Mats Olssons omslagstext till "Blod eller Guld"

Det var förmodlingen för 10 år sen.
Det var förmodlingen på ett hak som hette Roxy och som hyste in sig i
Atlantis lokaler.
    Jag tror att Reeperbahn spelade.
    Jag är däremot helt säker på att Wilmer X hade kommit upp från Malmö för
sin allra första spelning i Stockholm och jag minns att de stod och såg lite små,
snälla och bortkomna ut i den stockholmska efterpunken men sen gick de på
scen och jag glömmer aldrig med vilken hämningslös yra jag kastade mig ut på
dansgolvet, framför allt när de sjöng om att Putte ville ha en röd elektrisk gi-
tarr i julklapp.
    Här hade man nästan vaggats till sömns av seriösa poesipåvar som höll på
att begrava rock´n roll och så kom Wilmer X och gjorde precis allting rätt och
sjöng om att Putte ville ha en röd elektrisk gitarr i julklapp.
    Rock´n roll.
    Rock´n roll kan vara så mycket men allt som är bra med rock´n roll finns i
Wilmer X.
    När de möttes kom Nisse Hellberg med T Rex i skallen och Jalle Lorensson
med blues och nånstans där, mitt emellan dessa poler, finns gruppens musikali-
ska kärna.
    Jag har med tiden sett Wilmer X otaliga gånger men upphör aldrig att häpna
över med vilken briljans som Nisse Hellberg, som skriver låtarna, behärskar
rockmusikens finaste uttryckssätt.
    Svensk rock har blivit nån sorts folkhemsk version av amerikansk traditionell
rock på psykiatersoffa men Wilmer X gör en alldeles egen variant av de många
bästa sorterna. Sök och du kan finna renrasig rå rock, Memphis-soul, rhythm &
blues, ballader, punkvilt och pop. Du ska hitta ekon av både Slim Harpo, Bo
Diddley, Ramones och Nick Lowe. Och inte en gång låter det konstigt för även
om influenser är märkbara är slutresultat Wilmer X.
    När jag var liten dyrkade jag tidiga Rolling Stones, jag var med i Kinks fan-
club. Kastade mig över Dr Feelgood och Inmates på 70-talet. Föll för Costello,
Graham Parker, Hiatt, Lowe och Edmunds. Med tiden blir man, på gott och
ont, mer sansad och det ska mycket till för att man ska börja hojta, bli febrig
och bära sig åt som entusiastisk fanclubs-medlem men Wilmer X är mitt fa-
voritband och det känns ibland som om Nisse Hellberg är ett andra jag för det
jag tänker sjunger han om.
    Det var precis när "Djungelliv" kom 1983 som jag skrev ner några textrader
ur "Blod eller guld" och satte upp på min arbetsplats.
    "För många munnar som säger samma sak
    öronen blöder av onödigt prat"
    Så enkelt uttryckte Nisse Hellberg det jag just då kände om Stockholm och
den kvasivärld av intellektuella som bullshittade dygnet runt och verkade
bjäbba mest och högst i mina öron. Det var, på många sett, en sommar av
förtvivlan men på natten kunde man sitta med hörlurar och spela "Blod eller
guld" om och om igen för bevislingen fanns det riktigt folk och bevislingen fick
jag kraft och mod att ladda gevär och ge mig av efter blod eller guld istället för
att sitta på nån krog och prata om att göra det.
    Nisse Hellberg är nämligen textförfattare också. Och han är inte dum i
huvudet.
    Svenska rockkritiker har aldrig utmärkt sig för nån större insikt så när den
senaste poeten ältar sin skilsmässa eller separationsångest är det han eller hon
som får mittuppslagen i kvällstidningarna och tiden i radio. Wilmer X? Jaja,
det är de där roliga skåningarna som är ena jävlar på att rocka; kanske det för-
hatliga "pilsnerrock" kommer med på ett hörn också.
    Visst. Den som nån gång sett Wilmer X på Ritz i Stockholm är med om en
rit av rökande rock, stora starka och nävar som hötter och strupar som vrålar
"gå gå hela vägen" eller refrängen till "Vem är den flickan?"
    Men det är så mycket mer. Nisse Hellberg kan leka med orden som en Nick
Lowe. Men han har också en eftertänksam syn på livet och kan mycket enkelt
men effektivt skildra vardagliga händelser och genom dessa få en att förstå
större skeenden och han har den sunda misstänksamhet som räddar en skåning
i stockholmsk hysteri. Han kan gissla detta samhälle, sparka på både bullshitta-
re ("Blod eller gyld") och den tradiga radion ("Spela under hot") och när dess-
utom de övriga i bandet kan klä av kåthet ("Vild") och desperation ("Kör dej
död") så text och musik blir en förbrännande enhet är det oöverträffat.
    För att inte tala om kärleksballaderna "Bränner ett brev" och "Be mej aldrig
mer" - med en genial textuppläggning där sångaren ligger och hör hur nån
bråkar i lägenheten bredvid och hoppas att det aldrig ska drabba honom och så
gör det det och det är så gripande att jag fortfarande ryser - trots att jag har
hört låten hundratals gånger. För det är ju så det är.
    Och musiken kan vara rasande, jag menar l y s s na på "Kör dej död" (tes-
tades den verkligen till "Svensktoppen"?), bara för att nästa sekund bli blå,
mörk och desperat som "Din blekaste vän" vimsig som "Hong kong pop" eller
så där härlig oemotståndligt refrängig som "Sikta på mitt hjärta".
    Det är landets bästa band.
    Men det hör ni förstås själva.
    För det är ju så det är.

Mats Olsson


	\| Huvudsida \| Wilmer genom åren \| Diskografi \| Visste du att \| Citat \| Fotogalleri \| Ljud \| Länkar \|
	Här följer Mats Olssons omslagstext till samlingen "Blod eller Guld". En hyllning till Sveriges bästa band. Vi tackar Mats för sitt medgivande.