Sunnanvind

A poem is just a thought that has been trapped in the page.

Men en gång var jag det; du förstår att när tiden gick både framlänges och baklänges; fast bara metaforiskt förstås. Som den borde göra nu. Även om jag hade timmar och dagar på mig skulle allt bara försvinna när jag såg det nästa gång. För drömmar och historier är lika; man ska skriva ner dem. Jag tror alltid att jag har oändligt kvar.

Men så här då? Varför vara en av nio tusen som springer i labyrinten när man kan levitera som vi dårar gör? Att bara se svaren där de finns. Hur gör man nu igen? Jag är ånyo fast i labyrinten.

För allt är inte som det var; men är det bättre eller sämre? Jämna byten är värsta sortens byten, för då är man kvar på status quo bara mer förvirrad.

För även om jag försöker skriva igen... så blir det bara såhär. Exempel: spontandikt:

Så här kan man skriva
kalla händer i natten
rinnande genom vatten...
Är jorden en nyare Shiva
citat från kommande tider
kniven i mig bara vrider?
På allmän begäran om frid
och en vila när det brinner
lyckan flyr den som finner...
Tror jag på en passerande tid
evig eller blott frusen
resande bland ljusen?
Gående längs den långa muren
ehuru har jag ingen koll
inte åt vardera håll...
Så här kan man skriva
ty vem vill mig kniva?

Det blev ju bra, tänker jag först. Men efter en närmare titt upptäcker jag att:
1) Det är på rim.
2) Interpunktionen är regelbunden
3) Första bokstaven i varje rad bildar ett subliminalt meddelande
Tre tecken som tyder på ett obsessivt/kompulsivt beteende. Jag blir nog aldrig någon dår-fri författare.

Av Sunnanvind.

©Sunnanvind Briling 1999 and forward (in the the improbable case of this page surviving the Y2K )
To the main page. To a fate-chosen page.