Min pappa var boksamlare. Han samlade inte förstaupplagor, osprättade exemplar eller vackra helfranska band. Hans samlade litteratur för att läsas. Min barndom tillbringades med näsan över boken från bokhyllorna därhemma, från det lilla filialbiblioteket eller från barnbokshyllorna på antikvariatet.

Nog var det då både fint och märkligt att släkten kunnat frambringa en riktig författare. Ingen av oss hade läst hans böcker. "Han är svår", sa pappa. Och så omkom han så tragiskt 1950 endast 24 år gammal. En stark undervattensström utanför Gotlands kust, berättades det för mig, blev honom övermäktig under en simtur. Detta hände ett par år efter min födelse. Släktingen, författaren, hette Gösta Oswald. 
"Gösta Oswald, det unga geniet på 1940-talet? " frågar bibliotekarien på Jönköpings stadsbibliotek. Ur magasinens gömmor hämtar han En privatmans vedermödor från år 1949.

Detta är alltså bara spillrorna av en roman, en lönnmördad och steglad, det händer ingenting i den, för att bespara Er sinnesrörelser är alla handlingar, liksom i verkligheten, redan slutförda. Det är således likgiltigt var det hela börjar, det slutar i kaos. För det andra finns det inga levande människor på dessa sidor  –  det hade Ni väl inte heller väntat – det är en studie i svartsjuka: i trolöshet och trohet av mer intim och värdig art… Kort sagt jag avråder Er. Jag fortsätter att läsa förordet: Om Ni däremot är mycket trött på romaner, trött på livet i allmänhet och människor i synnerhet, om Er hustru bedrar Er och det bekommer Er illa, om Ni lider av sömnlöshet och vill ha recept på det enda tillförlitliga medlet mot sömnsjuka – slå i så fall var som helst och läs!

Pappa hade rätt. Gösta Oswald är svår. Textmassan flyter som i ett modernt musikstycke, jag tvingas läsa mycket långsamt, repetera flera gånger, någon gång fungerar orden meditativt lugnande, men så bryts koncentrationen av intensiva, hetsiga partier som för mig andtruten vidare. Styckevis är det torrt och svårforcerat, ibland skimrar orden och ordsammanställningarna hissnar. Hans text utmanar mig, jag som vanligen är en otålig oreflekterande snabbläsare! 
Gösta Oswald brukar omtalas som det snabbt uppflammade blosset på modernismens himmel, en otålig, kompromisslös särling i svensk dikt, en brådmogen yngling som läste och levde med Hölderdin, Schopenhauer, Ekelund, Rilke och Kafka, en skygg romantiker med stora krav på sig själv och sin uppgift som Konstnär. Jag läser Birgitta Holms avhandling om honom från 1969. Då upptäcker jag i en not hans anknytning till Jönköping!

Gösta Oswald växte upp i en lägenhet om ett rum och kök i Stockholm. Fadern var typograf och född i Jönköping, och här i staden fanns Göstas farföräldrar, flera farbröder och en faster. 
Flera somrar besökte Gösta Jönköping. Kanske träffade han sina fem kusiner, eller så bodde han hos farfar, August Oswald, mångårig arbetare på Lindells vågfabrik och en av grundarna av vågfabrikens arbetarklubb år 1901. Farbröderna arbetade antingen på vågfabriken eller inom tryckeribranschen. I juni 1934, åtta år gammal, skriver Gösta hem till Stockholm från Jönköping: 

God-dag Mamma och Pappa
Strum-porna jag hade på resan var för stora. men strum-porna som var ny-ja var för små, så jag fick hålla på en halv-timme för att få dom på mej, och faster hanna måste hjälpa mej. och skorna som jag hade på resan var så små, så jag fick mär-ken på fötterna. jag fick en liten gris i dag mån-dag som faster hanna och jag köpt. om jag skruvar upp den trummar han. jag har döpt honom till Kalle-trumeli-man. det blåser mycket, men solen skiner. i går söndag var farbror Hjalmar och jag ute och seglade med min leksaks-segel-båt. men det blåste för mycket så segel-båten trillade om-kull, och seglen blev våta. - i söndags-efter-middag var jag i Stads-parken och drack kaffe och pommac. nu får ni veta mer än annan gång. SKRIV SNART många hälsningar till er alla från Gösta. SLUT.

När jag läser detta brev på Kungliga Biblioteket ser jag framför mig en spenslig, glasögonförsedd, rödlätt åttaåring sittande på sängkanten, intensivt rådbråkande sina för små strumpor. På KB finns också tre brev från Gösta till Jönköping. Det första är en hyllningsdikt till farbror Harald på hans femtioårsdag 1942:

R'en flyktad var bister kung Bore
när i ett enkelt Jönköpingshus
likt många av världens store
vår Harald för första gången såg dagens ljus

Fredsvåren 1945 tog Gösta studenten. I ett brev till farbror Harald skriver Gösta, kanske lite uppstyltat och högtidligt, om tidens krav på de unga. 

…Ända in på 20-, 30-talen var världen ganska lycklig. Jorden, vår lilla planet, hade sina vita fläckar, sina framtids länder, idylliska söderhavsöar och bördiga åkervidder. Brustna illusioner! Vi ha ingenstans längre att fly med våra drömmar. Överallt har förhärjaren Döden märkt jorden; allt förefaller hopplöst.
Stor lit sättes till oss unga; ett ansvar lägges på våra axlar, som vi knappt mäktar bära. Hur och var skall vi bygga upp världen? Det är problem, väldiga och kanske olösliga. Men ett vet vi: att vi måste ta itu med uppbyggadet just här, just bland oss själva. Västerlandet går under, säger kulturpessimisterna. Ja, om vi inte försvarar det. Människan själv har alltid varit en tillflyktsort från världens ondska. Vi måste nydana oss själva, inifrån, till högre moralisk kvalitet, - och sedan till hela världen bära ut vår tro på humanitet, på rättens seger, på allt vi lärt oss kalla kultur. 
Det förefaller hopplöst och meningslöst allt det där, men vi måste ha den rätta övertygelsen framför allt. Först då ha vi möjligheten, särskilt då vi unga, att rädda spillrorna av den västerländska kulturen, och mitt i gruset och granatskärvorna resa det Evigas avbild.
Låt det bli vår uppgift - för oss alla….Jag, grön och nybakad, får väl försöka - vid den humanistiska fakulteten i Uppsala.

Brevet besjälas, enligt Birgitta Holm, av en "lagerkvistsk beredskapshållning", en attityd som stämmer illa med den pessimistiska tonen i hans första diktssamling "den andaktsfulla visslaren": 

att tömma ungdomens timglas av spleen och förtvivlan
och känna blodets svindel inför alla oupptäckta vägar 
som ej leder till Rom men väl till det omöjligas 
splittring i illusioner och missförstådd verklighet

ungdomen ett sätt att öppna dörrar och glömma
stänga dem att uppleva städer som skökor med
blommor i stället för hår att fördöma alla andras
mognad men längta till sitt privata ålderdomshem -

Släkten i Jönköping bestod av arbetare av en ädel stam som värderade skötsamheten, fliten, hantverksskickligheten och det hederligt arbetet. Gösta var en främmande fågel. Han läste författare som man aldrig hört talas om, lyssnade på musik som ingen förstod sig på, skrev så småningom obegripliga böcker och framför allt  - han "ville inte skaffa sig ett riktigt arbete". Kanske är brevet ett försök att inför släkten motivera sitt livsval som Konstnär.
Sommaren efter studenten var Gösta informator i Bruzaholm utanför Eksjö. Samtidigt skrev han manuset till "den andaktsfulla visslaren". På hösten antogs det av Bonniers förlag. Ett viktigt steg hade tagits! I september 1946 är det därför en mer självsäker Gösta som skriver till farbror Harald som arbetar som sättare på Smålands Folkblad. Gösta skriver och tackar för tidningen, ett glatt återseende av "vår" tidning, och nu ber han farbrodern spåra upp några artiklar om modernismen som tidningen publicerat under sommaren.
Gösta är mitt uppe i den hetsiga "obegriplighetsdebatten". Sten Selander anför kritiken mot de unga 40-talisterna. Han ironiserar över deras pessimistiska livssyn, deras dunkla bildspråk, den disharmoniska exprimentella formen, och Göstas diktsamling blev symbolen för 40-talisternas kompromisslöshet. Gösta svarar arrogant med ett citat från Goethe: "Ich schreibe nicht euch zu gefallen/ Ihr sollt was lernen" (jag skriver inte för att behaga er/ något bör ni lära er!) 
Gösta levde i högspänningen, skriver Torsten Ekbom i förordet till Breven till Ranveig, "i känslomässiga extasen, glömsk av följderna som nattsvärmaren som dras till den förintande lågan". Och som om Almqvist skulle ha ryckts bort efter Amorina, skriver Ekbom, efterlämnade Gösta Oswald vid sin död ett osynligt berg av ouppfyllda löften.  Kanske, skriver Göstas efterlämnade hustru, Jörel Sahlgren, kanske skulle med åren det hårda greppet om pennan blivit mjukare och varmare.

Böcker om och av Gösta Oswald:

den andaktsfulla visslaren. Lyrisk mässa i fyra böcker. 1946.
Peter Sergius: En privatmans vedermödor utgiven av Gösta Oswald. 1949, 1964
Rondo. En bok tillägnad det stora bårhuset som också är livets hus. 1951, 1966.
Christinalegender. 1963.
Breven till Ranveig. Redigerade med förord och kommentar av Torsten Ekbom. 1995
Birgitta Holm: Gösta Oswald. Hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet. 1969