AlÞuria, världs alltet enligt gudarnas profeter. (Vad namnet egentligen betyder eller var det har sitt ursprung är det ingen som längre riktigt kan minnas, förutom kanske gudarna, halvgudarna och en och annan hel- eller halvgalen profet. Under förutsättning att världen har tur, vilket den inte haft allt för fett om den senaste tiden.)

Världen som för de flesta, (inklusive vissa av de mindre halvgudarna) är oändlig till oöverskådlighet, skall här försöka beskrivas, om än i korthet så dock i någon form av försök till nedtecknad och komprimerad helhet. Vilket kan om man sedan önskar, genom att läsa rullorna över historien --nedtecknade för bevarande i evinnerlig tid vid Stormästaren på livstid vald till allsmäktig härkare i Brödraskapets Högborg på den Östra av Örnens klippor av skriftlährdendes och bevahrendettis munkar av Örnensbrödraskap--, bli till en helhet och en fin början på ett rikare och mer vidgat liv (vin, kvinnor och sång är en barnlek mot för vad som väntar den som lyckas), då ingen ännu på en mansålder klarat av att läsa dem alla. Sedan endast människor dömda att dö (inte på engång men slutligen) får äntra dessa salar av visdom. (På grund av något nedtecknat om att ”alver och orcher inte var så bra att släppa lös inne bland rullorna då dessa inte skulle visa respekt för dem” som någon Stormästare en gång läst, och sedan ingen kunnat bevisa motsatsen genom att hitta dokumentet, så är det sedan Stormästare Hgnaldor den XXIII:s tid, lag.) Har ingen på cirka två årtusenden läst mer än en bråkdel av de viktigaste rullorna.

Den nästan exakta lagtexten i kortform av Hgnaldor den XXIII:s lag lyder enligt vad en av skriftlährdendes och bevahrendettis munkar kunnde förnimma, (tyvärr efter att jag tvingats muta honom med 83 mynt av det ädlaste koppar och hällt i honom två till tre kannor med det bästa och finaste av Tewopnatiskt vin. ”Alfver, söner och döttrar till dessa, Orcher, söner och döttrar till dessa, Människor som sålt sin själ till det *sludder sludder* deras söner och döttrar. (osv med en lång och sluddrig uppräkning av olika odödliga och nästan odödliga varelser och ting.) Får enligt min högt ärade företrädare (till vilken tidigare nämnd munk glömt namnet, låt oss för berättelsens skull kalla honom Oublie den VII, alltså)Oublie VII:s tolkning av de heliga och för all framtid i vår ointagbara högborg bevarade rullorna, inte av nyss uppräknade folkslag läsas ej ens närmas då ett sådant närmande skulle sluta i den förutspådda undergången av världs alltet AlÞuria. Den man som mot Hgnaldor XXIII:des vilja och därigenom 6518:de lag brutit skall för evigt av den store Örnen förkastas och inget liv efter detta givas, vid överklagan är han att kastas åt närmaste pöbel för att där få en slutlig sumarisk rättegång.

Vad AlÞurias natur beträffar skulle det kunna beskrivas som Länsherren Yjisil afv Norra Bandor i sina memoarer gjorde ”AlÞuria är befolkad av förutom de intelligenta högt ärade nobla och goda männen av ädelbörd, det usla alvpacket de förkastliga dvärgarna, det orchiska packet övriga bönder, trälar och bortbytingar till vilka allt annat slöddret även räknas, i AlÞuria finns även en och annan hjort.” En enligt mig synnerligen fattig bild av AlÞuria, ett tillägg till den tidigare texten har gjorts av herren över allt Galibur, det lyder som förljer: ”Enligt egen utsago ser jag nyss nämnda skrift som tom på innehåll då där även finns fler djur, som för att bara nämna några björnarna.” AlÞurias natur kan inte på detta sätt med lätthet beskrivas kort, utan att ta veck betydande delar av storlek och vikt från berättelsen. --Saken kan först bli möjlig då någon ger en förvrängd bild, på detta sätt har de två tidigare inflikningarna (dessa har jag endast skrivit av då jag en kontrast till min version sökte till att skapa) från Jonkheer Chjikas den Hårde av Galiburs memoarer varit skrivna.-- Att då världen i all sin storhet och mångfald är bebodd av stora skaror av talande och intelligenta varelser, många med fina talanger av vilka deflesta kommit till nytta i världen, skall beskrivningen av dessa kunna vara tillräcklig för att ge en god och fyllig bild. --Med andra ord lämnar jag Zoologin över till dess mästare att skriva om med och till, nämligen de högt ärade ‘Männen till Zoologins Avbildande’, en grupp från det upplysta söderns slätter av vilka de flesta är av ädelbörd. -- Vidare skall ordningen i vilken jag låter ‘folken’ vara endast av slumpen och ödet utstakade, med viss reservation för svartbloden och dess gelikar.

Människorna, de stora skarorna av detta folk som beträder jorden och mycket litet bidrar till någon större utveckling på andra områden än jordbrukets, ser sig själva som AlÞurias strax tillträdande härskare, med allsmäktig makt. De hava ingalunda storhet eller vigör i sina kroppar, då dessa endast mäter 6 fot och de inte längre än två fjärdingsvägar kan gå på 1/12 dag.