Minnen

Skriven av Mats Olsson, 1997-03-26

Sommaren -96 skulle den lille sonen följa sin fader ut i skogen för att sova över i tält. Sex-åringen hjälpte till att packa ryggsäckarna: en Batman med löstagbar ryggraket i svart blank plast, två småbilar, så repade att Gyllenhammar troligen fått hjärtattack vid blotta åsynen, och lite annat smått och gott som man bara måste ha med sig ut på campingtur. Den stolte fadern packade å sin sida det gamla jägarköket som så många gånger förut stått på vindpinade fjälltoppar och berett den härligaste föda man kan tänka sig. Ärtsoppa, fondue, korv, ja allt blir till en delikatess i detta spritkök om man bara är på rätt ställe. Det hade stått undangömt i ett dammigt skåp ute i garaget i flera år men när det blev uppackat låg allt på sin plats, handtag, brännare i påse (för att inte smaken av T-spriten ska sätt sig i bunkarna), stekpanna, en stor och en lite mindre bunke, ett läderband.
-Det är lite repigt och svart nu, mitt spritkök, tänker han,
-men så har det också varit med ute många gånger.

Han drömde sig tillbaka och kunde riktigt kännna kylan från norr i märgen av sina ben. Vindens vinande över de kala fjälltopparna som stundtals hastigt tystnar så som ett snarkande fyllo, för att snart ta fart för ett ännu mer rasande oförutsägbart anfall. Denna isande vind som har så många liv på sitt samvete. Snö som på ett ögonblick kan göra sikten snudd på obefintlig och framkomligheten hart när omöjlig. Hur kan en sådan miljö egentligen locka till sig oss människor? undrade han stilla. Försiktigt lade han köket tillrätta bredvid vattenflaskan i ryggsäcken. Tre liter vatten fördelat på två PET-flaskor skulle nog räcka. En flaska i pappas ryggsäck och en i sonens.
Liggunderlaget, hur många gånger hade inte det tunna, gröna liggunderlaget förorsakat halvt om halvt extatisk frihetskänsla bara genom att finnas till? Tänk när det prydde topp-boxen på hans stolta ägodel: en Yamaha XZ-550 årsmodell -82 på väg mot Trondheim. Motorcykeln hade inte kedja utan kardan, värme i kåpan och den var röd och vit. V-två motorn gav ett behagligt mjukt brummande ifrån sig, nästan som en BMW. Var det 1986 ? Den sommaren var så som alla barndoms somrar: "inte ett moln så långt ögat kan se, inte en droppe regn på hela dan". Nu är både den sommaren och motorcykeln borta, för evigt förlorade. Med en nostalgisk men samtidigt tacksam tår i ögonvrån kommer han ihåg hur och när MC:n dog.

De var på väg söderut, lågt stående sensommarsol, mycket semestertrafik med irriterade bilister som inte var på väg till utan från semesterns frihet, in i rutmönstret av jobb och tristess. Trafiken böljade som ett dragspel, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den före detta MC-ordonnansen iklädd Halvarssons säkerhetsställ i rött och vitt skinn med svarta byxor och en skyddsskena i ryggen insåg att detta inte var en idealisk trafiksituation utan ville lägga sig i den något lugnare högerfilen. En snabb huvudvridning åt höger för hitta en lucka mellan de tätt packade bilarna som irriterat stånkade sig framåt. Inte ett tomrum någonstans. Återigen en titt framåt för att försäkra sig om rätt avstånd till bilen framför. Hastighet ca: 80 km/h. Samma procedur en gång till. Plötsligt när han tittade fram stod bilen framför helt stilla. En gammal Saab 900 kombi med sliten lack och en tjänstevikt på ungefär 1.5 ton stod fruktansvärt obönhörligt stilla på E6:an i rusningstrafik!

(Föraren av bilen hade precis besökt sin fru på BB och var på väg hem för att reda sitt bo. Med centimetrar tillgodo hade han undvikit att köra in i bilen framför som av en oförklarlig anledning plötsligt tvärnitat. Han drog en lättnadens suck och tänkte: "Vilken tur att jag hann stanna!")

Mötande filer helt fulla av bilar, lastbilar och bussar, högerfilen lika tätt packad av stora tunga fordon. Vart ska han ta vägen? Han inser att han inte kommer att få stopp på sitt ekipage med en totalvikt på kanske 350 kg. Han själv vägde 80kg, fästmön på "bönpallen" 50kg och bågen i sig 220kg. Med en hastighet på 80km/h och en tillgänglig bromssträcka på tio meter finns det inga som helst möjligheter att undvika en förödande kollision. Det skriker i hans hjälm:
-Nyp till med bakbromsen så att hojen "sätter sig" och dra sedan handbromsen så att MC:n stergar sig på framhjulet. Annars fastnar du på styret! Bäckenet blir bara mos med din vikt plus en annan människas tyngd som tvärstannar på styrstången vid en sådan fart. Se till att komma över styret för helvete! Det var hans intränade bromsreflexer som skrek till honom så att allt annat tystnade och försvann i ett töcken av dimmigt trafikbrus.

Ett krasande vitt, kallt ljud runt hela huvudet, den svarta integralhjälmens visir repas av krossat bilglas när MC-föraren med huvudet före går igenom hela bakrutan på bilen. En vridande känsla i hela kroppen. Vad är upp, vad är ner? Var är hans älskade? Hur gick det med henne? Någon skriker förtvivlat på hjälp. Det sticker i ryggen. Bakom bilen ligger den förut så välvårdare, vackra MC:n förvriden till oigenkännlighet. Till slut vågar han röra på sig, han ligger i "skuffen" på Saaben med endast fötterna utanför. Han känner efter lite i taget hur mycket av den stackars kroppen som är bruten och krossad. Inte nacken, den känns okey. Armarna går också att röra på, liksom benen. Men det känns fortfarande konstigt i ryggen. Någon skriker förtvivlat på hjälp. Han måste upp, ut, hitta henne! Med en isande känsla av skräck häver han sig upp och ur bilen. Där står hon, hans stora kärlek! Hon har på ett mirakulöst sätt klarat sig så gott som helskinnad. De omfamnar varandra och gråter stilla av lättnad.

De kom över styret båda två. Hon flög över bilen och landade på motorhuven, han gick igenom bakrutan på bilen och landade med ryggen på en kofot. En bruten nagel på förarens vänstra ringfinger var den enda blodvite som uppstod. Föraren av Saaben fick lite ont i nacken av smällen som blev.

-Pappa, får jag ta med mig bilbanan?

Med ett ryck kom han tillbaka till verkligheten. Pojken stod bredvid honom med lysande ögon som förväntansfullt hoppades på ett positivt svar från fadern som hukade vid packningarna. Ryggsäckarna började bli fyllda av mat, extrakläder, vatten och allt sådant som man bara måste ha med sig på en övernattning i skogen. Frun kommer förbi med ett leende spelande på de röda läpparna. Det blonda håret leker med vinden på ett underbart lätt och ledigt sätt. I släptåg kommer de två döttrarna hela tiden tjattrandes om vem som egentligen äger vad:
-Min!
-Nä, min
-Nähä, de e min!


-Men pappa svara då! Får jag ta med bilbanan?


Slut.

Jonathan tältar med pappa!

Städa upp! Brölloppsbilder. Familjealbum.