22 år gammal bestämmer sig Elisabet för att resa till Kina.
Foto: Svenska Alliansmissionens arkiv.

Väcktes med sången: "Hän ifrån tårar och smärta tågar en skara vid Frälsarens hand." Ax och D spelade. Det var i sanning ljufligt! 
Plockade ihop o packade med hjälp mina saker under det känslan skiftade och tårarna flödade emellan åt. Vårt sista gemensamma bönemöte gripande. Vid station voro alla de mina nere tillika med många andra. 
Efter ännu några omfamningar och farväl och de kära ansigtena försvunno likasom Jesus försvann utur lärjungarnas åsyn, men likasom de skola återse hvarandra så skola ock vi, om ej förr, så när vi skåda honom tillika. Ljufva hopp!
(Elisabets dagbok 20 januari 1896)¹ 

Elisabet hade i oktober 1892 tillsammans med sin bror, Emil, deltagit i väckelsepredikanten Fredrik Fransons bibelkurs i Jönköping. ² Sally Malmström, Elisabets reskamrat till Kina, beskrev långt senare stämningen på ett av Fransons många möten i staden.

Franson var vid det här laget endast några och fyrtio år..... Han verkade nästan eterisk, där han stod framför oss, liten och magerlagd. Det svart, vågiga håret - det enda ostyriga på mannen - inramade ett i förtid fårat ansikte med skarpt mejslade drag. Panna och blick vittnade om tankeskärpa. Ett mörkt skägg täckte hakan och bidrog också det, att ge honom en äldre mans utseende....
Varje kväll anordnades efter dagens förmiddags- och eftermiddagslektioner möten i olika lokaler, till vilka vi avdelades i grupper. Givetvis samlades det mest folk i den lokal där Franson själv uppträdde. Jag minns hur väggarna kunde gråta tåreströmmar av kondenserad andedräkt i en sådan där het, till trängsel fylld lokal. Av alla dessa människor var det säkert ingen som lämnade rummet oberörd av den ande och eld, med vilken den märklige mannen framme i predikstolen förkunnade livets stora evangelium. En nitälskans heliga låga brann bakom orden. Då och då flammade den upp till fullkomlig hänryckning. I dessa stunder kunde man förnimma Mästarens vandring genom människoskaran.
(Sally Nordling: Kallelselandet. 1953) 

Efter fjorton dagar, med bibelstudier på dagarna och väckelsemöten på kvällarna, blev både Emil och Elisabet uttagna som missionärskandidater till Kina. Emil reste redan i början av 1893.

Kom och hjälp oss! 

Under 1700-talets andra hälft vaknade i Sverige - och i övriga västerlandet - ett intresse för yttre mission dvs kristen, protestantisk mission i främmande länder. Men det dröjde ända till 1865 innan det första svenska missionsfältet i Afrika öppnades.
Under 1880-talet slut och 1890-talet var intresset för missionens sak i hög utsträckning fokuserat på Kina. Efter opiumkriget 1842 hade Kina tvingats att öppna flera hamnar för europeisk handel. Nya krig drev landet till allt fler eftergifter, och på 1890-talet var hela Kina öppet för västerländsk handel och mission.
År 1889 var 7-8 svenskar verksamma i Kina som missionärer. Fyra år senare fanns 163 svenskar där - de flesta var svenskamerikaner utsända från Amerika. Elisabet och Emil tillhörde en grupp om drygt sextiotalet svenskar som värvats av svensk-amerikanen Fredrik Franson. De skulle underhållas av amerikanska vänner i organisationen Christian & Missionary Alliance (C&MA) via insamlingar på massmöten. Liksom Franson var dessa missionsvänner övertygade om att Herrens andra tillkommelse var nära och det gällde att påskynda denna genom att "bringa evangelium till jordens ände". Tusen människor dog varje timme i Kina utan att fått höra evangelii budskap. Nu ropade alla dessa hedningar i dödskuggans dal på hjälp innan tiden var ute!
Fransonmissionärernas utsändande kritiserades här hemma. De ekonomiska villkoren var osäkra och förutsatte en stark tro på Guds bistånd, de utsända saknade utbildning, de var unga och hälften av dem var kvinnor, dessutom var mission i Kina ett riskfyllt företag på grund av kinesernas ofta våldsamma motstånd mot de västerländska stormakternas kulturinflytande och påtvingade handel. 

O, hvad lite man vet om oro o nöd som finnes i världen så länge man sitter i stillhet hemma, 

skriver Elisabet i sin dagbok när hon ankommer till Neapel. De utmärglade åsnorna med sina granna utstyrslar berör henne illa. Resan har skett med båt till Hamburg och vidare med tåg till Bremen, där de gick ombord på ångbåten Preussen. Sällskapet består av sex bröder och tio systrar tillhöriga C&MA, två bröder från Helgelseförbundet, en missionsärsfamilj tillhörig Svenska Missionsförbundet och så småningom några tyska missionärer.
Varje dag samlas man till gemensamma bönemöten och varje dag skriver Elisabet i dagboken: Den sjätte februari skriver hon: 

Kl 2 på natten passerades Gibraltar och gingo vi några stycken upp för att se o beundra det mycket beryktade sundet. För mörkrets skull kunde vi ju ej se just mer än en hel del fyrbåkar samt klipporna helt dunkelt...
Se vi blott fyrbåkarna klart i denna världen skola vi nog slippa lida skeppsbrott i tron. 

Båtfärden fortsätter med födelsedagskalas, bibelstudier, engelska språkövningar, brevskrivning och broderande på "pappas monogram". I Singapore den femte mars möter hon kinesiskt vardagsliv. Nu ser Elisabet för första gången en kvinna med bundna fötter:

Det såg ut som vi redan voro i Kina, ty allt såg så kinesiskt ut. I de låga, dunkelt upplysta hyddorna voro nästan öfverallt kinesiska karaktärer vid dörrarna och i det svaga skenet af en liten lampa eller ett ljus kunde man se kineser intaga sina måltider eller annars sitta i sina hyddor. Något vemodigt hvilade öfver dem tyckte jag. O, Gud hjälp mig att i någons hjärta och hydda sprida någon ljusglimt från ofvan, när jag kommer ut bland detta folk... 

Den 15 mars är de äntligen framme i Shanghai. De blir alla i klädseln förvandlade till kineser, och efter tio dagars vila går de ombord på ångaren Wuchang, som skall föra dem uppför floden till Tientsin. Elisabet har hittills inte varit sjösjuk, hennes reskamrater har haft det svårare: 

Strax efter middagen och efter det vi haft en skön stund omkring Guds ord gingo de den ene efter den andre till sina respektive hytter och bäddar och blef jag så lämnad allena kvarsittande (nästan lite stolt öfver att ej behöfva följa deras exempel, utan kunna fortsätta skrifva, trots att saker och ting började ramla o skramla i båda ändarna af salongen och ett ämbar vatten slog ut öfver golfvet - allt detta inom parentes).
När jag så suttit en stund började äfven jag få några obehagliga känningar och bröt genast upp för att "häjda bäcken innan den kom i ån", hvilket dock tycktes vara nästan sent och måste jag för att undvika - - - kasta mig ned på mattan på golfvet tagande min nattväska till hufvudgärd, emedan Anna lagt sig i min säng. Låg i denna ömkliga ställning omkr 2 timmar ej i stånd att upplyfta hufvudet.. . Detta var andra gång jag var verkligt sjösjuk och fastän det var svårt borde det glädja en och annan.

I Chefoo byter de båt, nu reser det med små kinesiska segelfarkoster. Från Tientsin fortsätter de i vagnar, "kartar", dragna av åsnor. De bor på kinesiska värdshus, fyllda av matos och opiumrök. På ett består gästerna av, som Elisabet skriver, 70 levande och 2 döda i sina kistor på gården, tillsammans med de tuppar som medföljde kistorna för att ta hand om de dödas själar.
Elisabet tar svårigheterna med gott humör:

Och hvilken äfventyrlig färd i mörkret. Bäst det gick någorlunda var vägen sådan att vi höllo på att sjunka ned i dyn och vi började nästan "misströsta" om vi skulle nå målet. Särskildt mörkt såg det ut när vi några stycken, i medömkan öfver våra stackars åsnor af hvilka en låg utsträckt till marken, klefvo i dyn för att gå och höllo vi på att ej komma ur fläcken, emedan när vi lyfte den ena foten sjönk den andra o fastnade. Det var i alla fall svårt att hålla sig för skratt.

Det har blivit april månad och de närmar sig målet, staden Kuei-hua-ch'eng³ , längst upp i norra Kina på gränsen mot Mongoliet. Där är de drygt fyrtiotalet syskon, som kom till Kina redan 1893, samlade för en gemensam konferens. Här återser Elisabet sin älskade bror Emil och den första dagboken avslutas med orden:

Lördagen den 25te
O, hur skönt det kändes att ha "funnit en stad där vi kunde bo"... 

Det var icke alls svårt att älska dem. Det gick som av sig självt. 

Elisabet på åsnan Harry. Fotografiet taget cirka 1897.
Foto: Privat ägo

Efter tre kvarts år tålamodsprövande språkstudier i Kuei-hua-ch'eng beslutar missionens ledning att Elisabet ska bosätta sig i Teh-sheng-pu, en by på 2000 invånare. Hon är ensam utlänning, och det är sju kilometer till Feng-chen, där bror Emil verkar tillsammans med syskonen Kullgren. Hon bor i ett eget litet hus om ett rum på den nyligen omvände snickaren Kaos gård, där det hösten 1897 byggts ett kapell och en skolsal. För trefyra år sedan var det fientligt i Teh-sheng-pu och missionärerna drevs iväg, men nu är överlag folket stilla och vänligt. Ibland händer det dock fortfarande att en flock pojkar kan ropa efter henne "Jang-kuei-tsi" - utländsk djävul!

Så ordnades mitt lilla hem. Innanför dörren placerades kaminen. Den kunde behövas där, ty rankig som dörren var, förmådde den ej ensam hålla kölden ute. Därnäst ställdes skrivbordet. Framför fönstret måste det stå, ty ej heller där var överflöd på ljus, då gården var blott drygt två meter bred och skolhuset låg mitt emot. Ett litet skåp, orgeln, ett par stolar och soffan fullbordade möblemanget. Soffan, som bestod av ett par bräder, skulle även tjänstgöra som säng. Nog gick det att sova på den, om det blott ej var allt för kallt. Men på vintern, då tvättvattnet frös till is i rummet, var det ej lätt att hålla sig varm på en bräda, särskilt då det var klent beställt med sängkläder...
På Konungens bud 1925-26

På den två meter breda gården ordnar bror Emil en berså av slingerväxter. Elisabet är snart igång med arbetet:

Många komma, särskildt kvinnor och barn, för att höra, och på söndagarna, då vi öppna kapellet och ha offentliga möten, komma äfven män. Hvarje e m jag är hemma, har jag klass med flera st. flickor, hvilka villigt komma. De äro mycket snälla och läraktiga. Jag brukar berätta något för dem ur bibeln, lära dem sångverser samt undervisar jag dem något i innanläsning, ty flickor få ej lära sig läsa i Kina, särskildt här i norr...
Ur brev till Trosvittnet nr 4 1898.

Samt till Betty,en mössa af räfskinn, som jag dock skref på en liten tillklippt pappersmössa tills pengar kommer...

Julen 1897 firar Elisabet i Feng-chen tillsammans med bror Emil, familjen Kullgren med sönerna Joel och Josef och deras kinesiska barnflicka. Otto Öberg - en kamrat från båtresan - är inbjuden.
På julafton tänds stearinljusen i ljuskronan och alla sjunger "Hell dig julafton härliga klara". Så dricker de kaffe och delar ut julklappar. Elisabet ger Emil en tavla med ram, en stolsmatta och tre servetter. Men Emils julklapp till Elisabet - en rävskinnsmössa - uteblir. Understödet från Amerika har inte kommit i tid. Det är inte första gången det händer, och de sextio missionärerna har problem med ekonomin. De lånar av varandra och tvingas skuldsätta sig hos sina kinesiska hyresvärdar och handlare.
En dag ställer Emil in mötet i gatukapellet. Han befarar bråk, då några fordringsägare finns bland publiken. Istället samlas en liten grupp missionärer, fastar och ber återigen Gud om att underhållet ska komma. 
Men månaderna går, ofta förs diskussioner om att byta missionssällskap, men vem kan och vill överta sextio missionärer? En och annan ger upp och åker hem på lånade pengar, en kamrat har gått över till baptisterna, Kullgrens antas av Missionsförbundet.
I juli 1898 reser Emil till Amerika för att träffa missionskommittén i New York och lägga fram deras nöd. I december följande år kommer han tillbaka. Med sig har han en nyinköpt fotografiapparat. 

Min vän Lisa

Med på båten till Kina 1896 var som sagts en ung man, Otto Öberg, bördig från Lindetrakten. I februari 1897, efter avslutade språkstudier i Kuei-hua-ch'eng, flyttar han till Feng-chens missionsstation. I sin dagbok beskriver han fortsatta dagliga studier, varvade med långa promenader och brevskrivning till vännen - till sin vän Lisa. Långsamt kommer han in i arbetet på stationen. Han försöker delta i samtal med besökande kineser, läser upp tänkespråk på kinesiska på kvällsmötena eller följer med de mer vana missionärerna på predikoresor, där hans uppgift är att sälja evangeliidelar och dela ut traktater. På våren 1897 öppnar han och en missionärskamrat en ny station i Long-sheng-chuang. De har möten i gatukapellet varje dag och startar en opiumasyl för "opiumavbrytare". Ibland får han dock möjlighet att träffa Elisabet. Dagboken berättar:

8 juni
Var på kv/ällen/ till Elisabeth och stämde guitarrerna. 
24 juni
Elisabeth och jag talade om hvilka tankar vi haft under dagar som gått och i tider af vexling. 

Den 19 juli plockar han blommor, det är Elisabets namnsdag. Som present får hon en tekanna och en visp han gjort själv av trädkvistar. 
Den 20 mars 1898 fastar och ber han och Elisabet för att utrannsaka Guds ledning för den väg de tillsammans skall välja. Så den 15 maj bestämmer de sig för förlovning och den 19 november, på Elisabets födelsedag, växlar de ringar. På våren 1899 berättar dagboken: 

Tisdagen den 9 maj
Möten som vanligt. Denna dag var en af de mest minnesrika dagar i mitt lif emedan jag på kvällen hade bröllop och sammanvigdes med Elisabeth Jacobson. Klädde mig och var i portrummet hos Olsons. Jag kände mig lite allvarligt stämd. Till slut var stunden inne då min brud kom. Då allt var färdigt ledsagades vi in i en sal, hvilken var fint dekorerad med flaggor och grönt m.m. Just komna utanför stämde de upp och sjunga "Det lider mot.." och vid inträdet reste sig alla upp. Jag gick med min brud fram inför den stående vigselförrättaren Pastor Funk. Efter sångens slut förrättades akten, också lyckönskningar, först af Pastor Funk och sedan af alla de närvarande... Olsons höll bröllopet för oss och bjöd på kaffe m.m. godt. Alla syntes vara så glada och ej minst min brud och jag... Otto Öbergs dagbok 9 maj 1899.

Efter bröllopet bosätter sig de två i Feng-chen. Det dagliga livet upptas för Ottos del av lektioner i gosskolan, samtal med besökande på stationen, bibelkurser för sökanden, predikoresor i närliggande byar och ständiga möten med opiumavbrytarna. 

Gjorde för detta en spatsertur rundt omkring inne på gården med opiumafbrytarne då jag gick före och spelade på mitt handklavér. Detta skulle man egentligen ha med dem dagligen då de finge gå sig trötta och snella.
Otto Öbergs dagbok 21 april 1900

Elisabet gör hembesök, både i staden och i byarna runt omkring, och hon håller kvinnomöten. Ibland blir hon kallad till en vansinnig kvinna för att driva ut onda andar eller för att rädda en olycklig hustru som sökt förgifta sig med opium. I ett av rummen på stationen har hon undervisning för flickor. De sitter tillsammans på den uppmurade kangen och Elisabet berättar och sjunger. Tillsammans hjälps Elisabet, Otto och den infödde evangelisten åt vid de dagliga mötena i gatukapellet och i hemmet.
 

Missionsstationen i Feng-chen år 1900. Elisabet står tillsammans med brodern Emil och maken Otto på trappan.
Foto: Svenska Alliansmissionen

I Feng-chen går livet sin gilla gång, den 19 mars 1900 skriver Otto i dagboken:

Folket synes nu förlorat fruktan för att låta sina barn komma till vår skola, ty de komma nu så kangen ej räcker till att just rymma fler. 

Men det är länge sedan det regnade, torkan hotar årets skörd, och det börjar gå rykten i staden om att det är utlänningarna som "sopar bort molnen". Utefter gatorna sitter plakat som påstår att utlänningarna förgiftat brunnsvattnet. I juni kommer med posten underrättelser om att "knytnäfskamparne" slagit sönder järnvägen, telefonen och mördat en utlänning på järnvägslinjen mellan Peking och Tientsin. Den 12 juni:

Barnen på gatorna hålla på att öfva sig i en lags kin. fäktning hvilket gå så till: med händerna i bedjande ställning för pannan läsa de några inlärda ord, därefter falla de medvetslösa baklänges i marken, sedan lyftes de upp af någon och efter ett lätt slag i hufvudet af en hand vakna de till och börjar fäkta men med tillslutna ögon, hvilket skall fortsättas 100 dagar. Sedan denna tid gått äro de fullärda och kunna med öppnade ögon göra sin exercis - flyga upp på taken etc. På gatorna talas om att utländningarna skola dödas, och att när de bli "jämnade med marken" då kommer regn. 

Den 17 juni, efter eftermiddagsmötet i gatkapellet, samlas upprörda folkmassor utanför missionsstationen, porten som ger vika och in störtar en vildsint människomassa. Elisabet och Emil gömmer sig på den inre gården, de väntar på de eftersända poliserna. Men så upptäckter en man dem, de tvingas fly ut på gatan, ut i människomassorna, stenar och slag haglar över dem, Elisabet faller omkull, men Emil får henne på fötter igen. Men nu möter de poliserna som ledsagar dem till yamen, mandarinens ämbetsbostad. Dit lyckas också deras missionärsskamrat Sandberg ta sig, liksom senare Otto som varit på predikoresa till byn Teh-sheng-pu.
Folket samlas utanför yamen, stenar slår sönder fönstren, och de beslutar sig för, om än motvilligt, att fly från staden och söka få kontakt med några missionärssyskon som tagit sig till en plats i Mongoliet. Mandarinen utrustar dem med pengar - det är ersättningen för allt det sönderslagna på stationen - hyr dem kärror och ger dem soldateskort till Mongoliet. Vid halv tre på morgonen den 20 juni lämnar de Feng-chen. Men de utlovade 20 soldaterna blev bara fem. De flyr norrut, Elisabet är sårad och klen, Otto är orolig för att fienden ska hinna upp dem och hela tiden pressar soldaterna och körkarlarna dem på mer pengar. Den 29 juni är de ikapp det övriga sällskapet. Tillsammans blir de flyende en grupp om 12 vuxna svenskar med sex barn samt fem amerikanare. Till sin hjälp har de sju mongoler. 12 kameler, 14 hästar, 15 kärror och tre tält ingår i karavanen. I Mongoliet följer de telegraflinjens stolpar. Oftast vandrar de på natten. Målet är först Urga.

Ju längre vi komma från Kina ju tryggare kände vi oss

Långsamt tar sig karavanen genom Gobiöknen. Den 30 juli vandrar de in i Urga, de tas väl omhand av den ryske konsuln. Några dagar senare fortsätter karavanen mot Kjatka. Den 13 augusti tar en fotograf några bilder av karavanen och lägret strax utanför staden. De fortsätter genom Sibirien och landskapet förändras. Björk- och tallskog ersätter öken och grässtäpper, timmerhus avlöser mongoltält. Överallt möter de ryska trupper på väg mot Kina. Till Irkutsk anländer de mot slutet av augusti och färdsättet blir nu snabbare. De tar tåget mot Moskva, Petersburg och Helsingfors.

Under flykten skriver Otto varje dag i sin dagbok:

13 juli
När man kom till ett nytt lägerställe var bland det första - så vidt man skulle ha mat - att gå ut och samla "argel" /kamelspillning till bränsle/. Detta hade alla männen på sin lott för hvarje dag, utom de som för dagen voro handräckning i köket. När vi stigit upp blef vårt tält förvandlat till matsalt och en tältsäng tjänade som bord... 
9 aug
När vi på kv. och nätterna kommo fram samlades vi ofta omkring brasan och nu medan vi väntade på maten förtäljdes historier och berättelser, som gjorde att man efter en lång och tröttsam färd fick sig ofta ett gott skratt. 

Folket sågo med viss undran på oss då vi kommo... 

När Emil våren 1902, på uppdrag av Skandinaviska Alliansmissionen i Jönköping, tillsammans med Carl Söderbom, återvänder till missionsfältet, får han veta av kristna kineser vad som hänt de kvarvarande missionärerna på fältet under boxarupproret. Den 23 juli, i solnedgången, anländer de till Tong-king-tsih. 
Av en kines på värdshuset får de höra berättelsen om Alida Gustafsson, som år 1900 var ensam verksam på missionsstationen i staden. Då oroligheterna bröt ut i juni rådde några vänner henne att genast bege sig till Süen-hua-fu. Hon köpte därför en åsna och red åstad tillsammans med sin evangelist, sin tjänare och en polis.

Då de kommit en 10 li el ½ sv. Mil till en by kallad "Lao-kich-chuang" ville boxarna döda dem, fastän byinnevånarna förhindrade det. På Alidas uppmaning återvände tjenaren här. Kao-sien-seng o Alida G. fortsatte ytterligare 5 li till "Hsia-ksing-chuang", hvarest 4 män, som gingo o med sina hackor eller skrapor rensade i jorden kommo o öfverföllo Syster Gustafson samt höggo hennes till döds med sina nämnda hackor. Sedan kastade de hennes kropp i en bredvid rinnande flod o läto densamma med dess vatten flyta bort.

Under några månader besöker Emil och Carl alla de övergivna missionsstationerna. De träffar myndigheterna och diskuterar de mördades kvarlåtenskap, deras gravvårdar och ersättningar till de kristna. Emil börjar skriva på en ny bok. Den skall heta Blad ur Kina Martyrhistoria och där samlar han alla berättelserna om de kristna kinesernas öden. 

Hvila de alla i frid till uppståndelsens morgon....

I slutet på maj kom familjen Helleberg till Salatsi missionsstation, där Carl och Laura Blomberg samt August Palm verkade. Familjen hade tänkt att hyra en gård en kvarts mil utanför staden under sommaren och där studera mongoliska. Hellebergs hade nämligen 1899 övergått i Svenska Mongolmissionens tjänst. 
Den 24 juni kom ett brev från Kuei-hua-ch'eng³ som berättade om upproret i Feng-chen. De förstod nu att det var bäst att försöka komma iväg till en lugnare plats, och två dagar senare begav de sig tillsammans med Blombergs, Palm och mongolmissionärerna Stenberg och Wahlstedt till misssionsstationen i Pao-t'eo där Wilhelm och Augusta Norén verkade. Till Pao-t'eo kom även missionärerna Klara Hall och Kristina Örn som hade startat ett litet barnhem i en stad strax intill. Hela gruppen togs sig nu till P'a-tsi-fu-long, en gård som mongolmissionen köpt i Mongoliet, 16 mil norr om Pao-t'eo.
Under en tid var allt lugnt, men när gruppen ville ta sig vidare till U-la-pa-ei, för att där stöta samman med mongolmissionärerna Hanna Lund samt Hilda och Klara Andersson, blev de hindrade av soldater. 
Deras situation blev allt mer ohållbar, utpressare och rövare kom på besök, deras kinesiska tjänare tvingades överge dem, till sist sökte de skydd i ett soldatläger fem mil bort.Under en och en halv månads tid bodde de inom lägrets område.
När så småningom lägrets befälhavare förstod att den högste mandarinen avsåg att döda utlänningarna, vågade han inte längre ge dem skydd. Under förespegling av att soldater skulle föra dem till Urga, lämnade de lägret den 21 september. I ett bakhåll mördades de alla, barn som vuxna. 

Om fru Blomberg (någon sade äfven sedan att det skulle varit Kristina Örn?) berättas att hon sedan kommit till medvetande. Hon hade då gått till en bäck i närheten o där druckit vatten. Någon hade talat om detta för en rik enka vid namn Jang i Ta-she-t'ai. Denna sände då en tjenare till henne med något föda o kläder, ty kläderna hade våldsmännen tagit.

Men även Laura Blomberg letades upp av boxarna och dödades. Liken låg ännu kvar vid början av år 1901. När utländska byrån kom till platsen fann man fem huvudskålar och fyra hårflätor. De kvarvarande benen begravdes på gravgårdar i Salatsi och Pao-t'eo.

På stranden stod en hel skara vänner som hälsade oss välkomna

Medan de kvarvarande missionärerna jagades från plats till plats av ursinniga folkmassor närmade sig den lilla grupp som lyckats fly stormen den svenska kusten. Ur Ottos dagbok:

Söndagen den 23 Sept
vaknade vi på fosterländskt område och mark. ...I skärgården gingo vi förbi den ena vackra holmen efter den andra och när dagen hade nått sin höjd och solen lyste som klarast var vi framme. På stranden stod en skara vänner som hälsade oss välkomna med glädjetårar i ögonen....Hvad jag kände är ej lätt att säga men hvad jag nu tänker är: skall jag och du som läser om denna resa en gång när jordevandringen är ändad få landa i de troendes hemland och vara välkomnade af många älskade, föräldrar, syskon, barn, slägtingar och vänner, som före oss gått öfver dödens Östersjön hem och nu vänta oss där?

Visst är det kärt att träffa de där hemma i Sammekulla. Men ändå vill både Elisabet eller Otto så snart som möjligt återvända till sitt missionsfält långt upp i norra Kina. Kanske uttrycker flyktkamraten, missionär Söderbom också deras känslor:

Då Herren nu under upproret sparade våra lif och på ett så underbart sätt räddat oss genom öknen, kunna vi ej annat än på nytt gifva oss till hans tjänst därute...
Brev till Trosvittnet nr 8 1902

Men det amerikanska missionssällskapet hade inte under flera år samlat in tillräckliga medel för deras underhåll, nu ville man dessutom helt sluta stödja dem, vem skulle nu kunna ta sig an dem? 
Tillsammans med bror Emil skriver Otto och Elisabet till Svenska Missionsförbundet. Kan de tänka sig understödja dem? Svaret blir nekande. Emil korresponderar med redaktören för tidskriften Ungdomsvännen. Skulle inte deras prenumeranter kunna underhålla dem? Men Svenska Missionen i Kina då? Men så får de i januari 1901 kontakt med apotekare Efraim Sandblom i Jönköping. Tillsammans med några missionsvänner, alla influerade av Fredrik Franson, hade han under våren 1900 bildat en svensk avdelning, en kommitté, av det amerikanska missionssällskapet Skandinaviska Alliansmissionen. 
Kommittén understödjer redan ett par av Skandinaviska Alliansmissionens äldre missionärer i Kina, men man har också tagit hand om tre nya som värvats av Franson. I oktober 1901 på SAM:s årskonferens träffar kommittén de sju överlevande missionärerna från missionsfältet i norra Kina i Jönköping. Enhälligt beslutar konferensen att, då medel tecknats av missionsvänner, skulle man ta sig an också denna grupp. Otto blir underhållen av apotekare Nilenius i Jönköping, Elisabet, precis som de åtta föregående åren, av kokerskan Mathilda Andersson i New York och Emil av missionsvänner i församlingar på Vätterns östsida.

Tiden i Sverige upptas av resor och uppträdanden i kyrkor, skolhus och missionshus. Varje natt sover de på ett nytt ställe. Bondstorp, Taberg, Barnarp, Norrahammar, Jönköping och Mullsjö … får besök. Elisabet och Otto klär sig i kinesiska kläder, berättar om sin flykt och om Kina, predikar om missionsvännernas ansvar för hedningarna, sjunger och visar kinesiska böcker, ätpinnar, de små kvinnoskorna, avgudabilder... 

I februari 1902 lämnar Emil Sverige. Elisabet och Otto reser i september 1902 via Amerika, där de besöker Mathilda Anderson i New York och Elisabets två bröder i Chicago. 

Satte det första trädet här på gården...

Den 25 april 1903 är de åter på sitt gamla missionsfält norr om muren. Gemensamt har de sju missionärerna på fältet beslutat att Elisabet och Otto ska ta hand om tio överlevande barn från det barnhem som startats före boxarupproret. I augusti flyttar de därför till staden Salatsi för att där öppna en egen missionsstation. Ett par månader senare skriver de kontrakt på en stor, fin gård belägen vid torget i Salatsi, granne med yamen, mandarinens bostad. Nu följer en intensiv arbetsperiod. Gården skall repareras med kinesiska hantverkare, men Otto lägger själv tegelgolvet, och han och Elisabet tapetserar salens väggar. En dag tar Otto ut, till kinesernas fasa, husguden. Den läggs i en låda för att sändas till utlandet. Den 5 januari är det dags för det första mötet i gatukapellet, i mars är gosskolan igång. Och i juni används kapellet för första gången. 
På våren anlägger Otto en trädgård där han planterar vindruvor, äpple- och plommonträd. Så småningom skall han ympa träden med kvistar hemifrån Linde. Men trädgårdens paradis störs av lukten från grannens gård, där ett lik ligger i väntan på begravning om tio dagar. 

På väg ut till ammorna i angränsande byar. I famnen sonen Torgny och ett av barnhemsbarnen.
Foto: Svenska Alliansmissionen

Vår barnaskara ökas oupphörligt.

De tio barnen från Klara Halls barnhem får snart sällskap av fler. Otto skriver i dagboken 1904:

Text Joh 16:10-22. Ämne: "En liten tid"- 
På middagen kom post och medförde ett bref från en syster Anna Johansson att hon ville underhålla ett af barnhemsbarnen. En liten stund därefter, då vi fått spisa kommer någon in och frågar om vi vill ta emot en flicka hvars föräldrar äro sjuka och ej vilja ha - tänkte utkasta det, sades det. Mottog det allt som från Gud - Vittnesbördsmöte.

En flicka hittas utkastad utanför stadsmuren och räddas undan de väntande hundarna. En annan hämtas upp ur en lergrav, en tredje bärs till dem i en korg... I slutet av 1905 är antalet barn 57 stycken. Otto skriver många gånger i sin dagbok om sin oro för ekonomin. 1907 är antalet barn nära hundra: 

Skref. - Från banken kommo de hem med besked att de ej gåfvo mer pengar innan de få silfver. Hvad skall då bli med nära 100 barn m.m.. I mitt hjärta suckade jag till Gud om hjälp och senare på kv., då Uang var där lofvade bankförmannen att vi skulle få pengar öfver nyåret. - Gud vare ära för allt. Han hjälper! - 

Men de kan inte avvisa nöden utanför missionsgårdens portar. Ivrigt skriver de brev hem till Sverige och ber om ytterligare stöd. Lite lättare blir det 1907 när den amerikanska tidskriften Christian Herolds läsare lovar att understödja 100 barn.
 

Otto Öberg vid sitt skrivbord. Fotografiet taget före 1910.
Foto: Privat ägo

23 maj
Just som vi kommit upp och jag kom utifrån bad Otto mig gissa hvad han fått. Då jag ej kunde gissa rätt talade han om att det var en - gosse. På väg till afrättningsplatsen utanför stadsmuren buren i en korg af en legd man blef han i st. förd hit och räddad.

24 maj
Den lille gossen hade skrikit nästan hela natten. Ordnade med kläder för honom o så gick jag på e.m. att se amman hvilken var villig…

25 maj
Gossen fortfor att vara skrikig, men som man trodde han skulle bli belåten då han fick nog att äta så sände vi honom till amman. På kvällen kom dock bud att han skrek äfven där.

26 maj
Idag kom två bud från amman att gossen ständigt skrek o att hon ej vågade att ha honom af fruktan att han skulle dö, hvarför vi hemtade honom hit. Han orkade nu knappt skrika och vi trodde han skulle dö, men som hans föräldrar äro starka opiumrökare gåfvo vi honom opiummedicin o han somnade. 

28 maj
Gossen som på en gång fått ett helt piller, hvilket var lite för mycket, vaknade ej upp förrän idag, men som mjölk östes i honom lefde han i tycktes krya på sig. 

30 maj
Gossen som nu var kry igen blott han fick sin afbrytningsmedicin sändes på sön. kväll åter till sin amma. 

4 juni
Bud kom åter idag från amman att gossen var sjuk igen. Fan-to-sao o jag gingo dit. Han såg mycket medtagen ut o vi beslutade ta hem honom igen. 

6 juni
Den lille gossen som af amman blifvit illa vanvårdad förutom att han var mager o klen äfven hade flera sår på kroppen började då han fick vård o skötsel samt mat krya till igen. 

9 juni
Som ingen amma hittills velat ta hand om den lille ha F.t.s omsorg om honom o föder honom med flaska. 

13 juni 
På kvällen reste Fan-to-sao med den lille gossen till en amma. 

14 juni
På e.m. gingo Fan-to-sao o jag ut på ett husbesök. Besökte hemmet där gossen ammades o han tycktes må bra. 

14 juli
Var på e.m. o såg till gossen som vuxit o blifvit ganska fet o duktig.

En stor sorg drabbar Elisabet i januari 1904, då bror Emil dör i en febersjukdom. Fredrik Franson är på besök och Emil ledsagar honom runt på missionsfältet. När budet kommer, rider Elisabet på natten de fyra milen till Pao-t'eo missionsstation där Emil insjuknat. Hon vakar över honom i tio dagar, ber och smörjer honom med olja. men inget hjälper - Franson får jordfästa sin vän. Elisabet ritar själv Emils gravsten. 

Klockan 2 på morgonen gaf Gud oss en välskapad son.

Otto och Elisabet Öberg tillsammans med barnen på missionsstationen ca 1908.
Foto: Privat ägo

I Salatsi skapar Elisabet och Otto sitt hem. Träplankor läggs in på jord- och tegelgolven, kangen byts ut mot kolkamin. Fönstrens papper ersätts av glas. Salen tapetserar de med "blommiga tapeter" från utlandet. På väggarna hänger porträtten av mor och far och bibelspråkstavlorna på svenska. På soffbordet ligger fotoalbumet med bilderna av de där hemma. En pinnstol har smugit sig in bland de kinesiska rottingmöblerna och på kvällen spelar Otto på orgeln och Elisabet trampar på sin Husqvarnamaskin.
Våren 1905 föds äldste sonen Torgny:

Klockan 2 på morgonen gaf Gud oss en välskapad son. Han föddes t.o.m. med segerhufva… Men en svår pröfning följde. Efterb/örden/ kom ej. Vi bådo och väntade. O hvad jag var orolig. Det var nästan så mycket jag kunde bära. Men så kom två kineser och sade att vi skulle låta Elisabet sitta uppe och kittla i halsen med en fläta. Vi tänkte: "man kan ju försöka". Efter några kittlingar var allt klart. Tack gode Gud, tack gode Gud! Huru Herren hjälper ha vi denna dag fått erfara. 

Sonen Natanael föds 1907. Fredagen den 11 december 1908 får Otto, som är på predikoresa, ett bud från Elisabet. Natanael - Fi-i-tsi - har hastigt avlidit:

Mötte min gråtande gumma. Hvad betyder detta? Hade svår tandsprickning och magsjukdom etc. Dog i går vid 4-tiden. Vill blott gråta. Känner det så tomt efter min lilla "solgosse" och "guldgosse".

Torgny växer upp på missionsstationen, han går sina första skolår i kinesisk skola och hans lekkamrater är barnhemsbarnen. På gården formar de många barnen långa kamelkaravaner, en vimpel anför täten, och så ringlar tåget över stora grässtäpper och vida sandöknar. Ibland kommer drakvinden - sandstormen - och skymmer all sikt. Torgny ropar för att i stormen lugna kamelerna, och han är helt oförstående när mor Elisabet förebrår hans oaktsamhet om kläder och skor. 

Vår missionsstation är en fristad för många nödens barn

När barnen som vistats hos ammor runt om i byarna fyllt tre år skall de föras till barnhemmet för att få en kristen uppfostran. De har nu blivit 2-300 stycken och det blir trångt! Morgonbönen får hållas utomhus året om. Missionen måste köpa in ytterligare gårdar. Ett jordbruk anläggs utanför staden för att underlätta barnhemmets försörjning, en kvarn ingår i verksamheten. Det är dyrtid i Kina, att få fram gryn och mjöl till hundratals barn är en ständig källa till bekymmer.
Det är oroliga tider i Kina på 1910-talet. 1911-12 strider kejsarens trupper med rebeller strax utanför Salatsi. Missionsstationen blir en fristad för såväl sårade soldater från båda sidor som för mandarinen med sina fyra hustrur. Otto tar initiativ till bildandet av en Röda Korsorganisation och får agera som medlare. Den 28 februari 1912 är det t.o.m. demonstration i Salatsi för kristendomen! Otto fotograferar händelsen och låter sedan i Amerika göra vykort till missionsvännerna. Men den svenske konsuln i Peking bedömer ändå att situationen är farlig för västerlänningar - det är trots allt bara 12 år sedan boxarupproret. De hämtas med en expedition ner till kusten. 
Efter tio års arbete i Kina är det dags för en viloperiod i hemlandet. "Vilan" innebär långa resor och många möten där de berättar om barnhemmet och livet i Kina, samtidigt som de värvar understödjare till barnhemmets flickor. De hinner också 1913 resa till Amerika för att i Chicago besöka Elisabets familj - alla syskon, utom en bror, samt fadern har lämnat Sammekulla och emigrerat. Den 23 december 1913 är familjen tillbaka i Salatsi. Barnhemsbarnen möter dem med fanor. Stadens ledande män kommer på visit och de håller bjudning för ett par hundra personer. Men snart är det dagliga arbetet sig likt igen. Den 16 augusti 1915 skriver Elisabet lakoniskt i dagboken:

Skref bref, lade in gurkor, tryckte kort, lämnade ut medicin, tvättade ögon, agade barn m.m. 

Men en stor förändring väntar. Torgny skall börja i en engelsk internatskola i Chefoo. Det tar en månad att resa dit och hädanefter kommer han hem endast ett par månader om året. "Det kändes som man tagit en del af mitt hjärta!" skriver Otto i dagboken.
Den 16 januari är det rövare utanför Salatsi, mandarinen och hans soldater har flytt. Under fem dagar är staden i rövarnas händer, missionsstationen är förhållandevis förskonad, även om en häst och en symaskin "lånades". Men för säkerhets skull bygger man ett gömställe för barnhemsflickorna ovanpå matsalen. Återigen söker människor skydd på stationen och återigen får Otto medla mellan de stridande. 

Ja, vila i frid, min älskade, jag missunnar dig ej den ro du funnit

I december 1917 närmar sig pesten Salatsi, möten måste ställas in, barnhemmets portar stängs för alla besökare. Men efter nyåret måste Torgny resa till skolan. Elisabet följer honom, båda är försedda med munskydd och kärran tar långa omvägar runt de döda pestoffren utmed vägarna. Komna till Feng-chen får Elisabet ett telegram. Otto har dött i hjärnblödning. "Dagarna skredo sakta hän. Allt som i dimma. Endast uppåt var ljust" skriver Elisabet i dagboken. "Fursten och stormannen i Saratsi har fallit på sin post2 skriver missionstidningen hemma i Sverige - och Elisabet är ensam kvar med ansvaret för 457 kinesiska barn och en egen son på 12 år. Hon tvekar ett tag, så återvänder hon och fortsätter arbetet.
Men missionsstyrelsen hemma i Sverige är oroar sig för hur det ska gå med den omfattande verksamheten i Salatsi nu när Otto är borta, och man beslutar om inskränkningar, man säljer en del mark och avvecklar verksamhet. Elisabet får order om att inte ta emot barn.
Elisabet frågar sig ofta: "vad skulle Otto ha gjort?" när hon tvingas avvisa ett barn till ett ovisst öde. "Och vad skulle vår Frälsare ha gjort?" Hon kan inte se nöden, så hon sätter sig ner vid skrivbordet, som missionären alltid gjort, och skriver hem. Hon skriver till Sverige och hon skriver till Amerika. Hon berättar och hon vädjar. Hon skriver t.o.m. en bok om barnhemmet som ges ut i Sverige och på engelska i Amerika. Och vid nästa "viloperiod" 1926 är hon outtröttlig. Från missionshus till missionshus reser hon, i Amerika och i Sverige, och berättar om sina barnhemsflickor.

Fröken Ester Erlandsson, Landeryd (lärarinna) vill underhålla det första barn jag tar emot efter min återkomst
Frök Hanna Hanson, Mörnergat 11, Linköping vill ha ett intelligent barn… Miss Hilda Börjesson, 4421 N Maplewood ave Chicago vill ha ett barn med gott hjärta… 

...antecknar hon på dagbokens sista sidor.
 

Barnhemsbarn, missionärer och kinesiska medhjälpare på en av barnhemmets gårdar i staden Salatsi. Bilden är tagen efter Ottos död 1918.
Foto: Svenska Alliansmissionens arkiv, Jönköping läns folkrörelsearkiv.

Huru ska det gå för barnhemmet och barnen om vi lämnade?

I ett brev till Ellen Sjögren, under femtio år en trogen underhållare av barnhemsflickor, beskriver Elisabet situationen i Kina 1927. Inte sedan boxarupproret har det varit så oroligt i Kina. Missionärerna har uppmanats att lämna sina missionfält och ta sig ner till kusten. Men hur skulle det då gå med alla barnhemsflickorna? Elisabet är rädd för att kinesiska nationalister skall ta över barnhemmet. 
Elisabet är sjuk i bröstcancer och hennes sista år blir tunga. Under hungersnöden 1929 dör flera svenska medarbetare i tyfus, en dyster stämning vilar över missionsstationen. Efter julen 1929 blir Elisabet sängliggande, men även från sjuksängen styr hon sitt stora barnhem.
Den 17 april 1930 är det dock fest. Elisabet ska fylla 60 år. Först vitlimmas sjukrummet, i taket dinglar ett 60-tal kulörta lyktor i form av vattenmeloner, persikor och andra frukter. På väggarna hängs bonader. En är av gult siden. Den är broderad av barnhemsflickorna med svarta kinesiska skrivtecken. Från sin säng kan Elisabet läsa: "Ingen är som mor". Resten av tecknen formar en lovsång till "mor". På gården har barnen arrangerat av staplad cypressträ ett landskap omgivet av röda ljus. Senare på kvällen skall ett fyrverkeri avfyras. Men först vill alla barnen träffa "mor", och så ordnas en parad från trädgården in genom sängkammaren, var och en bugar vid sängen med ett "p'ing-an" (frid).
En månad senare avlider Elisabet. Hon begravs i den vita kinesdräkt hon för 32 år sedan bar som brud. En stor människomassa står packad på båda sidor om huvudgatan när det långa sorgetåget följer kistan till gravgården utanför staden. Alla, stora som små från barnhemmet, är klädda i vitt - den kinesiska sorgfärgen - och "i all sin enkelhet" var sorgetåget imponerande, skriver en svensk medarbetare hem till alla de missionsvänner som genom åren stött Elisabets och Ottos barnhem i Salatsi.

De tusen barnens moder 

Kinesiska damskor ur länsmuseets samlingar. Det var de kvinnliga missionärerna som först beskrev hur det gick till då flickornas fötter bands.
Foto: Göran Sandstedt

Barnhemsflickan Prengai 5 år gammal.
Foto: Svenska Alliansmissionens arkiv, Jönköpings läns folkrörelsearkiv.

I missionärspionjärernas spår 

Suiyuan-slätten är vidsträckt, åt söder till synes utan slut, mot norr avgränsas den av en bergskedja och bortom denna tar den mongoliska stäppen vid. Landskapet känns välbekant för gästerna genom missionärernas berättelser, de får t.o.m. se grottorna i bergen dit missionärerna tog sin tillflykt under de heta somrarna, men också under boxarupproret år 1900 då de flesta i Elisabets missionärsgrupp mördades. Men städernas stadsmurar är rivna, inga portar stängs längre om kvällarna till skydd mot rövare. Opiumfälten är borta och kamelkaravanerna likaså. Områdets befolkning har vuxit många gånger om, stålindustri och kolbrytning förorenar luften, miljonstäder breder ut sig på slätten. Men ännu vallar herdarna på landsbygden hjordar av får och getter. Fortfarande är det de gulbruna och grå färgerna som karaktäriserar landskapet. Och fortfarande flyttar bonden upp på kangen - den breda murade tegelbädden som värms underifrån - undan de kalla vindarna från Ordos- och Gobiöknarna. 
Och minnena finns där hela tiden. I en liten by läser gästerna i en tryckt historik namnen på de två unga flickorna som 1893 första gången predikade evangeliet på platsen. Fotografierna som tagits med från Sverige vandrar runt i alla grupper man besöker. Där känner man igen mamma, pastor Wang, missionären, sig själv, vännerna… Ett dragspel letas fram ur gömmorna - också det från missionärernas tid. Någon lärde sig engelska av missionärerna, en annan kan en fras på svenska och många har gått i missionens skolor. 
Sedan 1980-talet har liberaliseringar skett i det kommunistiska Kina även på religionens område. Den protestantiska kyrka som myndigheterna tillåter är den s.k. Tre-själv-kyrkan (som står för självstyre, självunderhåll och självutbredning). Och på det gamla missionsfältet långt uppe i inre Mongoliet växer, efter många svåra år av förföljelse, de kristna församlingarna. 1949 var antalet församlingsmedlemmar ca 3000, idag uppges det finnas ca 75.000 protestantiska kristna i samma område. 

En av Elisabets barnhemsflickor fotograferad i Salatsi 1997. I famnen håller hon kortet av "mor", och hennes efternamn är Öberg.
Foto: Per-Åke Wennström.

Strax utanför Salatsi ligger före detta sjukhusområdet. Ottos dröm, det ståtliga sjukhuset, är rivet. Idag finns endast en byggnad kvar på den övergivna gräsbevuxna gården. Men den kristna församlingen i staden, som nyligen återfått området från myndigheterna, har stora planer. Här planeras bostäder för äldre, byggda i församlingens regi. Åter knyts banden samman mellan historien och nuet. Elisabets missionsgärning gick naturligtvis först och främst ut på att sprida evangelium, men missionens sociala arbete i form av opiumasyler, barnhem, sjukstugor, sjukhus, skolor för både flickor och pojkar, högre utbildning för barnhemsflickorna, industriskola för pojkar etc. var omfattande. Genom det sociala arbetet blev den kristna kyrkan accepterad i det kinesiska samhället. Samma strävanden har dagens församlingar. Kyrkan vill inte vara en främmande fågel i samhället, styrd av utlänningar eller "imperialistiska krafter". De frön Elisabet och Otto sådde, de späda plantor de vårdade har vuxit sig starka, genomlevt år av storm och torka. Nu tycks de vara stadigt rotade i den kinesiska myllan.

Otryckta källor:

Elisabet och Otto Öbergs arkiv. Privat ägo: Dagböcker, brevkoncept, fotografier m.m. 
Svenska Alliansmissionens arkiv. Jönköpings läns folkrörelsearkiv: Broschyrer, korrespondens samt fotografier.
Missionsmuseet. Jönköpings läns museums arkiv: Fotografier och brev.
Claesson, Anna Maria 1994: Hednavärldens suckan. D1-seminarieuppsats
Claesson, Anna Maria 1995: Behovet var vida större av systrar. Om missionen i Kina vid 1800-talets slut. Forskarseminarieuppsats.
Claesson, Anna Maria 1997: Kom och hjälp oss! Bilden av missionen i Kina vid 1800-talets slut. Forskarseminarieuppsats.

Tryckta källor:
På Konungens bud. Missionskalender. Jönköping: Svenska Alliansmissionen. 1913-1927.
Trosvittnet. För befrämjande af sant troslif, de kristnas enhet och världens evangelisering. Utgiven av SA Arosén. Stockholm. 1894-1898, Jönköping 1898-1902, därefter av Skandinaviska, senare Svenska Alliansmissionen, Jönköping 1902-1930
Soluppgången. Svenska Alliansmissionens kalender. Jönköping: Svenska Alliansmissionens förlag. 1917-1930
Svenska Posten. Tidning för främjande af uplysning bland folket senare Veckotidning för främjande af kristligt lif och missionsintresse. Jönköping 1887-1905.
Jönköpings-Posten. Jönköping 1885-1905

Litteratur:
Anderson, Filip 1945: Pionjärer i Saratsi. Jönköping: Svenska Alliansmissionens arkiv.
Claesson, Anna Maria 1997: Elisabet från Sammekulla. Sänd av Gud till dödsskuggans land. Jönköpings-Posten 8.3
Claesson, Anna Maria 1997: Hela werlden ligger öppen för dig! RIG nr 4
Claesson, Anna Maria 1998: I missionärpionjärernas spår. Jönköpings-Posten 21.1
Claesson, Anna Maria 1998: Kina i skördetid. Jönköpings-Posten 22.1
E.J. (Emil Jacobson) / O.E.Ö. (Otto Öberg) 1901: De Svenska Martyrerna i Kina år 1900. Jämte undkomna missionärers räddning och flykt. Köping: J.A. Lindblads förlag.
Kom och hjälp oss! Ett upprop för Kinas millioner 1890. Jönköping: H. Halls aktiebolags boktryckeri.
Larsson, Anders 1997: Profeterande döttrar i frikyrkan? Aktuellt om kvinnoforskning nr 1.
Lögstrup, T 1897: Nordiska Missionärer 1897. Jönköping: H.Halls Boktryckeri-Aktiebolag.
Nordling, Sally 1952: Kina. Kallelselandet. Jönköping: Svenska Alliansmissionens förlag.
Utanför muren. Skildringar från Svenska alliansmissionens verksamhet i Norra Kina av missionärerna. 1937. Jönköping: Svenska Alliansmissionens förlag.
Williams, Peter 1993: "The Missing Link": The Recruitment of Woman Missionaries in some English Evangelical Missionary Societies in the Nineteenth Century. I: Bowie, F., Kirkwood, D., Ardener, S. (Red.): Women and Missions: Past and Present. Antropological and Historical Perceptions. Oxford:Berg Publisher.
Öberg, Elisabet 1924: Ljus i dödsskuggans land. Skildringar från Saratsi barnhem. Jönköping: Svenska Alliansmissionens förlag.
Öberg, Torgny 1957: Karavanklockornas land. Stockholm: Folket i Bilds förlag.

Noter

1. Berättelsen om Kinamissionären Elisabet Jacobson baseras dels på Elisabets egna dagböcker, dels på dagböcker skrivna av hennes man, Otto Öberg, och hennes bror, Emil Jacobson. Andra källor har varit Elisabets, Ottos och Emils brev hem till Trosvittnet och andra missionstidskrifter, och av dem skrivna uppsatser i missionsskalendrar. Ottos efterträdare, Filip Anderson (senare Malmvall), har i Pionjärer i Saratsi (1945) tecknat en bild av Elisabets och Ottos gärning i Salatsi, och sonen Torgny Öberg har i boken Karavanklockornas land (1957) skildrat sin uppväxt på missionsstationen. Under sommaren 1997 presenterades Elisabet i en utställning på Jönköpings läns museum.
Elisabet är en av de missionärer som jag mött i mitt avhandlingsarbete vid Etnologiska institutionen vid Lunds universitet kring bilden av missionen i Kina vid 1800-talets slut. I detta har jag ställt mig en rad frågor. Varför blir 400 miljoner hedningar i Kina en brinnande angelägenhet för Jönköpings missionsvänner på 1880-90-talen? Hur gick det till? Hur såg de bilder ut som man gav av Kina, av missionären och av missionen i Kina? Och framför allt: vad betydde dessa bilder för de hemmavarande? Vad hade missionen för uppgift härhemma?
Kapitelrubrikerna i denna uppsats är med undantag för de två sista tagna ur Elisabets, Ottos och Emils dagböcker och brev. 

2. Fredrik Franson (1852-1908) tillhör inte de mer kända väckelsepredikanterna i frikyrkan historia. 1869 emigrerade Fransons familj till U.S.A. Franson verkade under flera år som väckelsepredikant både i Amerika och i Sverige. Med tiden kom han att intressera sig för den yttre missionen - särskilt för missionen i Kina - och han tog initiativ till bildandet av flera missionssällskap i Amerika, Sverige, Finland och Tyskland. 

3. Ortnamnen har i denna uppsats konsekvent stavats som på Elisabets tid. Kuei-hua-ch'eng heter i dag Hohot. Baotou är dagens benämning på Pao-t'eo. Salatsi, senare stavat Saratsi, skrives i dag Salaqi.

4. I oktober 1997 deltog uppsatsförfattaren i den resa Svenska Alliansmissionen företog till sitt forna missionsfält. En reserapport finns publicerad i Jönköpings-Posten den 21 och den 22 januari 1998.

e-post: annamaria.claesson@swipnet.se