(Birka folkhögskola)
Birka folkhögskola har under 95/96 bedrivit försöksverksamhet i distansundervisning. Projektet går under namnet Den elektroniska livlinan-Datorstöd på Distans. I denna verksamhet har elever med olika handikapp kunnat slutföra sina studier hemifrån.
Den fortsatta utvecklingen och dess mål beskrivs på följande sätt i dokumenteringen: Projektet 96/97 är inriktat mot att skapa ett distansstudienätverk och att utveckla en folkbildningsmässig distanspedagogik. Ett distansstudienätverk innebär att de distansstuderande hjälper varandra fast var och en sitter hemma vid sin dator och arbetar. Folkbildningsmässig distanspedagogik innebär enligt dokumentet att ìden vuxnes erfarenheter är grunden för den vuxnes lärande. Genom att arbeta i projektform utifrån egna frågor och funderingar blir inlärandet mer lustfyllt än den traditionella distansmetoden med inläsning och arbetsuppgifterì. Förväntningar finns också om att självförtroendet hos eleverna som fått möjlighet att fortsätta studera skall utvecklas och ett första steg i den riktningen nås redan genom att de får låna en dator, man signalerar: vi tror på dig, vi satsar på dig. De resultat som föreligger visar att alla blir bra på datorer men att upplägget inte fungerar för alla. Det sägs att 20-30% av de som provat klarar av distansundervisningen i denna form. Det noteras också att de som klarar den datorstödda distansutbildningen är de som klarade de gamla hermodskurserna. De som har läs och skrivproblem har blivit bättre men det har inte fungerat med undervisning i matematik, i matte-behövs kommunikation med en levande människa.
De utvecklingsförslag som främst nämns för projektet är att skapa bra studiehandledningar, att arbeta erfarenhetsbaserat och att ge tankevägledning. Sammantaget handlar det kanske om att lära folk att lära i en ny miljö med grund i de erfarenheter som redan finns från andra kontexter. Sammantaget kanske det också handlar om att övervinna teknikrädsla och attityder. Vad avser attityder finns det all anledning att inte bara försöka påverka elevernas attityder utan även omvärldens. För att distansutbildning vi datornät skall fungera krävs exempelvis insikten om att lärarens arbete vid datorn också är att betrakta som arbete oavsett var detta sedan utförs rent geografiskt. Om arbetet utförs i hemmet, på skolan eller under en resa skall sakna betydelse. Problemet som annars uppstår är att läraren känner sig tvingad att begagna sin fritid för datorarbetet, med en ohållbar arbetssituation som följd. Detta problem har nämnts i diskussionen runt flera kurser och är värt att ta på allvar nu och ännu mer i framtiden. Nya problem uppstår och måste lösas i detta sammanhang. Många problem är relaterade till en teknikutveckling som är bra mycket snabbare än variationerna i människors attitydbildning. Vill vi hänga med i utvecklingen och inte stanna en bit på vägen måste vi inte bara möta problemen i den takt de uppstår utan faktiskt också försöka förutse dem. Varför inte bilda ett nätverk med personer från flera folkhögskolor som har att diskutera dessa frågor men kanske också att ägna sig åt politisk kommunikation, dvs. argumentera för och informera, främst relevanta beslutsfattare, om vikten av att nya arbetsformer värderas rätt.
Åter till Innehållsförteckningen
(Dalarö folkhögskola)
Vallakursen var en samarbetskurs mellan folkhögskolan, Arbetscentrum (Ac) och arbetsförmedlingen (Af). Det man eftersökte var en varvad kurs med 60% teori och 40% praktik. Länsarbetsnämnden inbjöd ett antal utbildningsannordnare att lämna en offert på teoridelen. Praktikdelen ansvarade Ac för. Anbudet skulle gälla för 30 deltagare och 15 veckors kurslängd. När arbetsförmedlingen kontaktades för att diskutera elevurvalet menade handläggaren på Af att urvalet var deras ensak i en upphandlad kurs, och att en delaktighet från folkhögskolans sida skulle medföra sekretessproblem. Arbetsförmedlingen valde deltagarna och den enda medverkan folkhögskolan tilläts ha var att presentera så mycket som var möjligt av kursen. I rapporten Vallakursen hösten - 95 påpekas också problemet för skolan, nämligen det att det är elevens bakgrund och behov som skall styra skolan och inte tvärtom. Bara 16 kom till kursstarten och av dessa var hälften mer eller mindre fientliga till deltagande eftersom de i princip tvingats dit. Deltagandet blev lågt liksom motivationen för kursen. Den bedömning Bengt Södergren som kursansvarig gör är att det är en ìförlorad kursì. Slutsatsen blir att en kurs inte skall ha några deltagare som inte vill vara med och högst 10-15% tveksamma. Bengt menar vidare att antagningsförfarandet skall skötas av de som har att genomföra kursen. Bara dessa har nödvändig kompetens för att kunna avgöra för vilka kursen kan medföra något positivt. Slutsatsen är att man inte bör genomföra kurser där man inte själv ansvarar för uttagningen.
Kursen och resultatet av den är ett bra exempel på hur folkbildningsinitiativ kan dra iväg och bli något helt annat eftersom de myndigheter/institutioner som önskar få kursen genomförd gör det utifrån krav och kriterier som på intet sätt är förenliga med folkbildningens idé. Att det inte fungerade illustreras dessutom av att annan utbildnings-annordnare övertagit kursen (KomVux) varför den inte längre kan ses som en del av FLORA projektet. Kursen är däremot ett mycket gott exempel på de problem folkbildningen har att möta i kontakten med omvärlden, främst med institutioner och makthavare. Hur KomVux, som varande en instans för folkbildning, löser uppgiften vore intressant att se. De institutionella hindren indikerar främst skillnader i synen på mål och syften med verksamheten och en allmän oförmåga att inse att folkbildning måste anpassas till sin kontext, vari deltagaren är en självklar del. Sådana problem måste kartläggas och diskuteras för att folkbildningen skall få en möjlighet att medverka i exempelvis ett nationellt kunskapslyft. Ett kunskapslyft till vilket behövs förtydliganden och utvecklande av ett antal folkbildningsrelaterade mål.
En, som jag upplever det, felaktig slutsats som framskymtar i detta
sammanhang är att glesbygdsproblemen inte kan uppträda i en tätort.
Vi får inte glömma att det finns andra avstånd mellan
människor än de rent geografiska. Arbetslösa i exempelvis
Rinkeby kan säkert uppleva sin situation på liknande sätt
som arbetslösa i Storuman.
Problemkartan för Valla kursen kan göras hur lång som
helst:
En majoritet av de som gått kursen fortsatte till arbetslöshet. Ac och Af:s förväntan kan knappast vara uppfylld om man ville ha ut folk i arbete, vill man bli av med dem, få ut dem i en åtgärd, blev det ju ok.
En viktig synpunkt som kom fram i diskussionen var kursernas längd. Kurserna ansågs vara för korta-processen måste få utvecklas inte bara kapas när man väl fått gång dem. En hänsyn som kanske borde tas även när det gäller andra kurser- Varför inte bryta upp den traditionella tidssrukturen, läs: kurslängden? Samtidigt som man talar om denna typ av kurser kanske de skulle benämnas som processorienterade kurser och därmed med en gång något markera att målen kan vara av annan art än gängse.
En annan, hetare fråga är: Varför tar Dalarö folkhögskola en sådan kurs, under dessa villkor? Är det för pengarna? Jag tror att om folkbildningen skall vinna trovärdighet så kan inte dess verksamhet styras av externa intressenter. Viss uppdragsutbildning kanske inte passar in om man inte vill bli sedd som ìen utbildningsanordnare bland alla andra som också ägnar sig åt folkbildningì, vilket värde folkbildningen nu får i den kontexten.
Förutom att skylla på makterna måste folkhögskolorna också markera folkbildningen och dess förutsättningar och krav genom att inte åta sig uppdragsutbildningar som inte ges en chans att hålla måttet. Vad avser Vallakursen har Ac och Af nu vänt sig till KomVux, kursen är dock nerlagd för tillfället och det är tveksamt om det blir någon fortsättning. En möjlighet till att verkligen fått kursen att fungera skulle ha varit att satsa på de 8 som var intresserade från början och dessutom gjort klart för Af att det var folkhögskolan som svarade för upplägget och pedagogiken, i annat fall fick man vända sig till någon annan. Som lärdom för FLORA-projektet är det inträffade viktigt eftersom det markerar behovet av kvalité från start. Vidare markeras behovet av en stramare hållning gentemot beslutsfattare och uppdragsgivare och återigen, behovet av kommunikation. Fanns det inte mer att göra på den punkten? Var alla samtalskanaler stängda? Hade det inte gått att på något sätt övertyga Ac och/eller Af? Hur hade Ac och Af reagerat om man ställts inför ultimatum: vi gör det på vårt sätt annars inte alls. Gick det inte att spela ut parterna mot varandra? Till sist vad har Dalarö folkhögskola vunnit på att faktiskt genomföra kursen trots allt och vad har eleverna vunnit på det?
Åter till Innehållsförteckningen
(distanskurser med datorstöd)
Denna kurs är intressant eftersom den aktualiserar ett konstitutionellt problem av särskilt intresse för framtiden, nämligen frågan: När arbetar läraren? Frågan är också aktuell för Birka folkhögskola och kursen datorstöd på distans, vilket vi tidigare noterat. Förutom denna övergripande fråga har några andra problem diskuterats. Det som är närmast knutet till det föregående är de två oförenliga förväntningar som ställts: Att studera när som helst på dygnet och i lokal studiemiljö. Cirkelartad verksamhet lokalt fungerade dessutom inte på grund av det bristande samarbetet med studieförbunden.
Det krav som ställs på eleverna är att de skall ha ett fungerande socialt liv och identitet. Rekryteringen till kursen bör vara lokal och omfatta i huvudsak äldre från glesbygd. Det har varit svårt att rekrytera lokalt, men kursen fungerar bra. Självdisciplin och gruppkänsla har också fungerat. Kursens betydelse för utveckling i glesbygd är dock mer tveksam.
Det finns inget samlat undervisningsmaterial. Vi konstaterade att man inte måste producera allt undervisningsmaterial själv. Utvecklingen kan bestå i utveckling av studiematerial och att ta tag i redan existerande naturliga grupper. vidare är det viktigt med stöd och återkoppling för att undvika drop-outs i slutskedet.
Om man arbetar med individuella lösningar så måste hemarbetet värderas fackligt, socialt och hos arbetsgivaren. För att uppnå detta måste arbetet vid datorn värderas, lärarens arbetstid regleras (då även innefattande tiden vid datorn). När arbetsformen värderas kanske det är lättare att åberopa kursens existensberättigande. Problemet som sådant kanske också är relaterat till det faktum att vi befinner oss i en brytningstid, på tröskeln till informationssamhället, dvs. problemet kanske ìväxer bortì med tiden, i samma takt som en tungrodd förvaltningsapparat anpassar sig till den nya tidens villkor.
Verksamheter som dragits i gång för att gynna den lokala utvecklingen består inte i några direkta kurser utan bara småprojekt. En fortbildningskurs för lärare har hållts och så finns den livaktiga bygdeteatern.
Åter till Innehållsförteckningen
Särnakursen pekar på en viktig roll för folkbildningen - rollen som igångsättare. Kursen inleddes med att eleverna fick skriva ner sina förväntningar och behov, nästan alla önskade sig personlighetsutveckling många ville också ha behörighet. Dessa elever som nu går en andra årskurs beskrivs som studiehungriga. Det är den särskilda behörigheten som gäller för flera av dem, några av dem funderar på att starta eget.
De under 1995/96 genomförda grupparbetena med 3-6 i varje grupp. resulterade i 4 färdiga rapporter och självständiga elever med gott självförtroende. Det blir en årskurs till, samtliga platser är besatta, både i ettan och tvåan. kursen har fått ett gott omdöme ryktesvägen. Älvdalens kommun har visat intresse och står för lokalerna och AF har hjälpt till med att söka medel. Ingen har klagat på kursen.
De skiftande behov av utbildning och stöd för utveckling som kursdeltagarna kräver har bemötts med en schemastruktur som möjliggör både teoretiska studier på olika nivåer och eget projektarbete. En viktig fråga är: Hur mycket personal behöver vi? Hur väger man? Hur prioriterar man?
Balansera på gränsen till kaos-mest aktivt, man litar på den enskilda gruppen.
Eleverna är inte präglade av ìgrundskoleköretì. De står ut med kaos och visar styrka och självkänsla. Eleverna blir starka i sin egen grupp men hur det blir på högskolan, bestående, individuellt eller grupprelaterat, det vet man inte (jag tror faktiskt det beror väldigt mycket av vilken roll individen själv haft i gruppen. De mest aktiva får oftast mest ut av arbetet även personlighetsmässigt). Att lita på den enskilde i kursen och att balansera på gränsen till kaos i undervisningen är ett relativt beprövat (och fungerande) drag inom folkbildningen och därmed värt att hålla fast vid.
Nu pågår en andra årskurs och eleverna har fått smak för utbildning, denna gång enligt pluggmodellen. Man vill lära sig ämneskunskaper och framför mål relaterade till det formella utbildningssystemet i sammanhanget. Kursens första år har fungerat som igångsättare för egenverksamhet, en kunskapstörst har väckts! Kursen som sådan kan användas som argument för den tanke som innebär att det inte går att bilda ett folk till en förut bestämd nivå med mindre än att man sätter igång de enskilda individerna, tar fram deras kunskapstörst. Denna roll som igångsättare, aktiverare av ett folk är den roll, vilket jag tidigare nämnt, som borde vara en av folkbildningens primära roller för framtiden. Av denna anledning har Särna kursen och andra liknande kurser stort värde inte bara för FLORA projektet utan även för folkbildningens framtid. Det viktiga är att föra kunskapen om detta värde vidare och att, krasst uttryckt, utveckla folkbildningen innifrån, så att tankarna till sist kanske också når exempelvis våra studieförbund.
Åter till Innehållsförteckningen
(Ålsta folkhögskola)
Det nya navet är ett projekt genom vilket 50-70 personer under tre år och med hjälp av kurser och små projekt skall stimuleras till att skapa en försörjning grundad på livskvalitet. Stor del av kurstiden ägnas åt att lära sig arbeta med projekt och idéutveckling med hjälp av beprövade metoder för resursinvestering och analys. Allt enligt beskrivningen i Folkhögskolan har gett oss nytändning. s 19. Det nya navet har det gemensamt med de flesta andra här presenterade kurserna att de nya projektidéer som blir resultatet faktiskt utmanar de institutionella ramarna. Det som är intressant att studera i sammanhanget är mekanismerna bakom småprojekten och projektens mål.
Åter till Innehållsförteckningen
Till Folkbildning & Vuxenpedagogik
Nils-Åke Sjöstens mail adress
är nils-ake.sjosten@ostragoinge.mail.telia.com