GUSTAV VASA

Skådespel i fem akter

Personer:

Konung Gustav I.
Prins Erik.
Prins Johan.
Drottning Margareta Lejonhuvud.
Ebba Karlsdotter, även kallad Eriksdotter, nunna i Vreta kloster, Konungens svärmoder.
Magister Olaus (Olaus Petri).
Kristina, hans hustru.
Reginald, hans son.
Herman Israel, rådsherre från Lübeck.
Jakob Israel, hans son.
Måns Nilsson i Aspeboda, bergsman från Dalarne.
Anders Persson på Rankhyttan, d:o.
Ingel Hansson, d:o.
Nils i Söderby, d:o.
Göran Persson, sekreterare hos Erik.
Magister Stig, präst vid Kopparberget.
Måns Nilssons hustru.
Barbro, dess dotter.
Agda, värdshusflicka.
Karin (Månsdotter), blomsterflicka.
Marcus, kontorist hos Hansan.
David, d:o.
Engelbrekt, numera bergsman från Dalarne.
(E. var en av de skidlöpare, som upphann Gustav Vasa på norska gränsen.)
Bipersoner.

Sceneriet:

Akt I: Hos Måns Nilsson vid Kopparberget.

Akt II: Hanseatkontoret; På Blå Duvan.

Akt III: Konungens arbetsrum.

Akt IV: Torg utanför Hanseatkontoret; Olaus Petri's arbetsrum.

Akt V: Stockholms slotts terrass.

Här börjar den...

Akt I.

Storstugan hos bergsmannen Måns Nilsson i Aspeboda, invid Kopparberget (Falun). I fonden dörr; fönster på ömse sidor, varigenon ses stadshus med snö på taken, och flammorna från smältugnar. Till höger står öppen spis med stockeld. Stolar framför spisen. På samma sida mellan spis och fond en dörr.
Mitt på golvet långt bord med bänkar, och vid ena kortändan högbänkstol med dynor och bonader.
Till vänster väggbänkar.
På väggarne ovan panelen synas stora enkla målningar föreställande Gustav Vasas äventyr i Dalarne; till vänster om dörren i fonden är Gustav I hos prästen Jon i Svärdsjö; till höger Gustav I hos Anders Persson på Rankhyttan (tröskningen).
Klocka höres klämta ute i byn.
MÅNS NILSSON vid bordet; skriver. HUSTRU NILSSON ställer silverkannor och bägare m. m. på spiskransen.

MÅNS NILSSON.Klockan klämtar fyra; icke sant?

HUSTRU NILSSON.Förvisso!

MÅNS NILSSON.Det ljuder som till brand!

HUSTRU NILSSON.Är det något särskilt ljud?

MÅNS NILSSON.Ja, det låter som nöd nåd, nöd nåd!

HUSTRU NILSSON.Det synes mig ha klungit så ända sen kungen tog kyrkklockorna.

MÅNS NILSSON.Tyst du! Inte tala på baken; och kungen är snart själv här!

HUSTRU NILSSON.Har kungen bjudit sig till dig, efter som du ordnar till hans mottagande?

MÅNS NILSSON.Bjudit sig har han väl inte, men när han budat sin ankomst till Kopparberget, kan han icke gå förbi sin vän Måns Nilsson i Aspeboda, som hulpit honom i hårda tider och tagit hans parti både mot Mäster Knut och Peder Kansler och icke minst mot Daltjuven eller falska Sturen. För övrigt har han ju vatt fadder åt min flicka.

HUSTRU NILSSON.Det var länge sedan det; men när kungens fogde för två år sedan var här och tog klockorna, då var du med och slog ner honom.

MÅNS NILSSON.Det var två år sedan dess; och han ville nog upp och nacka oss den gången. Men då bröt Kristian Tyrannen in från Norge. Kungen vårs föll till föga och när han bad oss dalmän om hjälp, stodo vi som en man på hans sida och hulpo honom. Och så kunde vi vara kvitt!

HUSTRU NILSSON.Det menar du, men kungen kvittar aldrig annat än sig tillgodo.

MÅNS NILSSON.Väl! Men så länge Kristian är lös, vågar han icke bryta med oss!

HUSTRU NILSSON.Är Kristian verkligen lös ännu?

MÅNS NILSSON.Inte har jag hört annat! För övrigt, kungen är skyldig mig så många tusen daler, så, frånsett gammal vänskap...

HUSTRU NILSSON.Gud välsigne dig och bevare dig för en sådan vän, som bryter ord och lejd!

MÅNS NILSSON.Inte riva upp de gamla såren, och vi skola vara försonliga.

HUSTRU NILSSON.Om du är försonlig men han inte, så kommer ju ingen förlikning till stånd! Tag dig till vara!

MÅNS NILSSON.Klockan låter verkligen illa därute!

HUSTRU NILSSON.I mina öron säkert, ty den talar alltid om den stora Mariaklockan, som fogden stal. Minns du Mariaklockan, när den göts av finaste garkoppar och hela byn kom med mjölk och grädde till lerformen för att göra henne fast - och när smältan var färdig, så kastade vi halva vårt bordssilver i för att öka klangen! Och så döptes hon vid Kyndelsmässotid. Hon sjöng vid min fars likfärd första gången... Så gick hon till Herman Israel i Lübeck, som gjorde dalrar av henne.

MÅNS NILSSON.Det där äger allt sin riktighet, men det måste glömmas nu; eljes får vi aldrig frid!

BARBRO NILSSON,dottern, in, med en korg hackat granris; klädd i svart och vitt; efter henne småflickor, likaledes med korgar och klädda i svart och vitt; de risa golvet, utan att säga något.

HUSTRU NILSSON till Måns Nilsson.Skall det bli begravning?

MÅNS NILSSON.Nej, men det skulle lövats, om det varit den årsens tid.

HUSTRU NILSSON.Men barnen kunde lagt av sorgen åtminstone.

MÅNS NILSSON.Nej, det skulle vi däremot icke; ty när kungen, kommer och frågar barnen: "vem sörjen I" - vad skolen I svara då, Barbro?

BARBRO."Vi sörja vår älskade lärare, pastor Jon i Svärdsjö."

HUSTRU NILSSON.Om då kungen frågar varför, så svaren I?

MÅNS NILSSON."Därför att han var kung Göstas ungdomsvän och räddade hans dyra liv åt fosterlandet."

MÅNS NILSSON.Vilket år var det?

BARBRO."Samma år som Kristian Tyrannen tog huvudet av svenska adeln."

MÅNS NILSSON.Det är rätt, barn! Och där sen I mäster Jons bild, när han håller handklädet åt den biltoge tröskaren, som kommer från ladan! Till hustrun.Onödigt är det däremot att säga barnen det kungen lät taga sin väns huvud för två år sen!

HUSTRU NILSSON.Så mycket förstånd har du ändå kvar! Men tror du att kungen älskar erinras om detta dåd, som icke samkar ära åt honom?

MÅNS NILSSON.Han må älska't eller förtryta't, men han skall ha't i sig, skall han. Ty det var en ful gärning, och Jon i Svärdsjö var en helig och en martyr, ty han dog för sin tro, sin barndomstro, som han ej ville övergiva.

BARBRO vid högbänksstolen.Är det här kungen skall sitta, far?

MÅNS NILSSON.Ja, barn, där skall Guds underman sitta, hos sin vän Måns Nilsson i Aspeboda. Hans liv, barn, är en mirakelhistoria, huru Gud förde honom ur fångenskapen hos Juten upp till Dalarne; och huru han genom många farligheter slutligen befriar sitt land ur träldomen. Det kan ni allt se på väggbilderna där, ända till på den sista, där skidlöparen hämtar honom vid Sälen på norska gränsen.

BARBRO betraktar bilden.Är det sant, far, att den skidlöparen hette Engelbrekt, liksom den store rikshövidsmannen i förra sekulet?

MÅNS NILSSON.Det är sant, barn, och det kallade vi då Guds finger, men nu nämnes det vidskepelse!

HUSTRU NILSSON.Stå inte och lär barnen sånt där!

MÅNS NILSSON.Å, tyst du! jag lär endast barnen vad rätt och gott är. - Och det skolen I minnas, töser, att aldrig tro eller säga ont om kungen, vad än I hören; ty en otacksam människa är den tyngsta börda jorden bär! Därför ska ni sjunga visan om kung Gösta när han kommer hit. Kommer I den ihåg!

BARBRO.Jo, då!

MÅNS NILSSON.Säg den, får jag höra!

BARBRO reciterar. Kung Gösta rider på högan häst i fältet av och an: Tacka vill jag mina dalekarlar för eder trohet sann.

BARNEN. Tacka vill jag mina dalekarlar för eder trohet sann!

BARBRO I haven med mig ståndit som trogne svenske män. Vill Gud mig livet unna jag gör eder gott igen.

BARNEN. Vill Gud mig livet unna jag gör eder gott igen.

MÅNS NILSSON.Det är väl, barn! Gå nu in igen och håller er i ordning tills stunden är när!

BARBRO och BARNEN gå ut till höger.Ja, men om vi bli rädda för kungen?

MÅNS NILSSON.Han är icke farlig och han håller så mycket av barn! Och så är han din gudfader, Barbro!

HUSTRU NILSSON.Vet du vad du gör?

MÅNS NILSSON.Hoppas det; men jag vet vad du menar.

HUSTRU NILSSON.Hur, då?

MÅNS NILSSON.Att jag skall följa dina råd; det gjorde jag förr, men var gång gick det mig illa!

HUSTRU NILSSON.Försök en gång till!

MÅNS NILSSON.Nej!

HUSTRU NILSSON.Ske Guds vilje då!

Paus.

MÅNS NILSSON.Aldrig har jag levat en så lång eftermiddag! - Och vännerna komma icke.

HUSTRU NILSSON.Jag tycker mig höra dem därute.

MÅNS NILSSON.I sanning, denna gång har du rätt!

Man hör buller i förstugan; in komma: ANDERS PERSSON på Rankhyttan, NILS I SÖDERBY, INGEL HANSSON och MAGISTER STIG (präst); de hälsa alla: "God kväll i stugan!"

MÅNS NILSSON trycker deras händer.Guds fred, Anders Persson; Guds fred, Nils i Söderby; Guds fred, Ingel Hansson; Guds fred, Magister Stig! Träden fram och sitten!

De sätta sig vid det lång bordet.

ANDERS PERSSON.Här rustas!

MÅNS NILSSON.Här rustas! - Var är kungen?

ANDERS PERSSON.Siste skidlöparen såg honom straxt vid berget!

MÅNS NILSSON.Så när! - I vad ärenden tros han komma?

ANDERS PERSSON.Spörj Nils i Söderby!

NILS I SÖDERBY.Det sägs han ärnar sig inåt Norge mot Kristian!

INGEL HANSSON.De finnas, som hålla före, att han vill tacka dalkarlarne för god hjälp i det sista tåget.

MAGISTER STIG.Det vore inte likt!

ANDERS PERSSON.Att tacka? Nej!

MÅNS NILSSON.Är här något att befara?

NILS I SÖDERBY.Inte så länge Kristian är lös!

INGEL HANSSON.Det är särt att vi skola trygga oss till Kristiern.

MAGISTER STIGMan visste vad man hade, men icke vad man skulle få! Kristiern tog huvet av herrarne och lät folket gå; den här låter herrarne gå och knektar folket - vem är tyrannen?

MÅNS NILSSON.Tyst nu!

ANDERS PERSSON.Och vi gjorde således befrielsekriget mot vår befriare. Visste vi vad vi gjorde den gången?

INGEL HANSSON.Vi skulle rensa riket från dansken; erinren I att den förste man i Dalarne som lyfte hand för kungen mot danskarne var Rasmus Jute, en dansk, som slog ihjäl Nils Västgöte! En sällsam början...

NILS I SÖDERBY.En sällsam början, slutet likt! Till hustru Nilsson.Akta silvret, mor Nilsson!

HUSTRU NILSSON spörjande.

NILS I SÖDERBY.Kungen kommer!

MÅNS NILSSON.Tyst i Herrans namn! Icke få vi frid med sådana foror! - Allt vad I talen har nog sin riktighet, men vad som skett är med Försynens vilja...

MAGISTER STIG.... som lät barnen få sin vilja fram, att de skulle se sin dåraktighet.

ANDERS PERSSON.Måns Nilsson, är du säker att kungen kommer hit in?

MÅNS NILSSON.Det var en sak det!

ANDERS PERSSON.Kom ihåg Jon i Svärdsjö!

MÅNS NILSSON.Det måste glömmas! Allt måste glömmas!

ANDERS PERSSON.Tror jag, att du och Nils i Söderby velen glömma att I för två år sen brände kungsgården i Hedemora och plundrade Rävelstad! Han förgäter det aldrig!

Man hör en virvel av förstämda trummor i fjärran.

ALLA fara upp.Vad är det?

MÅNS NILSSON.Känner I icke den bromsen som surrar förr än han stinger?

ANDERS PERSSON.Så lät han också på Tuna hed om Askonsdag!

INGEL HANSSON.Tala icke om det blodbadet, för då rår jag mig icke! Utom sig. Tala icke om 'et!

NILS I SÖDERBY.Han spinner, spinner som en katt! Tro'n icke!

Trumslagen närma sig.

MAGISTER STIG.Vore icke rådligt att I, konungens personliga vänner, gingen till mötes att hälsa den stränge herren välkommen?

MÅNS NILSSON.Måtro det? Kanske han icke komme hit sen?

HUSTRU NILSSON.Bliv, Måns Nilsson! Bliv!

MÅNS NILSSON.Här luktar granris och trummorna är förstämda som på begravning.

Det slår tre slag på dörren.Vem klappar?

Går mot dörren och öppnar.

HUSTRU NILSSON. Till prästen i det hon går åt höger.Bed för oss!

MAGISTER OLAUS (Olaus Petri) och HERMAN ISRAEL in.

MÅNS NILSSON.Vem gör mig äran?

MAGISTER OLAUS.Konungens Vår Nådes tillfälliga sekreterare; och ärevördiga ombudet för fria riksstaden Lübeck!

MÅNS NILSSON.Träden fram, god' herrar! - och täljen nytt!

MAGISTER OLAUS.Konungen är här och har slagit läger på Falan; själv har han tagit in i Sankt Görans gillestuga.

MÅNS NILSSON.I vad ärende kommer konungen utan lejd och loven över Långheden och Brunbäck?

MAGISTER OLAUS.Det har han lämnat osagt!

MÅNS NILSSON.Väl, så må jag gå att spörja honom.

MAGISTER OLAUS.Med förlov: konungen vår nådige herre låter säga genom oss: att han hälsar de gode bergsmän vid Kopparberget och beder var en bli hemma i sitt hus. När han äskar tilltala någon, varder den kallad!

MÅNS NILSSON.Vad skall det innebära?

MAGISTER OLAUS sätter sig.Det vet jag inte!

Paus.

ANDERS PERSSON.Är danska fejden lyktad än, herr magister?

MAGISTER OLAUS.Det vet jag inte.

ANDERS PERSSON.Vet I vem I talar vid?

MAGISTER OLAUS.Nej!

ANDERS PERSSON.Jag är Anders Persson på Rankhyttan; känner den?

MAGISTER OLAUS.Jo! - Det är ett vackert namn!

Herman Israel mönstrar silverpjäserna på spiskanten och tavlorna på väggarne; han bär en binocle med stora svarta hornbågar; därpå sätter han sig i högbänksstolen.

MÅNS NILSSON till Magister Olaus, antydande Israel.Är det en kunglig person, Lübeckarn!

MAGISTER OLAUS halvhögt.Nej, det är han inte! men han förvaltar rikets gäld, och vi måste aldrig förgäta att vår nådige konung endast med Lübecks hjälp befriade landet från dansken.

MÅNS NILSSON.Endast med Lübecks hjälp; icke med dalamännens?

MAGISTER OLAUS.Jo, det också.

MÅNS NILSSON.Talar han svenska?

MAGISTER OLAUS.Det tror jag inte; och jag känner honom icke.

MÅNS NILSSON.Må det?

MAGISTER OLAUS.Han kom hit på samma gång som jag, och jag har icke tilltalat honom.

MÅNS NILSSON.För besynnerligt! Det är väl kungen som har sänt ut honom?

MAGISTER OLAUS.Sannolikt!

MÅNS NILSSON.Törhända är det han som köper klockorna?

MAGISTER OLAUS.Törhända!

MÅNS NILSSON.Och körksilvret?

MAGISTER OLAUS.Och körksilvret!

MÅNS NILSSON.Håkke va de han hette?

MAGISTER OLAUS.Herman Israel.

MÅNS NILSSON.Israel! Viskar till Anders Persson, som viskar till de andra. Det klappar på dörren.

MAGISTER OLAUS reser sig hastigt, öppnar.

BUDET in i rustning; viskar till Magister Olaus och går.

MAGISTER OLAUS.Konungen vår nådige herre anhåller få möta med Ingel Hansson i Sankt Görans gille!

INGEL HANSSON reser sig.Hå kors, ska jag få gå först?

NILS I SÖDERBY.Äldst går först.

MÅNS NILSSON till Ingel Hansson.Stå på dig, Ingel, och säg du som sant är; kungen är en nådig herre, som gärna hör ett ord i sinom tid!

INGEL HANSSON.Blir nog väl med det, för Ingel Hansson har kluvit näbb med kungar förr! Går.

MAGISTER OLAUS till Nils i Söderby.Nå, Nils i Söderby, hur går bergsbruket nu om tider?

NILS I SÖDERBY.Tackar som frågar; inte illa. Litet vatten i gruvan efter höstflödet, eljes klagar vi icke.

MAGISTER OLAUS.Goda tider alltså?

NILS I SÖDERBY.Om man så vill! Goda tider det betyder godare skatter, va?

MAGISTER OLAUS.Inte vet jag hur skatten utgår!

Paus.

MAGISTER OLAUS Till Anders Persson.Och jordbruket; I driver jordbruk också?

ANDERS PERSSON.Jo då; och kreatur har vi med på vallarne.

MAGISTER OLAUS.Ett gott land, gamla Dalarne?

MÅNS NILSSON knuffar Anders Persson i sidan.Särdeles fett, allting dryper av fett så att en till och med kan äta barken på träna.

MAGISTER OLAUS.Ja, man har berättat att här ätes bark emellanåt och att man tuggar kåda. Är det så att säga ett vanligt fall eller ett ovanligt?

NILS I SÖDERBY.I hungerstid får en äta vad som hälst!

MAGISTER OLAUS till Magister Stig, som hållit sig något undan.Det vet I, herr magister; hur var det vid sista hungersnöden, då konungen lät utdela säd, kom den i rätta händer?

MAGISTER STIG.Den kom i rätta händer, även om den var otillräcklig.

MAGISTER OLAUS till Anders Persson.Var den otillräcklig?

ANDERS PERSSON.Kommer an på; vad menar han med otillräcklig?

MAGISTER OLAUS till Måns Nilsson.Vet Måns Nilsson i Aspeboda vad som menas med otillräcklig?

MÅNS NILSSON.Hå kors, det kan en väl veta!

MAGISTER OLAUS till Magister Stig.Då vi nu veta vad otillräcklig är, frågar jag magister Stig Larsson om någon omkom av svält i sista hungersnöden?

MAGISTER STIG.Människan lever icke allenast av bröd...

MAGISTER OLAUS.Där sad' I ett sant ord! magister! men...

Det klappar på dörren.

MAGISTER OLAUS går mot dörren och mottager Budet, som viskar och går.Konungen ber att få möta med Nils i Söderby i Sankt Görans gillestuga.

NILS I SÖDERBY.Kommer inte Ingel Hansson igen först?

MAGISTER OLAUS.Det vet jag inte!

NILS I SÖDERBY.Åja; ingen rädder här och...

MAGISTER OLAUS.Vad skulle I vara rädda för?

NILS I SÖDERBY.Intet! - Anders Persson, Måns Nilsson, än finns Moraklockan i Siljansdalen! det är en däle klocka och när hon pinglar så hörs det ända in i Norge, och fjorton tusen man stå som en!

MAGISTER OLAUS.Det förstår jag inte!

NILS I SÖDERBY skakar hand med Anders Persson och Måns Nilsson.Men I förstår'et! Gud välsigne er och bevare er!

MÅNS NILSSON.Vad vill han säga?

ANDERS PERSSON.Nils i Söderby, vad tänker du?

NILS I SÖDERBY.Mina tankar löpa, så jag hinner icke med; men jag känner att Ingel Hansson har det ont! Går.

MAGISTER OLAUS.Står alltid denna svavelrök över byn?

MÅNS NILSSON.Mest vid östanvind, herr magister.

Måns Nilsson och Anders Persson sätta sig tillsammans i vänstra hörnet; Magister Stig visar oro.

MAGISTER OLAUS.Är det hårdmalmen eller blötmalmen som ryker mest?

ANDERS PERSSON.Vad frågar en det för?

MAGISTER OLAUS.Det var ett dåligt svar!

MÅNS NILSSON.Må jag i stället spörja herr doktor om kung Kristian är lös ännu?

MAGISTER OLAUS Fixerar honom.Ställer I ert hopp till fienden? Paus. Vad är Nils i Söderby för en karl?

MÅNS NILSSON.Hans vänner säga honom vara den bäste och hans ovänner den sämste.

MAGISTER OLAUS.Vad var det för en klocka i Siljansdalen han talade om?

MÅNS NILSSON.Jo, det är den största i Dalarne.

MAGISTER OLAUS.Har I många sådana här?

ANDERS PERSSON.Av den sorten som ringer samman ha vi ännu en hop.

Måns Nilsson knuffar honom i sidan.

MAGISTER OLAUS.Det gläder mig att höra, och det skall glädja Vår Nåde än mer! - Går man också flitigt samman i kyrkan, magister Stig?

MAGISTER STIG.Kan inte skylla!

MAGISTER OLAUS.Äro prästerna dåliga då, eller förkunnar man annat än Guds ord?

MAGISTER STIG.Här finns inga dåliga präster och här förkunnas endast Guds rena ord!

MAGISTER OLAUS.Det gläder mig mest av allt att höra! Endast Guds rena ord! Paus.
Nils i Söderby antydde nyss, att när man ringer i Mora klocka så ställa sig fjorton tusen man i fält. Det är bara bondskryt förstås?

MÅNS NILSSON.Äsch, om man ringer på det rätta sättet så samlas nog sexton tusen; inte sant, Anders Persson?

ANDERS PERSSON.Sexton? Ja, säg aderton!

MAGISTER OLAUS.Gott! Då ska vi ringa på det riktiga viset nästa gång dansken kommer, för här ställde sig bara sju tusen man vid sista uppbådet - mot rikets fiender!

MÅNS NILSSON till Anders Persson.Det var en farlig karl! Nu tiger vi tror jag!

MAGISTER STIG till Magister Olaus.Varför kommer icke Ingel Hansson tillbaka?

MAGISTER OLAUS.Det vet jag inte!

MAGISTER STIG.I vilket ärende är konungen här? Man har föregivit att han ärnade tåga mot Norge? Är det sant?

MAGISTER OLAUS.Det vet jag inte!

MAGISTER STIG.Så skall jag gå och ta reda på det! Går mot dörren, öppnar den, men mötes av Budet och Knektar.

MAGISTER OLAUS går emot Budet som viskar åt honom.Magister Stig Larsson är befalld till konungen nu genast!

MAGISTER STIG.Befalld? Vem befaller här?

MAGISTER OLAUS.Konungen!

MÅNS NILSSON upp.Förräderi!

MAGISTER OLAUS.Just det: förräderi och förrädare! - Gå, magister, genast, eller skall I få rida barbacka!

MAGISTER STIG.Helvetet!

MAGISTER OLAUS.Till helvetet! - Ut!

Måns Nilsson och Anders Persson upp, mot dörren.

MÅNS NILSSON.Vet I vem jag är? att jag är en fri bergsman, konungens vän?

MAGISTER OLAUS.Sitt då ner och var fredlig; är I konungens vän har här skett misstag! Anders Persson och Måns Nilsson sitten ned! Er skall intet ont vederfaras och ingen annan heller som oskyldig är! Låten magistern gå och förivren er ej! Vem har sagt att här gäller våld, om icke edert onda samvete?

MAGISTER STIG.Det är sant! Vi ha intet ont gjort och ingen har hotat oss. - Lugnen er, god vänner, jag är snart här igen! Går.

MÅNS NILSSON.Det är sant!

MAGISTER OLAUS.När man kastar en käpp i hundhopen...

ANDERS PERSSON till Måns Nilsson.Vi dummade oss! Lugn bara! Högt. Se, magister, man blir med åren misstänksam, hälst när man sett tro och loven brytas undan för undan...

MAGISTER OLAUS.Fattar nog det; i tider som dessa så man byter om herre som ormen byter skinn, uppstår lätt en ostadighet i sinnet, som hos unga män kan vara förlåtlig, men hos gamla beprövade är ofölåtlig!

MÅNS NILSSON.Vad åldern beträffar, så inte kan man tala på kungens, som är i sina bästa år...

MAGISTER OLAUS.Och följaktligen är förlåtlig...

MÅNS NILSSON till Anders Persson.Jag tror det är fan själv!

ANDERS PERSSON till Magister Olaus.Hur länge ska vi sitta här och vänta? Och vad väntas det på?

MAGISTER OLAUS.På konungens befallningar, veten I.

MÅNS NILSSON.Är det så, att vi betraktas som fångar?

MAGISTER OLAUS.Långt ifrån! Men det är icke rådligt gå ut ännu på en stund!

Måns Nilsson och Anders Persson byter platser oupphörligt och äro oroliga.

MÅNS NILSSON.Här sker något ont; jag känner det i bröstet på mig!

ANDERS PERSSON.Det måtte vara hett härinne för jag är så svett. Vill inte magistern dricka ett glas öl?

MAGISTER OLAUS.Nej, stor tack!

ANDERS PERSSON.Eller ett glas vin?

MAGISTER OLAUS.Tack, tack, inte för mig!

MÅNS NILSSON.Men det är riktigt rhenskt?

Magister Olaus nickar nekande. Trumslag utanför.

ANDERS PERSSON utom sig.Blir det ett slut på detta i Herrans Jesu namn?

MAGISTER OLAUS reser sig.Jo, nu är det slut!
Går mot dörren, öppnar den; Budet kastar fram på bordet tre blodiga rockar tillhörande Ingel Hansson, Nils i Söderby och Magister Stig.
Se!

MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.Blodbad igen!

MÅNS NILSSON.Och utan dom och rannsakning!

MAGISTER OLAUS.För två år sedan rannsakades och dömdes, men för att låta nåd gå före rätt och för att utröna om det var allvar med ångern lät konungen förrädarne gå lösa. När han då genom kunskapare erfor att de voro oförbätterliga och fortfarande gingo omkring med upproriskt tal, beslöt han exekvera domen. Ser I, så ter sig saken när den framställes i enlighet med sanningen.

MÅNS NILSSON.Det gick likafullt ett tal, att allt skulle vara förlåtet och glömt...

MAGISTER OLAUS.Glömt, såvida nämligen brotten icke förnyades, men alldenstund de förnyades, så blev icke glömt, endast gömt. Det är klart som logica! Till Herman Israel.Her Syndicus Herman Israel; dessa två trovärdige män... I ären ju trovärdige?

MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.Hoppas det!

MAGISTER OLAUS.Svaren ja eller nej, om I ären trovärdige!

MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON.Ja!

MAGISTER OLAUS till Herman Israel.Herr Syndicus, dessa två trovärdige män ha i er närvaro som vittne avgivit en sannfärdig beättelse om tillståndet i Dalarne. De hava försäkrat med en mun att gruvdriften går med god profit; att åkerbruk och kreatursskötsel blomstra vid sidan om metallvinningen; att hungersnöd endast är sällsynt och att vid den senaste Vår Nådige konung låtit utdela korn, som kommit i rätta händer och åtminstone icke varit otillräckligt! Dessa trovärdige och redlige bergsmän hava tillika bekräftat: att sammanringningsklockor ännu finnas i alla kyrkor och att inga dåliga präster förkunna människofunder utan att här endast predikas Guds rena ord. Desslikes har I, herr Syndicus, förnummit: att Dalelagen kan uppställa mellan sexton och aderton tusen stridbara män - uppgifterna växla med stigande eller fallande mannamod! Alltså, herr Syndicus, och då I, som handhaven rikets löpande gäld, är berättigad taga kännedom om landets status, alltså har I hört av folkets egen mun: att alla Dalemännens klagomål äro obefogade, och att således de som annat utspritt äro förrädare och lögnhalsar.

MÅNS NILSSON.Veto!

ANDERS PERSSON.Jag bestrider!

MAGISTER OLAUS.Bestriden I edra egna ord, så ären I dubbla lögnhalsar!

MÅNS NILSSON till Anders Persson.Han stryper ju oss! Tigom hellre!

ANDERS PERSSON till Magister Olaus.Nej, jag vill tala. Jag vill veta vilket öde oss förestår!

MAGISTER OLAUS.I skall få veta: att I haven ert öde i egna händer; att I ären inbjudna till Stockholm på fri lejd och att I kunnen resa ensamma. Och detta i egenskap av konungens gamla trogna vänner, till vilka han erkänner tacksamhetsskuld.

MÅNS NILSSON.Nya svek!

MAGISTER OLAUS.Inga svek; här är konungens lejdebrev med egen hand undertecknat!

ANDERS PERSSON.Hans brev känna vi!

MÅNS NILSSON till Anders Persson.Håll med, giv efter, tills vi få tid på oss! - Herr magister, må vi gå in i kammaren och rådgöra, vi två?

MAGISTER OLAUS.Gån vart I viljen utom till konungen, nu!

Måns Nilsson och Anders Persson draga sig åt vänster och öppna kammardörren.

MÅNS NILSSON.Om en stund skola vi avgiva svar!

MAGISTER OLAUS.När och som I önsken!

Måns Nilsson och Anders Persson ut till vänster.

MAGISTER OLAUS till Herman Israel.Ett halsstyvt folk, troget som guld och fullt av misstro!

HERMAN ISRAEL.Ett mycket gott folk!

MAGISTER OLAUS.Men lite enfaldigt! Såg I hur jag tog dem i rävsaxen?

HERMAN ISRAEL.Ett fint arbete; var har I lärt på det?

MAGISTER OLAUS.Genom ett långt umgänge med många människor har jag slutligen upptäckt att ursynden, alla lasters moder, är högfärden. När jag därför vill veta sanningen ur brottslingar, så narrar jag dem att skryta.

HERMAN ISRAEL.Så klok, så klok, och ändock icke gammal man! - Men nu finns det blygsamma människor också, och ur dem skullen I följaktligen icke få sanningen?

MAGISTER OLAUS.Blygsamma människor skryta med sin blygsamhet, så det kommer på ett ut!

HERMAN ISRAEL fixerar honom.Förlåt, namnet var ju magister Olaus! Icke är I Olaus Petri?

MAGISTER OLAUS.Jag är densamme!

HERMAN ISRAEL överraskad.Som genomfört kyrkoreformationen?

MAGISTER OLAUS.Densamme!

HERMAN ISRAEL.Och som senare var invecklad i en högmålsprocess, misstänkt för medvetenhet om stämplingar mot konungens liv?

MAGISTER OLAUS.Förtroenden, som jag mottagit under biktens tysthetsed och således icke hade rätt att röja.

HERMAN ISRAEL fortfar att nyfiket betrakta Magister Olaus.Hm, hm! Paus.Det var en rätt hemlighetsfull historia, den där?

MAGISTER OLAUS.Nej, det kan man icke skylla! Glorius Holst och Hans Bökman blevo försvunna; och hemligheten var icke djupare är att Hamburgarne visste att berätta om konungamordet såsom fullbordat innan planen var upptäckt i Stockholm!

HERMAN ISRAEL.Det är detta jag kallar hemlighetsfullt, i synnerhet som vi i Lübeck intet visste.

MAGISTER OLAUS.Det erkänner jag vara mystiskt, ty eljes brukar vägen till Hamburg gå över Lübeck.

Herman Israel tiger.

MAGISTER OLAUS.Tillika gick ett rykte, att Marcus Meyer och Jürgen Wollenweber icke voro främmande för anstiftelsen.

HERMAN ISRAEL.Det har jag aldrig hört! och det tror jag inte! Paus. Pekar på rockarne.Skola de där plaggen bliva här?

MAGISTER OLAUS.Tillsvidare, ja!

HERMAN ISRAEL.Det går dock något blodigt till häruppe vid kungabesöken!

MAGISTER OLAUS.Jag tillåter mig icke döma min konungs handlingar, både därför att jag icke är vuxen det värvet och därför jag vet, att han har sina domare över sig, som leder hans öden!

HERMAN ISRAEL.Det är vackert talat - och tänkt! Har I alltid vait så klok?

MAGISTER OLAUS.Nej! Man blir så ofta det man icke varit!

Paus.

HERMAN ISRAEL.Måtro de inte söker flykta därinne?

MAGISTER OLAUS.Fallet är förutsett! liksom deras rådplägning är uträknad. Vet I varom de tala?

HERMAN ISRAEL.Nej, min sann!

MAGISTER OLAUS.Jo, de hysa ännu den tron att Kristian tyrannen är lös och de ämna söka hjälp hos honom.

HERMAN ISRAEL.Vilken huvudlös tanke!

MAGISTER OLAUS.Så mycket mer som Kristian är infångad!

HERMAN ISRAEL.Det låter galet, men då man hör huru de gode bergsmännen äro kungatrogna förvånas man ej att de kunna tänka på den ed, som binder dem vid deras ende laglige herre...

MAGISTER OLAUS.Tillåt mig förvånas...

HERMAN ISRAEL.Bevars! Jag ställer mig endast på deras ståndpunkt.

MAGISTER OLAUS.Det är farligt ställa sig på förrädares ståndpunkt!

Paus.

BARBRO i högra dörren, åtföljd av barnen.Är far här? Ser sig omkring; finner Herman Israel i konungsstolen.Å Gud; det är kungen! Faller på knä; de andra barnen likaså.

HERMAN ISRAEL.Nej, mine kära barn, det är icke kungen! Det är bara en fattig köpman från Lübeck.

MAGISTER OLAUS.Vackert! vackert! Till barnen. Detta är den berömde och mäktige rådsherren Herman Israel, som jämte Cord König och Nils Bröms räddade er konung ur danska fångenskapen och skaffade honom understöd till befrielsekrigets förande. I finnen hans bild uppe i Sankt Görans gillessal, där Gustav Eriksson framställes inför rådsherrarne i Lübeck. Ära åt den som ära anstår! Hyllen Sveriges vän och er konungs!

Barbro och barnen klappa i händerna.

HERMAN ISRAEL reser sig, synbart rörd.Kära små vänner... nej, jag kan endast tacka er... det är oförtjänt, ty en köpman ger endast mot betalning, och jag är rikligen betalad!

MAGISTER OLAUS.Tro honom icke, men minnens att det finns tjänster, som aldrig kunna betalas, och vackra handlingar, som ej kunna utplånas, varken av otacksamhet eller glömska! - Så, nu gån I tillbaka in till er; far kommer straxt!

Barbro och barnen ut till höger.

HERMAN ISRAEL.Magister! Detta hade jag icke väntat av eder!

MAGISTER OLAUS.Jag förstår kanske det! Emellertid, Syndicus; tvinga oss aldrig till otacksamhet! Det är så tungt att vara otacksam!

HERMAN ISRAEL.Väl, väl med det! Ingen fara med det!

MÅNS NILSSON och ANDERS PERSSON in från vänster.Ja, efter överläggning ha vi stannat vid det beslutet: att vi gå till Stockholm på konungens lejd och loven, för att där i ro få tala vid honom och rikets herrar!

MAGISTER OLAUS.I så fall är mitt ärende här uträttat och vårt uppdrag till ända! Jag ber alltså Måns Nilsson och Anders Persson välkomna till rikets huvudstad! Går med Herman Israel.

MÅNS NILSSON.Stor tack, Magister! Väntar tills de gått, därpå tar han de blodiga rockarne i handen.Där är blodsfanorna; kung Kristian skall bestå stängerna, och så... till Stockholm!

ANDERS PERSSON.Mot Stockholm!

MAGISTER OLAUS tillbaka in.Hör, jag glömde säga en sak. Hören I?

ANDERS PERSSON vred.Javäl!

MAGISTER OLAUS.Jo; kung Kristian är tillfångatagen och insatt i fängsligt förvar i Sönderborgs slott på ön Als.

Måns Nilsson och Anders Persson slagna; tysta.

MAGISTER OLAUS.Förstoden I? - Sönderborgs slott på ön Als!

Akt II.

Hos Herman Israel. Stort rum; väggarne bestå av skåp. Dörr i fonden; dörrar till höger och vänster; få och små fönster. Spis till vänster. Ett stort bord mitt på golvet med karmstolar. Lübecks vapen i svart, rött och silver över dörren och spisen. Till höger en pulpet med skrivdon och en vågskål. Hyllor med varupackor här och där. En skåpdörr står öppen; men ser kyrkokärl av guld och silver.
MARCUS vid pulpeten väger pjäserna; DAVID skriver opp.

MARCUS. Ett krucifix av silver, förgyllt; väger tjugofyra lod!

DAVID skriver. Tjugofyra lod!

MARCUS. Item: en monstrans av guld... en riktig huggare! - Väger... låt mig se... jaså den är ihålig... och har bly i foten... Sätt ett frågetecken!

DAVID. Ett frågetecken va det!

MARCUS. En patén av silver... det vete fan! Biter i pjäsen. Smakar koppar åtminstone... sätt: bättre vit metall!

DAVID. Bättre vit metall! - Tror du bönderna lura oss?

MARCUS. Oss? Oss lurar ingen!

DAVID. Säg inte det, du! Nigels Bröms, guldsmen, påstår att bönhasar från Holland tåga genom landet och sälja kyrkkärl med flärd i, troligen avsedda att bytas ut mot äkta vara.

MARCUS. Det får man ta igen på klockorna, som lära enligt gamla traditioner hålla mycket silver!

DAVID. Klockorna, ja; de skulle gå till Lübeck, men de gå till kungliga styckgjuteriet för att bli kärrebössor och bombarder.

MARCUS. Det förljudes, ja! Men det skulle dalmasarne veta, så kom de nog nerdansande över Långheden.

DAVID. Å, den dansen är väl till ända nu, efter sista höstslakten ijåns!

MARCUS. Nej, slut är den inte så länge de två argaste bovarne gå lösa...

DAVID. Du menar Måns Nilsson i Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan, som gå här i stan och spånslå under väntan på företräde hos konungen?

MARCUS. Ja, dem menar jag!

DAVID. Bovar är väl för mycket sagt och vår patron Israel tyckes värdera deras personer!

MARCUS. Hör du David; glöm ej en Hanseats första plikt och sista: tystlåtenhet! - Och tänk på alla pratsjuka unga bokhållare, som försvunnit genom vattenportar och källargluggar! Tänk på det!

DAVID. Skall försöka, fastän det synes vara tid för Hansan att själv tänka på den stora tystnaden.

Paus.

MARCUS. Vet du var patronen befinner sig?

DAVID. Han är väl hos konungen och inventerar Eskils gemak.

JAKOB ISRAEL in; det är Herman Israels son, en yngling, rikt klädd, med en bollspels-rakett i handen; bandage om pannan. Är far här?

MARCUS. Nej, herr Jakob; patronen är nog uppe hos kungen!

JAKOB ISRAEL. Då sätter jag mig ner så länge. - Skriven I, jag skall icke störa. Sätter sig vid stora bordet.

PRINS ERIK in; något äldre än Jakob Israel. Jakob, varför gick du ifrån mig?

JAKOB ISRAEL. Jag var trött av leken.

PRINS ERIK. Det tror jag icke var skälet; någon förolämpade dig, någon som icke är din vän.

JAKOB ISRAEL. Nej, prins Erik, ingen sårade mig; men jag har fått så för mig att jag icke skall vistas på hovet!

PRINS ERIK. Jakob, min vän, varför upphör du att nämna din skolkamrat du? Varför dessa främmande blickar... Giv mig din hand! Icke? - Jag, ensam, övergiven sedan min mor dog; jag, hatad av min styvmor, av min far och av min halvbror, jag tigger om den vänskap du en gång givit mig och nu tager åter!

JAKOB ISRAEL. Nej, Erik, jag tager icke åter, men vi få icke vara vänner. Att vi som ynglingar knutit vänskapsband genom den medkänsla gemensamma lidanden alstrat, har de gamle hittills översett och fördragit men nu, då du står i begrepp att äkta en utländsk furstinna och tillträda ett hertigdöme, har man funnit statsskäl för att skilja oss åt.

PRINS ERIK. Dina ord falla så konstlat som om du ville dölja dina tankar, men dina känslor kan du icke kachera...

JAKOB ISRAEL. Förlåt, Erik, men detta samtal borde föras på annan plats än här...

PRINS ERIK. Du menar för den där köpenskapens skull, liksom om den vore på något vis nedsättande för den ena eller andra parten. För mig är den likgiltig, ehuru jag finner säljaren mera fördomsfri än köparen!

JAKOB ISRAEL antyder med en gest närvaron av bokhållarne.

PRINS ERIK. Ack, låt dem höra't; Marcus och jag är gamla goda vänner och vi råkades på Blå Duvan i natt.

JAKOB ISRAEL. Fy! Varför går prinsen på sådana dåliga ställen?

PRINS ERIK. Vart skall jag eljes gå! Hemma har jag ingen att tala vid, och för övrigt tycker jag mänskorna äro lika goda eller dåliga överallt, dock föredrar jag så kallat dåligt sällskap. - Känner du Jon Andersson?

JAKOB ISRAEL förlägen. Nej, jag har aldrig hört talas om honom. Vem är det?

MARCUS och DAVID gå ut helt tyst, till vänster.

PRINS ERIK. Det är en smålänning som har mycket sunda tankar. - Behöver du bandaget ännu om pannan?

JAKOB ISRAEL. Tror du jag bär det som prydnad? eller som ett minne av stadens pöbel?

PRINS ERIK. Du skall icke vara hätsk på det goda folket därför att en slyngel förgått sig.

JAKOB ISRAEL. Jag är icke så, kära du, och jag vet mycket väl vad en främling har att vänta i fiendeland. Kommer du till Lübeck skall du se hur man kastar sten på svensken!

PRINS ERIK. Tänk vad du är lik Göran Persson; känner du honom?

JAKOB ISRAEL. Nej!

PRINS ERIK. Jo, han har samma sätt att se sakerna som du.

JAKOB ISRAEL. Hur så?

PRINS ERIK. Han tycker alla parter har rätt och att allt som sker är juste! Det ligger något så sunt och så upplyst i hand världsåskådning; men därför hatar min fader honom...

JAKOB ISRAEL. Du skall inte säga ont om din far; det låter så illa! Ja förlåt!

PRINS ERIK. Men när han uppför sig illa, så må man väl få säga det. För resten hatar jag honom!

JAKOB ISRAEL. Säg inte så, säg inte så! Din konungslige fader är så oändligt stor att du icke kan fatta hans storhet...

PRINS ERIK. Det ser ut så bara, jag vet det! Kan du tänka dig, i går aftons nalkades han mig och lade armen på min axel - för första gången i mitt liv - och som jag levat i den tron att jag bara nådde honom till höften, så fann jag till min förvåning att jag var lika lång som han. Men när jag igen såg honom på avstånd växte han och blev till en jätte.

JAKOB ISRAEL. Det är han också; och han liknar en av Buonarrotis profeter... jag tror Jesajas! Och i sanning, Gud, den högste, är med honom.

PRINS ERIK. Tror du på Gud, du?

JAKOB ISRAEL. Fy! fy! Skäm dig!

PRINS ERIK. Jaa; vad skall man tro i dessa tider, då konung och präster förfölja de troende och skända allt vad heligt var hållet? Och ändå ge sig ut att vara trons försvarare?

JAKOB ISRAEL. Få vi tala om något anna! Få vi!

PRINS ERIK. Så säger alltid kungen också när man ansätter honom, och därför hatar jag honom ytterligare! Så som han hatar mig! - Vet du det att din far var den som skaffade honom min mor från Lauenburg?

JAKOB ISRAEL. Nej, det visste jag inte.

PRINS ERIK. Jo; men det äktenskapet gick illa; de hatade varandra nämligen så gränslöst - och - Reser sig upprörd. - en dag såg jag huru han lyfte sin käpp mot henne - Ryter. - mot min mor; och han slog henne! - Sedan den dagen upphörde jag att vara ung - och jag förlåter honom aldrig - aldrig!

JAKOB ISRAEL upp och tar Prins Erik i famnen. Erik! se på mig! se på mig! - Jag har också styvmor - hon plågar mig när jag är hemma... men tyst, tyst! Kan det trösta dig att jag har det sämre, ack, mycket, mycket sämre än du, så hör det! Men tänk också, att det har en övergång, då vi ju växa ut till frihet...

PRINS ERIK. Och du hatar icke henne?

JAKOB ISRAEL. Den känslan rymmes icke tillsammans med den nya, som nu uppfyller hela min själ.

PRINS ERIK. Det vill säga: du älskar?

JAKOB ISRAEL. Vi kunna ju kalla det så... Och när din stund kommer skall du se ditt hat förvandlas eller försvinna.

PRINS ERIK. Det vill jag se! - Men kanske du har rätt! Denna kärlekslöshet i vilken jag är född och uppfödd är bliven i min själ en brand, som förtär mig; mitt blod är förgiftat i födseln och jag tror icke något motgift finnes. - Varför går du ifrån mig?

JAKOB ISRAEL. Emedan... emedan vi icke få vara vänner, icke kunna vara vänner.

PRINS ERIK. Tycker du att jag är för dålig?

JAKOB ISRAEL. Icke så! - Jag kan icke säga mer. Låtom oss gå ifrån varann. Ditt öde skall jag alltid följa med deltagande, ty du är född till olycka!

PRINS ERIK. Varför skulle du säga det jag tänkt så ofta? Men vet du att jag även är född till att gå i vägen; jag går i vägen för min fars önskan att se Johan som konung; jag går i vägen för min fars önskan att kunna glömma den hatade tyskan; mitt tyska blod går i vägen för en rätt till svenskhet, som mitt sinne saknar, ty jag är Vasa men även Sachsen, och Lauenburg och Braunschweig. Jag är så litet svensk att det gläder mig när Lübeck, den fria riksstaden, lägger straffskatt på mitt land - och håller det förödmjukat.

JAKOB ISRAEL fixerar honom. Är det så, eller säger du det endast för att vara artig?

PRINS ERIK fattar efter svärdet; lugnar sig. Märker du hur högt jag håller av dig, då jag tillåter dig en sådan fråga? - Jo, min vän, på tyska lärde min mor mig jollra och på det språket sade jag mina aftonböner, de gamla vackra "Heil Dir Maria Mutter Gottes"... ja, det var då... då... Gråter. Fy fan! jag tror jag gråter! - Jakob, kom till Blå Duvan i afton... Där finns rhenskt vin och glada flickor! Göran skall bli med; det är en bekantskap för dig!

JAKOB ISRAEL Kallt slugt. Jag - skall - komma.

PRINS ERIK. Tack min vän! Reser sig. Här ser verkligen ut som hos en pantlånare!

JAKOB ISRAEL vasst. Det var ursprungligen min mening.

PRINS ERIK. Då är vi ense i den punkten, åtminstone! - Alltså: i afton. Känner du Agda?

JAKOB ISRAEL kort. Nej!

PRINS ERIK räcker honom högdraget två fingrar till avsked, vilket Jakob ej låtsas märka. Farväl! - Vart tog de små pantlånarne vägen?

JAKOB ISRAEL tiger.

PRINS ERIK övermodigt. Adieu med dig, Baruch! - Har du läst Baruchs bok? Går mot fonden; klingar med kyrkkärlen i förbigåendet.

"Vid guldets klang, när raffeln går

och vinet gnistrar, druckna ögat glimmar,

till glädjeflickan leda alla våta spår,

när mörkret höljer nattens korta timmar."

Den är god, va? - Den har jag gjort! Går genom fonddörren.

HERMAN ISRAEL in från höger.

Är du ensam?

JAKOB ISRAEL.

Ja, fader.

HERMAN ISRAEL.

Men jag hörde en röst.

JAKOB ISRAEL.

Det var tronföljarens.

HERMAN ISRAEL.

Vad ville han?

JAKOB ISRAEL.

Jag tror ej den mannen har en aning om vad han vill.

HERMAN ISRAEL.

Är han din vän?

JAKOB ISRAEL.

Ja, fader, han uppger sig vara min vän, men jag är icke hans. Men när han tror sig hedra mig med sin vänskap, smickrar han sig med att jag besvarar hans.

HERMAN ISRAEL.

Du är rysligt klok, son, för att vara så ung!

JAKOB ISRAEL.

Ånej! Det är ju elementa i levnadskonsten att man icke skall vara vän med sin fiende.

HERMAN ISRAEL.

Kan han begagnas?

JAKOB ISRAEL.

Möjligen till att gå ärenden om man nämligen håller honom i hälsosam okunnighet om huvudsaken. Eljes har jag knappast sett en tronföljare så obrukbar som denna.

HERMAN ISRAEL.

Hatar du honom?

JAKOB ISRAEL.

Nej, mitt medlidande är för stort till det, ty han är mer olycklig än han kanske förtjänar. Att han slutar illa är tämligen givet; det har han klart för sig själv och till den grad att han tycks vilja påskynda katastrofen.

HERMAN ISRAEL.

Hör du, son; länge har jag märkt att jag icke kan äga några hemligheter för dig; därför finner jag bättre att du av mig får veta allt. Sitt ner och hör på mig, medan jag går på golvet! - jag tänker endast när jag vandrar.

JAKOB ISRAEL.

Tala, fader! Jag tänker alltid!

HERMAN ISRAEL.

Du har märkt, att något stort förehaves i det fördolda... Du har nog sett, att vår fria riksstad Lübeck håller på att kämpa för sina rättigheter i Norden; jag säger rättigheter, ty med odlarens rätt som brutit vägar, handelsvägar i detta fall, äga vi fordra vederlag och profit på det arbete vi nedlagt på detta landet. Vi har lärt dem att nyttja sina produkter och med fördel byta ut dem; och vi ha befriat Sverige! Nu vill man slänga undan oss, efter att ha begagnat oss! Begagna - och slänga! - Men det finns ett större och mäktigare intresse än handeln, som tvingar Norden att hålla samman med de fria riksstäderna. - Kejsaren och påven, de äro ett; de fria riksstäderna gjorde sig först lösa från kejsaren och sedan från påven, men när nu detta landet, med vår och dess store konungs hjälp gjort detsamma, måste vi vara vänner antingen vi vilja eller ej, mot gemensamma fienden. Ända till nyss höllo vi samman, men då tog en ond ande vid Vasa och, vare sig högmod eller trötthet bedrog honom, nu vill han beträda en ny väg, som leder oss alla till fördärvet!

JAKOB ISRAEL.

Vänta litet där! - Oss alla? Säg "oss, Lübeckare", ty svenskarne skola vinna på den stråten.

HERMAN ISRAEL.

Är du på den sidan?

JAKOB ISRAEL.

Nej, det är jag icke; men jag ser var fördelen ligger för dem! Och, fader, tag icke upp strid med Vasa, ty Herrans hand leder honom - har du icke insett det?

HERMAN ISRAEL.

Tänk, att jag skulle vara så narraktig och anförtro mig till en minderårig!

JAKOB ISRAEL.

Det kan väl ej skada dina planer att i tid få se dem skärskådade från en annan synpunkt än din, och att du kan lita på mig, det vet du. Fortsätt nu!

HERMAN ISRAEL.

Nej, nu kan jag inte mer!

JAKOB ISRAEL.

Pennan går inte längre sedan udden bröts av! Bliv icke ond, så skall du få höra mer av mig!

MARCUS in.

Den patron väntar står där ute!

JAKOB ISRAEL.

Det är väl Jon Andersson!

HERMAN ISRAEL ger Marcus tecken att gå.

Låt honom vänta! Till Jakob sedan Marcus gått.

Känner du honom också?

JAKOB ISRAEL.

Nej, jag har aldrig sett honom, men nu kan jag räkna ut vem han är!

HERMAN ISRAEL häpen.

Du - kan - räkna?

JAKOB ISRAEL.

Jag adderar, det ena med det andra! - Nu när dalkarlarne äro kvästa, får man börja om med småländingarne!

HERMAN ISRAEL.

Småländingarne?

JAKOB ISRAEL.

Ja; denna Jon Andersson är från Småland, efter vad jag kan förstå; men han heter bestämt icke Jon Andersson, utan - Halvhögt. - Nils Dacke!

HERMAN ISRAEL.

Spionerar du?

JAKOB ISRAEL.

Nej, jag hör, jag ser och adderar.

HERMAN ISRAEL.

Nu bommade du i alla fall!

JAKOB ISRAEL.

Se där, nu talte du om att det är två personer, och Dacke är den osynlige, som skall synas, när kriget bryter lös.

HERMAN ISRAEL.

Jag är rädd för dig!

JAKOB ISRAEL.

Nej, far, det skall du icke, ty jag vågar intet orätt göra, ty då får jag ont!

HERMAN ISRAEL.

Tror du jag gör orätt?

JAKOB ISRAEL.

Ja, förr än jag, ty du tror icke på något, du, alldeles som prins Erik.

HERMAN ISRAEL.

Detta skall jag höra av mitt eget barn?

JAKOB ISRAEL.

Du kan få höra det av andras, senare!

MARCUS in.

Två dalamän anhålla om företräde.

HERMAN ISRAEL.

Må de vänta!

MARCUS går.

JAKOB ISRAEL.

Det kostar dem huvudet!

HERMAN ISRAEL.

Vilka äro de, då?

JAKOB ISRAEL.

Anders Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson i Aspeboda, som efter att förgäves begärt företräde hos konungen, nu i sin fåvitska harm vända sig till Herman Israel för att få hämnd.

HERMAN ISRAEL.

Detta vet du också?

JAKOB ISRAEL.

Utan sidovördnad, far, men hur kan du vid din ålder tro att det finns hemligheter till?

HERMAN ISRAEL.

Tiden har gått om mig; jag vet icke mer var jag är hemma!

JAKOB ISRAEL.

Där sade du sant! Och jag tror du räknat vilse om ditt företags följder!

HERMAN ISRAEL.

Det skall visa sig i sinom tid. Nu går du, ty om du ock är medveten om företaget, får du icke bli medbrotsling!

JAKOB ISRAEL.

Jag skall lyda dig, men du måste höra mig!

HERMAN ISRAEL.

Nej, du skall höra mig! - Gå till Marcus och säg, att jag väntar besöken i stora solennitetssalen; stanna du här med David och låt packa alla värdesaker i kistor, färdiga att avsändas söderut.

JAKOB ISRAEL.

Fader!

HERMAN ISRAEL.

Tyst!

JAKOB ISRAEL.

Ett enda ord: lita icke på mig, om du gör orätt!

HERMAN ISRAEL.

Lita du på mig att här i huset där jag har halsrätt, skall varje förrädare dömas och exekveras, han må ha varit min son eller icke! Först mitt land, sedan min släkt! och först och sist: min plikt! Lägger handen på svärdet.

Och nu: gå!

*

Ett värdshusrum på Blå Duvan. Högt panelade väggar med kannor och krus på panelerna. Väggfasta bänkar med hyenden och bonader. I fonden ett hörntorn med blommor och fågelburar. Lampetter på silverplåtar på väggarne med vaxljus; kandelabrar på bordet. Fruktskålar, vinkannor, bägare, glas; tärningar och kort; en luta.

Det är natt; PRINS ERIK och GÖRAN PERSSON sitta vid bordet bleka och medtagna, men dricka icke mer.

PRINS ERIK.

Du vill hem att sova, Göran; och jag föredrar att drömma vaken. Att gå och lägga sig, det är som att gå till döden för mig: svepas i linlakan och sträcka ut sig i en avlångt fyrkantig säng som i en likkista; och så har man besväret att själv tvätta sitt lik och läsa jordfästningsbönen!

GÖRAN PERSSON.

Är du rädd för döden då, prins?

PRINS ERIK.

Ja, som barnen äro rädda för att gå och lägga sig, och jag kommer nog att skrika som de. Bara jag visste vad döden var.

GÖRAN PERSSON.

Somliga säger att det är en sömn, andra att det är ett uppvaknande, men ingen vet något bestämt!

PRINS ERIK.

Hur skulle man kunna veta något om det andra, då men icke vet något om det här livet?

GÖRAN PERSSON.

Ja, vad är detta livet?

PRINS ERIK.

Jag tycker det är ett enda dårhus. - Tänk bara på min genomkloka, sunda, bondförståndiga far! Bär han sig icke åt som en dåre! Han befriar landet från utländingen och så tar han huvet av befriarne; han befriar landet från utländingar och så drar han in utländingar och sätter dem, Peutinger och Norman, överst över alla rikets herrar och myndigheter; han är galen! - Så skulle han befria kyrkan från människofunder, och så påbjuder han nya funder vid livsstraff! - Denna frihetshjälte är den största tyrann som lever; denna tyrann är den största befriarhjälte som lever! - Kan du tänka dig att han ville förbjuda mig gå hit i afton; och när jag gick ändå, kastade han sin ungerska stålhammare efter mig, som guden Tor kastar sin efter trollen. Det var på ett hår han slagit ihjäl mig - som de påstår - det kanske du inte hört, att han slagit ihjäl min mor!

GÖRAN PERSSON lystrar.

Nej, kors, det har jag aldrig hört!

PRINS ERIK.

Jo! Och det förstår jag, det finner jag stort! Att känna sig stå över mänskliga fördomar, att döda det som står i vägen och trampa sig fram över de andra. Vet du, ibland när han kommer i sin stora filthatt och blå kappan och bär sitt vildsvinsspjut som käpp, då tror jag det är guden Oden själv. När han då är vred uppe i översta stockverket så påstår folket att de känner det ända ner i källaren, alldeles som när åskan går. Men jag är inte rädd för honom, och därför hatar han mig; men han har respekt för mig på samma gång!

GÖRAN PERSSON ler tvivlande.

PRINS ERIK.

Du ler, du! - Haha! Det är därför att du inte har respekt för någonting! Inte ens för dig själv!

GÖRAN PERSSON.

Det allra minst!

PRINS ERIK.

Är du ett sådant as då?

GÖRAN PERSSON.

Efter alla säger det, så måste jag ju tro det?

PRINS ERIK återknyter sin förra tanke.

- - - Och... Denna tanke förföljer mig... Jag tycker han liknar den gamle Oden, sade jag. Oden som kommer igen och skövlar de kristnes tempel liksom de en gång plundrade hans... Du skulle ha sett igår hos Herman Israel hur de vägde och räknade kyrkoskatterna, det var hemskt... Och vet du att han har lycka med sig i allt; seglar han, får han god vind; jagar han, får han opp; fiskar han, så tar det; dobblar han, så vinner han. - De säger också, att han är född med segerhuva - - -

GÖRAN PERSSON.

Det är en högst ovanlig man.

PRINS ERIK.

Du känner inte unga Jakob, Herman Israels son; - han hade lovat att komma hit i afton. - Han är något lillgammal, men han har sunda tankar i ett och annat, och jag beundrar honom för åtskilliga egenskaper, sannolikt emedan jag saknar dem!

GÖRAN PERSSON.

Jaså!

PRINS ERIK.

För övrigt är det nog en ryslig lymmel som fadren!

GÖRAN PERSSON.

Då skall det fägna mig att göra hans bekantskap.

PRINS ERIK.

Därför att han är en lymmel? - Haha!

GÖRAN PERSSON.

Trots det!

AGDA in från vänster.

Prinsen kallade på mig?

PRINS ERIK.

Nej, men du är alltid välkommen! Sitt ner här!

AGDA.

Det är för stor ära för mig.

PRINS ERIK.

Det är visst och sant!

AGDA.

Därför går jag innan jag förlorar - äran.

PRINS ERIK.

Mygga; sticks du?

AGDA.

Nej, I kände det så, allenast. Jag är nog oförståndig och ringa för att våga stöta stora herrar som I, furste!

PRINS ERIK.

Bra! Mycket bra! Kom och tala lite mer.

AGDA.

Om Ers Nåd befaller, så måste jag ju tala, men...

PRINS ERIK.

Giv mig din kärlek, som jag så länge tiggt om!

AGDA.

Man kan icke giva vad man icke äger.

PRINS ERIK.

Eheu!

AGDA.

Jag äger ingen kärlek till Ers Nåd, och kan därför ingen giva.

PRINS ERIK.

Diantre! - Skänk mig din gunst då!

AGDA.

Sin gunst skänker man ej; den säljer man!

PRINS ERIK.

Nej, hör på den; det är som själve Jakob den vise skulle filosofera. Till Göran. Har du hört maken?

GÖRAN PERSSON.

Ack, sånt där snack lär sig alla slinkor av sina amurer!

PRINS ERIK.

Du får icke säga så; denna flicka har vunnit mitt hjärta!

GÖRAN PERSSON.

Men någon annan har vunnit hennes.

PRINS ERIK.

Hur vet du det?

GÖRAN PERSSON.

Det hörs ju genast, såvida det icke syns!

PRINS ERIK.

Tror du på kärleken?

GÖRAN PERSSON.

På dess tillvaro tror jag, men på dess beständighet icke.

PRINS ERIK.

Hur skall man vinna en kvinnas kärlek?

GÖRAN PERSSON.

Man behöver bara vara "den rätta", ingenting annat. Men är man inte det, så kan man aldrig bli det!

PRINS ERIK.

Det är mig en gåta!

GÖRAN PERSSON.

Det är en av de stora gåtorna!

PRINS ERIK.

Vem tror du är min rival?

GÖRAN PERSSON.

En handelskontorist, en vaktknekt eller en rik hästprånglare.

PRINS ERIK.

Och jag som icke rädes kasta min näsduk åt jungfru-dronningen, Britanniens stolta härskarinna!

GÖRAN PERSSON.

Så är det! likafullt!

PRINS ERIK.

Men Agda kanske är blygsam... vågar icke tro på mina känslors allvar.

GÖRAN PERSSON.

Det tror jag däremot inte!

Buller utanför fonddörren.

PRINS JOHAN in.

Tillgiv, min herr broder, att jag intränger på denna sena timme, men herr fader sänder mig av kärlig omtanka om herr broders...

PRINS ERIK.

Jöns! mycket fortare och kortare, ellert också sitt ner och tag en pokal i skiljetecknen! Summa: gubben vill att jag skall hem och lägga mig. Svar: tronföljaren bestämmer över sin sovtid.

PRINS JOHAN.

Det svaret vill jag icke överbringa, hälst herr broders ohörsamhet i detta fall kan hava ledsamma följder.

PRINS ERIK.

Vill inte hertigen sitta ner och ta en bägare?

PRINS JOHAN.

Tack, kronprins, men jag vill icke göra min fader sorg!

PRINS ERIK.

Kors så allvarligt det låter!

PRINS JOHAN.

Ja, det är mycket allvarligt; fader har stora och nya bekymmer, emedan oro förspörjes i södra provinserna, särskilt Småland, och som det är möjligt att konungen måste lämna sin huvudstad, räknar han på tronföljarens bistånd vid regeringsärendenas skötande.

PRINS ERIK.

Hälften är lögn, förstås, och regeringen är det så många om ändå! - Gå i frid, broder; jag kommer när jag kommer!

PRINS JOHAN.

Min plikt är fylld, och jag beklagar endast att jag har så litet herr broders öra; hans hjärta har jag allsintet. Går.

PRINS ERIK till Göran Persson.

Blir du slug på den pojken?

GÖRAN PERSSON.

Nej.

PRINS ERIK.

Tror han själv på sina kanslistilspredikningar?

GÖRAN PERSSON.

Det är just det värsta att han tror på't. - Vanliga skurkar som jag och du, vilka icke tro på någonting, vi kunna icke få sådana ord över tandgårdarna, och därför lura vi ingen!

PRINS ERIK.

Du är ett as, Göran!

GÖRAN PERSSON.

Ja!

PRINS ERIK.

Finns det intet gott hos dig?

GÖRAN PERSSON.

Inte ett spår! För resten: vad är gott? Paus.

Min mor sade alltid att jag skulle sluta i galgen; tror du att ens öde är förutbestämt?

PRINS ERIK.

Ja, så påstår Mäster Dionysius, som är calvinist, och han bevisar det med den heliga skrift att nådavalet ej beror av människan själv!

GÖRAN PERSSON.

Låt gå för galgen då! Det är den nåd man valt åt mig!

PRINS ERIK.

Tänk, att den där Jakob att jag är född till olycka och det säger far också, när han är ond. Var tror du jag kommer att sluta?

GÖRAN PERSSON.

Är det inte den helige Augustinus som först påstått, att den som är slagen till en slant, han blir aldrig en daler?

PRINS ERIK.

Jo, det är det! Men inte ha vi druckit så mycket att vi behöva disputera i teologin; här har disputerats i en mansålder så att alla profeterna ligga i håret på varann, och Luther själv har refuterat Augustinus, men Calvin har refuterat Luther och Zwingli Calvin och Johan av Leyden refuterat allesammans, så nu har man riktigt reda på det.

GÖRAN PERSSON.

Ja, det är bara skoj alltihop, och hade inte det här skojet varit, så vore jag aldrig född.

PRINS ERIK.

Hur menar du?

GÖRAN PERSSON.

Det vet du väl att min far var munk, och när klostren stängdes gick han åstad och gifte sig. Jag är således född i mened och tidelag, alldenstund herr fader bröt sin ed och ingick olovlig beblandelse med ett orent får.

PRINS ERIK.

Du är ett as, Göran.

GÖRAN PERSSON.

Har jag någon enda gång förnekat det?

PRINS ERIK.

Det finns dock gränser...

GÖRAN PERSSON.

Var?

PRINS ERIK.

Här och där! Den medfödda känslan för det passande brukar angiva - den ungefärliga gränsen.

GÖRAN PERSSON.

Svärmar du, svärmare?

PRINS ERIK.

Akta dig! Det givs gränser även för vänskapen...

GÖRAN PERSSON.

Nej; ty min är gränslös!

JAKOB ISRAEL införes av AGDA, vars hand han trycker.

PRINS ERIK reser sig.

Där är du Jakob, äntligen! Du har låtit vänta på dig, och just nu längtade jag efter dig.

JAKOB ISRAEL.

Förlåt, min prins, men jag hade tunga tankar, som jag icke ville införa i ett glatt samkväm.

PRINS ERIK.

Vi äro djävulskt glada, Göran och jag - Detta är nämligen Göran Persson, min sekreterare och vän; en ytterst upplyst och habil man, för övrigt ett komplett as, som synes av hans rysliga uppsyn och falska ögon.

GÖRAN PERSSON.

Till er tjänst, nådige herre!

PRINS ERIK.

Sitt ner, Jakob, och filosofera med oss! Jag hade visserligen bjudit dig på sköna kvinnor, men vi ha bara en här, och hon är engagerad.

JAKOB ISRAEL Upprörd.

Vad menas med - engagerad?

PRINS ERIK.

Att hon skänkt bort sitt hjärta, så att det icke är värt du gräver i barmen...

JAKOB ISRAEL.

Är det Agda här är fråga om?

PRINS ERIK.

Känner du Agda på Dygden? Som förklarat att hon icke skänker sin gunst, men väl säljer den?

AGDA.

Å Gud, Gud, det har jag aldrig, aldrig menat!

JAKOB ISRAEL.

Det kan hon icke ha menat!

PRINS ERIK.

Hon har sagt det!

JAKOB ISRAEL.

Det måste vara lögn!

PRINS ERIK med handen på värjan.

Vet du hut!

GÖRAN PERSSON.

Detta är ett kroggräl in optima forma! Orden i fråga ha fällts ungefär så, men uppfattats i en icke åsyftad mening!

PRINS ERIK till Göran.

Skälm, står du mig emot?

GÖRAN PERSSON.

Go' vänner... hör...

PRINS ERIK.

För en slinka, mot sin herre?

JAKOB ISRAEL.

Det är ingen slinka...

AGDA.

Tack, Jakob; säg, säg hur det är...

PRINS ERIK.

Jaså, det är något... Se där! Till göran Persson. Och du träder upp till oskuldens försvar. Sticker efter Göran Persson, som viker undan.

GÖRAN PERSSON.

Alltid skall han sticka efter mig när någon annan bär sig dumt åt! Håll, för fanen!

PRINS ERIK till Jakob Israel.

Och där är rivalen! Hahaha! En sådan! Ventre Saint-Gris! Utom sig; faller ner på en stol epileptisk.

JAKOB ISRAEL håller Agdas hand.

Prins! I hedrade mig en gång med er vänskap,som jag icke kunde besvara med annat än medlidande; jag ville icke vara falsk och bad att få gå...

PRINS ERIK rusar upp.

Gå, gå för satan...

JAKOB ISRAEL.

Ja; jag går, men I skall veta vad mellan mig och Agda är: Det är något som I aldrig kommer att förstå, ty I förstår endast hat och kan därför aldrig vinna kärlek...

PRINS ERIK.

Diantre! Jag som har jungfru-dronningen, Britanniens stolta mö för mina fötter, när jag vill... haha! haha!

JAKOB ISRAEL.

Konung David ägde femhundra stolta mör, men sällheten sökte han hos sin ringa tjänares enda hustru...

PRINS ERIK.

Skall jag höra mer av den sorten?

JAKOB ISRAEL.

Mycket mer!

PRINS ERIK rusar mot Jakob.

Dö då!

VAKTEN in genom fonden.

ANFÖRAREN en gammal vitskäggig man.

Prins Erik! Er värja, om I behagar!

PRINS ERIK.

Vad är det?

ANFÖRAREN räcker ett pergament.

Från konungen! Prins Erik är arresterad!

PRINS ERIK.

Gå för fan, gamle Stenbock!

ANFÖRAREN.

Detta är icke en furstes svar på en konungs befallning!

PRINS ERIK.

Prata du!

ANFÖRAREN går på och bryter värjan ur hans hand; lämnar honom åt vakten, som för honom ut.

Ut med honom! Och så i tornet! Det är ordern numro ett! - Och så numro två! Sekreteraren Persson! Till vakten. På med handklovarna! Och sen: ner i gröna valvet! I morgon vid hanegället: tio par spö!

VAKTEN fängslar Göran Persson.

GÖRAN PERSSON.

Skall jag ha pisket därför att han inte vill gå hem och lägga sig?

PRINS ERIK.

Bären I händer på tronföljaren? Guds död!

ANFÖRAREN.

Gud lever än, och konungen! - Marsch! Till Agda. Och nu stängs den krogen! Minns det! - Här frågas ej, så det behövs intet svar. Går efter vakten, som utfört Prins Erik och Göran Persson.

JAKOB ISRAEL.

Alltid denna jättehand, som man aldrig får se, blott känna på, har även nu stuckit fram ur molnet och gripit i vårt obetydliga öde, Agda. Landsbefriaren har stigit ner i nattens mörker och befriat dig lilla fågel! - Vill du nu flyga med mig?

AGDA.

Ja, långt bort, och med dig!

JAKOB ISRAEL.

Men varthän?

AGDA.

Världen är vid!

JAKOB ISRAEL.

Kom då!

---

Akt III.

Konungens arbetsrum. Fonden med stora fönster och ingen dörr; fönstren med målade rutor, några öppna; utanför träd i vårgrönska, ovan dessa synas masttoppar med flaggor, tornspiror. Väggfasta bänkar med brokiga hyenden under fönstren. Till höger stor öppen spis rikt dekorerad och med riksvapnet ovantill; på samma sida dörr ut till väntsalen. Till vänster en tronstol med baldakin; framför ett långt ekbord med grönt kläde, en foliant-bibel, skrivdon, ljusstakar, en stålhammare etc. På samma sida längre bort dörr inåt gemaken.
På golvet djurskinn och mattor.
På väggarne målningar ur Gamla Testamentet; den mest i ögonen fallande föreställer "Herren Gud besöker Abraham i Mamre lund". Denna bild av Abraham har ett starkt tycke av konungen.
En arabisk lerkaraffin med en silverbägare på ett skåpbord.
Vid högra dörren hänga en stor vid blå kappa och en mycket stor svart slokhatt; bredvid står ett kort vildsvinsspjut.
KUNGEN står tankfull vid ett öppet fönster, mitt i solskenet; han är klädd i svart spansk dräkt med gult foder, som synes i slitsorna och sömmarna; kappa med sobelbräm. Hans hår är ljust och hans kämpaskägg, som ligger nere på bröstet, är något ljusare.

DRONNINGEN in från vänster; hon är klädd i gult med svarta garneringar.

KUNGEN kysser hennes panna. God morgon, min ros!

DRONNINGEN. En härlig morgon!

KUNGEN. Första vårdagen på en lång vinter.

DRONNINGEN. Är min konung nådig i dag?

KUNGEN. Kungens nåd är oberoende av väder och vind! - Fortsätt nu! - Är det Erik det är frågan om?

DRONNINGEN. Ja.

KUNGEN. Väl. Han har min nåd efter att ha sovit ruset av sig i tornet. - Är det Göran sen?

DRONNINGEN. Ja.

KUNGEN. Han har däremot icke min nåd förrän han bättrat sig.

DRONNINGEN. Men...

KUNGEN. Han är en genomfördärvad sälle, som i grund förstör Erik. Orsakerna till Görans dålighet må vara vilka som hälst, jag kan icke upphäva orsaken, men måste hindra verkningarna! Har du fler protegéer av samma sort?

DRONNINGEN. Nu säger jag ingenting mer!

KUNGEN. Då talar vi om något annat! - Hur har svärmor det?

DRONNINGEN. Det vet du!

KUNGEN. Och Johan? - Var är Johan?

DRONNINGEN. Han är i närheten.

KUNGEN. Jag skulle önska han vore närmare, närmare mig, så nära att han kunde följa mig en gång efter.

DRONNINGEN. Det är icke rätt att tänka så, ännu mindre att säga det, då Försynen annorlunda beslutat till prins Eriks förmån.

KUNGEN. Ja, om det var min fåfänga som narrade mig den gången att söka en utländsk furstinna, om det var klokhet som drev mig från de svenska herrehemmen, det skulle jag ej kunna säga. - Vem vet vad en gör?

DRONNINGEN. Sant.

KUNGEN. Men att jag därigenom blev svåger med danska kungen, det gagnade riket som fick fred, och därför har ingen att klaga.

DRONNINGEN. Först riket!

KUNGEN. Först och sist: riket! - Därför skall Erik giftas bort.

DRONNINGEN. Tror du verkligen, att han har några förhoppningar hos engelska dronningen?

KUNGEN. Det vet jag inte, men därför måste man förvissa sig, dock utan att blottställa landets ära. Omöjligt är det icke, ty vi ha förr haft en brittisk konungadotter på tronen.

DRONNINGEN Vem då?

KUNGEN. Det vet du inte? Att dronning Filippa var Henrik den fjärdes dotter?

DRONNINGEN. Det visste jag inte.

KUNGEN. Då vet du inte heller att du är av Folkungaätt och tillika härstammar från Valdemar Seir?

DRONNINGEN. Å nej! Jag trodde Folkungarnes blodiga saga var slut!

KUNGEN. Hoppas det! Men din anmoder, prinsessan Jutta var i alla fall dotter till Erik Plogpenning och hade en son med sin svåger konung Valdemar, Birger Jarls son...

DRONNINGEN. Varför berättar du mig sådana rysliga historier?

KUNGEN. Jag trodde det skulle roga dig veta att du har kungablod medan jag har bondeblod! - Du är för blygsam, Margareta, och jag vill se dig hög, så hög att Erik, den narren, får respekt för dig!

DRONNINGEN. Att vara född i brott må ju göra en blygsam!

KUNGEN. Nu ha vi talt om detta; var det något annat?

DRONNINGEN betänker sig.

KUNGEN. Du menar om Anders Persson och Måns Nilsson? Om dem får du icke tala.

DRONNINGEN faller på knä.

KUNGEN. Nej, stig upp! - Ja, då går jag! Ut till vänster.

PRINS ERIK från höger; försupen, okammad, blek.

DRONNINGEN reser sig skrämd.

PRINS ERIK. Skrämde jag?

DRONNINGEN. Ånej!

PRINS ERIK. Jag kan nog gå min väg! - Jag letade bara ett glas vatten. Går till vattenkaraffen och slår i en bägare, som han tömmer; därpå en till o.s.v.

DRONNINGEN. Är du sjuk?

PRINS ERIK oförskämt. Nej, jag är bara lite gusten!

DRONNINGEN. Vad är det?

PRINS ERIK. Gisten, gissen, då! Ju mer vin man dricker dess torrare blir man i halsen; ju våtare dess torrare. Det är ju galet; som allt annat!

DRONNINGEN. Varför hatar du mig?

PRINS ERIK cyniskt. Inte får jag lov att älska er! Dricker fortfarande. Inte får man älska sin styvmor, men man skall älska henne; det är också galet!

DRONNINGEN. Varför säger du styvmor?

PRINS ERIK. Det heter så, och är så! Är det klart? Det är klart! det är icke galet alltså!

DRONNINGEN. Du har en tunga som en orm - - -

PRINS ERIK. Och ett förstånd sen!

DRONNINGEN. Men intet hjärta!

PRINS ERIK. Vad skulle jag med det att göra? Kasta för kvinnorna att svina på! - Mitt hjärta ligger för resten i en kista ner i en domkyrkokällare bredvid min moder. Jag var bara fyra år, när det skedde, men det skedde likafullt, och det påstås att hon hade ett hål i huvet efter en Torshammare, men det har jag icke sett. Ty på begravningen, när jag begärde att få se min mor för sista gången, så hade man skruvat på locket. Och där ligger mitt enda hjärta, fler har jag inte fått. - För övrigt, vad har I med mina inälvor att göra; lika litet som med mina känslor. Men akta er för mitt förstånd! Jag förstår era tankar innan I har hunnit kalva fram dem i ord; jag förstår att I skulle vilja se kronan på den röda djävulns ännu rödare hår, vilken I kallar son, och som I vill tvinga mig kalla bror. Han påstår att han har flera anor än jag och att han härstammar från danska konungar! Om så är, så har han fina farbröder: Erik Plogpenning blev halshuggen; Abel, brodermördaren, blev ihjälslagen; Kristoffer blev förgiftad; Erik Glipping blev stucken som en gris! - Så fina farbröder har inte jag! men finns det påbrå, så må jag akta mig för käre bror!

DRONNINGEN. Här talas bara om blod och gift i denna dag. Jag vet icke hur solen gått upp denna sköna morgon.

PRINS ERIK. Solen är falsk, tro inte den! Här kommer blod att flyta innan aftonen! Erik och Abel hette de fina farbröderna! icke Kain och Abel! Och den gången var det Abel som slog Kain - jag menar Erik - ihjäl! Det varslar gott i anträden! - Erik blev ihjälslagen! Stackars Erik!

DRONNINGEN. O ve! ve!

PRINS ERIK. Men man ska inte tro på skrock, för jag kom själv till jämmerdalen med näven full av blod!

DRONNINGEN. Nu skrämmer du mig!

PRINS ERIK skrattar. Det trodde inte Göran: att jag kunde skrämma någon nämligen!

DRONNINGEN. Vad är det för blod, som skall utgjutas här i dag?

PRINS ERIK. Inte vet jag, men man talar om dalabergsmän att de skola halshuggas.

DRONNINGEN. Kan det icke hindras?

PRINS ERIK. Om det är bestämt så kan det icke hindras, utan kommer som dunder på blixt! - För övrigt, vad är det med det? Här faller huven som mogna äpplen.

KUNGEN har kommit in, läsande i ett papper.

DRONNINGEN går emot honom bönfallande.

KUNGEN ivrigt. Margareta, om du har förtroende till mig, så upphör att vilja döma i denna statsangelägenhet; jag har rannsakat under två år och har ännu icke mitt omdöme fullt färdigt; hur vill då du förstå denna sak? - Gå in till barnen! Jag skall säga ett ord åt Erik!

DRONNINGEN går.

KUNGEN. Erik, om du kunde se dig nu, skulle du avsky dig själv!

PRINS ERIK. Det gör jag nog!

KUNGEN. Skryt, bara, ty om du avskydde dig sådan du är, skulle du ändra dig.

PRINS ERIK. Jag kan icke göra om mig!

KUNGEN. Har du försökt?

PRINS ERIK. Jag har försökt!

KUNGEN. Då är det ditt dåliga sällskap, som motverkar dina goda avsikter.

PRINS ERIK. Göran är icke sämre än andra, men har den förtjänsten inse att han icke är bättre.

KUNGEN. Betänker du, att du skall bli kung en gång?

PRINS ERIK. Blir jag väl kung, så är allt gammalt slarv glömt.

KUNGEN. Där misstager du dig igen; ty jag får än i dag gå och plocka upp gammalt slarv efter mig! - Emellertid: vill du icke som son lyda din far, så måste du det som underordnad.

PRINS ERIK. Tronföljaren är icke undersåte!

KUNGEN. Därför sade jag underordnad, och alla äro underordnade kungen.

PRINS ERIK. Skall man lyda blint?

KUNGEN. Ja, så länge du är blind, så skall du lyda blint, när du blir seende, så lyder du seende; men lyda skall du! - Vänta tills du en gång får att befalla, så skall du se hur mycket svårare det är, och hur ansvarsfullt!

PRINS ERIK spotskt. Åhå!

KUNGEN vred. Vettvilling! - Gå och bada smutsen av dig och laga att du blir kammad, skölj framför allt din trut, så att du icke går här och stinker ner mina rum. Gå! eller ska du få sova ruset av dig i tornet under åtta dagar, och räcker inte det, skall du mista öronen, så att du aldrig skall kunna bära krona mer! Är det språk som du förstår!

PRINS ERIK. Successionsordningen...

KUNGEN. Jag gör så många successioner jag vill! nu vet du det! - Slut! - Ut!

PRINS ERIK ut.

EN HOVMAN in från höger. Herman Israel, rådsherre från Lübeck!

KUNGEN. Må han komma!

HERMAN ISRAEL in.

KUNGEN emot honom, tar hans hand; lägger sedan sin arm om hans hals och vandrar golvet framåt. God dag, Herman, gamle vän, och välkommen till mig! Sitt ner, sitt ner! Sätter sig i tronstolen; Herman Israel sätter sig mitt emot. Alltså, du kommer från Dalarne?

HERMAN ISRAEL. Jag kommer senast från Dalarne.

KUNGEN. Jag var där också, som du vet, och ordnade litet i den där sörjan efter Daltjuven och Klockefejden, och du blev efter. - Nå, du hade ögonen på magister Olaus Petri! vad är det för en karl numera; kan jag lita på honom?

HERMAN ISRAEL. Fullständigt! Han är icke allenast den trognaste, utan även den skickligaste underhandlare jag sett.

KUNGEN. Säger du det, Herman; det gläder mig att höra. Säger du det, Herman! Ja, du känner hans och mitt gamla mellanhavande och hur det gjordes opp! Jaja! det gjordes opp! - Det var det! Få vi nu tala om vårt?

HERMAN ISRAEL. Ja väl! Men låtom oss behålla sans och måtta så i ord som åthävor.

KUNGEN fingrar på hammaren. Alltför gärna, behåll dem du!

HERMAN ISRAEL med en gest åt hammaren. För gammal vänskaps och troskaps skull, få vi lägga bort den där?

KUNGEN. Haha! Så gärna, om du är rädd för den, Herman! - - - Börja nu! Men gör'et kort!

HERMAN ISRAEL. Då börjar jag med slutet: - Rikets gäld till Lübeck är nu betalad, och vi stå i begrepp att skiljas.

KUNGEN. Det låter som skrivet, det där! Nåväl, så skiljas vi, som vänner.

HERMAN ISRAEL. Hellre som bundsförvanter...

KUNGEN. Är du där, Israel? - Nej, jag vill intet beroende mer!

HERMAN ISRAEL. Hör, Nåd, eller Konung, eller vad jag skall säga...

KUNGEN. Du skall säga Gösta som förr, då jag kallade dig fader!

HERMAN ISRAEL. Nåväl, min son, mycket söndrar oss, mycket, men ett håller oss samman: vårt ömsesidiga och berättigade motstånd mot kejsaren...

KUNGEN. Rätt! Och därför kunna vi lita på varandra utan skrivna traktater!

HERMAN ISRAEL. Du glömmer en sak, min son: jag är köpman...

KUNGEN. Och jag är kunden; har du fått betalt?

HERMAN ISRAEL. Betalt? Ja... det finns saker, som ej betalas med pängar...

KUNGEN. Det tillhör mig att påminna om den tacksamhet, jag är dig och fria riksstaden skyldig sedan den dag då jag kom, en yngling, övergiven, som jag trodde, av Gud, och som jag visste, av människor! Låt nu tacksamheten utgå i de vänliga känslor jag hyser och visar för dig. Denna skuld kan icke betalas med pängar, ännu mindre med traktater! - Vad vill du med traktaten? Binda mig och riket för en ny oviss framtid! - Gör mig icke otacksam, Herman: jag har, min salighet, så mycket som tynger mig ändå. - Så mycket.

HERMAN ISRAEL. Vad tynger dig, min son?

KUNGEN. Detta tynger mig! - Herman, gamle vän, tro mig: jag fattar aldrig ett beslut eller fäller en dom utan att ha frågat den evige, Den allsmäktige till råds. När jag så, efter fasta, bön och betraktelser fått det äskade svaret ovanfrån, då slår jag gladeliga till, om ock jag skall klippa hjärterötterna av mig själv. - Men --- du minns Jon i Svärdsjö, Jon, min ungdomsvän, som halp mig i första dusten mot Kristian. Han ändrade sinnelag och reste dalamännen mot mig. Hans huvud måste falla; och det föll! Reser sig. Sedan dess är min frid ute! Mina egna se på mig som de icke gjorde förr! - Min maka, min älskade Margareta... vänder sig bort, då jag vill kyssa hennes rena panna, och - kan du drömma det! - i går, vid middagsbordet, satt hon och betraktade min hand på ett sätt, som om hon sett blod på den! - Jag ångrar icke min handling, får icke ångra den, ty jag hade rätt, vid Gud, jag hade rätt! - men likafullt - min frid är ute!

HERMAN ISRAEL betänksamt. Det hedrar ditt hjärta, min son, och jag må erkänna, att jag icke tilltrott dig denna känslighet...

KUNGEN. Strunt i den! - och intet skryt! - Men nu är jag återigen där! - Säg, Herman, vad menar du om Anders Persson och Måns Nilsson?

HERMAN ISRAEL orolig. Skall mitt omdöme väga något i domen över dem, eller har du din mening redan färdig?

KUNGEN. Jag är ännu tvehågsen! som du bör förstå!

HERMAN ISRAEL. Då ber jag få tiga.

KUNGEN. Är du min vän?

HERMAN ISRAEL. Till en viss grad, ja. Men du kan icke lita på mig, ty jag äger icke mig själv; och kan ej skänka bort vad ej är mitt!

KUNGEN. Skäms, vad du är klok!

HERMAN ISRAEL. Gack du och bliv detsamma!

KUNGEN. Jag vill fresta på. - Giv mig nu först generalkvittensen på rikets inbetalade gäld!

HERMAN ISRAEL. Den för jag icke med mig; och för övrigt skall den undertecknas av Rådet in pleno.

KUNGEN Slår med hammaren i bordet. Herman!

HERMAN ISRAEL. Får vi inte lägga bort den där?

KUNGEN. Jag märker att du vill leda mig någon-vart dit jag icke vill; du har några avsikter som jag ej förstår. Tala ur skägget, gubbe, eller gör du mig rasande! Du vill lirka mig att skriva något på ett papper. Vad är det?

HERMAN ISRAEL. Handels- och vänskapstraktaten, intet annat! Intet annat!

KUNGEN. Den skriver jag aldrig, ty jag känner Lübecks vänskap, och dess handel! Tala om något annat!

HERMAN ISRAEL. Jag har ingenting annat att tala om! Varför tror du mig inte?

KUNGEN. Därför att du ljuger!

HERMAN ISRAEL. Därför att du är nog olycklig tro att jag ljuger, så kommer du aldrig få veta sanningen.

KUNGEN. Olycklig! Ja, jag är så olycklig som en människa kan vara, ty jag har icke en vän!

HERMAN ISRAEL. Gösta, det gör mig ont att höra dig tala så, och... det smärtar mig att se mänsklig storhet och en upphöjd plats medföra så litet sann lycka! Jag lämnar synpunkten tacksamhet, ty det är alltför svävande i sitt begrepp för oss män, men jag har älskat dig som en son alltsedan den stund ditt öde lämnades i mina händer av härskarornas Gud. Jag har följt din lysande bana såsom om det varit min, jag har fröjdats med dina framgångar och bedrövats i din bedrövelse... Ofta har plikten mot mina egna förbjudit mig räcka dig en hjälpsam hand; din egen hårdhet har ock ställt sig emellan oss; men nu när jag ser dig så djupt förkrossad och då du behandlat mig med ett förtroende jag vill kalla barnsligt, skall jag glömma ett ögonblick att jag är din fiende - ty det är jag som Lübeckare, men din vän som Herman Israel - jag vill glömma att jag är köpman, och - Paus. må jag aldrig få ångra detta! - Paus. - och... och... Känner du Jon Andersson?

KUNGEN. Nej!

HERMAN ISRAEL. Men det gör jag; och jag känner även Anders Persson och Måns Nilsson! I går mottog jag deras besök, och - - - i morgon resa sig de södra provinserna!

KUNGEN. Det var det således! - Å! - Vem är Jon Andersson?

HERMAN ISRAEL. Svårt att säga; men bakom hans ansikte syns ett annat, som tyckes vara djävulens. Har du hört namnet Dacke?

KUNGEN. Ja, men som i en dröm. Dacke! - Dacke! Det låter ju som när råkan ropar! - Vem är han?

HERMAN ISRAEL. Det vet ingen! - Det är ett nam på en osynlig, som alla känner, men ingen har sett! Men man har läst det namnet skrivet på ett brev, undertecknat av - kejsaren.

KUNGEN. Kejsaren!

HERMAN ISRAEL. Det heliga romersk-tyska rikets kejsare!

KUNGEN. Fabler!

HERMAN ISRAEL. Du tror mig icke? Pröva!

KUNGEN. Jag tror dig och jag tackar dig! - Du säger, att Anders Persson och Måns Nilsson här i min egen stad inlåtit sig i stämplingar med de upproriske?

HERMAN ISRAEL. Ja, så visst mina öron höra!

KUNGEN. Å Gud! Å Gud! - Då är jag klar med dem! Två års strider med mig själv och mitt samvete, och jag är äntligen klar med dem! Äntligen!

HOVMANNEN införer Jakob Israel. Jakob Israel från Lübeck!

KUNGEN. Vem vågar störa mig!

JAKOB ISRAEL fram, faller på knä utan att märka fadren. Store konung! En ringa yngling vågar störa eder, ty det gäller ert liv!

KUNGEN. Tala! Mera! Vem är du?

JAKOB ISRAEL. Jakob Israel, Ers Nåde!

KUNGEN till Herman Israel. Det är din Jakob, inte sant?

JAKOB ISRAEL häpen, då han får se sin fader.

HERMAN ISRAEL. Det är pilten!

KUNGEN till Jakob Israel. Vad vill du? Fort eller ut!

JAKOB ISRAEL stum.

KUNGEN. Vem står mig efter livet? Är det Jon Andersson eller Dacken? Så vet jag det förut. - För ditt goda uppsåt och för din ungdom, men mest för din fars skull förlåter jag dig!

HERMAN ISRAEL. Men jag har ej rätt att förlåta så snart. - Du kom hit för att angiva din fader. Svar: ja eller nej!

JAKOB ISRAEL. Ja!

HERMAN ISRAEL. Drag då hädan och tag med min förbannelse!

JAKOB ISRAEL på knä för Herman Israel. Fader! Förlåt!

HERMAN ISRAEL. Nej, icke fader mer! Fräcka, fåvitska yngling, som trodde dig förstå statskonst och hederslagar bättre än den, som fött dig till världen! Du hade icke förutsett det fallet, att jag kunde ändra beslut!

KUNGEN. Å, så, Herman, förlåt honom!

HERMAN ISRAEL. Jag har förlåtit honom, men våra heliga lagar icke! Jakob, tag denna ring och gå till den du vet! - Men säg mig farväl först!

JAKOB ISRAEL störtar i hans famn. Tag bort förbannelsen, fader!

HERMAN ISRAELväter sitt finger, tecknar på hans panna och mumlar något. Därpå kysser han båda hans kinder och leder honom ut till höger.

KUNGEN. Vad har I för er?

HERMAN ISRAEL skakad. Det var en familjs hemlighet. - Nu gå vi vidare!

KUNGEN. Eller sluta! - Herman, du har nu visat prov på din oryggliga vänskap och jag tackar dig för sista gången. Giv mig din hand!

HERMAN ISRAEL. Men icke till löften, som jag ej kan hålla!

KUNGEN. Väl; icke till löften alltså! - Farväl och hav frid!

HERMAN ISRAEL rörd. Tack!

KUNGEN. Vad? Du gråter!

HERMAN ISRAEL. Kanske, ty jag är lika olycklig som du! - Jag har förlorat min son!

KUNGEN. Han kommer igen.

HERMAN ISRAEL går. Aldrig! Farväl!

KUNGEN följer honom till dörren. Farväl! gamle vän Herman!

KONUNGENS SVÄRMODER in från vänster; hon är klädd i Cisterciensernunnornas dräkt.

KUNGEN hälsar vänligt. God morgon, svärmoder!

SVÄRMODERN. Är du upptagen?

KUNGEN. Mycket upptagen!

SVÄRMODERN. Dock icke så, att du ej kan höra en undersåtes berättigade klagomål.

KUNGEN. Så blygsam! Men låt mig avgöra om ditt klagomål är berättigat; det givs Gud nås så många oberättigade!

SVÄRMODERN. Om jag nedlåter mig att klaga, så var viss att jag har grunder.

KUNGEN. Men det skall vara goda grunder; vi ha så ofta dåliga! - Är det om Anders Persson och Måns Nilsson?

SVÄRMODERN. Nej, det är om mig!

KUNGEN. Då bör du vara väl underrättad åtminstone!

SVÄRMODERN. Finns det lag och rätt i detta landet?

KUNGEN. Både lag och rätt, men även orätt.

SVÄRMODERN. Vet du att din drottnings moder - det är jag - har blivit skymfad av pöbeln?

KUNGEN. Nej, det visste jag inte, men jag har alltid väntat på det, som jag sagt dig.

SVÄRMODERN. Du anser det rätt således...

KUNGEN. Således? Nej, jag anser det orätt av dig att offentligt bära denna dräkt, som är förbjuden; och det är endast av aktning för dig och ditt kön, hm! som jag icke låtit slita den av dig långt före detta!

SVÄRMODERN. Haha!

KUNGEN. Och att jag inte låtit bryta ner Vreta kloster, där du fått lov att sitta, det är orätt av mig, emedan det enligt lag borde ha skett.

SVÄRMODERN. Haha!

KUNGEN. När du redan genom mitt första medgivande att låta klostret stå kvar försatt mig i den pinsamma belägenheten att stå som lagvrängare inför folket, borde du haft nog hänsyn att icke visa dig på gatorn i denna dräkt! Och när jag låtit dig på egen risk komma upp till min huvudstad, så har du att stå risken själv! För att nu visa dig att det finns rätt, så skall jag låta söka upp dem som skymfat dig, ty de ha icke haft rätt att skymfa dig, även om du varit den ringaste kvinna av folket! Nu är det ärendet slutbehandlat! Går till höger dörr och talar till Hovmannen, som synes. Kalla fyra man av vakten! Ställ två vid den dörren - Pekar åt vänster. - och två vid den. Pekar åt höger.

SVÄRMODERN. Som tjuv och mördare skall man behandlas av sin egen frände.

KUNGEN. Man skall icke, men man kan bli... beror på hur man uppför sig.

SVÄRMODERN med en hotfull blick. Det är frihet!

KUNGEN. Det är frihet - för mig - att vara fri från oresonliga människor!

TVÅ VAKTER in.

KUNGEN pekar på vänster dörr. Innanför den dörren! Och ingen släpps in hit; bokstavligen ingen. Då vakten dröjer. Och kommer någon, eho det vara må, eho, och vill tvinga sig in, så slå ner'en; slå ner'en. Till Svärmodern. Jag kan icke visa ut dig, men jag vill bereda dig på, att i detta rum skall verkställas två avrättningar nu om en liten stund.

SVÄRMODERN. Här?

KUNGEN. Här! Har du lust att se på?

SVÄRMODERN går till vänster. Jag skall strax gå, men du skall höra ett ord först, för ditt eget väl...

KUNGEN. Då kan jag förstå, när det är för mitt väl! Kasta opp, nu!

SVÄRMODERN. Denna Herman Israel, som du tror vara din vän, talar illa om dig!

KUNGEN. När jag gör illa, så har han rätt att tala illa om mig! Icke sant?

SVÄRMODERN går vredgad. Med dig lönar icke resonera.

KUNGEN. Nej! Nu vet du äntligen det! - Äntligen! Går till högra dörren. Släpp in magister Olaus Petri!

MAGISTER OLAUS in.

KUNGEN. God dag, Olof! - Jag har läst din skrivelse om undersökningen av förhållandet vid Kopparberget, och jag är nöjd med dig. - Har man nu fängslat Anders Persson och Måns Nilsson?

MAGISTER OLAUS. De äro fängslade sedan i natt.

KUNGEN går till höger dörr. Befall att Anders Persson och Måns Nilsson genast föras hit upp! Till Olof. Har du bevis på, att de fängslade inlåtit sig i stämplingar med Jon Andersson?

MAGISTER OLAUS. Bevis med vittnen.

KUNGEN. Väl! - Säg mig nu en sak... Vad menar du om Herman Israel som människa och särskilt i hans förhållande till mig?

MAGISTER OLAUS. Han synes mig vara en god och trogen vän till ers nåde; som enskild person är han i allo hederlig, stort tänkande och rätt handlande.

KUNGEN. Det är mig en glädje att höra, just då jag höll på att förlora tron på vänner. Du menar då att jag kan lita på honom?

MAGISTER OLAUS. Fullkomligt!

KUNGEN. Har du hört talas om oron i de södra provinserna?

MAGISTER OLAUS. Dessvärre, ja!

KUNGEN. Det skall vara rätt allvarsamt.

MAGISTER OLAUS. Så allvarsamt, att endast ett hastigt och kraftfullt ingripande kan rädda landet.

KUNGEN. Har du hört kejsarens namn nämnas i sammanhang med denna oro?

MAGISTER OLAUS. Ja, det har jag!

KUNGEN. Giv mig ett råd, fastän det icke är sagt jag följer det! - Vad skulle du i mitt ställe göra med Anders Persson och Måns Nilsson?

MAGISTER OLAUS. Låta avrätta dem innan dags sol gått ned!

KUNGEN. Du är sträng, Olof.

MAGISTER OLAUS. Varför icke?

KUNGEN. Skulle du få sova om nätterna, tror du, efter en sådan - stränghet?

MAGISTER OLAUS. Då först skulle jag få sova lugnt...

KUNGEN. Det är väl! - Har du något att spörja mig om?

MAGISTER OLAUS. Ja, jag har; men det är en ömtålig fråga.

KUNGEN. Fresta!

MAGISTER OLAUS. Det är om drottningens fru moder...

KUNGEN. Folket sorlar?

MAGISTER OLAUS. Ja, folket finner att kungen, som i sin stränghet påfört dem en ny tro, icke borde av enskilda familjehänsyn låta skriven lag brytas...

KUNGEN. Det är inte folket, utan du som säger det...

MAGISTER OLAUS. Antaget jag vore så fri säga min konung en sanning...

KUNGEN. Du är väl ingen hovnarr, att du skall gå omkring och drunta sanningar! Paus. Nu vill jag erkänna, att min nådiga svärmoder genom sin hänsynslöshet gör min ställning falsk gent emot den nya trons anhängare - - - Men, detta rum är icke sängkammaren och den frågan får vila bakom gardinerna. - Har du något annat?

MAGISTER OLAUS. Icke annat; men denna fråga...

KUNGEN häftigt. Den löser jag själv!

MAGISTER OLAUS. Kan ers nåde lösa dem?

KUNGEN. Jag tycker du frågar för mycket!

MAGISTER OLAUS. Om saken vore av enskild natur, ja; men då den rör riket...

KUNGEN. Det sköter jag! - Jag sköter hela riket; och om du skall veta't, har jag nyss slutbehandlat denna fråga just här. Dina råd kommer alltså lite för sent; och Vreta kloster skall vara stängt innan du hinner vända på fjärdingen! Inser du nu att jag har rätt bli ond åt dina onödiga och opåkallade frågor?

MAGISTER OLAUS. Jag erkänner!

KUNGEN. Dig har jag fått att dras med för mina synder; men jag får ta dina fel med dina stora förtjänster. - Nu är det slut! - Återvänd till din predikstol och dundra där, du; här dundrar jag!

MAGISTER OLAUS går till höger.

KUNGEN framför den stängda högra dörren, med knäppta händer. O, evige Gud, som styrer folks och furstars öden, upplys mitt förstånd, och stärk min vilja att jag icke må döma vrång dom! Han gör korstecknet och mumlar en kort bön; därpå öppnar han dörren. För in fångarne! Dörren blir stående öppen, och kungen går att sätta sig i tronstolen.

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON införas; de se sig först oroligt omkring, och ämna sedan nalkas konungens bord.

KUNGEN. Stannen där! Paus. Anders Persson och Måns Nilsson; det var en gång jag kallade er vänner; I veten väl varföre; detta är mycket längesen. Den skuld av tacksamhet jag iråkat till eder var Försynen nog nådig låta mig få betala, då jag benådade er till liv och gods, fastän I förverkat båda. Det är två år sedan I undsaden mig och öppnade krig mot mig för den där klocksakens skull. Som segrare har jag rätt över era halsar, men jag lät er löpa, och därmed var min gäld till er betalad! Er otacksamhet kvittade min tacksamhet, och därmed var den räkningen uppgjord! Nu kommer en ny uppgörelse, där I stån på restlängden. För att utröna arten av era tänkesätt inbjöd jag er till min huvudstad, och att jag har haft ögonen på er borden I hava gissat! Men jag har även haft öronen öppna; och så förnam jag att I inläten er i nya stämplingar. Känner I Jon Andersson?

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON. Nej!

KUNGEN reser sig och går emot dem vred. Känner I Dacke?

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON falla på knä. Nåd!

KUNGEN. Nä! - Ingen nåd mera! En gång han I fått, men två fån I ej!

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON ämna tala.

KUNGEN. Tyst! Det är jag som talar. - I ärnen orda om vänskap. Jag är icke vän med mina fiender och jag känner er icke ens, då jag har uppsagt bekantskapen. Skulle jag låta gammal tillgivenhet inverka på mitt beslut vore jag icke oväldig domare; och den som åsamkat sig lagens onåd är icke hulpen med min nåd! Nu är nog talat! I dörren till höger. Vakt, för bort delikventerna!

ANDERS PERSSON. Och domen?

KUNGEN. Liv, ära och gods!

MÅNS NILSSON gör en gest som om han ville räcka konungen handen.

KUNGEN. Min hand? Nej! Med bödeln kan du skaka hand, och stupstocken må du kyssa!

ANDERS PERSSON. Ett ord!

KUNGEN. Nej, icke ett enda!

ANDERS PERSSON och MÅNS NILSSON föras ut.

KUNGEN har vänt dem ryggen och gått upp mot tronstolen, där han sjunker ner och döljer ansiktet i händerna.

Akt IV.

Ett torg vid foten av Brunkeberg. I mitten en fontän. Til höger Hanseatkontorets hus; rött tegel med gotiska fönster försedda med stora järngaller utanför och luckor innanför. Port med bommar för. Ovan är Lübecks vapen och flagg. Till vänster en tavern med skylt "Det Gyllne Äpplet"; bänkar och bord utanför under gröna träd; en berså med med bord och bänk i förgrunden. Fonden visar Brunkebergs ås, på vilken synes en mängd galgar, stegel och hjul. Utanför Hansakontoret står en bänk. Vid brunnen stå AGDA och KARIN. Agda med en vattenkruka, Karin med en korg med blommor och kransar.

AGDA. Du frågar vad detta är för ett stort, rött hus. Det var för några år sedan ett kloster under Sankta Clara, men nu är det ett Hansa-kontor.

KARIN. Köper de blommor där?

AGDA. Det tror jag inte; men förr bar jag ofta blommor hit, då det stod en Guds moder där i hörnet. - Jag våndar hon vore där än!

KARIN. Vad har man för sig därinne i huset? Det talas om så mycket underliga historier och ingen blir insläppt...

KARIN. Det förstår sig; men det lär försvinna människor, och folket säger de äro hedningar som offra -

AGDA. Har du hört det också? - Det kan väl icke vara sant! Säg, hör du!

KARIN. Jag vet ju inte, jag; men vad oroar du dig för det?

AGDA tiger.

KARIN. Skvallret har sagt att du ägde en vän därinne, är det sant?

AGDA. Ja; eftersom du vet det. Men om han är kvar där? Om jag bara visste det!

KARIN. Jag skall ringa på och fråga.

AGDA. Nej, nej; du känner icke det folket.

KARIN. Tror du de äter upp mig! Går till porten och ringer; en klocka höres. Hör bara! Det är gamla vesperklockan, som jag känner igen! Bing, bång! bing, bång!

AGDA. Håll, håll! Det kan komma någon!

KARIN. Det är ju meningen det. Men det kommer ingen! Kära du! - Det är ett hemskt hus! Och nu får det vara ifred för mig! - Hör du, Agda, du känner ju Prins Erik?

AGDA. Ja! och det var för hans skull som Blå Duvan stängdes. Nu är jag här mitt emot på Gyllne Äpplet.

KARIN. Han skall ha varit artig mot dig?

AGDA. Nej, han var högst oartig! högst gemen!

KARIN. Då var han drucken, eljes är han mest olycklig, säges det!

AGDA. Känner du honom?

KARIN. Nej, jag har bara sett honom och kan aldrig förgäta hans sorgsna blickar och hans långa ansikte - han är så lik en docka som jag hade en gång och som jag kallade Blinda Blodlös - de är visst stygga mot honom hemma också!

AGDA. Ja, det må ske, men man behöver inte vara ett svin därför att man är olycklig.

KARIN. Varför skall du säga så; han dricker vin som alla ungherrar... och - - - tst, det kommer någon...

AGDA. Farväl, Karin, jag måste rusa in... Går in i tavernen till vänster.

KARIN drar sig ut till höger. Jag kommer tillbaka.

PRINS ERIK och GÖRAN PERSSON in från fonden.

PRINS ERIK. Här är min nya vinkälla... kom fort hit i lövsalen!

GÖRAN PERSSON. Och Agda är med!

PRINS ERIK. Än sedan? Knackar i bordet.

AGDA ut.

PRINS ERIK till Agda. Bär hit rhenskt vin! och bliv sedan osynlig! Till Göran Persson. Göran! Vet du, att vi stå inför ett avgörande ögonblick, då jag måste vara beredd på att ingripa? Kungen har mistat förståndet och begår handlingar, som icke kunna försvaras. I går afton tog han huvet av dalamännen, och idag kommer budskap att hans troppar äro slagna av Smålands bönder, som gått upp över Holaveden! - Följden blir att dalkarlarne resa sig, och så är allt förlorat.

GÖRAN PERSSON. Vad rör det oss? Må världen förgås, jag skall skratta!

PRINS ERIK. Men kulmen på vanvettet är detta: då skattkammaren är tömd går kungen i sin otroliga enfald och vill låna pängar av Lübeckarne, som äro hans fiender.

GÖRAN PERSSON. Vem skall man ta pängarne av om icke av sina fiender?

PRINS ERIK. Om jag icke är galen, så kan du göra mig! - Håll dig allvarsam ett ögonblick!

GÖRAN PERSSON deklamerar.

"Vid guldets klang, när raffeln går

och vinet gnistrar, druckna ögat glimmar,

till glädjeflickan leda alla våta spår,

när mörkret höljer nattens korta timmar."

AGDA har kommit ut med vin.

PRINS ERIK skrattar fånigt åt Göran Perssons föredrag. Haha! Den är god! Men jag har gjort den själv! - Nå, Agda eller Magda, var är din pantlånare i dag?

AGDA tiger.

PRINS ERIK. Vet du, att Hanseaterna bruka slakta pojkar därinne för att skicka dem till hundturken?

AGDA. Är det sant?

PRINS ERIK. Lite sant är det nog.

GÖRAN PERSSON. Låt tärnan gå innan hon börjar gråta; jag tycker inte om tårar.

PRINS ERIK. Du har visst aldrig gråtit, Göran.

GÖRAN PERSSON. Jo, en gång: då jag föddes hit, och sedan en gång av ilska.

PRINS ERIK. Du är ett as, Göran.

AGDA går in i tavernen.

GÖRAN PERSSON. Emellertid: - Du vill sitta och räkna ut händelsernas gång och på den falska kalkylen bygga ett beslut! Har du inte märkt, hur alla våra beräkningar gäckas? - Gudarne leka! - Ibland handla vi klokt, och då löper det åt helvete; ibland göra vi allt vad galet är, och då går det rätt! Det är något skitt alltihop!

PRINS ERIK. Det är min mening också, men det är nog ett slags förnuft i det!

GÖRAN PERSSON. Det kan jag inte finna, för det är precis som att raffla!

PRINS ERIK. Låt raffeln gå då!

GÖRAN PERSSON. Låt raffeln gå! Det är ordet! Nu skall det rafflas om krona eller klave... om småländingen skall ha kronan och kungen klaven! - Nej, se vem som kommer där?

KARIN in från höger.

PRINS ERIK fixerar henne. Vem - är - det?

GÖRAN PERSSON. En blomsterflicka.

PRINS ERIK. Nej - det - är - något annat! - Ser du?

GÖRAN PERSSON. Vad skall jag se?

PRINS ERIK. Du skall se det jag ser, men det kan du icke.

KARIN fram; på knä för Erik, räcker en krans.

PRINS ERIK stiger upp, tar kransen och lägger på Karins huvud. Till Göran Persson. Ser du! Nu är det krans på kronan!

GÖRAN PERSSON. Kronan?

PRINS ERIK. Såg du icke? Till Karin. Stig upp, mitt barn! Du skall icke knäa för mig, men jag för dig! Jag vill icke fråga vad du heter, ty jag vet vem du är, fastän jag aldrig sett dig eller hört talas om dig! - Vad äskar du av mig? Tala!

KARIN enkelt. Att ers nåde köper blommor!

PRINS ERIK. Ställ dina blommor där! Stryker av en ring och ger henne. Här har du.

KARIN. Nej, Ers Nåde! Den ringen kan jag icke bära, ty den är för grann för mig, och jag kan icke sälja den, ty då blir jag tagen som tjuv.

PRINS ERIK. Du är lika klok som skön. Ger henne pängar.

KARIN. Tack, Ers Nåde; men det är för mycket!

PRINS ERIK. När du icke sagt priset, så bestämmer jag det!

KARIN går.

Paus.

PRINS ERIK. Såg du?

GÖRAN PERSSON. Nej, jag såg rakt ingenting!

PRINS ERIK. Hörde du då? Hörde du icke denna stämma?

GÖRAN PERSSON. En vanlig pigstämma, litet näbbig!

PRINS ERIK. Göran, tig! Jag älskar henne!

GÖRAN PERSSON. Det var inte den första!

PRINS ERIK. Jo, den första; den enda!

GÖRAN PERSSON. Nå, så förför henne, då!

PRINS ERIK drar sin värja. Akta dig, eller vid Gud! - - -

GÖRAN PERSSON. Ska han stickas igen nu?

PRINS ERIK. Jag vet inte vad som hänt, men från denna stund avskyr jag dig; jag kan icke vara i samma stad som du; du orenar mig med dina ögon och hela din varelse stinker! Därför går jag ifrån dig, och vill aldrig se dig mer för mitt ansikte! - Jag lämnar dig som om en ängel kommit och hämtat mig från de ondes boningar; jag avskyr det förflutna såsom jag avskyr dig och mig själv! Går efter Karin.

GÖRAN PERSSON. Det här tycks vara allvar! Men du kommer nog igen! Slår i bordet.

AGDA in.

GÖRAN PERSSON. Känner du blomsterflickan Karin?

AGDA. Ja, det gör jag.

GÖRAN PERSSON. Vad är det för en persedel?

AGDA. Det är en snäll och god flicka, som jag aldrig hört ont om.

GÖRAN PERSSON. Kan du se något vackert på henne?

AGDA. Nej, men hon är ganska täck, och godheten lyser ut av henne.

GÖRAN PERSSON. Jaså, det var det han såg!

AGDA. Hör nu, sekreteraren, icke är I så ond som folk säger?

GÖRAN PERSSON. Mitt barn, jag är aldrig ond på någon, men hela världen är ond på mig ända sedan jag föddes!

AGDA. Varför talar I icke alltid med den tonen?

GÖRAN PERSSON. - - - Emellertid är prinsen förälskad, förhäxad!

AGDA. Den arme! - Säg, sekreterare, är prinsen klok?

GÖRAN PERSSON. Du är kostlig med dina frågor! - Låt mig nu fråga dig: hm! - tror du att en kvinna skulle kunna, hm! älska mig?

AGDA. Nej.

GÖRAN PERSSON sårad.

AGDA. Jo, om ni blev en god människa!

GÖRAN PERSSON. Hur fan ska man bli det då?

AGDA. Usch! Usch!

GÖRAN PERSSON. När man aldrig ser något gott, hur ska man då kunna tro på't!

AGDA. Säg mig, sekreterarn, menade prinsen vad han sade om Hanseaterna och sådant som de ha för sig, därinne i huset.

GÖRAN PERSSON. Nej, mitt barn, han skämtade grymt! Men vad de göra därinne kan ingen svensk makt lägga sig emot, så mycket bör du veta, om du är orolig för din Jakob.

AGDA. Vill I göra mig en god tjänst? Den kostar icke något.

GÖRAN PERSSON. Hjärtan gärna, min flicka!

AGDA. Skaffa mig reda på Jakob! - Han hade stämt möte med mig, men kom icke. Vi ha ringt på porten där, men ingen öppnar.

GÖRAN PERSSON. Jag vill icke göra dig ledsen, Agda, men, tyvärr, har jag anledning tro, att Lübeckarne äro resta sin väg i anledning av det utbrutna upproret.

AGDA. Och han kommer icke igen?

GÖRAN PERSSON. Jag profeterar ogärna, för det går alltid åt skogen med mina profetior, men jag tror icke han kommer igen så snart.

AGDA faller ner. Herre Jesus!

GÖRAN PERSSON reser sig och lyfter opp henne. Vad är det, min flicka! - Säg mig! Halvhögt. Är det barn?

AGDA. Han har givit mig löfte!

GÖRAN PERSSON med verklig rörelse. Stackars kvinna!

AGDA betraktar honom.

GÖRAN PERSSON. Alltid elände, bara det blir kärlek av!

AGDA. I föraktar mig icke?

GÖRAN PERSSON. Jag tycker synd om dig, liksom om oss alla!

AGDA. Ser I nu att det finns gott!

GÖRAN PERSSON. Var?

AGDA. Hos er!

GÖRAN PERSSON. Basch! - Är det något annat jag kan göra för dig?

AGDA. Jo, om sekreteraren ville skriva till Lübeck och fråga Jakob...

GÖRAN PERSSON. Jag tycker visserligen inte om såna här kärleksaffärer, men skriva skall jag i alla fall, såvida nämligen det bekräftar sig att han rest.

AGDA vill kyssa hans hand, som han rycker tillbaka. Tack!

GÖRAN PERSSON. Vad gör du människa; jag är väl ingen biskop heller! - Men tyst nu, här kommer storfrämmande, och då går jag!

Det har mörknat på scenen.

AGDA. Glöm icke bort mig nu, goda sekreteraren!

GÖRAN PERSSON. Du tror mig icke! Nå, det är inte mycket att tro på! Går till vänster.

KUNGEN klädd i stor blå kappa, stor slokhatt och med ett vildsvinsspjut som stav. PRINS JOHAN enkelt klädd som om han icke ville vara igenkänd.

KUNGEN ser sig omkring.

Menar du man känt igen oss?

PRINS JOHAN.

Nej, fader, det menar jag inte.

KUNGEN.

Ring på, då!

PRINS JOHAN ringer på Hanseaternas port.

Klockan går icke!

KUNGEN.

Bulta då!

PRINS JOHAN bultar.

Ingen svarar!

KUNGEN sätter sig på bänken.

Jag måste råka Herman Israel i denna afton, jag måste.

PRINS JOHAN.

Du är orolig, fader.

KUNGEN.

Ja, jag är sannerligen icke lugn!

Paus.

PRINS JOHAN.

Du har penningbekymmer?

KUNGEN.

Tala icke om'et! - Bulta en gång till!

PRINS JOHAN bultar.

Ingen är där.

TIGGARE komma in i en skara, falla på knä för kungen och räcka fram händerna.

KUNGEN.

Hånar I mig?

TIGGAREN I.

Stränge riddare, vi förgås.

KUNGEN.

Jag förgås också! - Varför tiggen I?

TIGGAREN II.

Jo - - jag ska säga't jag. Kungen har dragit in fattigtiondet, och så sa han: tigg!

KUNGEN.

Vad skulle han använda de fattigas tionde till?

TIGGAREN I.

Till prins Eriks fri- frillerier!

KUNGEN.

Till rikets gäld, uslingar! Till Johan. Giv dem pängar, att de må gå!

PRINS JOHAN utdelar pängar.

Där fån I att dela, men gån! Genast!

TIGGARNE gå ut.

KUNGEN.

Vem har skickat fram dem? - Någon har skickat dem. - Bulta på igen!

PRINS JOHAN bultar.

KUNGEN.

Förödmjukelse utan like! Ser du, son; ingen är så högt uppe att han icke får stiga ner ibland. Men detta hade jag aldrig drömt. Tar av hatten och torkar svetten ur pannan.

PRINS JOHAN.

Får jag tala!

KUNGEN.

Nej, det får du icke, ty jag vet vad du vill säga.

HUSTRU NILSSON ledes av BARBRO, sorgklädda. Barbro har en skrift i handen.

BARBRO till Hustru Nilsson.

Det är rådsherren själv!

HUSTRU NILSSON.

Är det Herman Israel, han som sitter där? Mina ögon ha slocknat av sorgen!

BARBRO.

Det måste vara han.

HUSTRU NILSSON och BARBRO nalkas Kungen.

BARBRO till Kungen.

Är detta rådsherren?

KUNGEN.

Vad viljen I rådsherren?

BARBRO.

Stränge herr Syndicus; vi äro den avlidne Måns Nilssons efterleverskor och komma att bönfalla om rådsherrens förord hos konungen.

KUNGEN.

Vad kan rådsherren göra åt det?

BARBRO.

Man säger, att han är konungens ende vän och därför ville vi genom honom söka utverka att återfå den egendom, som med orätt avhänts oss.

KUNGEN.

Med orätt? Måns Nilsson dömdes som förrädare från liv och gods. Och det var rätt.

BARBRO.

Men den oskyldiga änkans arvslott som hon medfört i boet skulle icke följt med.

KUNGEN.

Vad heter du?

BARBRO.

Jag är döpt till Barbro och konungen stod själv fadder då han var uppe i Dalarne!

KUNGEN reser sig, och sätter sig igen.

Barbro! - Har du sett kungen nånsin?

BARBRO.

Icke sedan jag var för liten att kunna känna igen honom. Men när han sist besökte Kopparberget väntade far honom hem, och vi unga skulle hälsa honom med en sång.

KUNGEN.

Vad var det för sång?

BARBRO.

Jag kan icke sjunga sedan far så ömkligen är död; men den handlade om kung Gösta och dalkarlarne, och den slutade så:

I haven med mig ståndit

som trogne svenske män.

Vill Gud mig livet unna

jag gör eder gott igen.

KUNGEN.

Säg något ont om kungen!

BARBRO.

Nej! för det sa far att vi aldrig skulle få göra, även om vi hörde andra säga.

KUNGEN.

Sa far det?

BARBRO.

Ja.

KUNGEN.

Gån i frid; jag skall tala vid kungen, och rätt skolen I få, ty han vill rätt och gör rätt!

BARBRO på knä, tar konungens hand, som hon kysser.

Vore konungen oss lika huld som I, rådsherre, då vore ingen nöd.

KUNGEN lägger handen på Barbros huvud.

Det är han, mitt barn; och sin guddotter nekar han intet. Gån i frid!

HUSTRU NILSSON och BARBRO gå.

KUNGEN till Johan.

Vem har skickat fram dem? - Vem? - Här sitter jag på de anklagades bänk, jag, högste domaren.

PRINS JOHAN.

Må jag tala ett ord?

KUNGEN.

Nej! Jag kan säga mig själv allt vad du ärnar.Jag kan säga mig, att Herrans hand har lagt sig tung över mig, utan dock att jag förstår varför. Ty, om Gud talar genom samvetet och bönen, så har han intalat mig att handla såsom jag handlat. Varför min lydnad nu straffas, fattar jag icke; men jag böjer mig för den högre visdomen som går över mitt förstånd! Paus.

Det var min guddotter! och hennes far var min vän, vars huvud jag måste taga. - O, grymma liv som måste levas likafullt! Paus.

Bulta igen!

MARCUS resklädd, in från höger.

Ers nåde! På knä.

KUNGEN.

Är det flera?

MARCUS.

Budskap från Herman Israel!

KUNGEN.

Äntligen! - Tala!

MARCUS.

Herman Israel har denna eftermiddag lyftat ankar från Älvsnabben och seglat hem till Lübeck!

KUNGEN reser sig.

Då är jag förlorad! - Gud hjälpe mig!

PRINS JOHAN.

Och oss alla.

De gå.

MARCUS fram till tavernen och knackar i bordet.

AGDA ut.

Är det Marcus?

MARCUS.

Ja, Agda, det är jag!

AGDA.

Var är Jakob?

MARCUS.

Han har företagit en resa, en mycket lång resa.

AGDA.

Vart?

MARCUS.

Det kan jag icke säga; men han bad hälsa dig och lämnar dig denna ring.

AGDA.

Är det som ett minne eller som en fästegåva?

MARCUS.

Läs på den!

AGDA läser.

Stava kan jag litet! - - - "För evigt" står det. Vad betyder det?

MARCUS.

Det betyder nog: farväl, för evigt!

AGDA skriker.

Nej; det betyder att han är död!

MARCUS tiger.

AGDA.

Vem har dödat honom?

MARCUS.

Lagen och hans brott! - Han uppreste sig mot sin fader och förrådde sitt land!

AGDA.

För att rädda mitt land! - Vad skall bliva av mig?

MARCUS rycker på axlarne.

Tja! Så är det här i världen! Bara försåt och osäkerhet!

AGDA.

Ve mig, han var lik alla andra!

MARCUS.

Ja! De är sig tämligen lika, mänskorna; och är de inte sämre, så är de inte bättre heller! Adjé!

*

Magister Olaus Petri's arbetsrum. Dörr till höger och till vänster MAGISTER OLAUS sitter och skriver.

KRISTINA står bredvid och väntar med ett brev i handen.

Stör jag?

MAGISTER OLAUS lugnt, kallt.

Eftersom jag skriver!

KRISTINA.

Är du säker på att du skriver?

MAGISTER OLAUS.

Alldeles säker!

KRISITNA.

Men jag har inte sett pennan röra sig på en lång stund...

MAGISTER OLAUS.

Därför att då tänker jag.

KRISTINA.

Det var en gång...

MAGISTER OLAUS.

Det var en gång, ja!

KRISTINA.

Får Reginald komma in och taga avsked?

MAGISTER OLAUS.

 

Är det så långt lidet redan?

KRISTINA.

Skjutsen väntar och allt är packat.

MAGISTER OLAUS.

Må han komma då!

KRISTINA.

Är du säker på, att han skall till Wittenberg för att studera?

MAGISTER OLAUS.

Jag har sett för mycken osäkerhet för att vara säker på någonting, det vet du. - Har du anledning betvivla reseplanens utförbarhet, så säg!

KRISTINA.

Om jag också hade tvivel, skulle jag icke vilja störa dig!

MAGISTER OLAUS.

Alltid lika älskvärd! - Vill du be Reginald komma hit?

KRISTINA.

Allt vad du befaller gör jag.

MAGISTER OLAUS.

Och som jag aldrig befaller, utan ber, så...

KRISTINA.

Om du ville befalla din herr son, någon enda gång, så skulle han kanske vara lite hövligare och lydigare mot sin mor!

MAGISTER OLAUS.

Reginald är nog hård, men du har orätt, då du vill uppfostra honom till att enbart vara ditt höga nöje!

KRISTINA.

Är du på barnens sida mot föräldrarne?

MAGISTER OLAUS.

Det vill jag erinra mig alltid ha varit, när det gäller barnens berättigade fordringar.

KRISTINA.

Berättigade? Äro barn berättigade att fordra något?

MAGISTER OLAUS.

Ja visst! Har du glömt huruledes vi...

KRISTINA.

Ja, jag har glömt all gammal smörja; jag har glömt huru du svor att älska mig, och allt det buller som gjordes om påvens skägg, och silverstölderna och klockskojet, och den rena bekännelsen, och stekta gäss och kacklande svanor, och martyrer med goutte militaire, och Kristi efterföljelse med vin och kvinnor, och hur de revo ögonen ur varann och klöste håret av varann, så att nu är det tjugofem nya läror i stället för en helig allmännelig kyrka. Jag har glömt alltihop!

MAGISTER OLAUS.

Du har kanske gjort rätt i det. - Vill du kalla hit Reginald!

KRISTINA.

Väl! Jag skall kalla honom. Det skall bli ett stort sant nöje! Går till vänster.

MAGISTER OLAUS ensam; talar för sig själv.

Lycklig hon, som glömt alltihop! - Jag minns det, jag!

KRISTINA in med Reginald.

REGINALD.

Mor skall gå ut, för jag kan icke tala då hon är inne!

MAGISTER OLAUS.

Vi ska inte tala så mycket!

KRISTINA.

Jag ska inte säga ett ord, bara höra på er, och framför allt se på er! Sätter sig.

REGINALD.

Nej, du får inte se på oss!

MAGISTER OLAUS.

Lugna dig, min gosse! - Och var hövlig mot din mor. När man skall ut och resa vet man aldrig, om man kommer hem!

REGINALD.

Så mycket bättre!

MAGISTER OLAUS Smärtsamt.

Vad är det för slag?

REGINALD.

Jo, jag är led åt alltsammans! och jag ville jag vore dö!

MAGISTER OLAUS.

Så talar ungdomen nu för tiden!

REGINALD.

Men varför? Därför att vi icke veta vad vi skola tro.

MAGISTER OLAUS.

Inte det? Kännen I icke trons artiklar! Tron dem!

REGINALD.

Tron dem! Veten I icke att det är Guds verk att I tron?

MAGISTER OLAUS.

Är du en Calvinist?

REGINALD.

Inte vet jag vad jag är, men när jag talar med prins Johan, säger han att jag är papist, och när jag råkas med prins Erik, menar han att jag är Zwinglian.

MAGISTER OLAUS.

Vill du nu resa till Wittenberg och lära dig tron hos doktor Martin Luther?

REGINALD.

Jag känner ju hans läror, men jag tror icke på dem!

MAGISTER OLAUS.

Såå?

REGINALD.

Nej, ty för honom är tron allt och gärningarna intet. Jag har varit en troende, men mina gärningar blevo icke en bit bättre, och jag kände mig slutligen bara som en hycklare!

MAGISTER OLAUS.

Är prins Johan katolik?

REGINALD.

Han måtte vara det, efter han håller på gärningarna, som äro väl huvudsaken ändå!

MAGISTER OLAUS.

Och prins Erik, säger du, är reformert?

REGINALD.

För så vitt han tror på nådavalet, ja! Och Göran Persson är visst satanist; och unga Sturen är avgjort anabaptist...

MAGISTER OLAUS.

Detta var nytt för mig! - Jag trodde söndringens tid var förbi...

REGINALD.

Söndringen ja! Det är alltid Johans ord; vi ägde en allmännelig kyrka, och så...

MAGISTER OLAUS.

Håll mun på dig och gå till Wittenberg!

REGINALD.

Efter du, far, så önskar, men jag vill icke mer studera teologi!

MAGISTER OLAUS.

Varför så då?

REGINALD.

Jag tror det är djävulsverk till att göra människor till fiender!

KRISTINA.

Bra, Reginald! Bra!

MAGISTER OLAUS.

Detta skulle jag få uppleva i mitt eget hus! Pulchre, bene, recte! - Reginald, vem tror du har vållat denna söndring, under vilken du och de unge nu lida?

REGINALD.

Det är snart sagt!

MAGISTER OLAUS.

Javäl! Du menar oss, äldre! Men vi voro ju också barn av vår tid och berövades vår ungdomstro av våra profeter. Vem har då skulden?

REGINALD.

Ingen!

MAGISTER OLAUS.

Vad vill du nu för din framtid?

REGINALD.

Min framtid? Jag ser den som ett grått töcken, där solen aldrig skall lysa; och tränger en gång en ljusstråle igenom, skall den upptäckas vara ett irrbloss, som leder vilse!

MAGISTER OLAUS.

Så förnam jag det också en gång; och vid din ålder såg jag som i en syn hela min förfärliga framtid, förutsåg kalken och skampallen, och ändå måste jag därhän; måste in i töcknet och själv bära irrblosset, som skulle leda vandrarne vilse. Jag förutsade till och med denna stund, då min son skulle stå framför mig och säga: Se här är jag sådan du gjort mig. Därför märkte du, att jag ej blev överraskad!

REGINALD.

Vad skall jag göra då? Giv mig ett råd!

MAGISTER OLAUS.

Det följer du inte, lika litet som jag följt råd.

REGINALD.

Upplys mig då; säg mig: vad är livet?

MAGISTER OLAUS.

Det vet jag inte! Men jag tror det är ett straff eller en prövning. Vid dina år trodde jag mig veta allt och förstå allt! Nu vet jag ingenting och förstår ingenting, därför inskränker jag mig till att göra min plikt och tåligt bära.

REGINALD.

Men jag vill veta!

MAGISTER OLAUS.

Du vill veta det, som icke får vetas! Försök på! och gå under! - Emellertid: skall du resa eller icke?

REGINALD.

Jag skall resa till Wittenberg och riva ner Luther!

MAGISTER OLAUS icke ironiskt.

Så skall det låta! O ungdom, hur härlig du är, med din Alexandersorg att intet mer finns att riva!

KRISTINA.

Är du icke Lutheran?

MAGISTER OLAUS.

Jag är protestant!

KRISTINA.

Om I slutat nu skall jag be att få säga i ett ord vad Luther är, bara ett!

MAGISTER OLAUS.

Säg för all del innan du spricker!

KRISTINA.

Luther är död!

MAGISTER OLAUS.

Död?

KRISTINA.

Ja, så skriver min svåger från Magdeburg! i detta brev.

MAGISTER OLAUS reser sig.

Död! Till Reginald. Arme Alexander, vad skall du nu riva?

REGINALD.

Universum först, och mig själv sedan!

MAGISTER OLAUS skjuter honom mot vänster dörr.

Gå då, men börja med dig själv! Universum blir alltid kvar!

KRISTINA har rest sig, följer Reginald.

Kan det bli frid på jorden nu?

MAGISTER OLAUS.

Det blir det aldrig! - - - Giv mig det brevet!

KRISTINA och REGINALD gå till vänster.

Under det Magister Olaus läser brevet bultar det mycket hårt på höger dörr.

KUNGEN in i hatt och kappa, som han kastar av sig.

MAGISTER OLAUS.

Konungen!

KUNGEN utom sig.

Ja, det är han själv! men huru länge konung? Vet du vem Dacken är? En bonddräng, som slagit ihjäl en fogde, en sockentjuv, en mordbrännare, som skriver till mig och fordrar svar! Jag skall fatta pennan och epistolera med en lurk! - Vet du, att han har gått över Kolmården och står med ena benet i Västergötland, med det andra i Östergötland? - Men vem är bakom honom? Kejsaren, Pfalzgreven Fredrik, som erbjuder honom adelskap och vapensköld; den förlupne biskop Magnus Haraldsson; hertig Albrekt av Mecklenburg. Men kejsaren! som vill återinsätta Kristian Tyrannens barn! Och det som grämer mig mest, Lübeckarna med Herman Israel! Min vän Herman! Jag frågar än: är det möjligt? Och vem har gjort mig detta? Vem? - - - Du säger ingenting du!

MAGISTER OLAUS.

Vad skall jag säga och vad får jag säga?

KUNGEN

Var inte hård nu, Olof, och hämndgirig! Jag är endast en olycklig människa, som druckit förödmjukelser som vatten, och jag kommer till dig som till en själasörjare. Jag är förtvivlad, ty jag tror att Gud övergivit mig för alltid! - Vilket avgrundens påhitt att jag skulle gå och ta huvena av dalmännen, nu, just nu, då jag behövde dem. Tror du att det var en Gudi misshaglig gärning? Har jag syndat som David, så var du Nathan!

MAGISTER OLAUS.

Jag har förlorat kallelsen att profetera, och att straffa är jag icke mannen!

KUNGEN.

Olof! Trösta mig då!

MAGISTER OLAUS.

Det kan jag icke, ty det är endast de botfärdige som mottaga trösten!

KUNGEN.

Du menar jag har förgått mig, gått för långt, säg du! Men säg det som en Herrans tjänare och icke som en högfärdig skolmästare! - Har jag gått för långt?

MAGISTER OLAUS.

Frågan bör icke ställas så, utan spörsmålet blir om de andra hava någon rätt på sin sida!

KUNGEN.

Ställ den så!

MAGISTER OLAUS.

Nåväl, Dacken är det berättigade missnöjets man. Kejsaren är som Kristian den andres svåger målsman för hans barn, vilka äga arvsrätt till svenska tronen, ty upproret annullerar icke lagen. Magnus Haraldsson, biskopen, är talman för de med orätt landsförvista biskoparne.

KUNGEN.

Med orätt!

MAGISTER OLAUS höjer rösten.

Ja! Ty Sveriges rikes lag landsförvisar ingen för sin tros skull!

KUNGEN.

Akta dig!

MAGISTER OLAUS.

Nu är det för sent! - Allmogens missnöje är berättigat, ty Västerås riksdagsbeslut gav konungen endast lov att taga biskopars och klosters egendom, men när kungen tog landskyrkornas och enskildes, då begick han brott!

KUNGEN.

Du är en djärv man!

MAGISTER OLAUS.

Var djärvare förr! - Vad Herman Israel beträffar, så var han nyss hos kungen och erbjöd vänskapstraktat, men när kungen vägrade, så var han dum!

KUNGEN.

Vet du hut!

MAGISTER OLAUS.

Inte än! - Nu skulle kyrkornas guld och silver gå till lübeckska skulden och en stor del gjorde det, men en stor del gick ner i Eskils gemak under slottet, därifrån det rann ut till bland annat prins Eriks fåniga frierier, som...

KUNGEN.

Hör på fan!

MAGISTER OLAUS.

Ja, dronning Elisabeth Tudor, driver bara gyckel med honom!

KUNGEN.

Det vet du?

MAGISTER OLAUS.

Det vet jag! - Likaså skulle klockorna gå till lübeckska gälden, men en del gingo till styckgjutaren att bli kanoner, och det var icke korrekt!

KUNGEN.

Jaså!

MAGISTER OLAUS.

Kom därtill att efter ordinantian om klostrens ställning Vreta kloster ändock fick stå kvar därför att konungens svärmor behagade vara katolsk, se det var både fegt och uselt och har väckt så mycket ont blod...

KUNGEN.

Vreta skall stängas.

MAGISTER OLAUS.

Ja, men det skulle vara stängt nu! - och är det icke! - Skulle jag nu sammanfatta allt vad klandervärt finnes hos den store konungen, so vore det brist på pietet!

KUNGEN.

Vad är det? Det var det värsta jag hört!

MAGISTER OLAUS.

Pietet är den hänsyn den starkare, även om han är en Försynens man, måste visa mot de svagares känslor, där dessa är utsprungna ur ett barnsligt och därför fromt sinne.

KUNGEN.

Jaså, det är det!

MAGISTER OLAUS.

Nu har jag talat!

KUNGEN.

Ja, du har talat!

MAGISTER OLAUS.

Och om kungen velat höra någon enda gång, skulle han fått veta mer! Men det är furstars osed att bara höra sig själva!

KUNGEN.

Jag har aldrig hört maken! - Jag är förvånad, men mest över att jag icke slagit ihjäl dig!

MAGISTER OLAUS.

Gör det då!

Kungen reser sig och går emot Magister Olaus, som blir stående lugnt och fixerar honom. Kungen går baklänges tillbaka och sätter sig. De betrakta varandra ett par sekunder under ömsesidig tystnad; därpå säger

KUNGEN.

Vem är du?

MAGISTER OLAUS.

Ett ringa Guds redskap gjort att tjäna det stora; den store Herrans underman, som fick sig givet att samla svenske män och länder till ett.

KUNGEN.

Det fick Engelbrekt även, men så löntes han med pålyxan. Skall det bli min lott också?

MAGISTER OLAUS.

Det tror jag inte, men det beror på er själv, konung!

KUNGEN.

Vad skall jag göra?

MAGISTER OLAUS.

Detsamma I tillrådde mig, då jag var i min ungdoms nitälskan.

KUNGEN.

Och det behöver du råda mig tillbaks nu?

MAGISTER OLAUS.

Varför icke? Jag har lärt av livet, men I har glömt!

KUNGEN.

Vad skall jag göra?

MAGISTER OLAUS.

Besvara Dackens brev!

KUNGEN.

Aldrig! Skall jag böja mig för en landstrykare?

MAGISTER OLAUS.

Gud begagnar stundom landstrykare för att förödmjuka oss! Föreställ eder att det just är eldprovet.

KUNGEN reser sig och går på golvet.

Jag erkänner, att det ligger sant i vad du säger, men det tränger icke ända ner i mitt sinne. Säg ett ord till!

MAGISTER OLAUS.

Dacke har rätt så länge I handlar orätt, och Gud är med honom till dess I ställen er på rätta sidan!

KUNGEN.

Jag kan icke böja mig!

MAGISTER OLAUS.

Så kommer någon annan att bryta eder!

KUNGEN går fram och åter.

Menar du dalkarlarne? - Har du hört att de rest sig efter sista avrättningarne?

MAGISTER OLAUS.

Det säges!

KUNGEN.

Jag är förlorad!

MAGISTER OLAUS.

Skriv till Dacken!

KUNGEN slappt.

Nej.

MAGISTER OLAUS.

Kejsarn skriver till honom.

KUNGEN.

Det är sant! Kejsaren skriver, varför skulle icke jag skriva? - Men det är ju alldeles orimligt. Vem är denna hemlighetsfulla man, som aldrig synes?

MAGISTER OLAUS.

Kanske en Guds underman, på sitt sätt!

KUNGEN.

Jag vill se honom under ögonen! Jag vill skriva att han kommer hit på lejd, så att jag får tala med honom! Må det ske! - Giv mig papper och penna! Eller: skriv du, så dikterar jag!

MAGISTER OLAUS sätter sig vid bordet.

KUNGEN.

Börjom! - Vad skall jag kalla honom?

MAGISTER OLAUS.

Vi sätter bara: "Till Nils Dacke".

KUNGEN.

Heter han Nils? Nicolaus? Han som kommer den sjätte december med ris till barnen? - - - Paus.

Skriv! - Nej, jag går hem och skriver själv! - Har du hört, att Luther är död?

MAGISTER OLAUS.

Ja, Ers Nåde!

KUNGEN.

Det var en härlig man, frid över honom! - Han var mycket bra som han var, men det blev litet för mycket Luther!

MAGISTER OLAUS.

För mycket trosläror och för litet religion!

KUNGEN.

Ja, han var en trindskalle och gick för långt; skulle haft en sån där profoss som du att läsa lusen av honom emellanåt!

MAGISTER OLAUS.

Måtte söndringens tid nu vara förbi!

KUNGEN.

Söndringens! ja! - Farväl med dig Olof! Då Olof gör en min som om han ville tala.

---

Akt V.

Konungens slottsterrass. Klippta häckar; bildstoder; en fontän. Stolar, soffor, bord.
Fonden en balustrad av toskanska kolonner med blommor i fajanskrukor. Nedanför trädtoppar, däröver och bortom masttoppar med flaggor blå och gula m. fl. Längst bort spiror av kyrktorn.
KONUNGENS SVÄRMODER i Cistercienserdräkt.

DRONNINGEN kommer in. Moder, för sista gången besvär jag dig, bär icke denna dräkt.

SVÄRMODREN. Det är min högtidsdräkt och jag är lika stolt över den som du över din purpurmantel.

DRONNINGEN. Var icke stolt, olyckans dag är kommen över oss, och vi måste hålla tillsamman.

SVÄRMODREN. Låtom oss göra det, och håll frid.

DRONNINGEN. Det säger du, men vill icke för landsfridens skull byta klädning ens.

SVÄRMODREN. Jag byter icke tro som du byter en rock, och det ligger ett löfte till Gud bakom denna dräkt. Folket hotar mitt liv, må de taga det. Svepningen bär jag.

DRONNINGEN. Du vet att vi kanske nödgas fly redan idag, om lika onda bådskap anlända som i går.

SVÄRMODREN. Jag flyr icke!

DRONNINGEN. Men konungen har redan låtit packa in, och jakten ligger segelfärdig under södra landet!

SVÄRMODREN. Jag har ingenting att packa, ty jag äger ingenting. - "Var trofast intill döden och livsens krona skall varda din!" Så lärde jag dig en gång, men du sålde din förstfödslorätt för en krona, som snart du icke äger mer!

DRONNINGEN. Det är rätt; straffa mig, ty det lisar.

PRINS ERIK har kommit in; han ser ordentlig och spak ut.

SVÄRMODREN. Kan du säga vad som tagit vid Erik på de sista dagarne? Han ser så undergiven ut, och han har fått nya drag i sitt hårda ansikte.

DRONNINGEN. Jag vet icke, men man säger att han ändrat sitt leverne och icke lider Görans sällskap. Det viskas om en allvarlig böjelse...

SVÄRMODREN. Å nej!

DRONNINGEN till Prins Erik. Vad nytt bringar du?

PRINS ERIK milt och vördnadsfullt. Intet nytt, moder.

DRONNINGEN till Svärmodren. Han kallar mig moder! Till Prins Erik. Hur är dig, Erik? Tungt att leva?

PRINS ERIK. Tyngre än i förrgår!

DRONNINGEN. Vad hände i går då?

PRINS ERIK. Det som händer en människa blott en gång i hennes liv. Fick du veta't?

DRONNINGEN till Svärmodren. Så barnslig han har blivit! Till Prins Erik. Har du hört något från din vän Jakob?

PRINS ERIK. Ja, det var en verklig vän till mig, och därför har de tagit hans huvud.

DRONNINGEN. Så orättvis du är; icke tar man Görans huvud...

PRINS ERIK. Det är icke min vän längre! Vresigt. Men nu vill jag inte bli frågad mer, aldra minst om mina hemligheter! mitt hjärtas hemligheter menar jag!

DRONNINGEN till Svärmodren. Han är ju riktigt älskvärd i sin barnslighet. Hur gärna ville han ej tala om sin hemlighet! PRINS JOHAN in.

PRINS ERIK går emot honom. Johan, min broder, snart ha vi kanske intet mer att kivas om; och då... synes mig vi skola vara vänner!

PRINS JOHAN. Av hjärtat gärna, herr broder. Mig har aldrig något kärare varit.

PRINS ERIK. Giv mig din hand.

PRINS JOHAN räcker handen.

PRINS ERIK. Jag vill icke vara ovän med någon människa i hela världen mer! Går ut, upprörd.

SVÄRMODERN till Prins Johan. Vad är det åt Erik?

PRINS JOHAN. Han har funnit sig en hjärtans kär, säges det.

DRONNINGEN. Gissade jag rätt!

SVÄRMODERN till Prins Johan. Följer Johan mig i mässan, nere i kapellet?

PRINS JOHAN tvekande.

DRONNINGEN skarpt. Johan!

PRINS JOHAN. Moder!

SVÄRMODERN. Har han samvetsfrihet eller har han icke?

DRONNINGEN. Lämna hans samvete i frihet, så har han frihet!

SVÄRMODERN. Jag skall gå! Johan vet varthän! Går.

DRONNINGEN. Johan!

PRINS JOHAN. Vad önskar du?

DRONNINGEN. Att du icke övergiver din barndoms tro!

PRINS JOHAN. Min barndoms tro, som jag lärde av min amma, och icke av dig, var min faders ungdomstro! Varför lärde du mig icke din?

DRONNINGEN. Straffa mig; du har rätt! Allt går igen! Jag var ung, livet lekte för mig; kungen krävde mitt sällskap vid fester och lustspel, och din vagga stod ensam, obevakad. Det var i segerrusets och lyckans dagar. Och nu! - Johan, gå dit där du finner din andakt, och bed för din mor!

PRINS JOHAN. Om det bedrövar fru moder, vill jag ej!

DRONNINGEN. Bed för oss alla! Halvhögt. Ty jag kan icke de nya bönerna, och de gamla får jag ej bedja! - Men tyst! Konungen kommer!

PRINS JOHAN går åt samma sida som Svärmodren.

KUNGEN med ett brev i handen och MAGISTER OLAUS in.

KUNGEN till Dronningen. Håll allt i ordning att resa! - Vi är förlorade!

DRONNINGEN. Ske Guds vilje!

KUNGEN. Den synes ske! - Gå, mitt barn, och styr om ditt hus!

DRONNINGEN går.

KUNGEN till Magister Olaus. Så här är ställningen! Dacken svarar, att han icke vill se upprorsmakaren, menedaren och lejdbrytaren Eriksson! Han kallar mig Eriksson! - Dackens folk ha trängt in i Södermanland - vi ha dem för portarne således! - Vidare! Två tusen dalkarlar ligga utanför norra tullen och man känner icke deras avsikter, men man kan gissa dem! - Du är en skön profet, Olof!

MAGISTER OLAUS. Vi ha icke sett utgången än!

KUNGEN. Var får du din tillförsikt från?

MAGISTER OLAUS. Jag kan icke säga't, men jag vet, att det skall sluta väl!

KUNGEN. Du vet; hur vet du? Du tror! Jag tror ingenting numera, annat än: att Gud är vred på mig och jag väntar bara pålyxan! Väl! Jag har tjänat och är uppsagd! Därför går jag innan jag blir bortkörd. - - - Vet du vad det är för dag i dag? Ingen har tänkt på det, och jag minns det nu först! - - - Det är midsommardagen! Min dag, som ingen firar! För en mansålder sen höll jag intåget i min huvudstad; det var det största ögonblicket i mitt liv! Jag trodde befrielseverket var fullbordat, och jag tackade Gud! - Men det var icke fullbordat, och jag var icke framme! - Dalkarlarne reste sig; jag slog dem ner, och trodde jag var framme, men jag var icke. Dalkarlarne reste sig två gånger till; jag tackade Gud och trodde jag var framme, men jag var icke framme! Västgötaherrarne reste sig; jag kväste dem, och var glad, ty nu måste jag vara framme; men jag var det icke! Och nu, Olof: vi komma aldrig fram förrän vi är framme vid slutet! Och där är jag nu!

MAGISTER OLAUS. Nej! Det är långt kvar!

KUNGEN. Var får du dina griller ifrån? Har en fågel sjungit eller har du drömt?

MAGISTER OLAUS. Intetdera!

KUNGEN lyss. Hör du, det blåses i näverlurar? skall jag krönas med näverkronan... som Peder Kansler och Mäster Knut? - Eller skall jag inom spetsgården, som... som...

MAGISTER OLAUS. Icke så!

KUNGEN. Vad var det du kallade det? - Pietet! Det hade varit skönt med pietet på Larvs hed och i Tuna gärde! - Nej, jag har haft rätt, rätt, rätt! Gud hjälpe mig, amen!

MAGISTER OLAUS tiger.

KUNGEN lyss. De ha trummor också! - Allt får man igen! - Tror du jag kommer ifrån detta, Olof?

MAGISTER OLAUS. Ja! - Och: ett sista råd! Res icke!

KUNGEN. Det lär väl ej kunna undvikas! - Tror du att jag vill låta dem ta mitt huvud! - Tänk, att jag kan höra deras tramp ända hit när de marschera genom tullen. Och det är dalkarlarne, mina dalkarlar! Livet är grymt! - Hör du: takt å tu! - takt å tu! - Tror du jag kommer ur detta?

MAGISTER OLAUS. Ja!

KUNGEN. Tänk, i morgon när sol går upp skall jag veta mitt öde! O, att jag vore där! - Nej, nu hör jag något annat! En latinsk litania läses av en kvinno- och en mansröst. Vad är det?

MAGISTER OLAUS går mot balustraden. Det är drottningens moder, som läser den romerska litanian.

KUNGEN. Det är en mansröst också!

MAGISTER OLAUS. Prins Johan!

KUNGEN. Johan! - Även detta skulle jag dricka! Är det nog drucket snart? Allt vad jag byggt skall då rivas ner!

MAGISTER OLAUS. Allt vad I rivit skall byggas om!

KUNGEN. Johan papist! Erik Calvinist! - Minns du den gången då vi jublade med von Hutten: "Andarne vakna och det är en lust att leva!" En lust att leva! Haha! - Och andarne vaknade med fötterna på huvudgärden! Var det du som sa att gudarne leka med oss! - Tyst! jag har misstagit mig - de tåga ju över norra bron. Hör du icke deras tunga steg på broplankorna! - Låtom oss fly! Lägger ett pergament på bordet. Här lägger jag avsägelseakten!

MAGISTER OLAUS tar till sig pergamentet. Det skall jag ta hand om! - Jag skall gömma den bara - som ett minne! - Och nu hissa vi parlamentärflaggan! Tar en vit duk från ett bord och hänger på en trädgren.

PRINS ERIK in. Fader!

KUNGEN. Kraxa korp!

PRINS ERIK. Allt vårt hopp är ute! Jakten har slitit ankaret och gått på grund!

KUNGEN fort, vilt. Och åskan har slagit ner i barnkammaren, gräshopporna ha ätit upp grödan och vattnet stiger...

PRINS ERIK. Dalkarlarne underhandla med slottsvakten och äro berusade!

KUNGEN sätter sig. Alltså: kom död!

PRINS ERIK lyss. Det hörs träskor i trädgårdstrappan! Vid balustraden.

KUNGEN räknar på fingrarna. Anders Persson, Måns Nilsson, Jon i Svärdsjö!

PRINS ERIK drar värjan. Nu är han här! Följer någon med ögonen nedanför balustraden.

KUNGEN som förut. Ingel Hansson, Magister Stig, Nils i Söderby. Gud är rättvis!

ENGELBREKT in; glatt berusad, men säker i rörelserna; ser sig något generad omkring med glad förvåning och ett brett löje. Till Erik. Är du kungen? Lägger hatten på marken och skjuter av sig träskorna.

KUNGEN reser sig och skjuter undan Erik. Nej, han är här!

ENGELBREKT. Jaa; det är han!

KUNGEN. Vem är du?

ENGELBREKT dröjande. Han känner inte igen mig!

KUNGEN. Nej!

ENGELBREKT drar fram en dolk med silverskaft ur strumpan. Känner han den, då? Ler brett.

KUNGEN. Jag förstår inte! Vad heter du?

ENGELBREKT. Ja - Paus. - jag heter nog Engelbrekt!

KUNGEN. En-gel-brekt?

ENGELBREKT. Jaja, det låter stort, men jag är inte av den släkten! - Jo si, det var en gång för längesen, så skulle kungen - han var inte kung då förstås - nej, jag är så full så full! - Jo, det var jag som gick på ski efter honom vid norska gränsen, och då gav han mig den här darten och sa: "Om du behöver mig en gång så kom bara!" Nu har jag kommi; och här är jag! Bara synd att jag ska vara så full!

KUNGEN. Vad vill du nu?

ENGELBREKT. Vad jag vill? - Jag liksom de andra vill gå mot Dacken förstås!

KUNGEN. Mot Dack-en?

ENGELBREKT. Vart håken skulle vi annars gå?

KUNGEN lyfter händerna. O Gud, Evige, nu har du straffat mig!

ENGELBREKT. Är vi ens? För di anra står och väntar därnere! och ville ge en liten alteration till dagens ära.

KUNGEN. Om vi är ens? - Begär något av mig!

ENGELBREKT funderar. Må jag tan i hand?

KUNGEN ger honom handen.

ENGELBREKT ser på den räckta handen. Det var själva fan te näve! - Hård ä han, men ren! - Du är en dundergubbe, och jag va nog rädder när ja kom!

KUNGEN. Är di andra lika fulla som du?

ENGELBREKT. I de närmsta! Men blåsa kan de likaväl! Går till balustraden och viftar samt ropar som när man ropar på korna. Po-alla! Po-alla! Po! Oj-ola! Oj-ola! Oj!

Nedanför blåses och trummas en fanfar.

KUNGEN fram till balustraden; vinkar med handen.

SVÄRMODREN in, i hovdräkt.

DRONNINGEN in, går mot kungen, som tar henne i famn.

PRINS JOHAN in; går till balustraden.

KUNGEN lyfter sina händer. O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig!