Nedan beskrivs kurserna var för sig, vad som framkommit om verksamheten och tankar runt denna. Dessa beskrivningar är inte innehållsligt jämförbara. Beskrivningen bygger på befintligt material och det som kursansvarig framfört på seminarierna samt det som framkommit vid de diskussioner som förts. Skattungbykursen som beskrivs först och utförligast är nyligen utvärderad av undertecknad och därmed finns det mycket att säga om denna. Att Skattungbykursen innehåller många "komponenter"som också är av intresse för andra kurser är också en anledning till dess placering i rapporten och att den fått lov "att breda ut sig" över många sidor. Kurserna är inte rangordnade eller värderade på något sätt, det finns ingen anledning att tala om mer eller mindre intressanta kurser för projektet, alla bidrar med intressanta perspektiv för utveckling av kurser för regional utveckling.
Åter till innehållsförteckningen
På uppdrag av Mora folkhögskolas styrelse och med hjälp
av Berit Sisell och de ansvariga för Skattungbykursen: Britt-Marie
Lundén, Kåre Olsson och Anders Johansson har jag under sommaren
utfört en enklare utvärdering av kursen. Utvärderingen var
avsedd att ge en bild av Skattungbykursens pedagogik och förhållningssätt
såväl som framtida utvecklingsmöjligheter och dess plats
i en samhällelig helhet med snart 20-årig historia. Stora delar
av denna avrapportering av Skattungbykursen bygger på resultaten
från denna utvärdering.
I Skeriol tidningen nr 48, 1979 nämns kursen som en kurs i självförsörjning,
förlagd till Skattungbyn. Beskrivningen fortsätter:
En årskurs omfattar tiden januari fram till december. Under den
tiden är det meningen att man skall ha gått igenom hela odlingsprocessen.
Kursen innebär också att eleverna får bekanta sig med
allehanda andra praktiska handlag. Ett ekologiskt tänkande och handlande
går som en röd tråd genom undervisningen.
Något om pedagogiken och förväntningarna på denna
kan utläsas ur nästa stycke i texten:
Det arbetas ofta med saker som hör en försvinnande bondekultur
till och lärospånen dras inte enligt några utstakade mallar.
Det blir att prova sig fram, göra om och försöka igen. Hela
tiden med omgivningens blickar riktade på sig.
Antagningsförfarandet är en lång men samtidigt enkel procedur. Kåre menar att deltagarna delvis väljer sig själva. Intresserade har möjlighet att besöka och pröva innan kursen börjar. Inga formella meriter krävs samtidigt som höga formella meriter inte är diskvalificerande för deltagande. Det viktiga är att det finns ett behov av denna specifika kurs och ett bra motiv för att gå den. Några är ändå överkvalificerade i den meningen att de har odlat förut och kan verksamheten. Några har andra motiv än vad som kursen kan tillfredsställa som exempelvis att starta jordbruk yrkesmässigt.
Kursen är uppenbart etablerad eftersom antalet sökande är dubbelt upp mot vad som kan antas. Det är många unga som söker, ofta direkt från gymnasiet. Flera av dessa har en vag uppfattning om vad de vill göra med sina liv och möjligen kan kursen ge dessa nya utgångspunkter eftersom kursen till sitt förhållningssätt och pedagogik är så olik de formella utbildningar de tidigare genomgått.
De kursare som intervjuats verkar ha någon form av riktning och önskan att välja den sortens liv som kursen representerar. En utgångspunkt är nog att man ändå måste ha kommit en bit på väg i sin personliga utveckling för att uppleva ett behov av kursen. Det finns en föreställning om hur man vill leva och denna har bevarats, och utvecklats, och givetvis, i någon mån modifierats genom kursen. Det är inte bara kursen som är något annorlunda utan även dess deltagare.
Kursen är helt beroende av kursdeltagarna och kurser har funnits med bristande samstämmighet mellan individens utveckling och kursens förloppvarit. Kursen kan inte vara en terapi, den klarar någon deltagare med personliga problem men inte många sådana, allt enligt Kåre. Det faktum att kursen eller snarare kollektivet klarar av att rätta upp någon kursare med personliga problem varje år är inget dåligt betyg för kursen som sådan. Det har framförts tankar om att kursen kanske borde vara mer homogen avseende deltagarnas ålder och erfarenheter. Min syn är snarare den motsatta. De skiftande förkunskaperna, mognadsgrad och ålder är bara en fördel i det sociala samspelet och i arbetet med den individuella utvecklingen. I idealfallet får den enskilde individen fungera både som lärare och elev beroende på vilken situation som uppstår, vilket överensstämmer med tankarna om den framtida pedagogiken uttrykt i termer av ìhelhetsorienterad inlärningì. Det heterogena kollektivet är som jag ser det kursens verkliga styrka. Det lämnar utrymme för såväl personlig utveckling som utveckling av förmågan att samarbeta och leva tillsammans med andra. Dessa och liknande synpunkter har också framförts i några intervjuer. Det absolut mest olyckliga vore faktiskt en homogenisering av kursen i stil med den som det formella utbildningssystemet erbjuder.
Sammantaget verkar kursen passa individer som befinner sig i ett vägskäl
vad avser synen på sitt sätt att leva. En kurs för individer
kapabla att ställa frågor och att söka svaren och möjligheterna
och inte bara förvänta sig att få allt serverat. En viss
förmåga till självständighet och önskan att ta
tag i sin situation verkar prägla de som söker kursen. Låt
vara att de är lågutbildade i det kursen tar upp, men det finns
en mognad och en beredskap som uppenbart är god. Även om man
inte är färdig med sin situation och sin plats i livet har man
tänkt tanken och börjat ställa frågorna. Detta ligger
också uttryckt i konstaterandet att ìdeltagarna delvis väljer
sig självaì
Fortfarande kan man notera blandade känslor i byn vad avser kursarna. Anledningen kan vara att de första kurserna blev mindre lyckade pga. en del av deltagarna. Reglerna för deltagande i kursen stramades upp och därefter verkar det ha fungerat bättre, men ännu är som sagt inte alla odelat positiva till kursen.
Samtal med de bybor som vi träffat på antyder att många i dag har ett indifferent förhållningssätt till kursen, dvs. de är varken särskilt negativa eller särskilt positiva. Kursen finns i byn och det är OK, men man har inget intresse i att engagera sig i dess verksamheter. Kaféer anordnas exempelvis för gammelkursare och bybor, enligt utsago är det dock sällan som det deltar någon bybo i dessa kaféer. Det verkar däremot inte svårt att få praktisk hjälp och kunskap av byborna.
De gamla i byn beskrivs av såväl gammelkursare som ett par tidigare Skattungbybor som ett isolat utan kontakt med omgivningen. En del av den barriär som fanns från början kan vara knuten till kulturella skillnader. Kursarna har exempelvis lagat och använt sådant som byborna ställt undan och är glada att de slipper använda. Möjligen är det också så att några kursare varje år håller en något hög profil gentemot byborna, dvs. de anser sig klara av att leva i glesbygd lika bra eller bättre än de som bor där, vilket säkerligen retar några bybor. Uppenbart är dock detta förhållningssätt mer ett nybörjarsyndrom än en tendens.
Några av de gammelkursare som bor i Skattungbyn hävdar bestämt att de inte bott i samhället om det inte varit för kursen. Sammanlagt finns ett hundratal gammelkursare och barn till dessa bosatta i bygden. Men man menar också att Skattungbyn inte skulle varit det den är i dag om inte kursen funnits. Byborna har varit tvungna att ta till sig intryck utifrån. Det faktum att många har en neutral hållning till kursen kan i sådana sammanhang nästan upplevas som positivt.
Den ökade servicen bör dessutom rimligen vara en följd av att bygden inte tömts på folk i samma takt som annars och att nya krafter har kommit till som verkar och har verkat för att denna service skall finnas i samhället. Kursen har med all säkerhet ur det perspektivet haft betydelse för den ökade servicen.
Det finns stora kulturskillnader mellan kursare och bybor men detta
hindrar inte samarbete och att även Skattungbyborna lär sig något
om sin situation. Någon gammelkursare har dessutom lyckats få
identitet som bybo, vilket är viktigt om man vill leva kvar i Skattungbyn.
Kursen kan också ha medverkat till att ge byn som sådan en
identitet, men sammanfattningsvis: Integreringen av kursen i samhället
har förmodligen nått den nivå som är önskvärd.
Bybefolkningen accepterar dess närvaro och har ett relativt neutralt
förhållningssätt till den. Kursen går inte in och
rör i byns angelägenheter eftersom det skulle kunna skapa ett
motstånd mot kursen. Att kontakten med byborna inte alltid är
friktionsfri omvittnas av flera men på det hela taget verkar problemen,
på det sätt de uttrycks, vara de vanligt förekommande i
alla små samhällen och därmed knappast kursspecifika. En
kursare skulle aldrig kunna bli byföreståndare säger någon,
och för att citera Kåre: ìDet vore inte alls bra om någon
blev det, byn måste få bevara sin kultur. Man har en egen komplex
historia och ett eget språk.ì Vi är helt överens,
Skattungbykursen kan och bör aldrig bli ett med Skattungbyn, när
det inträffar förloras kursens inneboende drivkraft, nybyggarandan,
och kursen kan betraktas som stelnad och institutionaliserad. Det ligger
en fara i att skapa artificiella samhällsbildningar i samhällena.
Detta talar för kursens spridning och en diskussion inom kursen om
hur man tänker leva efter denna och vid behov ett stöd för
att diskutera ett eget liv utanför Skattungbyn med omnejd. En annan
sak värd att notera är att kursen fortfarande verkar i en avfolkningsbygd.
Kursens inverkan kan ha varit att bromsa upp avfolkningen men den har inte
avstannat. Frågan är faktiskt också om inte andra krafter
än en folkhögskolekurs måste delta för att förhindra
avfolkningen i en glesbygd. En annan intressant fråga är om
man över huvud taget skall hysa ambitionen som sådan.
Man kan ifrågasätta de samhälleliga värderingarna, kursen var och är uppenbart avsedd att vara samhällskritisk i den meningen att det tydligt markeras att det finns andra sätt att leva - billigare och resurssnålare.
Kåre markerar i de samtal vi hade att man måste leva i framtiden, inte i dået eller nuet, det är viktigt att öva sig att tänka så, man måste tänka i framtiden. En ytterligare markering i denna riktning är att kursen inte skall serva det nuvarande samhället utan förbereda det som kommer. Vet man systemets (i detta fall samhällets) villkor så vet man åt vilket håll det går, även om man inte kan veta i detalj. Det intressanta med detta sätt att tänka, att sätta handlingsberedskap i första rummet, är att det väl stämmer överens med forskningens syn på det kommande kunskapssamhället. Sättet att i dag anpassa sig till framtidens krav och den pedagogik som begagnas inom kursen är framsynt, trots att det är ett snart 20 år gammalt förhållningssätt i detta speciella fall. Det skulle vara överdrivet att påstå att kursen grundas på en alternativ hypotes om framtiden. Snarare är det frågan om ett specialfall knutet till antagandet om tillvaratagandet i stället för förslösandet av resurser. Ett förhållningssätt som möjligen får ännu större betydelse än vad dagens utveckling antyder. Tanken är i och för sig inte unik, den delas av flera forskare.
Sammantaget innebär detta, enligt mitt sätt att se, det extra angeläget att denna kurs och liknande behåller sin form och profil. Erfarenheter av framtidens pedagogik finns redan i dag om man nu skall uttrycka sig med en reklammakares vokabulär. Om folkbildningen skall kunna delta i och profilera sig i det nationella kunskapslyft som nu är så aktuellt, tror jag att detta måste ske genom denna typ av processinriktade kurser. Kanske är det till och med så att denna profilering krävs för att folkbildningen som sådan skall överleva och ha ett, för statsmakterna giltigt, existensberättigande i framtiden. Vad statsmakternas syn på detta innebär för anslagen till folkbildningen är lätt att räkna ut.
Vad gäller förhållningssättet till den dagliga verksamheten understryks att det är inställningen till arbetet som är det viktiga. Det viktiga är inte måluppnående, det viktiga är att vara på väg och följa processen, nya mål kan följa av processen.
Tanken om vad som skulle vara ett misslyckande för kursen är
inte knutet till praktiska förhållanden utan till individen.
Ett misslyckande är om någon kursdeltagare blir knäckt.
En misslyckad skörd är en konsekvens av ett annat misslyckande,
ett symptom på ett sådant. Det är uppenbart att Kåre
här markerar kursledningens ansvar och gränserna för det
man skulle kunna kalla frihetens och ansvarets pedagogik. Pedagogiken får
inte genomföras till varje pris, människan och hennes personliga
utveckling kommer i första rummet. Kursaren skall lämna kursen
som en kreativ, handlingsberedd individ med tro på sin egen förmåga.
Kursen arbetar på två plan som sällan förenas i traditionell
undervisning, det teoretiska/praktiska och det psykologiska planet som
en integrerad helhet. Kunskaper och erfarenheter på båda planen
tillägnas ìekologisktì, dvs. i miljön.
Tanken om ett andra kursår var aktuell redan 1982, frågan har återigen blivit aktuellt . Ett intressant fenomen som gör sig gällande i Skattungbykursen är något man i illustrativt syfte kan kalla ìKatedralbyggarsyndrometì. Detta innebär i korthet att kursarna inte ges möjlighet att se frukten av sitt arbete. De projekt de varit med om att planera och påbörja får de inte se i färdigt skick. Hänvisning till katedralbyggarna grundas på det faktum att det kunde ta århundraden att färdigställa en katedral. I Skattungbykursen är givetvis tidsperspektivet ett annat, men fenomenet finns där. Det används bland annat som argument för ett andra kursår. Det finns en önskan hos många elever att få uppleva någon form av kontinuitet även om denna bara skulle innebära möjligheten att få äta de grönsaker man själv varit med om att odla.
Som argument för ett andra kursår är dock katedralbyggarsyndromet svagt eftersom det kanske är bra i detta hänseende att kursen bara är ett år- man får en miniatyrbild av det verkliga livet. Vi kan inte vara med i evighet och se alla följder av våra mödor och vi lär oss att ta ansvar för kommande generationer, även om det i denna miniatyr handlar om en ny generation kursare. Kursarna är beroende av det arv - arbetsinsatser, kunskaper och grödor som föregående kurser lämnar efter sig. Samtidigt som kursen uppenbart är jagstärkande tror jag att den är en bra kur mot egoism, det finns ingen naturlig grogrund för en sådan. Den kollektiva arbetsformen och kontinuiteten där varje generation kursare är beroende av den närmast föregående är en garant för det. Gammelkursare bidrar dessutom till kontinuiteten genom sina täta besök på kursgården Ollars i Skattungbyn och genom det faktum att många har stannat kvar i bygden. Ett annat argument mot ett andra kursår är att detta inte får fungera som en tillfällig räddningsplanka för kursare med separationsångest, kursen får aldrig bli ett självändamål. Det måste finnas ett välgrundat motiv för ett andra kursår som mer bygger på utveckling av såväl ìkursarensì personliga egenskaper och färdigheter som på utveckling av kursen som sådan.
Byggnadsvården har enligt några uppgiftslämnare halkat efter lite eftersom tiden varit otillräcklig. Byggnadsvård torde väl vara en så pass viktig färdighet för en glesbygdsbo att tillägnandet av denna kunskap motiverar ett andra kursår. Ett motiv är exempelvis möjligheten till växtförädling. Ett motiv som synes viktigt för kursens fortlevnad, eller snarare för fortlevnaden för det som kursen står för, är skolningen av nya kursledare. Dessa kursledare kunde efter ett andra år kompletterat med specialkurser i pedagogik etc., starta nya ìSkattungbyprojektì ute i andra glesbygdsområden i landet. Ett andra kursår kan alltså utveckla kursen genom att den skulle ge en bredare kompetens och handlingsberedskap. Samtidigt skulle kursen utvecklas genom dess spridning. Möjligheten till en breddad kunskap och till kursens spridande är enligt mitt sätt att se argument nog för ett andra kursår.
Den pedagogik som begagnas kan kallas både ansvarets och frihetens pedagogik såväl som tålamodets pedagogik beroende av utsiktspunkt. Att låta folk begå misstag (inom rimliga gränser) och att få dem att inse att de gjort det, för att sedan kunna lära sig och försöka på nytt om det är realistiskt och att inse om det inte är det är innehållet i denna pedagogik.
Kåre menar att det är inställningen till arbetet som är det viktiga. Det viktiga är inte måluppnående, det viktiga är att vara på väg och följa processen, nya mål kan följa av processen. Insikt om det man gör är som mål lika viktigt som att uppnå det rent instrumentellt. Att våga försöka och våga misslyckas är viktigt liksom att få individualismen att fungera som resurs för kollektivet. Oavsett om det gäller ett odlingsprojekt eller annat projekt talar kursledningen i förväg om om man tror på dess genomförande eller ej. Efter vad jag förstår hindras dock ingen att försöka. En annan strategi är att inte berätta något om ingen är intresserad. Kursledningen är tyst så länge det går. När det gäller stora projekt måste man ändå se till att det inte kan misslyckas varför styrningen där är något mer tydlig. Kollektivet som sådant är inte alltid perfekt det kan hända att inte hela gänget hjälps åt att genomföra saker, saker tar ibland onödigt lång tid- men de blir gjorda.
Att avsluta det som inte verkar bli något, eller att göra något av det, är en vägskälspedagogik där viss handledning kan ges genom att befintliga alternativ presenteras men där beslutet helt vilar på kursdeltagaren. Ett tecken på att denna pedagogik verkar och fungerar i Skattungbyn är att några kursare upplever att det skulle behövas mer styrning, att den pedagogiska linjen inte alltid är tydlig. Denna pedagogik kan inledningsvis vara både frustrerande och förvirrande för individen, den kräver både självförtroende och initiativförmåga av den som blir utsatt för den. Om man sammanfattar tankarna i de årliga berättelser som finns ser man att uppgiften är att gemensamt söka kursens form, att bygga upp en administration. En diskussion som kan leda till kaos, idéer kommer, prövas, antas eller förkastas och under tiden lär man känna varandra och att fungera som kollektiv. Kaos blir en skapelseform och miljö för dialog och samförstånd. I denna situation finns kursledningen som stöd vid behov, de tar det yttersta ansvaret när riktig kris uppstår. Inget projekt eller beslut släpps iväg i absolut frihet, man går någon enstaka gång in och styr. Styrformerna är inte alltid uttalade utan snarare informella, frågor besvaras, ansiktsuttryck och andra signaler antyder ledningens hållning. Gruppstyre och majoritetsbeslut präglar vardagen men kursledningen initierar också idéer och projekt.
När vi närmar oss den tidigare nämnda institutionaliseringsproblematiken närmar vi oss också kärnan både för kursens fortbestånd och dess utvecklingsmöjligheter. Kursen är och bör vara en institution i den meningen att dess innehåll och pedagogik är känd och följaktligen att den behåller sin profil och pedagogik . Nästa led som följer på detta är att kursen finns tillgänglig framöver för de som har intresse av att följa den. Däremot är det inte önskvärt att kursen institutionaliseras, i meningen att den mer eller mindre uppfattas som en bildningsinstans, vilken som helst, med en låst form och ett förutbestämt innehåll. Hur länge kan kursen verka i Skattungbyn och fortfarande behålla sin fria arbetsform? Hur många hus till kan man renovera och ta i besittning innan Skattungbykursen blir ett samhälle i samhället och förlorar sin frihet i arbetsformerna av den anledningen att det inte återstår särskilt mycket att rikta sina kreativa krafter mot? Skattungbyn är viktig som härd och plats för mognad men utrymmet för utvecklingen, tror jag, ligger i dess spridande över landet. Så länge nybyggarandan finns torde risken för institutionalisering inte vara överdrivet stor.
En annan utveckling som skulle bli resultatet av detta, på det psykologiska planet skulle kunna vara att eleverna kände en identitet som glesbygdsbo och inte specifikt som Skattungbybo eller gammelkursare. Spridningen över landet är nog också viktig i ordets rätta bemärkelse, dvs. att liknande kurser etableras i andra områden där det finns glesbygd, såväl i exempelvis Småland som i Dalarna. Enligt mitt sätt att se är det definitivt inte bra, på lång sikt, om alla engagerade gammelkursare blir Skattungbybor, eller bosätter sig i byns närområde i enlighet med resonemanget ovan, däremot kan kursen spridas ut över området. Varför inte dela på den befintliga verksamheten och starta ett kollektiv i närheten, exempelvis i Kallholen eller Torsmo, med Skattungbyn som centralpunkt för att på så sätt motverka institutionalisering och kanske lyfta andra delar av bygden? En annan sak är att det finns underlag för en spridning av kursen eftersom bara hälften av de sökande kan antas, men att även om pengar funnits hade dessa sökande inte kunnat rymmas inom ramen för Skattungbykursen.
Institutionaliseringen har också en annan sida, nämligen
kursens personal. Personalen är en sällsynt väl fungerande
helhet och att försöka efterlikna den kombinationen kanske snarare
hindrar än stimulerar kursens spridning. Genom sina kompetenser håller
de på att bli en institution i sig. Verksamheten får inte avstanna
när dessa inte kan verka för den, kort sagt det är inte
bra för kursens överlevnad i det långa loppet om någon
eller några blir oumbärliga för dess verksamhet. En möjlig
väg för spridning av kompetensen kunde, som tidigare nämnt,
vara att ta tillvara intresserade gammelkursare och ge dessa den ytterligare
skolning som krävs för att leda en kurs efter skattungbymodellen.
Att utveckla Skattungbykursen innebär i denna mening bibehållande
av nuvarande pedagogik och arbetsmetoder i ett föränderligt samhälle
och att kursen sprids till nya områden och leds av nya motiverade
och engagerade pionjärer.
I korthet kan det kanske uttryckas så här: Ett antal kursare sätt i en miljö där de har att lösa de uppgifter som uppstår i det dagliga livet dels i förhållandet till det resursbevarande självhushållet på en rent praktisk nivå dels i förhållandet till kollektivet på en psykologisk nivå. Eftersom miljön som sådan är stadd i ständig förändring blir ingen kurs exakt lik den föregående. Såväl de alldagliga göromålen som det sociala livet får finna sin egen form i varje kurs.
I denna miljö som kursgården Ollars, odlingarna och bostäderna utgör låter man kursarna lösa de alldagliga problemen och faktiskt skapa nya problem genom de projekt man vill genomföra. Ansvaret för uppgifternas lösning och genomförande ligger på kursarna och hjälp ges av kursledningen bara när kursarna ber om det. Hjälpen kan exempelvis bestå i att kursledningen lämnar några alternativa lösningar på ett problem varpå kursarna själva får reda ut vilket av dem som är lämpligast att begagna sig av. Den information som ges är hela tiden knuten till de problem som uppstår, den som inte ber om hjälp får ingen (dvs. om inte individens hälsa eller stora ekonomiska värden står på spel). Större projekt som inte får misslyckas styrs upp något mer, vid behov. Ansvaret läggs i hög utsträckning på kollektivet utan att individen för den skull kan gömma sig bakom det. Intressant att notera är att kursledningen exempelvis kan tillåta kurs efter kurs att begå samma misstag utan att gripa in, detta tyder på ett stort tålamod och medvetenhet om vad man vill göra. Jag vill kalla detta ansvarets och tålamodets pedagogik. Det är fullt naturligt att kursare inte är vana vid att i sådan utsträckning tvingas ta tag i sin egen situation och därför upplever man någon gång kursledningen som otydlig, man ser inte pedagogiken och efterlyser faktiskt i vissa fall hårdare styrning och direktiv. Någon anledning att efterfölja dessa krav finns inte ur pedagogisk synvinkel.
Frågan om varför man gör som man gör kan, tror jag, besvaras utefter fyra grundtankar:
Till detta kommer:
Vilka effekter har kursen på närområdet?
Servicen i Skattungbyn har ökat och avfolkningen har avstannat här men sett till närområdet är detta fortfarande en avfolkningsbygd enligt gängse sätt att se. Utvecklingen går antagligen ändå långsammare än vad den annars skulle ha gjort. Att ha större förväntningar på en kurs än så här är knappast realistiskt om ens önskvärt. Skattungbykursen med efterföljare måste vara till för att så frön till glesbygdssamhällenas bevarande på lång sikt, inte att i sig på egen hand, inte ens lokalt, direkt motverka avfolkning.
Det finns exempel på att kursdeltagare både utvecklats som individer och socialt som del i ett kollektiv. Påfallande många kursare och gammelkursare nämner personlig mognad som kurseffekt. I denna mognad nämns både förmågan att ta vara på sig själv, att tro på sig själv, att ifrågasätta, att få saker och ting ur händerna och liknande såväl som att fungera i ett kollektiv, att visa hänsyn till andra etc. Några har också stärkts i sitt vägval, dvs. att leva ekologiskt och resursbevarande.
Åter till innehållsförteckningen
Har de påverkats på annat sätt av kursen?
De intressantaste och mest påtagliga påverkansformerna är redan nämnda. Om något skall tilläggas så rör det också det psykologiska planet, nämligen medvetenheten om sig själv och sin plats i världen, förekomsten av alternativa sanningar-allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel. De som från början haft uttalade planer att leva ekologiskt och resursbevarande har stärkts i detta beslut av kursen.
Att utveckla en kurs uppfattas normalt som att det finns delar i kursen
som fungerar mindre bra och att man skall finna dessa och lösa de
problem som är förknippade med dessa. Skattungbykursen innehåller
inga moment som direkt kan uppfattas som mindre bra i den meningen och
i den utsträckningen att det finns någon anledning att lista
ett antal åtgärder för dess omedelbara överkommande.
Det finns däremot några faror, vilka nämns i den löpande
diskussionen och som antyds nedan i beskrivningen av vad utveckling specifikt
för Skattungbykursen kan innebära.
Åter till Innehållsförteckningen
Till Folkbildning & Vuxenpedagogik
Nils-Åke Sjöstens mail adress är nils-ake.sjosten@ostragoinge.mail.telia.com