer ut genom andra dörren, det mörknar på scenen.

MELLANSPEL.

Dörren till kyrkan öppnas åter försiktigt och orgeltramparen-kyrkvaktaren med sin hustru och en lykta kliver försiktigt in.

KYRKVAKTAREN. Katrina lilla! Håll i lyktan medan jag sätter hänglåset för!

HUSTRUN. Kära Bengt, vi ska väl se oss omkring på eländet först! Aldrig kunde jag tro det var så nära till krogen! Det är ju förskräckligt! Ser du, stora tunnor med öl.

KYRKVAKTAREN. Och brännvin sedan; känner du inte hur det luktar, jag får huvudvärk om jag stannar längre.

HUSTRUN. Gud sig förbarme sådant ogudaktigt liv här har förts!

KYRKVAKTAREN. Katrina lilla!

HUSTRUN. Ja, min vän!

KYRKVAKTAREN. Vet du, jag känner mig illamående! Det är så kallt och fuktigt härnere!

HUSTRUN. Kanske vi ska gå hem!

KYRKVAKTAREN. Jag tror jag måste sätta mig och vila här på bänken!

HUSTRUN. Du ska inte sitta i fukten och kylan låt oss gå ut i kyrkan!

KYRKVAKTAREN. Nej vet du, jag tror att det var kallare därute!

HUSTRUN. Kanske du har feber?

KYRKVAKTAREN. Ja, jag tror nästan! lag är så het.

HUSTRUN. Kanske du vill ha något att dricka.

KYRKVAKTAREN. Det vore kanske inte så illa!

HUSTRUN. Jag skall se efter om det finns något vatten!

KYRKVAKTAREN. Det lär väl inte finnas på ett sådant näste!

HUSTRUN. Inte kan du väl dricka öl när du har feber!

KYRKVAKTAREN. Vet du, jag tror att febern har givit sig; jag känner mig frusen.

HUSTRUN. Jag skall leta efter något svagt öl!

KYRKVAKTAREN. Ska det göra någon nytta får det allt vara starkt; ser du, där ligger ett fat Rostock N: o 4 märkt A. W.

HUSTRUN letar. Jag ser inte till något! Här ligger ett Amsterdam N:o 3.

KYRKVAKTAREN. Kan du inte se fjärde hyllan uppifrån åt högra sidan.

HUSTRUN letar.

KYRKVAKTAREN. Metallkran ligger till vänster alldeles bredvid tratten.

HUSTRUN. Inte ser jag någon!

KYRKVAKTAREN. Jag måste väl veta det!

HUSTRUN Nu har jag honom!

KYRKVAKTAREN stiger upp för att hjälpa henne, men kommer att trampa på Windrank.

WINDRANK vaknar. Oj! Oj! Jesus Krist! Sanct Per och Pål samt Ferdinand och Isabella och Göran och Draken och alla de andra, och in kom domen i dejom pote påtentum ärnom tärnom Jesu Krist, karlevagn äro förvisst, det gick en ängel kring vart hus, karlen var en sångthor in kom Nils i pottri Amen! Amen! - Vem är det som trampar mig på magen?

KYRKVAKTAREN förskräckt. Var så nådig och säg om det är en människa eller en gast?

WINDRANK. Jag brukar vara gast, men för tillfället är jag ett svin!

KYRKVAKTAREN. Vad för slags gast är herren om jag får fråga?

WINDRANK. Jag är sjögast! Men inte behöver herren trampa mig på bälgen för det!

KYRKVAKTAREN. Ser herren, det är mitt levebröd att trampa bälgen ... till stora örjorna.

WINDRANK. Jaså, det är orgeltramparen, jag har den äran -

KYRKVAKTAREN. Kyrkvaktare egentligen, men jag har också ett litet klädstånd i kyrkmuren!

WINDRANK. Ni är således orgeltrampare, kyrkvaktare och klädmäklare -

KYRKVAKTAREN. I en person! Utan sammanblandning eller förvandling...

WINDRANK. Det var en respektabel treenighet!

KYRKVAKTAREN. Man skämtar inte med sådana där saker.

WINDRANK. Oj! Oj! Jag drunknar, hjälp!

KYRKVAKTAREN. Vad i Herrans namn nu?

WINDRANK. Det kommer en flod - usch!

KYRKVAKTAREN. Katrina lilla! Var är du, min ängel! Springer fram. Jesus, ni har skrämt slag på hustru min.! Hon; har sprungit ifrån ölfatet... och tagit kran med sig! Stig upp, stig upp och låt oss lämna detta ogudaktiga näste!

WINDRANK. Käre vän, nu har jag just kommit i mitt element, så nu lär jag nog stanna!

KYRKVAKTAREN. För all del, klockan slår tolv nu, och spöktimman börjar!

WINDRANK springer upp. Det var en annan sak!

KYRKVAKTAREN leder Windrank.

WINDRANK. Hör nu, kyrkvaktaren! Jag börjar anfäktas av starka tvivel på treenigheten!

KYRKVAKTAREN. Ja, jag säger väl det!...

WINDRANK. Jag menar er treenighet!

KYRKVAKTAREN. Vad kan herr kapten mena -

WINDRANK. Herrarne ä' allt fyra ändå!

KYRKVAKTAREN. Fyra? Vilka?

WINDRANK. Än öltapparen då? Får han inte vara med?

KYRKVAKTAREN. Tyst! Tyst! Det är bara om nätterna!
De falla bägge omkull på den sönderslagna Nikolaus.

WINDRANK. Oj! Oj! spöken! Hjälp, Jungfru Maria!

KYRKVAKTAREN reser sig och lyfter upp bilden.
Det är min själ så att håren kunna resa sig på huvudet. Här ligger sankt Nikolaus sönderslagen, och simmar i ölet. Det går bra långt, då det guddomliga så dras ner i smutsen - Världen lär inte stå länge; när sådant sker på det torra trä't -

WINDRANK som repat sig. På det våta menar ni!

KYRKVAKTAREN. Tyst, hädare! Sankt Niklas är mitt skyddshelgon. Jag är född på hans dag.

WINDRANK. Det är väl därföre som herrarne tycka om öl båda två.

KYRKVAKTAREN. Det är på moden nu att vara kättare!

WINDRANK. Ja, det måtte ligga i luften, för jag är annars en mycket gudfruktig människa. Men var inte ledsen nu, så skall jag låta limma ihop sankt Niklas åt er!

KYRKVAKTAREN ropar utåt kyrkan. Katrina!

WINDRANK. Tyst, tyst! för tusan, ropa inte fram spökena!

KYRKVAKTAREN. Å skäms!

De gå.

TABLÅ.

En dörr. En mindre upp till predikstolen. Mässhakar och korkåpor på väggarne. Bönpallar och några mindre kistor. Solen lyser in genom ett fönster. Klockorna gå. Man hör ett oavbrutet mummel vid vänstra väggen. Kyrkvaktaren och hustrun komma in, stanna vid dörren och göra en tyst bön.

KYRKVAKTAREN. Så där ja; skynda dig och damma av lite, Katrina lilla!

HUSTRUN. Åhå! Det är väl inte så noga, det är ju bara den där mäster Olof som predikar i dag! lag begriper inte hur kapitlet kan tillåta något sådant!

KYRKVAKTAREN. Han har tillstånd av kungen, ser du!

HUSTRUN. Jojo! Jojo!

KYRKVAKTAREN. Och så har han låtit sätta en korg på väggen; bara nya funder! Ja, jag säger, den Luther!

HUSTRUN. Det blir väl samma elände i dag som i går! Jag trodde de skulle ta ner hela kyrkan.

KYRKVAKTAREN bär en bägare vatten upp till predikstolen.
Han kan väl behöva något att fukta strupen med i dag, den stackarn!

HUSTRUN. Det kan just vara detsamma, tycker jag!

KYRKVAKTAREN uppe i predikstolen. Katrina! Nu kommer magistern!

HUSTRUN. Det var då fasligt och de ha inte ringt i prästklockan än! Nej, nej, det lär väl inte bli någon klocka av för den där!

OLOF inträder allvarlig och högtidlig - går fram till en bönpall och faller på knä.

KYRKVAKTAREN kommer ned och tar fram en kappa, som han håller åt Olof.

OLOF stiger upp. Guds fred!

HUSTRUN niger och går.

KYRKVAKTAREN räcker fram kappan.

OLOF. Låt den hänga!

KYRKVAKTAREN. Ska inte magistern ha kappa?

OLOF. Nej!

KYRKVAKTAREN. Men det är alltid brukligt! Än handklädet då?

OLOF. Behövs inte!

KYRKVAKTAREN. Jag säger då det!

OLOF. Var god och lämna mig, min vän!

KYRKVAKTAREN, Ska jag gå min väg; jag brukar annars...

OLOF. Gör mig den tjänsten!

KYRKVAKTAREN. Jaså! Jaha! Men först ska jag tala om för magistern att jag lagt mässboken till höger när man kommer opp, och så har jag lagt en sticka emellan där han ska hålla, och så har jag ställt vattnet bredvid. Nu ska magistern inte glömma att vända om timglaset, för då kan hända att det drar för långt om...

OLOF. Var inte rädd, jag får nog dem som säga till när jag skall sluta!

KYRKVAKTAREN. Ja, ja gudbevars, bet om ursäkt! Vi har vira bruk här, si.

OLOF. Säg mig, vad är det för sorgligt mummel jag hör här bredvid?

KYRKVAKTAREN. Det är någon from broder som läser för en stackars själ! Går.

OLOF. »Så omgjorda nu dina länder och statt upp och predika för folket allt det jag dig bjuder.» - - Gud hjälpe mig!
Kastar sig ned på en bönpall; hittar ett papper i densamma. Läser.
»Träd icke upp i dag; man står dig efter livet!»
- Det har frestaren skrivit!
River sönder papperet.

MODERN inkommer. Du går på villovägar, min son!

OLOF. Vem vet!

MODERN. J a g vet det! Men som moder räcker jag dig handen! Vänd om!

OLOF. Vart vill du föra mig?

MODERN. Till gudsfruktan och dygd!

OLOF. Är påvens kanslibeslut dygd och gudsfruktan, då är det för sent!

MODERN. Det är icke läran endast, det är levernet!

OLOF. Jag vet du syftar på mitt sällskap i går kväll, men jag är för stolt att svara dig! Det skulle ej heller gagna!

MODERN 0, att jag skulle få den lönen för de offer jag gjorde, då du fick komma ut i världen och lära!

OLOF. Ditt offer skall vid Gud ej bli fruktlöst! Det är dig, moder, jag har att tacka för denna dag, då jag äntligen får stiga fram med öppen panna och tala sanningens ord!

MODERN. Talar du om sanningen, du, som gjort dig till lögnens profet!

OLOF. Det var ett hårt ord, moder!

MODERN. Kanske att jag och släkten före mig levat och trott och dött på en lögn.

OLOF. Det v a r icke en lögn men det har blivit. När du var ung, moder, hade du rätt, när jag blir gammal, ja, då har jag kanske orätt! Man växer inte i kapp med tiden!

MODERN. Jag förstår dig icke!

OLOF. Detta är min enda, mitt livs stora sorg! Allt vad jag gör och låter av renaste uppsåt måste för dig stå såsom brott och gudlöshet!

MODERN. Olof! Jag vet ditt beslut, jag vet din förvillelse - den kan jag inte rubba, ty du är lärdare än jag, och Gud skall nog föra dig tillbaka, men jag ber dig, håll på ditt liv att du icke i dag rusar in i fördömelsen, förkorta icke ditt liv!

OLOF. Vad menar du? Icke slår man ihjäl mig på predikstolen!

MODERN. Har du icke hört att biskop Brask underhandlar med påven om införandet av den lagen, som dömer kättare till bålet!

OLOF. Inkvisitionen?

MODERN. Ja! Så heter det!

OLOF. Lämna mig, mor, jag måste upp i dag och predika!

MODERN. Du får icke gå!

OLOF. Ingenting hindrar mig!

MODERN. Jag har bett till Gud att han skulle omvända ditt hjärta - jag skall säga dig, men du får ej omnämna det - jag var svag av ålder och mina knän ville ej bära mig, jag sökte upp en Herrans tjänare och bad g honom, som stod närmare sin Gud, hålla mässor för din själ! Han nekade, ty du var bannlyst. O, det är förfärligt! Gud förlåte min synd, jag bestack hans rena samvete med guld, med djävulskt guld, blott för att rädda dig!

OLOF. Vad hör jag, moder! Det är ej möjligt!

MODERN tar Olofs hand och leder honom till vänstra sidan vid väggen.
Hör du! Hör du! Det är han som beder för dig i kapellet bredvid!

OLOF. Det var då detta mummel jag hörde! Vem är det?

MODERN. Du känner svartebrodern Mårten -

OLOF. Du låter satan läsa böner för mig! Förlåt mig, mor - din välmening tackar jag dig för, men -

MODERN gråter; på knä. Olof! Olof!

OLOF. Bed mig icke! en mors bön kan fresta änglar i himmelen till avfall. Nu slutar psalmen, jag måste upp! Folket väntar!

MODERN. Du för mig i graven, Olof!

OLOF häftigt. Herren skall uppväcka dig! Kysser hennes hand. Tala icke mera vid mig, jag vet inte vad jag säger!

MODERN. Hör du! Hör du! Folket sorlar!

OLOF. Jag kommer! Jag kommer! Den Gud som höll sin hand över Daniel i lejonkulan, han skall ock skydda mig!

Olof går upp.
Under följande scener i sakristian höres en stark talande stämma, utan att man kan urskilja orden. När predikan fortgått en stund, höres sorl, vilket övergår till skrik.

KRISTINA kommer in. Såg du honom, moder?

MODERN. Är du här, barn? Jag bad dig ju stanna hemma!

KRISTINA. Varför får icke jag gå i Herrans hus? Du döljer något för mig!

MODERN. Gå hem, Kristina!

KRISTINA. Får jag icke höra Olof predika? Det är ju Guds ord, säg mig, mor!

MODERN tiger.

KRISTINA. Du svarar ej! Vad betyder detta? Har icke Olof tillstånd att gå upp! Varför ser folket därute så hemlighetsfullt ut? Man sorlade då jag kom.

MODERN. Fråga mig ej! Gå tillbaka och tacka Gud för din okunnighet!

KRISTINA. Är jag då ett barn att man icke törs säga mig -

MODERN. Din själ är ännu ren och hon får icke grumlas! Vad har du att göra i striden!

KRISTINA. Striden? Jag anade något sådant!

MODERN. Ja, här är strid, därför drag dig undan. Du vet vår lott då männen föra krig!

KRISTINA. Låt mig då veta vad det är frågan om! Okunnigheten gör mig olycklig! lag ser ett förfärligt mörker, och skuggor som röra sig, giv mig ljus att jag må få visshet! Kanske jag känner dessa spöken!

MODERN. Du skall bäva då du far se vilka de äro!

KRISTINA. Låt mig då bäva, hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn!

MODERN. Bed icke fram blixten ur molnet, han skall krossa dig!

KRISTINA. Du förskräcker mig! Men säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!

MODERN. Är ditt beslut fast att träda inom klostrets heliga murar?

KRISTINA. Min far ville det!

MODERN. Du tvekar!

KRISTINA tiger.

MODERN. Det är ett band, som håller dig?

KRISTINA. Du vet det!

MODERN. Jag vet det, och du måste slita det!

KRISTINA. Det är snart omöjligt.

MODERN. Jag skall rädda dig, barn, ty du kan ännu räddas, jag skall ge Herren mitt största offer, om blott en själ kan dragas undan fördömelsen! Min son!

KRISTINA. Olof?

MODERN. Olof är förlorad, hör du, och det måste jag, hans moder, säga dig!

KRISTINA. Förlorad?

MODERN. Han är en lögnens profet! Djävulen haver intagit hans själ!

KRISTINA häftigt. Det är inte sant!

MODERN Gud give så vore!

KRISTINA. Varför, varför säger du mig detta nu först!
- Men det är sant, det är en lögn!
Går till dörren och öppnar den på glänt.
Ser du, moder, där han står; är detta den onda anden som talar ur hans mun, är det en laga från helvetet som brinner i hans öga, säger man lögnen med skälvande läppar, kan mörkret stråla ljus, ser du icke skenet kring hans huvud! Du har orätt! Jag känner det! Jag vet icke vilka läror han förkunnar, jag vet ej vad han förnekar, men han har rätt! Han har rätt och Gud är med. honom!

MODERN. Du känner icke världen, barn, du känner icke djävulens funder, tag dig till vara!
Hon drar Kristina från dörren.
Du får icke höra honom, din själ är svag, han är Antikrists apostel!

KRISTINA. Vem är Antikrist?

MODERN. Han är en Luther!

KRISTINA. Du har aldrig sagt mig vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.

MODERN. Luther haver djävulen!

KRISTINA. Varför sade man mig ej detta förr! Nu tror jag det icke!

MODERN. Jag säger dig det nu - ve mig) jag ville hålla dig borta från världens ondska, därför höll jag dig i okunnighet...

KRISTINA. Jag tror dig icke! Släpp mig, jag måste se honom, jag måste höra honom, ty han talar icke som de andra!

MODERN. Jesus min frälsare! Du också är besatt av den orene anden!

KRISTINA vid dörren. »I skolen icke binda själarne,» sade han, hör du!
»I ären fria, ty Gud haver gjort eder fria!»
Ser du, folket bävar vid hans ord, nu resa de på sig; de sorla.
»I viljen icke frihet, ve eder, det är synd mot den helige Ande!»

KYRKVAKTAREN kommer in. Jag tror inte det är rådligt att fruntimmerna stanna kvar; folket börjar bli oroligt. Det här slutar aldrig väl för mäster Olof!

MODERN. Jesus Maria! Vad säger I?

KRISTINA. Frukta intet, Guds ande är med honom!

KYRKVAKTAREN. Ja, det vet jag inte, men det var en mästare att predika; så gammal syndare jag är, så kunde jag inte låta bli att gråta då jag satt uppe på orgelläktaren; jag förstår inte ändå hur en kättare och Antikrist kan tala på sådant vis! Ja, jag säger, den Luther! Skrik ute i kyrkan. Se så, nu blir det väl något förskräckligt igen, och kungen som ska vara borta också.

MODERN. Låt oss gå härifrån! Är Gud med honom, då kunna de intet skada! är det djävulen - så ske din vilje, Herre, men förlåt honom!

Skrik utanför. De gå.

Scenen är tom ett ögonblick och man hör blott Olofs stämma än starkare - avbruten av rop och stenkastning.

KRISTINA kommer ensam tillbaka och stänger dörren inifrån, kastar sig ned på en bönpall. Starka slag höras på dörren; tumult ute i kyrkan. Detta tystnar, och Olof kommer ned med blodig panna och förstört utseende.

OLOF utan att se Kristina, kastar sig i en stol.
Förgäves! De vilja icke! Jag löser bojan på fången och han slår mig; jag säger »du är fri!» och han tror mig icke! Är det ordet då så stort, att det ej kan rymmas i en mänskohjärna! O, att det fanns blott en som trodde - men nu ensam - en dåre, som ingen förstår...

KRISTINA går fram. Olof! Jag tror på dig!

OLOF. Kristina!

KRISTINA. D u har rätt!

OLOF. Hur vet du det?

KRISTINA. Jag vet inte, men jag tror det! lag hörde dig nyss!

OLOF. Och du förbannar mig icke!

KRISTINA. Det är ju Guds ord du predikar?

OLOF. Ja!

KRISTINA. Varför har man icke sagt oss detta förut, eller varför talar man ett språk som vi inte förstå?

OLOF. Flicka, vem har lagt dig orden i munnen?

KRISTINA. Vem? Det har jag icke tänkt på!

OLOF. Din far?

KRISTINA. Han vill att jag skall gå i kloster!

OLOF. Har det gått så långt? Och vad vill du själv?

KRISTINA får se Olofs sårade panna.
Olof, man har slagit dig; för Guds skull låt mig förbinda dig!

OLOF sätter sig. Kristina, har jag rubbat din tro?

KRISTINA tar handklädet, river sönder och förbinder Olof under följande.
Min tro? jag förstår dig ej! - - Säg mig, vem är Luther?

OLOF. Det får jag inte säga.

KRISTINA. Alltid samma svar! Så säger min far, så säger din mor och så säger du! Törs man då icke säga mig sanningen eller är sanningen farlig?

OLOF. Sanningen är farlig! Du ser!
Pekar på sin panna.

KRISTINA. Du vill då att jag skall stängas in i en klostercell för att leva ett livlöst liv i okunnighet.

OLOF tiger.

KRISTINA. Du vill att jag skall gråta bort mitt liv, min ung dom, och bedja de långa eviga bönerna tills min själ somnat in. Nej - jag vill det icke, ty nu har jag vaknat, man kämpar omkring mig, man lider och förtvivlar; jag har sett det, men jag får icke vara med. icke ens se på, icke ens veta vad man strider för; I ha'n hållit mig i djurisk sömn; tron I icke att jag har en själ, som icke mättas av bröd eller torra böner, vilka man lagt i min mun; »binden icke andarne», sade du. O. om du visste vad det ordet slog mig
- det blev dag, och de vilda skriken därute ljödo som fåglarnes morgonsång...

OLOF. Kristina! Du är kvinna, du är ej född till att strida!

KRISTINA. Men låt mig åtminstone i Herrans namn lida, blott jag slipper sova! Sen I, Gud väckte mig ändå! I haden aldrig vågat säga mig vem Antikrist var. I haden aldrig låtit mig veta vem Luther var. och när din mor skrämde mig med att du var en Luther, då välsignade jag Luther. Är han en kättare eller trogen, det vet jag ej, det bryr jag mig ej om, ty varken Luther eller påven eller Antikrist kunna tillfredsställa min odödliga själ, då jag ej har tron på den evige Guden.

OLOF. Kristina! Vill du följa mig i striden, du kan stödja mig, ty du är den enda!

KRISTINA. Nu kan jag svara dig ett öppet ja, ty jag vet vad jag vill, och utan att vädja till min far, ty jag är fri! O, jag är fri!

OLOF. Vet du också vad liv som väntar dig!

KRISTINA. Jag känner det nu! Och du skall inte behöva I riva ned några falska drömmar - de äro borta; men du må tro jag har också drömt om riddaren, som skulle komma att bjuda mig ett kungarike och som talade om blommor och älskog - Olof, jag vill bli din maka, se här min hand. Jag säger dig dock, du var aldrig mins drömmars riddare, och jag tackar Gud att han aldrig kom, ty då hade han gått - som en dröm!

OLOF. Du vill bli min. Kristina, och du skall bli lycklig, ty du var den som följde mig i minnet, då jag var i bedrövelse och frestelse, och nu skall du följa mig vid sidan! Du var mina drömmars jungfru, som satt i tornet som fånge hos den stränge borgherren, och nu är du min!

KRISTINA. Akta dig för drömmar, Olof!
Slag på dörren.

OLOF. Vem är det?

UTANFÖR. Gert!

OLOF. Vad skall han säga? Mitt löfte!

KRISTINA. Fruktar du? Skall jag öppna?

OLOF öppnar. GERT studsar. Kristina! Olof! Du har brutit ditt löfte!

OLOF. Nej!

GERT. Du ljuger! Du har stulit mitt barn, min enda tröst.

KRISTINA Olof ljuger icke!

GERT. Du har varit i kyrkan, Kristina?

KRISTINA. Jag har hört det du ej ville!

GERT. Herre, du unnade mig icke den enda glädjen.

OLOF. Strömmen, som du ville ha lös, tar sina offer var han får.

GERT. Du har rövat henne, mitt barn!

OLOF. Giv mig henne, fader Gert!

GERT. Aldrig!

OLOF. Är hon icke fri?

GERT. Hon är mitt barn!

OLOF. Predikar du ej frihet! Hon är min! Gud har givit mig henne och du kan ej ta henne!

GERT. Du är, Gud vare lovad - präst!

OLOF och KRISTINA. Präst!

GERT. Och får således ej ingå äktenskap!

OLOF. Om jag gör det ända?

GERT. Törs du det?

OLOF. Ja!

GERT. Vill du ha en man som är bannlyst, Kristina?

KRISTINA. Det vet jag ej vad det är!

OLOF. Ser du, Gert! Ser du!

GERT. Du straffar mig hårt, min Gud!

OLOF. Sanningen är för alla.

GERT. Er kärlek är större än min! Den var blott själviskhet. Gud välsigne er! Nu står jag ensam! Omfamning. Se så! Gå hem, Kristina, och lugna dem! Jag vill tala vid Olof!

KRISTINA går.

GERT till Olof. Nu är du min!

OLOF. Vad säger du!

GERT. Min frände! - Du fick mitt brev?

OLOF. Det var du som rådde mig att ej gå upp!

GERT. Alldeles tvärtom, fastän jag uttryckte mig litet besynnerligt!

OLOF. Jag förstår dig inte!

GERT. Nej! Nej! Du är för ung ännu, därför behöver du en försyn! Åt en sådan karl som du säger man »låt bli det där», då man vill ha något gjort!

OLOF. Varför var du inte i kyrkan med de dina?

GERT. Det är blott de sjuka som behöva läkare, vi arbetade på vårt håll! Du har gjort ett gott arbete i dag, och jag ser du har fått din lön! lag har frigjort dig i dag, Olof!

OLOF. Du?

GERT. Kungen befallde dig att stilla de upproriska, och vad har du gjort!

OLOF. Nu börjar jag förstå dig, fader Gert!

GERT. Det fägnar mig! Jo, du har rört upp de lugna.

OLOF. ja, det har jag gjort!

GERT. Vad tror du kungen säger om det?

OLOF. Det står jag för!

GERT. Gott!

OLOF. Och kungen skall gilla mitt görande, ty han vill en reformation, men vågar ej själv ännu.

GERT. Toker!

OLOF. Jag ser du vill sätta mig upp mot den laglige kungen.

GERT. Hör du, hur många herrar tror du att du kan tjäna?

OLOF tiger.

GERT Kungen är här

OLOF. Vad säger du?

GERT. Kungen kom hem nyss!

OLOF. Och vederdöparne!

GERT. Fångna, naturligtvis!

OLOF. Och du står här helt lugn!

GERT. Jag är gammal nu, jag har också rasat som du men jag blev bara trött! Rink och Knipperdollink ha varit mina förtrupper! De skulle stupa, det var klart; nu börjar mitt arbete!
Trumslag utanför på gatan.

OLOF. Vad är detta?

GERT. Det är de kungliga trummorna som hålla fångarne sällskap till fängelset! Kom hit får du se!

OLOF stiger upp på en bänk och ser ut genom fönstret.
Vad ser jag; kvinnor och barn släpas mellan knektarne!

GERT. Nå ja, de ha kastat sten på kungens vakt, inte går det an!

OLOF. Skall man då föra dårar eller sjuka i fängelse!

GERT. Det finns två slags dårar: ena sorten sätter man på hospitalet och ger piller och kalla bad, andra sorten tar man huvudet av; det är en radikal kur, men så är den sorten farlig också!

OLOF. Jag går till kungen; han kan ej vilja dessa skändligheter!

GERT. Akta ditt huvud, Olof!

OLOF, Akta dig själv, fader Gert!

GERT. Ingen fara med mig; jag har fullmakt till hospitalet!

OLOF. Jag kan icke lida att se detta; jag går till kungen, om det också skall kosta mitt liv!
Går mot dörren.

GERT. Detta är en sak som kungen ej avgör! Du skall vända dig till lagen!

OLOF. Kungen är lagen!

GERT. Ja tyvärr!... Om hästen kände sin styrka, vore han ej så galen, som han nu är, att gå under selen
- när han någongång blir klok och springer ifrån sin förtryckare - då kallar man honom galen... Låt oss be till Gud för dessa armas förnuft!

TREDJE AKTEN.

En sal på Stockholms slott. I bakgrunden ett galleri, som sedermera avskiljes genom en gardin. En äldre betjänt går och väntar i galleriet.

OLOF träder in. Träffas kungen i dag?

BETJÄNTEN. Jo!

OLOF. Kan du säga mig varför man låtit mig gå förgäves fyra dagar å rad?

BETJÄNTEN. Nej för all del, jag vet ingenting!

OLOF. Det förefaller mig besynnerligt att inte jag blivit insläppt.

BETJÄNTEN. Vad är det om?

OLOF. Det rör dig inte!

BETJÄNTEN. Nej, nej! Det förstår jag, men jag tänkte att jag möjligen kunde ge några upplysningar.

OLOF. Brukar du sköta konungens mottagningar?

BETJÄNTEN. Nej för all del, men se, den, som får höra så mycket som jag, har allt reda på litet av varje. Paus.

OLOF. Dröjer det länge?

BETJÄNTEN låtsar ej höra.

OLOF. Vet du om kungen kommer snart?

BETJÄNTEN med ryggen åt Olof. Va?

OLOF. Vet du inte vem du talar vid?

BETJÄNTEN. Nej för all del!

OLOF. Jag är konungens sekretarius!

BETJÄNTEN. Nej kors, är det mäster Olof! Jag kände far jag, Peder Smed, för si jag är från Örebro också!

OLOF. Kan du inte vara hövlig ändå!

BETJÄNTEN. Jojo! så går det, när man kommer sig upp har i världen, man glömmer sina fattiga fäder!

OLOF. Om min far verkligen hedrade dig med sin bekantskap, det är möjligt, men att han vid sin död insatt dig i fars ställe, det tror jag inte.

BETJÄNTEN. Jojo! Ser man på! Stackars fru Kristina!

Går åt vänster.

OLOF. Paus. Därpå Lars Siggeson från höger.

MARSKEN utan att se på Olof kastar åt honom kappan.
Kommer kungen snart?

OLOF tar kappan och kastar den på golvet. Det vet jag inte!

MARSKEN Skaffa mig en stol!

OLOF. Det är inte mitt göra!

MARSKEN. Jag har inte reda på dörrvaktens instruktion!

OLOF. Jag är inte dörrvakt!

MARSKEN. Det rör mig inte vad du är; jag bär inte matrikel över drängarne på mig! Men hövlig ska du vara!

OLOF tiger.

MARSKEN. Blir det något? Jag tror djävulen rider dig!

OLOF. Förlåt mig; det ingår inte i min syssla som sekretarius att passa upp.

MARSKEN. Va! Mäster Olof! Jaså, det roar er att sitta vid dörren och spela dräng för att sedan avmaskera er som Gud! Jag trodde ni var en stolt man!

I det han tar upp kappan och lägger den på bänken.

OLOF. Herr marsk!

MARSKEN. Nej! Ni är en fåfäng uppkomling! Var så god och stig fram och sitt, herr sekretarius! Anvisar honom plats; går in i ett sidorum.

OLOF sätter sig. En ung adelsman från galleriet hälsar Olof.

ADELSMANNEN. God morgon, herr sekretarius; ingen kommen ännu! Nå hur står det till hemma i Stockholm? Jag kommer direkt från Malmö.

OLOF. Här är mycket bedrövligt!

ADELSMANNEN. Ja, jag har hört sägas det! Packet bullrar som vanligt när kungen vänder ryggen till! Och så de där dumma prästerna! Förlåt mig, ni är ju fritänkare, herr sekretarius!

OLOF. Jag förstår inte!

ADELSMANNEN. Genera er inte! Ser ni, jag har fått min. uppfostran i Paris! Frans den förste, o Saint-Sauveur! det är en man som går långt; vet ni vad han sa' åt mig på en bal masqué, nu sist under karnevalen!

OLOF tiger.

ADELSMANNEN. »Monsieur,» sa' han, »la religion est morte, est morte,» sa' han; men det hindrar honom inte att gå i mässan!

OLOF. Såå!

ADELSMANNEN. Och vet ni vad han sa', då jag frågade honom varför han gjorde så? - »Poesie! Poesie!» sa' han; å han är guddomlig!

OLOF. Va sa' ni då?

ADELSMANNEN. Ers majestät, sa' jag, på franska naturligtvis, lyckligt det land, som äger en konung, vilken kan så skåda ut över tidens trånga krets, att han ser tidsandans krav, men likväl icke trugar de sovande massorna att omfatta en högre åskådning, för vilka de behövde sekler att komma till mognad till! Var det inte bra sagt!

OLOF. Åjo! Men det förlorade allt på översättningen! Sånt där bör sägas på franska!

ADELSMANNEN tankspridd. Ni har fullkomligt rätt! - Säg mig, ni bör göra fortune! Ni som är en så långt framskriden man för er tid!

OLOF. Jag tror inte att jag går så långt! Tyvärr blev min uppfostran försummad, den gjordes i Tyskland som ni vet, och tyskarne ha ännu icke kommit ut över religionen!

ADELSMANNEN. Jaja! Jaja! Kan ni säga mig varför de bråka med den där reformationen nu i Tyskland! Luther är en upplyst man, jag vet det, jag tror det, men det kan han ju behålla för sig själv eller åtminstone inte kasta ut gnistor bland de råa massorna, som dock alltid blir pärlor för svin. Om man riktar blicken ut över tiden, om man lever något med i tankarnes stora rörelser, så skall man lätt se orsakerna till de missförhållanden i jämvikten, som nu göra sig gällande i de stora kulturländerna, jag talar nu inte om Sverige, ty det är intet kulturland. Vet ni vad tyngd punkten heter, denna tyngdpunkt, vid vars rubbning allt går sönder och utan vilkens stabilitet allt kastas över ända? Den heter adeln! Adeln är intelligensen! Feodalväldet är på fall - hoc est världen, bildningen är på förfall, kulturen dör! Jojo! Ni tror inte det! Men med den minsta historiska blick skall ni se det! Adeln gjorde korstågen, adeln gjorde det, adeln gjorde det! Varför är Tyskland sönderslitet? Jo, bönderna resa sig upp mot adeln, hugga av sitt eget huvud. Varför står Frankrike, la France, jo därför att Frankrike är adeln och adeln är Frankrike, de äro identiska begrepp, de äro solidariska! Varför, frågar jag igen, är Sverige för närvarande uppskakat i sina innersta grundvalar? Jo, adeln är krossad! Kristian den andre var en man med snille, han visste hur man skulle erövra ett land, han sågade inte av ett ben eller en arm, nej, han slog av huvet! Nåväl! Sverige skall räddas, konungen vet sättet: adeln skall upprättas och kyrkan skall krossas! Vad sägs?

OLOF stiger upp. Ingenting!

Paus.

OLOF. Ni är fritänkare?

ADELSMANNEN. Ja visst!

OLOF. Ni tror då inte att Bileams åsna kunde tala?

ADELSMANNEN. Nej för tusan!

OLOF. Men det gör jag!

ADELSMANNEN. Verkligen!

LARS ANDREÆ inkommer. Guds fred, Olof!

OLOF tar honom i famnen. Välkommen, Lars.

ADELSMANNEN går. Populace!

LARS. Hur trivs du här?

OLOF. Det är så kvavt!

LARS. Jojo!

OLOF. Och så lågt i taket!

LARS. Det är därför de ha så svårt att gå raka.

OLOF. Jag har på tio minuter blivit så hovman att jag lärt mig tiga då en åsna talar!

LARS. Det skadar inte det!

OLOF. Vad tänker kungen?

LARS. Det talar han inte om! Folket har börjat samlas.

OLOF. Hur ser han ut?

LARS. Som ett frågetecken med åtskilliga utrop efteråt!

BRASK inträder; alla vika undan.

MARSKEN som kommit tillbaka går emot honom och hälsar.

OLOF hälsa; Brask. Denne ser förvånad ut.

BRASK till Marsken. Är detta skrivarenas plats!

MARSKEN. Det borde inte vara det, men vår konung är så ofantligt nådig!

BRASK. Nedlåtande, menar ni!

MARSKEN. Alldeles!

BRASK. Det är stor audiens i dag!

MARSKEN. Mest konvenansbesök efter hans nådes lyckliga återkomst!

BRASK. Det är en glädje, herr marsk, att betyga vår konung ett oblandat deltagande över frågans lyckliga lösning!

MARSKEN. Herr biskopen är alltför artig, som gör sig omaket av en sa lång resa, helst då man är så till åren.

BRASK. Jojo! Och hälsan vill inte alltid stå bi!

MARSKEN. Jaså, herr biskopens hälsa är inte som sig bör! Det är alltid sorgligt att inte ha sina krafter friska, helst då man bekläder en så hög och ansvarsfull plats!

BRASK. Herr marsken ser kry ut!

MARSKEN. Ja, Gudskelov! Paus.

BRASK sätter sig. Tycker inte herr marsken att det drar?

MARSKEN. Jo - det är inte utan. Vi kanske ska säga till att dörrarne stängas!

BRASK. A nej, jag tackar, jag tror inte det behövs!

Paus.

MARSKEN. Kungen dröjer!

BRASK. Ja!

MARSKEN. Det är kanske inte värt att vänta honom!

BRASK. Kanhända det!

MARSKEN. Om jag får lov skall jag säga till åt herr biskopens folk!

BRASK. Efter jag väntat så här länge tror jag att jag dröjer!

Paus.

BETJÄNTEN. Hans nåde!

GUSTAV. Välkomna, mina herrar! Sätter sig framför ett bord.
Om herrarne behaga träda ut i förmaket skall jag ta emot en i sänder. Alla draga sig tillbaka utom Brask. Vår marsk stannar.

BRASK. Ers nåde!

GUSTAV med höjd röst. Herr Siggeson! Brask går. Marsken stannar.

Paus. Tala! Vad skall jag göra?

MARSKEN. Ers nåde! staten har förlorat sitt stöd, därför sviktar han; staten har en fiende som blivit henne övermäktig. Tag upp stödet, adeln, och krossa fienden, kyrkan!

GUSTAV. Jag törs inte!

MARSKEN. Ers nåde måste!

GUSTAV. Vad säger du!

MARSKEN. För det första: Brask ligger i underhandling med påven om införandet av inkvisitionen; Lübeck pockar på sin oförskämda fordran, och hotar med krig; skattkammaren är tömd, uppror i varje landsända...

GUSTAV. Nog! - Men jag har folket!

MARSKEN. Förlåt, nej! Dalkarlarne till exempel, ett bortskämt släkte, som tvista med Lübeckarne om äran av att ha givit Sverige en konung, som äro färdiga att göra uppror vid första tillfälle och framkomma med fordringar sådana som dessa: »inga främmande sätt med uthackade brokota kläder må brukas, vilket nyss är uppkommet i konungens hov!»

GUSTAV. Guds död!

MARSKEN. »Alla som äta kött om fredagar eller lördagar må brännas upp eller eljest avlivas.»
Vidare: »må ingen ny tro eller luthersk lära dem påföras.»
Vilket trolöst, oförskämt folk!

GUSTAV. De ha dock visat sig som karlar en gång!

MARSKEN. När elden satt i knutarne var det inte underligt om de buro vatten själva! Och hur ofta ha de inte brutit tro och loven! Nej! De ha så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet.

GUSTAV. Du är adelsman!

MARSKEN. Ja! och min övertygelse är att bonden spelt ut sin roll: den råa kraftens att driva undan fienden med armstyrka! Ers nåde! Krossa kyrkan ty hon håller folket i bojor, tag kyrkans guld och betala rikets skuld - och giv åter åt den sjunkna adeln vad kyrkan narrat av henne!

GUSTAV. Kalla in Brask!

MARSKEN. Ers nåde!

GUSTAV. Biskop Brask!

Marsken går. Brask kommer in.

GUSTAV. Var god, herr biskop, och tala!

BRASK. Jag ville framföra vår lyckönskan till...

GUSTAV. Tack, herr biskop! Vidare!

BRASK. Det har tyvärr försports klagomål från åtskilliga delar av riket angående obetalade silverlån från kyrkan som Ers nåde tagit upp!

GUSTAV. Och som ni kräver nu! Behövas verkligen alla kalkarne vid kommunionen?

BRASK. Ja

GUSTAV. Låt dem dricka ur tennstop då!

BRASK. Ers nåde!

GUSTAV. Är det något vidare?

BRASK. Det värsta av allt, kätteriet.

GUSTAV. Det rör mig inte, jag är inte påve!

BRASK. Det skall jag säga Ers nåde, att kyrkan själv far ut sin rätt, även om hon skulle råka i strid - -

GUSTAV. Med vem?

BRASK. Med staten!

GUSTAV. Jag ger eder kyrka djävulen! Nu är det sagt

BRASK. Det vet jag!

GUSTAV. Och ni väntade blott ordet från min mun!

BRASK. Ja!

GUSTAV. Akta er! Ni reser med 200 man i sällskap och äter på silver, då folket äter bark.

BRASK. Ers nåde tar frågan för smått!

GUSTAV. Känner I Luther då! I är en upplyst man! Vad är detta för ett fenomen! Vad säger I om rörelserna som gå genom Europa!

BRASK. Ett framsteg baklänges! Luthers roll är blott den att tjäna till skärseld åt det gamla, sekelborna, beprövade, att det må renas och genom strid segrande framgå!

GUSTAV. Jag bryr mig icke om edra lärda disputatser!

BRASK. Men Ers nåde tar i sitt hägn förbrytare och ingriper i kyrkans rätt! Mäster Olof har svårt kränkt kyrkan!

GUSTAV. Bannlys honom då!

BRASK. Det är gjort, men ända är han i Ers nådes tjänst!

GUSTAV. Vad vill ni göra honom mera! Säg!

Paus.

BRASK. Vidare lär han gått så långt, att han hemligen gift sig mot kanoniska lagen!

GUSTAV. Såå! Det har gått fort det!

BRASK. Det rör inte Ers nåde, nåväl; men om han uppviglar folket!

GUSTAV. Då tar jag hand om saken! Är det något mer?

BRASK efter ett uppehåll. Jag ber er för himlens skull störta icke landet åter i fördärv; ty det är ännu icke moget för en ny lära! Vi äro svaga rön som kunna böjas, men tron, kyrkan, aldrig!

GUSTAV räcker honom handen. I har kanske rätt! Låt oss vara fiender, gamle biskop Hans, hellre än falska vänner!

BRASK. Väl! Men gör aldrig vad I ångrar! Varje sten river från kyrkan, skall folket kasta efter er!

GUSTAV. Bringa mig icke till ytterligheter, biskop, ty då få vi samma förskräckliga skådespel här som i Tyskland! För sista gången: viljen I göra eftergifter om rikets välfärd står på ett kort?

BRASK. Kyrkan - -

GUSTAV, Kyrkan först, jaha! Farväl!

Brask går. Marsken kommer in.

GUSTAV. Biskopen har bekräftat er utsago! Ja, det var meningen det! Tag nu fram murare som kunna riva; väggarne ska få stå, korsen skola få sitta kvar på taken och klockorna i tornen, men källrarne bryter jag sönder; man börjar vid grunden, ser I!

MARSKEN. Men folket skall inbilla sig att man tar bort tron; de måste upplysas.

GUSTAV. Vi ska skicka upp mäster Olof och predika!

MARSKEN. Mäster Olof är en farlig karl!

GUSTAV. Han behövs nu!

MARSKEN. Han har farit fram som en vederdöpare i stället för att bekämpa dem.

GUSTAV. Jag vet det! Det kommer sen! Skicka in honom!

MARSKEN. Lars kansler är bättre!

GUSTAV. Tag in båda två!

MARSKEN. Eller Olofs bror, Lars Pederson.

GUSTAV. Duger inte ännu! Han är för blödig att slåss! Hans tid kommer också! Marsken inför Olof och Lars.

GUSTAV till Lars kansler. Vill du hjälpa mig, Lars?

LARS. Det gäller kyrkan?

GUSTAV. Ja! Hon skall rivas!

LARS. Därtill är jag ej mannen! men om Ers nåde vänder sig till mäster Olof!

GUSTAV. Du vill således inte?

LARS. Jag kan ej! Men ett vapen kan jag lämna!
Lämnar fram nya bibeln.

GUSTAV. Den heliga skrift! Det var ett gott vapen! Vill du föra detta, Olof?

OLOF. Ja, med Guds hjälp!

GUSTAV ger en vink åt Lars att gå; han går. Är du lugn ännu, Olof?

OLOF tiger.

GUSTAV. Jag gav dig fyra dagars betänketid! Hur har du skött ditt åliggande?

OLOF häftigt. Jag har talat till folket -

GUSTAV. Så att du har feber ännu! Du ämnar försvara de där galningarne, som man kallar vederdöpare?

OLOF djärvt. Ja!

GUSTAV. Lugn! Du har gift dig helt hastigt?

OLOF. Ja!

GUSTAV. Du är bannlyst?

OLOF. Ja!

GUSTAV. Och ändå är du lika djärv! Om du nu som upprorsmakare fick följa de andra till galgen, vad säger du då?

OLOF. Jag skulle beklaga att jag ej fått göra min gärning, men tacka Gud för vad jag fått göra.

GUSTAV. Det är bra! Törs du fara upp till det gamla uggleboet Uppsala och säga de lärde att påven inte är Gud och att han inte har med Sverige att göra?

OLOF. Blott det?

GUSTAV. Vill du säga att bibeln är Guds ord uteslutande?

OLOF. Intet vidare?

GUSTAV. Du får inte nämna Luthers namn!

OLOF efter betänkande. Nej, det vill jag inte!

GUSTAV. Går du hellre till döden?

OLOF. Nej! men min konung behöver mig!

GUSTAV. Du är inte ädel, Olof, som begagnar dig av min olycka! Säg vad du vill; men du får ursäkta om jag sen tar tillbaka något!

OLOF. Man prutar inte på sanningen!

GUSTAV. Guds död! Slår om. Gör som du vill!

OLOF på knä. Jag får då säga allt!

GUSTAV. Ja!

OLOF. Då är mitt liv ej förspillt om jag blott kastat en gnista av tvivel i det sovande folkets själar! Det skall då bli en reformation.

GUSTAV efter ett uppehåll. Ja!

Paus.

OLOF rädd. Vad skall bliva av vederdöparne?

GUSTAV. Du frågar mig? Dö ska de!

OLOF. Tillåter Ers nåde en fråga?

GUSTAV. Säg mig, vad vilja dessa galningar?

OLOF. Olyckan är att de inte veta riktigt själva! Och om jag skulle säga det - - -

GUSTAV. Säg ut!

GERT inkommer hastigt, spelande fånig.

GUSTAV. Vem är du, som vågar tränga dig in här?

GERT, Jag skulle ödmjukast anhålla om Ers nådes intyg på riktigheten av detta utlåtande!

GUSTAV. Vänta tills du blir kallad!

GERT. Ja, det kan jag göra, men vakten vill inte vänta på mig! Se jag rymde ur fängelset, ty där var inte min plats!

GUSTAV. Är du bland vederdöparne?

GERT. Ja, jag råkade komma med. men här har jag en attest på att jag tillhör hospitalet, avdelningen n:o 3 för obotliga, cellen n:o 7!

GUSTAV till Olof. Säg till åt vakten!

GERT. Nej, det behövs inte, jag begär bara rättvisa och den sköter inte vakten om!

GUSTAV fixerar Gert. Har du inte varit med om dessa skändligheter i stadens kyrkor?

GERT. Jo, det förstås, ty inte kan en klok människa bära sig så galet åt! Vi ville bara göra några små förändringar i stilen, se, det var för lågt i taket tyckte vi!

GUSTAV. Vad ville ni egentligen?

GERT. O! Vi vill så mycket fast vi inte hunnit med hälften ännu; ja, vi vill så mycket och så fort sen, att inte tanken hinner med. och det är därför som den blir litet bakefter! Ja, och så ville vi tapetsera om lite i kyrkan och ta ut fönsterna för det luktade unket. Ja, och så ville vi ändå mera, men det får vara så länge!

GUSTAV till Olof. Det är en farlig sjukdom, ty annat kan det inte vara!

OLOF. Vem vet?

GUSTAV. Nu är jag trött! Fjorton dagar får du att bereda dig på! Din hand på att du hjälper mig!

OLOF. Jag skall göra mitt!

GUSTAV. Säg till att man för Rink och Knipperdollink till Malmö.

OLOF. Och sedan?

GUSTAV. Få de rymma! Den där token kan du låta föra till hospitalet! Farväl! Går.

GERT knyter näven efter Gustav. Ska vi gå nu?

OLOF. Vart?

GERT. Hem!

OLOF tiger.

GERT. Vill du föra din svärfar till dårhuset, Olof?

OLOF. Om jag vill? Min plikt!

GERT. Finns det inte högre plikter än en befallning?

OLOF. Börjar du nu igen?

GERT. Vad skall Kristina säga då du lämnat hennes far bland dårar?

OLOF. Fresta mig icke!

GERT. Ser du hur svårt det är att tjäna kungen!

OLOF tiger.

GERT. Stackars gosse, jag skall inte bedröva dig! Här har ditt samvete absolution!

Visar ett papper.

OLOF. Vad är det?

GERT. Ett friskbetyg! Ser du, man måste vara dåre bland kloka och klok bland dårar!

OLOF. Hur fick du det?

GERT. Tycker du att jag inte förtjänar det!

OLOF. Jag vet inte!

GERT. Det är sant; du törs inte ännu!

BETJÄNTEN kommer in. Var så god och gå ut, det skall sopas här!

GERT. Kanske det skall vädras också?

BETJÄNTEN. Jojo män!

GERT. Glöm inte att öppna fönsterna!

BETJÄNTEN. Nej för all del, det behövs nog, för vi bruka inte ha sånt här sällskap.

GERT. Hör du, min gubbe lilla, jag skall hälsa dig från din far!

BETJÄNTEN. Jaså!

GERT. Kanske du inte känner honom!

BETJÄNTEN. Jo för all del!

GERT. Vet du vad han sa'?

BETJÄNTEN. Nej.

GERT. Du ska väta på viskan, sa' han, annars dammar du ner dig.

BETJÄNTEN. Jag förstår inte!

GERT. Det är din ursäkt. Går.

BETJÄNTEN. Pack!

------

TABLÅ.

Olofs arbetsrum. Fönster i fonden, genom vilka solen skiner in; träd utanför. Kristina står vid ett fönster och vattnar blommor; under tiden jollrar hon med fåglarne i en bur. Olof sitter och skriver; med en min av otålighet ser han upp från papperet och bort till Kristina liksom ville han tysta henne. Detta upprepas några gånger tills Kristina slår ned en blomkruka.

OLOF stampar lätt i golvet.

KRISTINA. Stackars min blomma! Ack, ser du, Olof, fyra knoppar gingo av!

OLOF. Ja, jag ser det!

KRISTINA. Nej, det gör du inte; du skall komma hit!

OLOF. Kära vän, jag har inte tid.

KRISTINA. Du har inte sett åt mina steglitsor ännu, som jag köpte åt dig i morse. Tycker du inte att de sjunga vackert?

OLOF. Åjo!

KRISTINA. Åjo?

OLOF. Jag har så svårt att arbeta när de skrika.

KRISTINA. De skrika visst inte, Olof, men du tycks ha förkärlek för en skrikande nattfågel! Säg mig, vad betyder ugglan, som du bär i sigillringen?

OLOF. Ugglan är en gammal vishetens symbol.

KRISTINA. Den tycker jag är dum - icke älskar den vise mörkret!

OLOF. Den vise hatar mörkret och natten, men han gör natten till dag med sitt skarpa öga!

KRISTINA. Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det!

OLOF. Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

KRISTINA. Nu har du återigen rätt. - Vad är det du skriver på?

OLOF. Jag översätter!

KRISTINA. Läs litet för mig!

OLOF. Jag tror inte att du förstår detta!

KRISTINA. Förstår! Är det inte svenska?

OLOF. Jo, men det är för omateriellt för dig.

KRISTINA. Omateriellt! Vad är det?

OLOF. Du skulle icke förstå mig om jag sade det, men om du icke förstår vad jag läser för dig, sa förstår du vad som menas med omateriellt.

KRISTINA tar ett halvfärdigt sticktyg. Läs du medan jag stickar.

OLOF. Hör noga på och förlåt mig om du får tråkigt!

KRISTINA. Jag skall förstå dig; jag vill det!

OLOF läser. »Materien tänkt i sin abstraktion från formen är det fullkomligt predikatlösa, obestämda, åtskillnadslösa. Ty icke av det rena icke-varandet, utan blott ur verklighetens icke-varande, det vill säga ur varandet såsom möjlighet, kan något uppkomma. Det möjliga varandet är lika så litet icke-varande som verklighet. Varje existens är därför ett förverkligat möjligt. Materien är således för Aristoteles ett vida positivare substrat än för Plato, som förklarar henne för ett rent icke-varande. Härav inser man huru Aristoteles kunde uppfatta materien i motsats mot formen som en positiv negativitet.»

KRISTINA kastar ifrån sig arbetet. Håll upp! Varför skall jag icke kunna fatta detta? Har icke jag samma själsförmögenheter som du? Jag blygs inför dig, Olof, att du skall ha en sådan stackars hustru, som icke begriper vad du säger; nej, jag skall hålla mig till mitt sticktyg, jag skall städa och damma i ditt arbetsrum, jag skall åtminstone lära mig fatta önskningarne i dina blickar, jag skall bli din slavinna, men aldrig, aldrig skall jag förstå dig! Ack, Olof, jag är dig icke värdig, varför tog du mig till hustru? Du överskattade mig i ett ögonblick av berusning. Du skall ångra det och vi båda skola bli olyckliga!

OLOF. Kristina! Lugna dig, min vän. Sätt dig här hos mig! Tar upp stickningen. Tror du mig, om jag säger att det är mig omöjligt göra sådant arbete! Jag kan aldrig i livet göra det! Är du då icke skickligare än jag och är jag icke mindre än du!

KRISTINA. Varför kan du inte det?

OLOF. Av samma skäl som du ej förstod mig nyss; jag har icke lärt. Men vill du nu bli glad igen om jag säger dig, att du kan lära dig förstå denna bok, som du noga bör skilja från mig, då jag däremot aldrig kan lära mig ditt arbete.

KRISTINA. Varför inte det?

OLOF. Jag är inte skapad så och jag vill inte.

KRISTINA. Men om du ville?

OLOF. Ser du, min vän, det är just min svaghet, jag kan aldrig vilja det. Tro mig, du är starkare än jag, du rår på din vilja, jag rår inte på min!

KRISTINA. Tror du att jag kan lära mig förstå din bok där?

OLOF. Jag är övertygad därom! Men det får du inte!

KRISTINA. Skall jag fortfarande hållas i okunnighet?

OLOF. Nej, nej, förstå mig! Den stund du förstod vad jag förstod, skulle du upphöra att akta mig...

KRISTINA. Som en Gud...

OLOF. Som du vill! Men tro mig, du skulle förlora det som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din vilja, och då blev du mindre än jag och då skulle jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta varandra, låt oss behålla den villfarelsen!

KRISTINA. Nu är du obegriplig; men jag måste tro på dig, Olof. Du har rätt!

OLOF. Lämna mig ensam, Kristina, jag ber dig.

KRISTINA. Stör jag dig?

OLOF. Jag har allvarliga tankar att sysselsätta mig med. Du vet jag väntar avgörandet i dag. Kungen har avsagt sig regeringen därför att man ej ville gå in på hans vilja. Denna dag skall jag antingen stå vid mitt mål eller börja om striden!

KRISTINA. Får jag icke vara glad i dag, Olof, på midsommarafton?

OLOF. Varför är din glädje så stor i dag?

KRISTINA. Skall jag ej glädjas då jag sluppit ur träldomen, då jag blivit din maka?

OLOF. Förlåter du mig, om min glädje är mera allvarlig då min sällhet kostat mig - en moder!

KRISTINA. Jag vet det, och jag känner det också djupt t Din mor skall, när hon får veta vårt giftermål, förlåta dig, men förbanna mig. Vem får tyngsta bördan! Men det är detsamma, det är för din skull! lag vet detta, jag vet att stora strider förestå dig, att djärva tankar födas i ditt huvud, och att Jag aldrig kan deltaga i striden, aldrig bistå dig med ett råd, aldrig försvara dig mot smädarne, men jag måste ändå se på, och under allt detta leva i min lilla värld, syssla med. dessa småting, som jag tror du ej värderar men som du skulle sakna. Olof, jag kan icke gråta med dig, hjälp mig då du att le med mig, stig ned från din höjd dit jag ej når; vänd hem någon gång från de strider ni föra uppe på bergen; jag kan icke stiga upp till dig, gå då ned till mig ett ögonblick. Olof, förlåt mig, om jag talar barnsligt. Du är en man sänd av Gud, jag vet det, och jag har känt välsignelsen av dina ord, men du är mera, du är människa, och du är min make eller du skulle vara det! Icke sjunker du från din höjd om du lägger bort ditt högtidliga tal och låter molnet en gång dra bort från din panna. Är du för stor att se på en blomma eller höra på en fågel? Olof, jag ställde blommorna på ditt bord för att vila ditt öga, du låter flickan bära ut dem, ty du fick huvudvärk; jag ville avbryta din ensliga tystnad under arbetet och jag gav dig fågelsång, det kallar du skrik; jag bad dig spisa middag för en stund sen, du hade inte tid; jag vill tala vid dig, du har inte tid; du föraktar denna lilla verklighet, och ändå har du anvisat henne åt mig. Du vill icke lyfta mig, trampa då åtminstone icke ner mig! Jag skall avlägsna allt som kan störa dina tankar. Du skall få vara i ro för mig - och mitt skräp. Hon kastar blommorna ut genom fönstret, tar fågelburen och ämnar gå ut.

OLOF. Kristina, kära barn, förlåt mig! Du förstår mig inte!

KRISTINA. Alltid samma: du förstår mig inte! O. nu vet jag! Jag blev så brådgammal det där ögonblicket i sakristian, att jag blev barn på nytt!

OLOF. Kära vän, jag skall se på dina fåglar och jollra med dina blommor.

KRISTINA bär undan buren. A nej! Det är slut med joller nu - här skall bli allvar; var inte rädd för min bullrande glädje, den var blott gjord för din skull, men eftersom det ej passar dig och ditt allvarliga kall, så - - Hon brister i gråt.

OLOF tar henne i armarne och kysser henne.
Kristina! Kristina! Nu har du rätt! Förlåt mig!

KRISTINA. Olof, du gav mig en olycklig gåva då du gav mig friheten, jag kan icke sköta henne! Jag måste ha någon att lyda!

OLOF. Det skall du få; men låt oss inte tala mera härom. Nu gå vi till bords, jag känner mig rätt hungrig!

KRISTINA glatt. Kan du verkligen vara hungrig! Ser ut genom fönstret och gör en rörelse av häpnad.
Gå du, Olof, jag skall strax vara efter, jag vill städa litet först.

OLOF går. Låt mig inte vänta så länge som du fatt vänta på mig!

KRISTINA sträcker händerna som till bön och ställer sig för att vänta
någon som skall komma genom dörren åt gatan.

Paus.

MODERN inkommer, går förbi Kristina utan att vända sig om. Är mäster Olof hemma?

KRISTINA som gått emot henne med vänlighet, stannar först häpen sedan anslående samma ton som modern.
Nej! Behagar ni sitta skall han komma snart.

MODERN. Jag tackar! Sätter sig.

Paus.

MODERN. Ge mig ett glas vatten! Kristina betjänar henne. Lämna mig!

KRISTINA. Som husmoder är det min skyldighet hålla eder sällskap.

MODERN. Jag visste inte att en prästmans hushållerska kallade sig husmoder!

KRISTINA. Mäster Olofs hustru är jag inför Gud! Ni vet då icke att vi äro vigda!

MODERN. Sköka är ni! Det vet jag.

KRISTINA. Jag förstår icke det ordet!

MODERN. Ni är en sådan kvinna som mäster Olof talade vid om kvällen i ölboden!

KRISTINA. Hon som såg så olycklig ut; ja, jag är icke lycklig!

MODERN. Nej, det tror jag! Gå ur min åsyn, ert sällskap är mig en skam!

KRISTINA på knä. För er sons skull, smäda mig icke.

MODERN. Med en moders makt förvisar jag er ur min sons hus, vars tröskel ni vanhedrat.

KRISTINA. Såsom husmoder öppnar jag min dörr för vem mig lyster. Jag skulle ha stängt henne för er, om jag gissat ert språk!

MODERN. Stora ord minsann! lag befaller er att gå!

KRISTINA. Med vad rätt vågar ni göra hemgång och driva mig ur mitt hus? Ni har fött en son, givit honom uppfostran, det var er skyldighet, er bestämmelse, och ni kan tacka Gud ni fått fylla den så väl, ty så lyckliga äro ej alla; nu står ni vid gravens rand; träd då av innan det blir slut; eller har ni så illa fostrat upp er son, att han ännu är barn och behöver er ledning? Vill ni ha tacksamhet, sök den, men på annat sätt; tror ni det är barnets bestämmelse att offra sitt liv blott för att visa er tacksamhet? Hans kallelse ropar »gå dit»; ni ropar »otacksamme, kom hit»! Skall han gå vill, skall han offra sina krafter som tillhöra samhället, mänskligheten, blott för att tillfredsställa er enskilda lilla själviskhet eller anser ni er gärning att ha givit honom livet och uppfostran ens förtjäna tacksamhet? Var icke detta ert livs uppgift och bestämmelse, bör ni icke tacka Gud att ni fått så hög bestämmelse, eller gjorde ni detta blott för att sedan ett halvt liv pocka på tacksamhet? Vet ni icke att ni med detta ord tacksamhet river ned vad ni en gång byggt upp! Och vad rättighet tar ni er över mig? Skall äktenskapet vara en pantförskrivning av min fria vilja åt den som naturen givit till moder eller fader åt min make, som tyvärr icke kunde finnas utan båda? Ni är inte min mor, jag svor er aldrig trohet, då jag tog Olof till make, och jag har nog vördnad för min man, att jag icke tillåter någon förolämpa honom, även om det vore hans mor! Därför har jag talat!

MODERN. Nu ser jag frukten av de läror min son sprider!

KRISTINA. Behagar ni smäda er son, så må det ske i hans närvaro!
Hon går till dörren och ropar.
Olof.

MODERN. Ni är redan så listig!

KRISTINA. Redan? Det har jag visst alltid varit. fastän jag inte visste av det förr än jag behövde!

OLOF kommer in Mor! Välkommen!

MODERN. Tack, min son, farväl!

OLOF. Går du? vad vill det säga? Jag önskar tala vid dig!

MODERN. Det behövs inte! Hon har sagt allt! Du skall inte behöva visa mig dörren!

OLOF. Moder, vad i Guds namn säger du! Kristina! vad är detta?

MODERN vill gå. Farväl, Olof, detta förlåter jag dig aldrig!

OLOF vill hålla henne kvar. Stanna och förklara dig åtminstone!

MODERN. Det är ovärdigt! Du skickar henne att säga det du ej är skyldig mig något, att du ej behöver mig längre! O, det är hårt! Hon går.

OLOF. Vad har du sagt, Kristina?

KRISTINA. Jag minns inte nu, ty det var en hel mängd saker, som jag aldrig vågat tänka, men som jag måtte ha drömt under det min far höll mig i sitt slaveri!

OLOF. Jag känner inte igen dig, Kristina!

KRISTINA. Vet du, jag börjar finna mig själv litet bortkommen.

OLOF. Du var ovänlig mot min moder!

KRISTINA. Ja, jag måste ha varit det! Tycker du inte att jag blivit hård, Olof?

OLOF. Visade du ut henne?

KRISTINA. Förlåt mig, Olof, jag var inte beskedlig mot henne!

OLOF. För min skull kunde du ha sagt dina ord litet mildare! Varför kallade du icke genast in mig!

KRISTINA. Jag ville se om jag inte rådde sköta min sak själv! Olof, offrar du mig åt din mor om hon ber?

OLOF. En sådan fråga besvarar jag ej i hast!

KRISTINA. Jag skall svara! Det roar dig att sjävvilligt böja dig under din moders vilja och önskningar, därför att du är stark; mig kränker det däremot att göra det, ty jag är svag; jag gör det aldrig!

OLOF. Om jag ber dig!

KRISTINA. Det kan du inte begära! Eller vill du att jag skall hata henne!... Säg mig, Olof, vad menas med en sköka?

OLOF Du kommer så underligt med dina frågor!

KRISTINA. Vill du bevärdiga mig med ett svar?

OLOF Förlåter du mig om jag tiger!

KRISTINA. Alltid denna eviga tystnad! Törs man fortfarande inte säga mig allt? Skall jag vara barn ännu? Sätt mig då i barnkammaren och jollra med mig!

OLOF. Det är en olycklig kvinna!

KRISTINA. Nej! Det är något annat!

OLOF. Har någon djärvts nämna dig vid det namnet?

KRISTINA efter en paus. Nej!

OLOF. Nu talar du inte sant, Kristina?

KRISTINA. Jag ljuger, jag vet det; o, jag har blivit så dålig sedan i går!

OLOF. Det hände något i går, som du döljer!

KRISTINA. Ja! Jag trodde jag skulle kunna bära allt ensam, men nu rår jag inte mer.

OLOF. Tala, jag ber dig!

KRISTINA. Men du får ej kalla mig svag! En folkhop förföljde mig ända till porten och ropade detta förfärliga ord som jag ej förstår! En olycklig kvinna skrattar man icke åt!

OLOF. Jo, min vän, det är just det man gör!

KRISTINA. Jag förstod icke deras ord, men deras åtbörder förstod jag tillräckligt för att bli elak!

OLOF. Och ändå har du varit så vänlig mot mig! Förlåt mig om jag var hård mot dig! - Det är det namnet som den råa styrkan givit åt sina offer! Du skall nog snart komma att erfara mera härom, men tag aldrig en »olycklig kvinna» i försvar, ty då skall man kasta smuts på dig! » - Ett bud med brev. Änteligen! Läser helt hastigt.
Läs, Kristina, ty det är från dina läppar jag vill höra det glada budet.

KRISTINA läser. »Du har segrat, unge man! Jag, din fiende, är den förste som säger dig det, och till dig vänder jag mig utan förödmjukelse, ty du förde andans vapen då du talade för den nya tron! Om du har rätt vet jag ej, men jag anser dig förtjäna ett råd av en gammal, man; stanna här, ty dina fiender äro borta. Gå icke att slåss mot luftandar, det skall förlama din arm och. du skall självdö. Lita icke uppå furstarne, råder dig en fordom mäktig man, som nu träder undan och befaller i Herrans hand vad ske skall med hans krossade kyrka.
Johannes Brask.»

KRISTINA. Du har segrat!

OLOF glad. Gud, jag tackar dig för denna stund! Paus. Nej! Jag är rädd, Kristina! Denna lycka är för stor. Jag är för ung att redan stå vid målet! Intet vidare ha att uträtta, o det är en förfärlig tanke! Ingen strid mer, det är döden!

KRISTINA. Vila dig ett ögonblick och var glad att det är slut!

OLOF. Kan det finnas något slut! Ett slut på denna början! Nej! Nej! O. jag skulle vilja börja om igen! Det var icke segern jag ville, det var striden!

KRISTINA. Fresta icke Gud, Olof! lag känner att här återstår mycket, mycket!

ADELSMANNEN kommer in. God dag, herr secretarius! Angenäma underrättelser!

Kristina gå.

OLOF. Välkommen! Jag har redan hört något!

ADELSMANNEN. Tack för det utmärkta försvaret mot den där dumma Galle; ni knäckte honom som en karl; lite för mycket bara, inte så mycket eld; lite gift skadar inte!

OLOF. Ni har underrättelser från kungen?

ADELSMANNEN. Ja! Ni skall få höra besluten i största korthet:
1:o gemensam förbindelse att emotstå och straffa allt uppror!

OLOF. Vidare om jag får be.

ADELSMANNEN. 2:o. Rätt för konungen att till sig anamma biskoparnes slott och fästen, att bestämma deras inkomster...

OLOF. 3:o.

ADELSMANNEN. Nu kommer det bästa, själva kärnpunkten i företaget: 3:o. Rätt för adeln att återfå vad av dess arv och eget sedan konung Karl Knutssons räfst år 1454 var kommet under kyrkor och kloster...

OLOF. 4:o.

ADELSMANNEN. Såvida arvingen med tolv mans ed därtill kan styrka sin bördsrätt vid tinget. Lägger ihop papperet.

OLOF. Är det slut?

ADELSMANNEN. Ja! Är det inte vackert detta!

OLOF. Intet vidare!

ADELSMANNEN. Jo, sen komma litet småsaker, men det är inte av synnerlig vikt.

OLOF. Låt mig höra!

ADELSMANNEN läser. Det står ett 5:o om rätt för predikare att förkunna Guds ord, men det fingo de ju förut också

OLOF. Och ingenting mer?

ADELSMANNEN. Jo, så kommer ordinantien: »att register skall upprättas på alla biskoparnes, domkyrkornas och kanikernas ränta, och äger konungen sätta dem före - - »

OLOF. Det hör ju inte hit.

ADELSMANNEN. »... huru mycket de därav skola behålla och huru mycket de skola giva honom till kronans behov; att andliga ämbeten» - det här bör intressera er - »andliga ämbeten, ej blott högre utan även lägre, hädanefter endast skola tillsättas med konungens samtycke, så att - »

OLOF. Var god läs upp den punkten, som handlar om tron - -

ADELSMANNEN. Tron - det står ingenting nämnt. Jo, låt mig se - »evangelium skall efter denna dag läsas i alla skolestugor».

OLOF. Är detta allt?

ADELSMANNEN. - Allt! Nej det är sant! Jag har särskild befallning från konungen till er, mycket förståndigt, att alldenstund folket är upprört över de nya sakerna, ni ej far på något vis rubba det gamla, ej borttaga mässor, vigvatten eller andra övriga bruk samt för övrigt ej företaga några nya självsvåldigheter, ty kungen kommer ej att blunda för era tilltag vidare såsom tillförene, då han ej hade makt att göra annat!

OLOF. Jaså! Än nya tron, som han lät mig predika!

ADELSMANNEN. Den skall mogna långsamt! Den kommer! Den kommer!

OLOF. Är det något annat?

ADELSMANNEN stiger upp. Nej! Var nu blott lugn, så skall ni gå långt! Å! Jag höll på att glömma det bästa! Herr kyrkoherde, jag har den äran att lyckönska; se här er fullmakt! Kyrkoherde i stadens kyrka med 3,000 daler vid så unga år; minsann, nu kan ni slå er i ro och njuta av livet om ni också aldrig skulle komma längre.
Det är vackert att ha hunnit sitt mål vid så unga år! Jag gratulerar! Går.

OLOF kastar fullmakten på golvet.
Detta var allt jag kämpat och lidit för! En fullmakt! En kunglig fullmakt! Jag tjänte Belial i stället för Gud! Ve dig, falske konung, som sålde din Herre och Gud! ve mig som sålde mitt liv och mitt arbete åt mammon! Gud i himmelen, förlåt mig!

Kastar sig på en bänk och gråter.

KRISTINA OCH GERT. Kristina går fram, Gert stannar i bakgrunden.

KRISTINA tar upp fullmakten och läser, går därpå glad fram till Olof. Olof! Nu vill jag lyckönska dig med glatt hjärta! Hon vill smeka Olof, han springer upp och stöter undan henne.

OLOF. Gå bort ifrån mig! Du också!

GERT kommer fram. Nå, Olof! tron -

OLOF. Otron menar du!

GERT. Påven är ju slagen! Ska vi ta ihop med kejsaren snart!

OLOF. Vi började i orätt ända!

GERT. Änteligen!

OLOF. Du hade rätt, Gert! Här har du mig! Strid! Men öppet och ärligt!

GERT. Du har gått i barndrömmar tills i dag!

OLOF. Jag känner det! Nu kommer floden! Nu må han komma! Ve dem och oss!

KRISTINA. Olof, för himmelens skull, stanna!

OLOF. Gå din väg, barn! här drunknar du, eller drar du mig ned!

GERT. Mitt barn! Vad skulle du ute i stormen att göra!

KRISTINA går. Klockringning, jubel, musik och trummor utanför.

OLOF går till fönstret. Varför jublar folket?

GERT. Därför att kungen består majstång med musik utanför Norreport!

OLOF. Och de veta icke att han givit dem svärd i stället för ris!

GERT. Veta? Om de visste!

OLOF. Arma barn! de dansa efter hans pipor och gå till döden efter hans trummor - skola då alla dö att en må leva!

GERT. En skall dö på det alla må leva!

OLOF gör en rörelse av motvilja och häpnad.

Ridån faller.

------

FJÄRDE AKTEN.

Ett rum hos Olofs moder. Till höger en sparlakanssäng, i vilken modern ligger sjuk. Kristina sitter i en stol och sover Lars Petri slår olja på nattlampan och vänder på timglaset.

LARS för sig själv. Midnatt!... Det är nu det skall avgöras!
Han går till moderns bädd och lyssnar.

KRISTINA jämrar sig i sömnen.

LARS går till Kristina och väcker henne. Kristina!

KRISTINA spritter till.

LARS. Gå och lägg dig, barn, jag skall hålla vakt!

KRISTINA. Nej, jag vill vänta! lag måste tala vid henne innan hon dör... Olof skall väl vara här snart!

LARS. Det är för Olofs skull du vakar!

KRISTINA. Ja! du får inte tala om att jag sovit! Hör du!

LARS. Stackars barn!... Du är inte lycklig!

KRISTINA. Vem har sagt att man skall vara lycklig!

LARS. Vet Olof att du är här?

KRISTINA. Nej! Det skulle han aldrig tillåta! Han vill ha mig som en helgonbild stående på en hylla. Ju mindre och svagare han får mig, dess större blir hans nöje att kasta av sin styrka vid mina fötter...

MODERN vaknar. Lars!

KRISTINA håller Lars tillbaka och går fram.

MODERN. Vem är där?

KRISTINA. Er sjuksköterska.

MODERN. Kristina!...

KRISTINA. Vill ni något?

MODERN. Dig, ingenting!

KRISTINA. Fru Kristina!

MODERN. Förbittra icke min sista stund! Gå härifrån!

LARS träder fram. Vad vill du, moder?

MODERN. För bort den kvinnan! Skaffa hit min biktfader, ty jag dör snart!

LARS. Är icke din son värdig ditt sista förtroende?

MODERN. Han har icke gjort sig förtjänt därav! Har Mårten kommit än!

LARS. Mårten är en dålig människa!

MODERN. Gud, du straffar för hårt! Mina barn ställa sig emellan mig och dig! Skall man neka mig religionens tröst i sista ögonblicket! Mitt liv han I tagit, viljen I nu ock fördärva min själ - er moders själ!
Hon faller i vanmakt.

LARS. Du hör, Kristina! Vad skall man göra! Skall hon dö, bedragen av en sådan eländig som Mårten och kanske tacka oss, eller skall hennes sista bön bli en förbannelse? Nej! De må komma in! Vad tänker du, Kristina?

KRISTINA. Jag törs inte tänka någonting!

LARS går ut och kommer genast tillbaka.
O det är förfärligt! De ha somnat in vid tärningar och glas! Och av dessa skall min mor beredas till döden!

KRISTINA. Men säg henne då sanningen!

LARS. Hon tror den ej, den skall falla tillbaka som en lögn på oss!

MODERN, Son! Hör din moders sista bön!

LARS går. Gud förlåte mig!

KRISTINA. Detta gjorde aldrig Olof!

LARS kommer in med Mårten och Nils samt för Kristina med sig ut.

MÅRTEN går fram till sängen. Hon sover!

NILS ställer ned ett skrin på golvet och öppnar detsamma, framtar vigvattenskärl, rökelsekar, smörjehorn, palmer och ljus. Vi få således inte börja arbetet än!

MÅRTEN Ha vi väntat så här länge, så kan vi vänta lite till, bara inte den satans prästen kommer!

NILS. Mäster Olof, menar du!... Tror du att han såg någonting därute!

MÅRTEN. Det rör mig numera ingenting, bara käringen tar fram pengarne, så är jag fri!

NILS. Du är allt en bra stor rackare ändå!

MÅRTEN. Ja, men det tröttar mig numera. Jag börjar längta till ro! Vet du vad livet är?

NILS. Nej!

MÅRTEN. Njuta! Köttet är Gud! Står det inte så någonstans!

NILS. Ordet vart kött, menar du!

MÅRTEN. Jaså! Ja!

NILS. Du skulle allt ha blivit en duktig karl du, med ditt huvud!

MÅRTEN. Ja, det tror jag det! Det var det man fruktade och därför piskade man anden ur kroppen på mig i klostret, ty jag hade en ande ändå. Men nu är jag bara kropp och nu ska den ta igen skadan!

NILS. Nå, de piskade väl ut samvetet på samma gång!

MÅRTEN. Ja, i det närmaste!... Men nu kan du tala om det där receptet på kryddat Rochelle, som vi somnade ifrån därute!

NILS. Sa' jag Rochelle? Jag menar Claret! Det vill säga det kan vara vilket som helst. Jo, ser du, man tar på en kanna vin ett halvt skålpund kardemumma, väl rensad - -

MÅRTEN. Tyst för tusan, hon rör på sig! Ta fram boken!

NILS läser halvhögt under följande. Aufer immensam, Deus aufer iram; Et cruentatum cohibe flagellum: Nec scelus nostrum proferes ad æquam
Pendere lancem.

MODERN. Är det du, Mårten?

MÅRTEN. Det är min broder Nils som anropar den heliga jungfrun.

NILS tänder rökverket under det han läser.

MODERN. Vad ljuvlig tröst att höra Herrans ord på heligt tungomål!

MÅRTEN. Så Herranom behagligt offer aldrig givs, som fromma själars bön!

MODERN. Som rökelsen mitt hjärta tändes upp av helig andakt!

MÅRTEN bestänker henne med vigvatten.
Från syndens smuts din Gud dig rentvår!

MODERN. Amen!... Mårten, jag går hädan, vår konungs ogudaktighet förbjuder mig att genom jordiska gåvor styrka den heliga kyrkan i hennes makt att frälsa själar; tag du, fromme man, min egendom och bed för mig och mina barn. Bed den allsmäktige vända deras hjärtan från lögnen, att vi en gång må träffas i himmelen.

MÅRTEN tar emot en penningepåse.
Min fru, edert offer är Herran välbehagligt och för er skull skall Gud höra mina böner.

MODERN. Nu vill jag sova en stund för att hämta krafter till det sista sakramentets anammande!

MÅRTEN. Ingen skall störa ert sista ögonblick; ej en gång de, som fordom voro edra barn.

MODERN. Det är hårt, fader Mårten, men Gud vill så ha det!

MÅRTEN OCH NILS.

MÅRTEN öppnar påsen och kysser guldpengarne.
Vilka skatter av vällust äro icke förborgade i dessa hårda guldstycken! Ack!

NILS. Ska vi gå nu?

MÅRTEN. Det kunde jag visserligen göra efter förrättat ärende, men det är synd om gumman att låta henne dö osalig!

NILS. Osalig!

MÅRTEN. Ja!

NILS. Tror du det?

MÅRTEN. Man vet inte vad man ska tro i rappet! Den ena dör salig på det, den andra på det! Alla påstå sig ha funnit sanningen!

NILS. Om du skulle dö nu, MÅRTEN!

MÅRTEN. Det är inte möjligt!

NILS. Men om!

MÅRTEN. Ja, då gick jag väl in i saligheten som alla de andra. Jag ville bara göra upp en liten räkning med mäster Olof först! Ser du, det finns en vällust, större än de andra, och det är hämnden!

NILS. Vad har han gjort dig för ont?

MÅRTEN. Han har vågat se mitt igenom mig, han har avslöjat mig, han ser vad jag tänker - o!

NILS. Och därför hatar du honom!

MÅRTEN. Är det inte nog det! Det bultar på ytterdörren. Det kommer någon! Läs, för tusan! Nils rabblar upp föregående vers. Dörren öppnas utifrån; man hör huru en nyckel skjutes in i låset.

OLOF inkommer med förvirrat utseende.

MODERN vaknar. Fader Mårten!

OLOF går fram till sängen. Här är din son, moder! Du lät mig ej veta att du var sjuk!

MODERN. Farväl, Olof! Jag förlåter dig vad ont du gjort mig om du ej stör det ögonblick jag bereder mig till himmelen! Fader Mårten! Giv mig den heliga smörjelsen att jag må dö i frid!

OLOF. Det var därför du ej kallade mig!
Får se penningepåsen som Mårten försummat dölja; rycker den av honom.
Man handlar med själar här! Och detta är priset! Lämnen detta rum och denna dödsbädd, här är min plats, icke er!

MÅRTEN. Ni ämnar hindra oss i vårt ämbete!

OLOF. Jag visar er dörren!

MÅRTEN. Ej med påvlig myndighet, men med kunglig äro vi här i förrättning, så länge vi ej äro suspenderade.

OLOF. Jag skall rensa Herrans kyrka om också påven och kungen ej vilja det!

MODERN. Olof! Du vill störta min själ i fördömelsen, du vill låta mig dö med en förbannelse!

OLOF. Var lugn, min mor; på en lögn skall du ej dö; sök din Gud själv i bönen! Han är ej så långt borta som du tror!

MÅRTEN. Man skall vara en djävulens profet, om man ej vill bespara sin egen moder skärseldens kval!

MODERN. Jesus Kristus, hjälp min själ!

OLOF. Gån ni från detta rum eller brukar jag våld! Tag bort detta narrverk! Sparkar undan apparaterna.

MÅRTEN. Om ni lämnar de pengar fru Kristina givit till kyrkan skall jag gå!

MODERN. Det var därför du kom, Olof, du vill ha mitt guld? Giv honom det, Mårten. Olof, du får allt om du lämnar mig i ro - du skall få mera! Du skall få allt!

OLOF förtvivlad. Herrans namn, tag pengarne och gå! Jag ber er!

MÅRTEN rycker till sig påsen och går med Nils.
Fru Kristina! Där djävulen går är vår makt slut! Ni kättare är dömd för evigheten, ni lagbrytare får er dom redan här! Akta er för kungen!

De gå.

OLOF faller på knä vid moderns bädd. Moder, hör mig innan du dör!

MODERN har fallit i vanmakt.

OLOF. Moder, moder, lever du, så tala vid din son! Förlåt mig, men jag kan inte annat! Jag vet du har lidit ett helt liv för min skull, du har bett Gud att jag skulle gå hans vägar, Herren har hört din bön; vill du nu att jag skall göra om intet hela ditt liv, vill du att jag skall krossa denna byggnad, som kostat dig så många mödor och tårar med att lyda dig! Förlåt mig!

MODERN. Olof! Min själ hör ej mera till denna världen, det är från det andra livet jag talar dig till - vänd om, slit detta orena band som din kropp ingått, tag åter den tro jag givit dig, och jag förlåter dig!

OLOF med tårar av förtvivlan. Moder! Moder!

MODERN. Svär mig att du gör det!

OLOF efter en paus. Nej!

MODERN. Guds förbannelse vilar över dig! Jag ser honom, jag ser Gud med vredens blick, hjälp mig, heliga jungfru!

OLOF. Det är inte den Gud som är kärleken!

MODERN. Det är straffets Gud!... Det är du som förtörnat honom, det är du som kastar mig i hans vredes eld - Förbannad vare den stund jag födde dig!

Dör.

OLOF. Moder! Moder!
Han tar hennes hand.
Hon är död! Utan förlåtelse! - O, om din själ ännu dväljes i detta rum, se ned till din son, jag vill göra din vilja, vad som är dig heligt skall vara heligt för mig!
Han tänder de stora vaxljusen, som munkarne lämnat, och ställer kring sängen.
Du skall få de vigda ljusen som lysa dig på färden (han sätter en palm i hennes hand), och med. fridens palm skall du glömma den sista kampen med det jordiska! O moder, om du ser mig, skall du förlåta mig!

Solen har börjat stiga och lyser med rödaktigt sken på gardinerna.

OLOF springer upp. Morgonsol, du bleker mina ljus! Du är kärleksfullare än jag!
Han går till fönstret och öppnar det.

LARS träder sakta in, förvånad. Olof!

OLOF tar honom i famn. Broder! Det är slut!

LARS går fram till sängen, faller på knä, stiger upp. Hon är död!

Gör en tyst bön.
Du var ensam här!

OLOF. Det var du som släppte in munkarne!

LARS. Du drev ut dem!

OLOF. Ja, det hade varit ditt göra!

LARS. Hon förlät dig?

OLOF. Hon dog med förbannelse!

Paus.

LARS pekar på ljusen. Vem har ställt till de där ceremonierna!

Paus.

OLOF retad och skamsen. Jag var svag ett ögonblick!

LARS. Du är ändå människa! Tack för det!

OLOF. Hånar du min svaghet!

LARS. Jag prisar den!

OLOF. Jag förbannar den! Gud i himmelen, har jag inte rätt!

LARS. Du har orätt!

KRISTINA som kommit in. Du har för mycket rätt!

OLOF. Kristina! Vad hade du här att göra!

KRISTINA. Det var så tyst och ensamt där hemma!

OLOF. Jag bad dig ej gå hit!

KRISTINA. Jag trodde att jag kunde vara till någon nytta, men jag ser nu!... Jag skall vara hemma en annan gång.

OLOF. Du har vakat hela natten!

KRISTINA. Det är inte svårt! Jag skall gå nu om du befaller!

OLOF. Gå in och vila dig medan vi talas vid!

KRISTINA går i tankarne och släcker ljusen.

OLOF. Vad gör du, min vän?

KRISTINA. Det är ju ljusan dager! Lars ger Olof en blick.

OLOF. Min mor är död, Kristina!

KRISTINA går mot Olof med milt men kallt deltagande för att mottaga en kyss på pannan.
Jag beklagar din sorg! Går. Paus. Lars och Olof se först efter Kristina, därpå på varandra.

LARS. Som broder och vän ber jag dig, Olof, far icke fram som du gjort!

OLOF. Ditt gamla språk! Den som satt yxan till roten släpper ej förrän trädet ramlar. Kungen har svikit vår sak, jag skall nu ta hand om henne!

LARS. Kungen är klok!

OLOF. Han är en girigbuk, en förrädare och adelsgynnare. Först begagnar han mig som en hund, sedan sparkar han bort mig!

LARS. Han ser längre än du! Om du skulle gå till tre millioner människor och säga: er tro är falsk, tro på mina ord, anser du det möjligt att de skulle i ett ögonblick kasta bort hela sin innersta, genomlevade övertygelse, som stått bi i sorg som i glädje! Nej, illa vore det beställt med själens liv om det gick så hastigt att vräka över bord det gamla.

OLOF. Det är icke så! Hela folket tvivlar, bland prästerna finns knappt en som vet vad han skall tro, om han ens tror något; allt är berett för det nya, men I haven skulden, I svage, som ej törs ta på edra samveten att kasta ut tvivel där blott en svag tro finns!

LARS. Akta dig, Olof! Du vill spela Gud!

OLOF. Ja, man måste det, ty Han lär ej stiga ner själv bland oss mer!

LARS. Du river och river, Olof, så att det blir tomt snart, men när man frågar: vad ger du i stället, svarar du »icke det», »icke det», men du svarar aldrig »det»!

OLOF. Förmätne! Tror du att en kan ge bort en tro! Har Luther givit något nytt? Nej! Han har blott brutit ned skärmarne, som stodo i vägen för ljuset! Det nya jag vill är tvivel på det gamla, icke därför att det är gammalt, utan därför att det är ruttet!

LARS visar på modern.

OLOF. Jag vet vad du menar! Hon var för gammal, och jag tackar Gud att hon dog! O. nu är jag fri, nu först; det var så Guds vilja!

LARS. Du är från dina sinnen, eller är du en dålig människa!

OLOF. Du skall inte förebrå mig! Jag vördar min moders minne lika väl som du, men hade hon icke dött nu, vet jag ej hur långt jag gått i mina offer! Broder, har du sett om våren huru förrårets avfallna lövskrud täcker marken och vill kväva de unga plantorna som skola fram. Vad göra de? De skjuta antingen undan de torra löven eller gå de mitt igenom, ty de skola fram!

LARS. Du har sant till en del!... Olof, kyrkans lagar har du brutit under en tid av laglöshet och oro; vad då var förlåtet måste nu straffas; tvinga icke kungen att visa sig sämre än han är; nödga honom icke genom dina lagöverträdelser och ditt självsvåld att straffa en man som han erkänner sig stå i tacksamhetsskuld till!

OLOF. Självsvåld är hans regering; han skall lära sig tåla det hos andra! Säg mig, du går i tjänst hos kungen. Du ämnar arbeta mot mig!

LARS. Ja!

OLOF. Vi äro alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla ha gått!

LARS. Olof, blodet...

OLOF. Det känner jag inte annat än i dess ursprung, hjärtat!

LARS. Du begrät ändå din mor!

OLOF. Svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet, men intet blod! Vad är det för slag!

LARS. Du är uttröttad, Olof!

OLOF. Ja, jag är matt! jag har vakat hela natten!

LARS. Du kom så sent!

OLOF. Jag var borta!

LARS. Ditt arbete skyr dagsljuset!

OLOF. Dagsljuset skyr mitt arbete!

LARS. Akta dig för de falska frihetsapostlarne.

OLOF kämpande med sömn och trötthet. Det är en självmotsägelse! Tala inte vid mig, jag orkar inte längre! Jag har talat så mycket vid sammankomsten - Det är sant, du vet inte vår förening. - - Concordia res parvæ crescunt - Vi skola fullfölja reformation en - Gert är en långsynt man - jag är så liten bredvid honom. Godnatt, Lars.

Han somnar in i en stol.

LARS betraktar honom med deltagande. Stackars broder! Gud beskydde dig!
Man hör slag på husporten.
Vad är det!
Han går till fönstret.

GERTS röst. Öppna för Guds skull!

LARS går ut. Det står väl ej för livet, fader Gert!

GERTS röst. Låt mig komma in i Herrans namn!

KRISTINA kommer in med en filt. Olof! Varför bultar man? Han sover!
Hon sveper sin filt om Olof.

Varför är jag icke sömnen att du flydde till mig, då du är trött av striden!
Man hör rasslet av en tung kärra som stannar utanför huset.

OLOF spritter upp. Är klockan redan fem!

KRISTINA. Hon är blott tre!

OLOF. Var det inte en bagarkärra jag hörde!

KRISTINA Jag vet inte! Men den låter inte så tungt!

Går till fönstret.
Ser du, Olof! Vad är detta?

OLOF går till fönstret. Bödelskärran! Nej! Det är inte bödelskärran.

KRISTINA. En likvagn!

LARS. Pesten!

ALLA. Pesten!

GERT. Pesten har brutit ut! Kristina, mitt barn, lämna detta hus, dödsängeln har satt sitt märke på dess port.

OLOF. Vem har skickat hit kärran?

GERT. Den som tecknat det svarta korset på porten! Liken få ej stanna ett ögonblick i husen!

OLOF. Det är Mårten, som är dödsängelen! Det är således en lögn alltsammans.

GERT. Se ut genom fönstret skall du få se att vagnen är full! Slag på porten. Hör du, man väntar!

OLOF. Utan begravning! Det sker inte!

LARS. Utan ceremonier, Olof!

GERT. Kristina, kom med mig från denna förfärliga boning, jag skall föra dig ur staden till en friskare ort.

KRISTINA. Numera följer jag Olof! Om du, min far, hade älskat mig litet mindre, så hade du gjort mindre ont!

GERT. Olof, du som har makten, befall henne följa mig!

OLOF. En gång har jag befriat henne ur ditt våld, själviske, dit kommer hon aldrig mer.

GERT. Kristina, gå då ur detta hus, åtminstone!

KRISTINA. Inte ett steg, förr än Olof befaller mig!

OLOF. Jag befaller dig ingenting, Kristina, kom ihåg det!

Likdrängarne komma in.

LIKDRÄNGEN. Jag skulle hämta ett lik! Bråttom!

OLOF. Gå din väg!

LIKDRÄNGEN. Nådig befallning!

LARS. Olof! Betänk dig! Lagen fordrar!

GERT. Här duger ej att dröja! Folket, det vansinniga, är uppretat mot dig, Olof! Detta hus var det första som märktes!» Guds straff över kättaren!» ropar man.

OLOF faller på knä vid sängen. Förlåt mig, moder! Stiger upp. Gör er tjänst! Likdrängarne gå fram och börja rusta med linorna.

GERT till Olof enskilt. Guds straff över kungen! ropa vi.

Ridån faller.

------

FEMTE AKTEN.

Sankta Klaras klosterkyrkogård. I fonden en till hälften raserad klosterbyggnad, ur vilken arbetare bära timmer och grus. Till vänster ett bisättningskor; ljus synes genom fönsterna; när dörren sedermera öppnas, ser man inne i koret en Kristusbild i stark belysning ovanom en sarkofag. Gravar äro öppnade här och där. Månen börjar stiga upp bakom klosterruinen. Windrank sitter på vakt vid kordörren. Sång höres från koret.

NILS inkommer och går emot Windrank.
God afton, Windrank!

WINDRANK. Var god och tala inte vid mig!

NILS. Vad är det nu då?

WINDRANK. Hör ni inte vad jag säger!

NILS. Jaså, det där snöpliga avskedet ni fick från fartyget sökte er, sa att ni tänker gå i kloster!

WINDRANK. 52, 53, 54, 55, 56, 57.

NILS. Har ni blivit galen?

WINDRANK. 58, 59, 60. Var god gå er väg i Jesu namn!

NILS. Ni ska ta en liten nattdryck med mig!

WINDRANK. 64, 65 Jag kunde tro det, gå bort, frestare! Jag super aldrig mer - förrän i övermorgon.

NILS. Det är medicin mot pesten! Ni ska akta er för likluften här!

WINDRANK. 70. Är det verkligen bra för pesten?

NILS. Utmärkt!

WINDRANK super. Men bara litet!

NILS. Bara lite! Men säg mig, har ni svindel efter ni räknar till hundra!

WINDRANK. Tyst! Tyst! Det skall bli epok!

NILS. Epok?

WINDRANK. Ja, i övermorgon!

NILS. Och därför räknar ni i huvet!

WINDRANK. Nej, det är bara för att jag har så svårt att hålla mun! Tyst för tusan! Var god och gå nu, annars blir jag olycklig! 71, 72, 73.

NILS. Vem är därinne?

WINDRANK. 74, 75.

NILS. År det begravning?

WINDRANK. 76, 77. Var god och gå åt helvete!

NILS. En liten till så går det lättare att räkna!

WINDRANK. En liten till! Må gå! Super.
Man hör sång.

NILS. Här kommer Klara nunnor att för sista gången fira helgonets minne!

WINDRANK Vad är det för ett spektakel i våra upplysta tider!

NILS. De ha kungens tillstånd! Ser ni, pesten bröt ut i Klara församling, och man tror det härröra av det gudlösa tilltaget att rasera den heliga Klaras kloster.

WINDRANK. Och nu skall man sjunga bort pesten! Den busen måtte vara musikhatare; men det förundrar mig inte om han flydde deras hesa skrän!

NILS. Vill ni säga mig vem som inkräktar denna sista helgedom, ty det är här som helgonets ben skola nedsättas, innan det rives!

WINDRANK. Då lär det allt bli slagsmål. Sången har närmat sig; nu inträder en procession av dominikanermunkar och franciskanernunnor; i spetsen Mårten. De stanna och sjunga. Arbetarne bullra i fonden.

Cur super vermes luteos furorem
Sumis, o magni fabricator orbis!
Quid sumus quam fex, putris, umbra, pulvis
Glebaque terræ!

MÅRTEN till abbedissan. Du ser. min syster, hur man skövlat Herrans boningar!

ABBEDISSAN. Herran, som haver givit oss i de egyptiers hand, skall förlossa oss i sinom tid!

MÅRTEN till arbetarne. Håll upp med arbetet och stören icke vårt fromma förehavande!

ARBETSFOGDEN. Var befallning lyder att arbeta dag och natt tills detta näste är nedbrutet!

ABBEDISSAN. Ve oss, otron har trängt så långt ned bland folket!

MÅRTEN. Med konungens medgivande fira vi denna fest!

ARBETSFOGDEN. Ja, var så god!

MÅRTEN. På grund varav jag befaller er upphöra med ert buller! Jag skall vända mig till era arbetare, som I han tvungit till detta skändliga företag, jag skall vädja till dem om de ännu ha nog vördnad för det heliga...

ARBETSFOGDEN. Det bör ni ej göra, ty det är jag som befaller här; för övrigt skall jag säga er, att de äro nog glada att få riva ned dessa gamla getingbon, som de själva fått betala, och därtill äro de nog tacksamma att få arbetsförtjänst under hungersnöden! Går uppåt.

MÅRTEN. Låt oss glömma denna världens ondska och larm och låt oss gå in i helgedomen att bedja för dem!

ABBEDISSAN. Herre, Herre, din helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vorden! Jerusalem ligger förstört!

WINDRANK. Hundra! Det kommer ingen in!

DE SAMMANSVURNE inuti koret. Vi svärja!

MÅRTEN. Vem har inkräktat kapellet?

WINDRANK. Det är intet kapell numera sedan det blivit kungligt magasin!

ABBEDISSAN. Det var därför den ogudaktige tillät vår fest!
Dörren till kapellet slås upp; de sammansvurne, Olof, Lars, Gert, tysken, dansken, småländingen, m. fl.

OLOF upphetsad. Vad är detta för upptåg!

MÅRTEN. Lämna plats för den heliga Klaras tjänarinnor!

OLOF. Tron I att edra avgudar kunna avvärja pesten, som den ende Guden skickat er till straff! Tron att Herren finner dessa benstumpar, som I bären i skrinet, så behagliga att han förlåter edra gräsliga synder! Bort med styggelsen!
Han rycker skrinet från Abbedissan och kastar det i en grav.
Av jord är du kommen och till jord skall du vara om du också heter sancta Clara da Spoleto och blott ätit tre lod bröd om dan och sovit bland svinen om natten!
Nunnorna skrika.

MÅRTEN. Om du ej fruktar det heliga, så frukta din jordiske konung! Ser du, än har han så mycken vördnad kvar för det gudomliga att han fruktar helgonens vrede! Visar Olof ett papper.

OLOF. Vet du vad Herren gjorde med Assyriens konung då han tillstadde avguderi! Han slog honom och hans folk; därför får den rättfärdige lida med den orättfärdige! I den ende allsvåldige Gudens namn upphäver jag denna Baalsdyrkan, om ock alla jordens konungar tillåta den; påven ville sälja min själ åt satan, men jag rev sönder kontraktet, minns du det; skulle jag nu frukta en konung som vill sälja sitt folk åt Baalim! Han river sönder ordern.

MÅRTEN till de sina. I ären mina vittnen att han smädar konungen!

OLOF till de sina. I ären mina vittnen inför Gud att jag lett hans folk från en ogudaktig konung!

MÅRTEN. Hören, I trogne! Det är för den kättarens skull som Herren slagit oss med pesten, det var Guds straff som först drabbade hans moder!

OLOF. Hören I, påvens otrogne! Det var Herrans straff över mig därför att jag tjänte Sanherib mot Juda! Jag skall bota mitt brott, jag skall. föra Juda mot Assyriens och Egyptens konungar!

Månen har gått upp röd och ett rött sken faller över scenen. Folket förskräckes.

OLOF stiger upp på en grav. Himlen gråter blod över edra synder och eder avgudadyrkan -, här kommer att straffas, ty överheten haver sig försyndat! Sen I ej hur gravarne öppna sina käftar efter rov -

GERT tar Olof i armen, viskar honom till och för honom med.

Panik.

ABBEDISSAN. Giv oss åter vårt skrin att vi må lämna denna förödelsens boning!

MÅRTEN. Hellre må helgonets ben vila i denna heliga jord än utsättas för kättares skändliga händer!

OLOF. frukten pesten, I fege! Var er tro på heliga ben ej starkare än så! Gert viskar till Olof igen. Processionen har skingrat sig så att blott en del stannat inne på scenen.

OLOF till Mårten. Du kan vara nöjd nu, hycklare! Gå och säg honom, som du tjänar, att man håller på att begrava ett silverskrin, och han skall riva det ur mullen med sina naglar; säg honom att månen, som annars är av silver, har förvandlat sig till guld blott för att din herre en gång skall lyfta sitt öga mot himlen; säg honom att du med dina hädiska upptåg lyckats reta en ärlig mans förtrytelse - Mårten och processionen ha gått.

GERT. Nog, Olof! Till de sammansvurne utom Olof och Lars. Lämna oss! De viska sins emellan och gå.

GERT till Olof och Lars Andreæ. Nu är det för sent att rygga!

OLOF. Vad vill du, Gert, säg ut!

GERT tar fram en bok. Till eder båda, Guds tjänare, träder ett folk fram för att ge sin bikt. Erkännen I er ed!

OLOF OCH LARS. Vi hava svurit!

GERT. Denna bok är frukten av mitt tysta arbete! skolen på varje blad läsa ett klagoskri, en suck av tusen som varit nog blinda att tro det vara Guds vilja att de skola lida ens förtryck, de ha ansett som sin plikt att ej våga tro på befrielse -

OLOF läser.

GERT. I skolen höra klagomål ända ifrån Norrlands urbygder ned till sundet - av kyrkans spillror bygger adeln upp nya slott och nya fängelser åt folket - I skolen läsa huru kungen säljer lag och rätt då han låter mördare undgå straff om de fly till saltpannorna; I skolen läsa huru han beskattar lasten då han låter skökor betala för att de skola få driva sin näring; ja, själva fiskarne i floderna, själva havsvattnet har han slagit under sig, men det är slut nu, man har öppnat ögonen på folket, det jäser och det sjuder, snart skall förtrycket krossas och de skola vara fria!

OLOF. Vem har diktat denna bok?

GERT Folket! Det är folkvisor, ser du, så här sjunger man då man går i oket! Jag har farit omkring i städerna och på landsbygden, jag har frågat dem: ären I lyckliga? och här äro svaren! Jag har hållit ting! Här äro besluten inskrivna! Tron I att millioner viljor rå på en! Tron I att Gud skänkt detta land med människosjälar och egendom åt en ende för att denne därmed skulle handla efter godtycke, eller tron I ej snarare att han skall utföra vad alla vilja! svaren ej! Nåväl, I bäven vid tanken på att det kan bli slut! Hören nu min bikt! I morgon dör förtryckaren och I ären alla fria!

OLOF OCH LARS. Vad säger du?

GERT. I förstoden icke vad jag talade vid våra sammankomster.

OLOF. Du har bedragit oss!

GERT. Ingalunda! I ären fria! Två röster mindre göra intet! Allt är redo!

LARS. Har du betänkt följderna?

GERT. Dåre, det var väl för följdernas skull jag gjorde detta!

OLOF. Om du skulle ha rätt, Gert? Vad säger du, Lars?

LARS. Jag var icke född att gå i spetsen!

OLOF. Alla äro födda att gå i spetsen, men alla vilja icke offra sitt kött!

GERT. Blott den som har mod att bli beledd och hånad går förut. Vad är deras hat mot det dödande löjet!

OLOF. Om det misslyckas?

GERT. Våga även det! I veten ej att Thomas Münster har upprättat ett nytt andligt rike i Mühlhausen, I veten icke att hela Europa är i uppror. Vem var Dacke om icke en de förtrycktes försvarare! vad hava dalkarlarne gjort vid sina uppror om icke försvarat sin frihet mot honom, som bröt tro och loven. Det gör han ostraffat, men när de vilja försvara sig, då skriker man på förräderi och uppror!

OLOF. Det var dit du ville leda mig, Gert!

GERT. Har icke strömmen lett dig hit! Du vill men du törs icke; i morgon i Storkyrkan springer minan; det skall bli signalen till folket att resa sig och välja en furste efter sitt behag!

OLOF slår i boken. Är det allas vilja, då kan ingen hindra det! Gert, låt mig gå till kungen med denna bok och visa honom vad hans folk vill, och han skall ge dem rätt!

GERT. Barn! Han skall bli rädd ett ögonblick, kanske ge tillbaka ett silverstop till någon kyrka; sedan skall han peka mot himlen och säga: det är ej min vilja som gör att jag sitter här och gör er orätt, det är Guds!

OLOF. Så ske Guds vilje!

GERT. Huru!

OLOF. Han må dö att alla må leva! Mördare, otacksam, förrädare skall jag heta, må vara! Jag offrade allt, till och med heder och samvete och tro - kunde jag giva mera åt dessa arma som ropa efter förlossning? Låt oss gå innan jag ångrar mig!

GERT. Om du ock gjorde det, är det för sent. Du vet ej att Mårten är spion; domen är kanske redan fälld över upprorsmakaren!

OLOF. Nåväl, jag skall icke ångra mig, och varför skulle jag ångra en handling, som är att utföra Guds domslut! Framåt i Herrans namn!
De gå.

SKÖKAN har inträtt, fallit på knä vid en gravhög, som hon beströr med blommor.
Har du slagit mig nog nu, Herre, att du kan förlåta mig!

KRISTINA kommer hastigt in. Säg mig, min fru, har ni sett mäster Olof?

SKÖKAN. Är ni hans vän eller fiende?

KRISTINA. Ni förolämpar mig -

SKÖKAN. Förlåt mig! Jag har inte sett honom sedan jag bad sist!

KRISTINA. Ni ser. så bedrövad ut! Jag känner igen er; det var er som Olof talade vid en kväll i Storkyrkan.

SKÖKAN. Ni bör icke tala vid mig så att någon ser det; ni vet ej vem jag är?

KRISTINA. Jo, det vet jag!

SKÖKAN. Ni vet det, man har då sagt er?

KRISTINA. Olof har sagt det!

SKÖKAN. O min Gud! Och ni föraktar mig ej?

KRISTINA. Ni är en olycklig, förtrampad kvinna har Olof sagt mig, och varföre skulle jag förakta olyckan!

SKÖKAN. Då är ni själv ej lycklig.

KRISTINA. Nej! Vi ha delat samma öde!

SKÖKAN. Jag är då ej ensam! Säg mig vilken ovärdig skänkte ni er kärlek?

KRISTINA. Ovärdig?

SKÖKAN. Förlåt mig, ingen är ovärdig den som älskar! Vem har ni skänkt er kärlek?

KRISTINA. Ni känner mäster Olof?

SKÖKAN. Säg mig att det ej är sant; beröva mig icke tron även på honom; det är det sista jag har kvar sedan Gud tog mitt barn!

KRISTINA. Har ni haft ett barn? Ni har då varit lycklig en gång!

SKÖKAN. Jag tackar Gud som aldrig lät min son känna hur ovärdig hans mor var!

KRISTINA. Har ni begått något brott då ni talar så!

SKÖKAN. Jag har begravit det nyss!

KRISTINA. Ert barn? Vad säger ni! Och jag som ber Gud varje dag att han skall skänka mig en varelse, en enda, som jag må älska!

SKÖKAN. Arma barn! Bed Gud bevara er!

KRISTINA. Jag förstår er ej, min fru!

SKÖKAN. Kalla mig ej så; ni vet ju vem jag är!

KRISTINA. Beder man icke i kyrkorna för dem som hava förhoppningar!

SKÖKAN. Icke för oss!

KRISTINA. Oss?

SKÖKAN. De andra beder man för, oss förbannar man!

KRISTINA. Vad menar ni med de andra! Jag förstår er ej!

SKÖKAN. Känner ni mäster Olofs hustru?

KRISTINA. Det är ju jag!

SKÖKAN. Ni! Varför såg jag ej det? Kan ni förlåta mig ett ögonblicks tvivel? Skulle brottet se ut som ni och han? O ve! Lämna mig; ni är ett barn, som är okunnig om det onda! Ni bör inte tala längre vid mig! Gud välsigne er, farväl!

Hon vill gå.

KRISTINA. Gå icke ifrån mig! Vem ni är, stanna, för Guds skull; man har brutit in i vårt hus och min man är ej till finnandes. Följ mig härifrån, hem till er, vart som helst. Ni är en god människa, ni kan ej vara någon brottsling...

SKÖKAN avbryter. Om jag säger er att hopens råheter ej kunna skada er hälften så mycket som mitt sällskap, så förlåter ni mig att jag går -

KRISTINA. Vem är ni?

SKÖKAN. Jag är en förkastad, på vilken den förbannelse, som Gud slungade över kvinnan vid syndafallet, har gått i fullbordan! Fråga mig ej mer, ty om jag sade er mer skulle er förkastelse fresta mig till självförsvar, vilket vore än förkastligare! Här kommer en person, som kanske vill vara nog ädelmodig och följa er om ni lovar honom er heder och ära och eviga frid för besväret, ty mindre lär han ej begära för sitt beskydd på en så sen timma! Förlåt mig, det är ej er som min bitterhet drabbar.

WINDRANK kommer in rusig. Det är då fan att man inte kan få vara ensam, inte en gång här bland liken. Hör nu, fruntimmer, var så goda och fråga mig ingenting, för nu ansvarar jag inte för att jag kommer att svara. I övermorgon ska jag tala om alltihop, för då är det för sent. Kanske herrskapet äro nunnor som äro husvilla! Jaja! fastän fruntimmerna bara äro fruntimmer så anser jag mig inte därföre ha rättighet att vara ohövlig fastän solen gått ned; det finns visserligen en gammal lag på att ingen får gripas efter solnedgången, men lagen är en buse, som likvisst av artighet icke vill göra sig gällande mot fruntimmerna. Tyst! Tyst, min tunga; hon går ju som en spinnrock; men det är det förbannade brännvinet! Men varför ska man dra mig in i såna där historier! Det är visserligen sant att jag får bra betalt och blir en bärgad karl, men ni ska inte tro att jag gör det för pengarnes skull. Men det är gjort nu! Men jag vill inte, jag vill inte! Jag vill sova i fred om nätterna och inte oroas av spöken. Om jag skulle gå och tala om det? Nej, då griper man mig. Om någon annan skulle gå och tala om'et! Kanske någon av nunnorna vill vara så god och göra det!

KRISTINA som rådgjort med skökan. Är det något ni bär på samvetet, som oroar er, sa tala om!

WINDRANK. Ska jag tala om det? Det är just det jag vill slippa! Men det är förskräckligt, jag står inte ut längre! Och jag ska göra't! Varföre just jag! Jag vill inte!

KRISTINA. Min vän, ni ämnar begå...

WINDRANK. Ett mord? Vem har sagt det? Gudskelov att ni vet det? Gå för all del och berätta det - genast annars får jag ingen frid; ingen frid i evighet!

KRISTINA som häpnat, hämtar sig. Varför ska ni mörda honom?

WINDRANK. Å det är sa mycket! Se bara hur han river ner edra kloster!

KRISTINA. Kungen!

WINDRANK. Jo, just han, landets befriare och fader; visst är han en plågare, men, han skall väl inte mördas för det!

KRISTINA. När skall det ske?

WINDRANK. I morgon, vet jag, i Storkyrkan, i själva kyrkan!
Skökan går på Kristinas tysta vink.

KRISTINA. Varför kunde man välja er att utföra ett sådant dåd?

WINDRANK. Jo, se jag har mina små relationer bland kyrkobetjäningen och så var jag fattig! Men, sak samma vem som bränner av bössan, bara någon förståndig riktar henne, och dessutom ha vi flera funderingar i reserv, fast jag skall öppna elden. Men varför går ni inte och talar om?

KRISTINA. Det är redan gjort!

WINDRANK. Nå Gud vare tack och lov! Adjö, mina pengar!

KRISTINA. Säg mig vilka ni äro, ni sammansvurna?

WINDRANK. Ja, se det talar jag då rakt inte om!
Nils, knektar och folk draga över scenen.

KRISTINA. Ser ni, man är redan på spår efter er!

WINDRANK. Jag tvår mina händer!

NILS går fram till Windrank utan att se Kristina. Har ni sett Olaus Petri?

WINDRANK. Hur så?

NILS. Man söker honom!

WINDRANK. Nej, jag har inte sett honom! Är det flera som sökas?

NILS. Åja, åtskilliga!

WINDRANK. Nej, jag har inte sett någon alls!

NILS. Vi komma strax till er! Går.

KRISTINA. Är det de sammansvurne som man letar!

WINDRANK. Ja! det är en sak! Nu ger jag mig av! Adjö!

KRISTINA. Säg mig innan ni går...

WINDRANK Har inte tid!

KRISTINA. Är Mäster Olof med?

WINDRANK. Ja visst!

KRISTINA nedfaller sanslös på en grav.

WINDRANK blir nykter och allvarligt rörd.
Herre Gud i himmelen, det var bestämt hans hustru! Går till Kristina.

Jag tror att jag tagit livet av henne! Hans! Hans! Nu kan du gå och hänga dig! Vad hade du med bland de store att göra! Hitåt och hjälp en stackars kvinna!

OLOF föres mellan knektar med facklor, får se Kristina, sliter sig lös och faller på knä vid henne.
Kristina!

KRISTINA. Olof! Du lever! Låt oss gå härifrån hem till oss!

OLOF förkrossad. Det är för sent!

------

TABLÅ.

En del av Storkyrkan. Olof och Gert i fångkläder på skampallar vid dörren. Orgeln spelar. Klockorna ringa. Gudstjänsten är slut och folket går ur kyrkan. Kyrkvaktaren och hans hustru stå något undan ned på scenen.

KYRKVAKTAREN. Lars kansler fick nåd han, men inte Mäster Olof

HUSTRUN. Kanslern har alltid varit en fredlig man, som inte gjort väsen av sig, och jag förstår inte hur han kunde vilja vara med om sådana där förskräckliga historier.

KYRKVAKTAREN. Kanslern har alltid varit besynnerlig fast han inte sagt mycket. Och nåd fick han, men så kostade den honom hela hans förmögenhet. Jag kan inte underlåta att tycka synd om Mäster Olof. Jag har alltid tyckt om honom ändå, fastän han har varit svår.

HUSTRUN. Ska man sätta en så ung pojke till kyrkoherde också?

KYRKVAKTAREN. Ja, han var bra ung, det var allt hans fel det, men det går nog bort med tiden!

HUSTRUN. Du pratar du, han skall ju gå till döden i denna dag!

KYRKVAKTAREN. Ja, Herre Gud, jag höll på att glömma bort det, men så förefaller det mig så orimligt också.

HUSTRUN. Vet du om han har ångrat sig?

KYRKVAKTAREN. Det tvivlar jag nog på, för han är allt styv i nacken fortfarande.

HUSTRUN. Men han ska väl smälta ner nu när han får se sina läsbarn, som inte fick gå fram för honom.

KYRKVAKTAREN. Jag får lov att säga det, att kungen är allt bra gemen när han sätter till. Nu skall han lita kyrkoherden stå kyrkplikt just samma dag, som hans barn gå fram. Det är nästan lika gruvligt, som när han lät Göran Domprost dricka du med bödeln eller när hall lät prelaterna rida genom stan med näverskäppor på huvet.

HUSTRUN. Och så ska brodern Lars bereda honom till döden.

KYRKVAKTAREN. Ser du, här komma barnen; de se ledsna ut, jag säger ingenting om'et. Jag tror jag får gå in till mig och gråta...
Konfirmanderna, flickor och gossar, taga förbi Olof med blomkvastar i händerna. De äro bedrövade och gå med nedslagna ögon. Folk följer dem. Nyfikna peka finger åt Olof, andra tillrättavisa de förra. Vilhelm (scholaris) går sist i processionen; stannar blygt framför Olof, faller på knä och lägger sin blomkvast vid Olofs fötter utan att denne märker det, ty han har dragit huvan över ansiktet. En del av folket mumlar ogillande, en annan bifallande. Mårten går fram att taga undan blommorna, men blir tillbakaträngd av folket. Knektar bana väg för Lars Petri, som framträder i ornat. Folket försvinner. Lars, Olof och Gert ensamma. Orgeln tystnar. Klockorna gå fortfarande.

LARS till Olof. Olof! Kungen har avslagit borgerskapets nådeansökan. Är du beredd att dö?

OLOF. Jag kan inte tänka mig så långt!

LARS. Man har uppdragit åt mig att bereda dig!

OLOF. Det bör gå hastigt det! Ännu går blodet i mina ådror!

LARS. Har du ångrat dig?

OLOF. Nej!

LARS. Vill du gå in i evigheten med ett oförsonligt sinne?

OLOF. Lägg bort formuläret, om du vill att jag skall höra på dig! Jag tror inte att jag kan dö nu, jag har alldeles för mycken livskraft kvar?

LARS. Jag vill säga dig att jag tror detsamma och det är till ett nytt liv i denna världen, jag bereder dig.

OLOF. Jag får då leva?

LARS. Om du vill erkänna att det föregående var villfarelse, och om du återtager dina yttranden om kungen

OLOF. Hur skall jag Kunna det? Det vore ju att dö!

LARS. Detta var vad jag hade att säga dig! Avgör nu själv!

OLOF. Man underhandlar inte om en övertygelse.

LARS. Även en villfarelse kan bli övertygelse. Jag lämnar dig att betänka saken. Går.

GERT. Vår skörd var ej mogen. Det skall falla mycket snö om höstsäden skall gå, ja, sekler skola förgå innan man får se ens en brodd! De sammansvurna äro gripna, säger man och håller tacksägelser; man misstar sig; här gå sammansvurne runt omkring oss, i de kungliga gemaken, i kyrkorna och på torgen, men de våga ej vad vi vågat, dock skall det komma en gång. Farväl, Olof! Du bör leva längre, ty du är ung; jag skall dö med stor förnöjelse; varje ny martyrs namn blir ett nytt fältrop för en ny skara. Tro aldrig att en lögn eldat en människosjäl, misstro aldrig de rörelser som skakat dig i ditt innersta, då du sett någon lida andligt eller lekamligt våld; om ock hela världen säger du har orätt, så tro dock ditt hjärta, om du har mod därtill. Den dag du förnekar dig själv är du död, och evig fördömelse skall vara en nåd för den som begått synd mot den Heliga Anda!

OLOF. Du talar med visshet om min befrielse.

GERT. Borgerskapet har erbjudit 500 dukater i lösen för dig. När det bara kostade 2,000 att få Birgitta förklarad helgon, så skola väl 500 räcka att få dig förklarad obrottslig. Kungen törs inte ta ditt liv!

LARS SIGGESON med bödeln och knektar. För bort Gert Bokpräntare!

GERT bortföres. Farväl, Olof! Tag hand om min dotter, och glöm aldrig den stora pingstdagen!

MARSKEN. Mäster Olof! Ni är en ung man, som blivit förd på villovägar! Konungen förlåter er för er ungdoms skull, men fordrar som säkerhet en avbön, däri ni återtar vad ni handlat över och mot hans befallningar.

OLOF. Kungen behöver mig då fortfarande?

MARSKEN. Det är många som behöva er. Men lita ej på nåd förrän ni uppfyllt villkoret. Här är konungens fullmakt; nästa ögonblick kunna edra bojor vara lösta, om ni vill, men även detta papper kan vara sönderrivet!

OLOF. Den som är nöjd med 500 dukater lär ej bry sig om ett återkallande

MARSKEN. Detta är en lögn! Bödeln väntar även på er! Men jag ber er höra några ord av en gammal man! Jag har också varit ung och drivits av mäktiga lidelser; det hör till ungdomen, men dessa lidelser äro ämnade att dödas. Jag gjorde som ni, jag gick omkring och sade sanningar, men jag fick bara otack, i bästa fall ett löje; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden (med eftertryck), naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena. Jag vill visst inte påstå att ni är en man, som vill vinna ryktbarhet genom att göra väsen av sig, det tror jag inte, det är välmening, men en välmening som gör mycket ont. Ni har ett hett blod, som förblindar er, därför att ni ej lägger band på er; ni predikar frihet och störtar tusende i självsvåldets slaveri. Gå tillbaka; unge man, och försona vad ni brutit, återställ vad ni rivit ner, och människorna skola välsigna er!

OLOF förtvivlad och skakad. Ni talar sanning, det hör jag, men vem har lärt er detta tal?

MARSKEN. Erfarenheten! Den saknar ni!

OLOF. Skulle jag ha levat och stridit för en lögn: skall jag nödgas förklara hela min ungdom och min bästa mannaålder förlorade, gagnlösa, förspillda? Låt mig hellre dö med min villfarelse!

MARSKEN. Ni skulle ha släppt era drömmar något tidigare. Men lugna er. Ni äger ännu livet för er, det förflutna har varit en skola, visserligen hård, men desto sundare. Ni har levat för hugskott och dårskaper hittilldags, ni har försummat åtskilligt som verkligheten kräver av er. Utanför denna dörr stå edra gäldenärer med sina fordringar. Här äro deras papper! Den nya kyrkans prästerskap fordrar att ni skall leva för att fullborda vad ni så vackert börjat. Stadens borgerskap fordrar sin secretarius i rådstugan, församlingen fordrar sin herde, konfirmandi sin lärare. Detta äro de laglige fordringsägarne. Men det står ännu en därute, som ni kanske är mest skyldig, och som dock fordrar intet, er unga maka. Ni har ryckt henne från en fader och kastar ut henne bland stormarne, ni har ryckt ned hennes barnatro och kastat oro i hennes sinne; edra dårskaper ha retat en rå folkhop att driva henne ur hennes hem, och hon fordrar ej ens kärlek av er, hon ber blott att få släpa fram sitt liv under lidanden vid er sida; ni ser att även vi sysselsätta oss med andra, fastän ni kallar oss själviske. Låt mig öppna denna dörr, som skall leda er åter ut i världen, boj edert sinne medan det ännu är mjukt och tacka Gud, som ännu ger er tid att verka för mänskligheten!

OLOF gråter. Jag är förlorad!

MARSKEN ger ett tecken åt bödeln, som avtager Olof bojorna och fångdräkten. Därpå öppnar marsken dörren till sakristian, och deputerade av rådet, prästerskapet och borgerskapet träda in
Olaus Petri, förr kyrkoherde i Stockholms storkyrka, gör ni härmed avbön för vad ni brutit, återkallar ni vad ni sagt mot och över konungens befallning, samt förklarar ni er villig hålla er ed till Svea rikes konung och honom troget tjäna?

OLOF tiger. Lars med Kristina går mot Olof. Folket gör bedjande åtbörder.

OLOF kallt och bestämt. Ja!

MARSKEN. I konungens namn, ni är fri!

Olof och Kristina omfamna varandra. Folket taga Olof i hand och lyckönska honom.

OLOF kallt. Innan jag lämnar detta rum, låt mig vara ensam ett ögonblick med min Gud; jag kan behöva det! Här slog jag en gång mitt första slag och här...

LARS. Här vann du den största segern i dag! Alla gå utom Olof.

OLOF faller på knä.

VILHELM kommer försiktigt in. Blir förvånad att se Olof ensam och fri.
Mäster Olof! Jag kommer för att säga er farväl innan ni går till ett annat liv.

OLOF stiger upp. Vilhelm! du övergav mig icke; låt mig gråta hos dig vid minnet av min ungdoms glada stunder.

VILHELM. Innan ni dör ville jag tacka er för vad gott ni gjort oss. Det var jag som gav er dessa blommor, men ni har inte sett dem... De äro söndertrampade ser jag... Jag ville ge er ett minne från den tiden, då vi lekte under lindarne på Strängnäs' klostergård; jag trodde att det skulle göra er gott att se, det vi ej tackat Gud för det att ni ej kom tillbaka, som ni då sade. Aldrig glömde vi er, ty ni befriade oss från de grymma straffen, och det var ni som öppnade de tunga klosterdörrarne och gav oss tillbaka friheten och den blåa himmelen och det glada livet. Varföre ni skall dö, veta vi ej, men aldrig kunde ni göra annat än rätt, och dör ni därför att ni understött några förtryckta människor, som man säger, så bör det ej smärta er om ock det skall göra oss mycket, mycket ont. Ni talte en gång om huru man brände Huss därföre att han vågat säga sanningen åt de mäktige, ni beskrev huru han besteg bålet och med glädje befallde sig i Guds hand, profeterande om den svanen som en gång skulle komma och sjunga nya sånger till den vaknade frihetens lov! Så har jag tänkt mig er gå döden till mötes, med öppen panna och blicken mot himlen under folkets rop: så dör ett vittne!

OLOF slagen lutar sig mot skampallen.

GERTS röst långt bort i kyrkan. Avfälling!

OLOF nedfaller på skampålen tillintetgjord.

Ridån faller.