För tre månader sedan sade hon farväl till vännerna i Jönköping. Tillsammans sjöng de, medan de varma tårarna rullande nerför kinderna: ”Här vi skiljas från varandra, Här är möda, sorg och strid”. Hon har rest lång väg med tåg, ångbåt och åsnekärra från Sammekulla, Mariannelund i Småland, över Göteborg, Tyskland, Egypten, Ceylon och Hongkong till Shanghai. Äntligen är hon, och hennes femton medresenärer, alla bröder och systrar i tron, framme i Kuei-hua-ch’eng. Mötet blir kärt med de fyrtio syskon från Sverige som sedan två år redan finns i Kina. För fyra år sedan värvades de alla för Kina av världsmissionären och svenskamerikanen Fredrik Franson. Nu är de så till slut samlade på sitt missionsfält långt upp i norra Kina. 
Elisabet gick också Fredrik Fransons bibelkurs i Jönköping 1892. Det var då hon hörde ropen på hjälp från de arma miljonerna som vandrade där borta i hedendomens mörker i Dödsskuggans land. Det var då, efter fjorton dagars bibelstudium och väckelsemöten, hon bestämde sig för att lämna vänner, syskon och föräldrar och resa till Kina. 

Otto och Elisabet Öberg med kinesisk gäst. Salatsi missionsstation före 1910.
Foto: Privat ägo.

- Hur ska man kunna leva hädanefter bland ett sådant folk? undrar hon. Hos ett folk som så plågsamt binder småflickors fötter, så att dessa - åtminstone i Elisabets ögon - till slut ser ut som klövarna på en ko, och bland ett folk som ropar ”utländsk djävul” efter henne, då hon går på stadens gator. Elisabet placeras ensam i byn Tehshengpu, inneboende hos den kristne kinesen Kao. Tvättvattnet fryser till is i handfatet på vintern, ihållande droppar regnet genom lertaket och den obekväma och kalla sängen består av ett par bräder. Men det duger ej att klaga! Elisabet samlar omkring sig byns unga flickor, och på stapplande kinesiska försöker hon berätta om Barnavännen, lära dem sånger, och undervisa dem i innanläsning. Steg för steg bryter hon ner folkets motstånd och det är inte, visar det sig, så svårt att älska kinesen. - Det gick liksom av sig självt, berättar hon många år senare. 

Den 9 maj 1899 är det missionärsbröllop i Kweihwa. Fyra dagar har Elisabet rest med åsnekärran för att vigas samman med missionärskamraten Otto Öberg. Nu ska de arbeta tillsammans på en egen station. Elisabet gör hembesök för att få kontakt med kvinnorna, och Otto reser omkring i byarna för att predika och sälja evangelier och traktater på marknader och vid teaterföreställningar. Det går trögt att vinna kineserna för evangelium, men de två arbetar envist vidare. Här i norra Kina är det mest såningsarbete, kanske blir det andra som får skörda - suckar Otto ibland. 
Försommaren år 1900 är het, ingen vind rör vid trädens blad, det var länge sedan det regnade och torka hotar skörden. Boxarna har börjat uppträda hotfullt på stadens gator: ”Utlänningarna sopar bort molnen” ropar de och svänger hotfullt sina svärd. Utanför missionsstationen samlas varje dag oroliga folkskaror, en dag i juni slås porten in och ursinniga män plundrar och förstör. Elisabet och Otto är mitt i stormens virvlar. Ett under räddar deras liv, och ett par dagar senare flyr de från staden i ett förtvivlat försök att undkomma boxarupproret. Norrut flyr de, genom Mongoliets öknar och genom Sibirien. Efter tre månaders strapatser är de i säkerhet hemma i Sammekulla. 
 21 vuxna och 14 barn av Fransons missionsgrupp mördas i boxarupproret. När stormen stillats återvänder endast sju av den stora skaran på nästan 60 syskon till det gamla missionsfältet. Bland de sju är Elisabet och Otto. 

En dag i mars 1904 kommer en tiggarkvinna till missionsstationen i Saratsi. I famnen bär hon ett litet oönskat flickebarn som modern försökt dränka. Samtidigt kommer posten medförande ett brev med 10 gulddollar från en okänd person i Amerika. Elisabet och Otto ser det som ett tecken från Gud. Strax därefter dyker två bröder upp med en förskjuten lillasyster i en korg, nästa dag har bibelkvinnan hittat ett en liten stelfrusen flicka i en lergrav i stadens utkant, och så kommer lilla Iang-chi-tsi (Poppel-gren), så småningom skall hon komma att underhållas av Töreboda systerförening, som måste avgiftas, eftersom hennes mor är opiummissbrukare.

Det barnhem Klara Hall startade på 1890-talet hade 1922 utvecklats till Salatsi barnhem, där flera hundra flickor räddades till livet.
Foto: Svenska Alliansmissionens arkiv, Jönköpings läns folkrörelsearkiv

En dag orkar inte Otto längre. År 1918 myllas han ner i den kinesiska jorden på martyrernas gravgård i Saratsi, en hjärnblödning ändar hastigt hans rastlösa liv.  Elisabet är på resa när beskedet kommer. Hon är ensam kvar med 457 kinesbarn och en egen son på 12 år. Elisabet funderar på sin framtid, man ber henne komma tillbaka till Saratsi, och så bestämmer hon sig:  - jag kände att ännu var ej mitt uppdrag fulländat, ännu hade jag en plats att fylla bland de värnlösa.

Broderad hyllningsdikt till "mor", Elisabet Öberg på Salatsi barnhem. Sydd avv alla barnhemsflickorna till Elisabets 60-årsdag.
Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns musem.