Vi besöker f.d. missionsstationer. Efter Befrielsen 1949 konfiskerades församlingarnas kyrkor, bostadshus, sjukhus och andra byggnader. De förvandlades till skolor, fabriker, bostäder eller som i Salaqi till polisstation. Martyrkyrkogårdarna förföll. Under kulturrevolutionen revs många av kyrkorna. Men sedan ett tiotal år tillbaka har församlingarna börjat få tillbaka sin egendom. Vi dricker det obligatoriska gröna teet, äter bananer och karameller i missionär Maria Carlssons hem som församlingen återfått för en vecka sedan. Jo då, här finns också trägolv, ljusa västerländska fönster men naturligtvis ingen kang. Alla andra byggnader och kyrkan är rivna. 

För tio-femton år sedan hade vår resa varit omöjlig. Men sedan 1980-talet har liberaliseringar skett i det kommunistiska Kina även på religionens område. Den protestantiska kyrka som tillåts av myndigheterna är den s.k. Tre-Själv-kyrkan (som står för självstyre, självunderhåll och självutbredning). I varje kyrka vi besöker hänger ett tryckt tillståndsbevis från myndigheterna inramat på väggen. All verksamhet inom kyrkan skall ske i bestämda lokaler på bestämda tider och under ledning av godkända pastorer, äldste eller evangelister. Ingen under 18 år får döpas, ingen barnverksamhet får förekomma. De döpta registreras. All inre mission är förbjuden. Ändå möter vi här i Inre Mongoliet en kyrka med stor tillförsikt inför framtiden. Flera gånger jämför jag med den tid då Elisabet lämnade Sverige, missionshusbyggandets och de stora väckelsernas tid. Kinesgummor i vita mössor, någon gång t.o.m med bundna fötter, langar murbruk i zinkhandfat. De bygger enkla missionshus inredda med kolkaminer och träbänkar, folkligt smyckade med elljusslingor och pappersgirlander. Nu när det är tillåtet med torn på kyrkorna reser sig över byarnas låga tegelbebyggelse fantasifulla skapelser krönta med röda kors.

Delegation från Svenska Alliansmissionen på besök i sitt forna missionsfält okt 1997.

Och kyrkorna är ofta fullsatta, mest av kvinnor, som alla intensivt följer den exakt en timme långa predikan, alla slår  samtidigt upp de bibelställen som angivits på svarta tavlan, hela kyrkan prasslar, och alla för anteckningar. Sångerna - jag ser att de liksom vid sekelskiftet är skrivna av personer som Sankey och Simpson - sjungs i alla tonarter. Ja, Elisabet skulle ha känt igen sig! 
Ibland får vi glimtar av de svårigheter man gått igenom under dessa femtio år. Vi möter t.ex. mannen som berättar om sina ”tjugo år i öknen”. Tjugo års kommenderat industriarbete innan han fick återgå till sitt ursprungliga yrke, lärarens. - ”Men jag lärde mig mycket som jag har nytta av nu, när vi bygger kyrkor igen!”, säger han. Och när man nu, efter många svåra år av förföljelse och hemliga möten, upplever kyrkans tillväxt, tycks man kunna lägga gångna års oförrätter åt sidan. Moses levde fyrtio år i öknen - skulle då tjugo vara något att klaga över? 

Jesus vid kinesiska muren. Samtida tryck från Kina.

Protestantismen och buddismen växer lavinartat idag i Kina läser jag i en engelsk bok på flyget hem. Nu får ni se skörden - fick vi ofta höra från kineserna. Området hade 2.000 - 3.000 protestanter 1949, i dag uppges det finnas 75.000! Men är den bild av en stark kyrka i tillväxt vi får uppleva densamma över hela Kina? Vi får inget entydigt svar. Vi funderar på om det faktum att Inre Mongoliet är en autonom provins, dvs. mer självständig än andra, har någon betydelse? Beror framgångarna här på starka lokala ledares förmåga - som den imponerande patriarken, den 94-åriga äldsten Jia, fortfarande aktiv i församlingen? Eller kanske finns en förklaringen i historien? I Elisabets gärning? I Inre Mongoliet har alliansmissioner varit verksamma, från Kina Inlandmissionen, Christian and Missionary Alliance till Svenska Alliansmissionen. De var missioner som betonade de kristnas enhet, oavsett teologiska spetsfundigheter och samfundsgränser. De var också organisationer som var mycket noga med att iakta kejsardömet, senare republiken, Kinas lagar och föreskrifter, och att i klädsel och bruk följa det kinesiska samhällets regler. Är det därför man funnit sig så väl tillrätta i och självklart anammat den nationella Tre-Själv-kyrkan som den enda protestantiska kyrkan? Men hur står det till med religionsfriheten för dem som inte accepterar en kyrka där staten sätter gränserna? Den frågan får inget svar. 

Efter trettiofem dramatiska år som missionär i Kina begravdes Elisabet på Salaqis martyrkyrkogård bredvid maken Otto, sonen Natanael och brodern Emil. Vi ber att få se platsen. Men nu säger de kinesiska myndigheterna för första och, vad vi fick veta, enda gången nej. Förklaringen lyder: ni skulle bara bli ledsna om ni kom dit! Finns det några säkerhetsskäl varför utlänningar inte kan visas området? Eller vill man inte att vi ska få se att gravplatsen har skändats? 

Vi får i stället skumpa vidare i vår buss. Strax utanför Salaqi ligger ett f.d. sjukhusområde.Nu finns endast någon enstaka byggnad kvar från sjukhustiden, men på det stora området planerar nu kyrkan bostäder för äldre. När jag står på den övergivna gräsbevuxna sjukhusgården tänker jag åter på Elisabet. Hennes missionsgärning gick naturligtvis i första hand ut på att sprida evangelium, men missionens sociala arbete i form av opiumasyler, barnhem, sjukstugor, sjukhus, skolor för både flickor och pojkar, högre utbildning för barnhemsflickorna, industriskola för pojkar etc. var omfattande. Genom det sociala arbetet blev den kristna kyrkan allt mer accepterad i det kinesiska samhället. Samma strävanden tycks kyrkan ha i Inre Mongoliet även idag.