Lars-Göran Frisk i sitt eget skivarkiv i källaren under hans lägenhet

Det 600:e "Skivor från Vetlanda" ska sändas och TV-aktuellt berättar om händelsen vid juletid 1996.

Det var veckans höjdpunkt i radion:
SKIVOR FRÅN VETLANDA med Lars-Göran Frisk

Först hördes programsignaturen:
”Kan du inte texten till refrängen, så tralla med mig, falleralleralla falleralleralla fallerallerej”.

Det var Folke Lindberg som sjöng på en Odeonskiva från 1933. När den här signalen hördes i radion visste alla att det var dags för veckans höjdpunkt, och strax hördes programledaren inleda som vanligt med

”Hej igen, alla kära lyssnarvänner, och välkomna till en stund med svenska 78-varvare som jag, Lars-Göran Frisk, har letat fram ur mitt arkiv och som jag tänker presentera under rubriken Skivor från Vetlanda”.

Inför varje program hade Lars-Göran spelat in 78-varvsskivorna på sin rullbandspelare, en ReVox A77, som var kopplad till en skivspelare, Lenco L75 , som hade den rätta inställningen för de 78 varven. Privat gjorde Lars-Göran natten till dag. Han var för det mesta uppe till cirka 4-5 på morgonen och vaknade sen vid 11-12 på förmiddagen. På dagarna blev han avbruten av telefonsamtal från lyssnare som ville ta del av hans stora kunnande, som ett levande uppslagsverk. Men på nätterna fick han bättre arbetsro och kunde jobba med sin skivsamling och förbereda sina program. Varannan vecka, oftast på måndagarna, tog han rullband och manus i väskan och åkte med bussen från Vetlanda till Sveriges Radio i Växjö, där programmen spelades in. I regel spelade man in två program i stöten.

Sten Lars-Göran Frisk föddes den 5 mars 1943. Det stora intresset för grammofonskivor fick han redan i treårsåldern, enligt vad hans föräldrar hade omvittnat. Den allra första skivan i det som skulle bli hans stora samling fick han på sin femårsdag. Det var Lisbeth Bodins insjungning av ”I min lilla, lilla värld av blommor” ur filmen ”Rännstensungar” (1945). Det fanns egentligen ingen musikalisk tradition i familjen – Lars-Görans far Sten var köpman och hans mor Greta var, som de flesta hustrur på den tiden, hemmafru. Lars-Göran var mycket blyg och lekte sällan med andra barn – han höll sig mest till sina skivor. Hans pojkdröm var att han, när han blivit stor, skulle arbeta med att stå i affär och sälja skivor.

Det som fick Lars-Göran att bli skivsamlare på allvar var ryktet om 78-varvsepokens död. I tidningarna fick han läsa att det snart inte skulle finnas några 78-varvare på marknaden. Skivaffärerna sålde ut sina lager till vrakpris! Det var då som Lars-Göran passade på att ge sin skivsamling en god grund. Utöver intresset för grammofonskivor och musik hade han ett stort filmintresse och jobbade i 20 år som biografvaktmästare på biografen Skandia i Vetlanda Hans stora favorit bland filmer ska ha varit ”Dimmornas bro” (1941) med Vivien Leigh och Robert Taylor. Efter realexamen 1960 hade Lars-Göran praktiserat på en revisionsbyrå och senare fick han anställning som kontorist på Fribohus - ett företag som tillverkade monteringsfärdiga trähus.

Ryktet om Lars-Görans skivsamling nådde så småningom till Sveriges Radio i Växjö. Programchefen Stig Tornehed hörde av sig och ville att Lars-Göran skulle medverka med sin skivsamling i ett program som hette ”Småländskt varjehanda”, där Stig och Lars-Göran pratade improviserat om skivor. Under våren 1977 ingick Lars-Göran och hans skivor som en del i detta programblock, som sändes enbart över smålandsdistriktet. Från början hade man bara planerat för tre-fyra program, men framåt hösten erbjöds Lars-Göran att själv göra sitt program, som nu började få allt större lyssnarintresse. I samma veva gick företaget, där han var anställd som kontorist, i konkurs, och därmed fick hobbyn bli heltidsarbete. Så småningom flyttade programmet från Smålandsradion till rikssändande P3-kanalen, där det första ”Skivor från Vetlanda” sändes den 7 november 1977.

Lars-Göran var visserligen inte någon särskilt rolig radiopratare, men han var kunnig och vederhäftig om musiken och artisterna han spelade, och programmet var befriat från meningslöst babbel. Med tiden hittade Lars-Göran en form för programmet som han ganska strikt följde. Han hade en ganska stor grupp lyssnare som ville höra de allra äldsta, akustiskt inspelade skivorna. Sedan någon melodi med någon av de mest önskade artisterna – oslagbar etta var Sven-Olof Sandberg med Ulla Billquist på andra plats. En tango var också ett måste, och dessutom hade programmet en avdelning kallad ”Veckans film”, där Lars-Göran berättade kring en populär svensk långfilm; handlingen - skådespelarna - recensionerna m.m. och så spelades tre av melodierna ur filmen. I programmet brukade också spelas cirka 5 önskeskivor. Lars-Göran var mycket noga med kontroll av fakta i sina presentationer, och det kunde innebära mycket tidskrävande letande i tidningsarkiv och i hans egna samlingar.

Programmet var ständigt nedläggningshotat, men kraftiga lyssnarreaktioner lyckades ändå övertyga Sveriges Radio att det skulle finnas kvar. Lyssnarna fick ständigt finna sig i omflyttningar i programtablåerna – ibland på tidig morgontid eller mitt på dagen. Ibland på måndagar i P2 klockan 14, eller tisdagar i P3 klockan 10.30, ibland onsdagseftermiddagar. Någon period gick programmet tidigt i ottan, men de sista åren gick det i P4-kanalen på lördagskvällarna. Programmet hade stadigt ungefär en halv miljon lyssnare trots att det hade att konkurrera mot en sådan publikmagnet som ”Bingolotto”, som gick samtidigt i TV4. Tillräckligt många föredrog ändå radion, och en del spelade dessutom in programmen för att kunna glädjas ännu mer av den musik som är så svår att få tag på idag, men som fanns i Lars-Görans program. Med åren växte skivsamlingen efter hand som lyssnare skänkte rariteter som annars skulle ha slängts bort. Lars-Göran fick även överta många artisters privata samlingar.

Särskilt stolt blev Lars-Göran när han redan efter sitt allra första program kontaktades av Sven Paddock och fick överta hela hans privata samling på ett tusental skivor.I ett hyreshus i Vetlanda bodde Lars-Göran och hade det ganska väl ordnat för sitt skivsamlande. Hans lägenhet fanns en trappa upp till höger, alldeles ovanför de två stora källarlokaler där skivarkivet fanns inrymt. Inne i skivarkivet, alldeles innanför dörren, fanns det viktiga kartoteket där de flesta skivorna fanns noterade med noggranna anteckningar om kompositörer, textförfattare, andra inspelningar av samma melodi och allt annat av detaljer som kunde vara av intresse. I arkivet var det trångt och det fanns egentligen inte någon plats där man kunde sitta ner och bara lyssna på musiken. Utmed väggarna stod hyllorna fulla och på golvet reste sig skivtravarna med smala gångar däremellan. Man fick gå varsamt fram så att man inte skulle stöta emot och välta en skivtrave. Om man tittade i skivtravarna fick man intrycket av total oordning. Den översta skivan kunde vara någon amerikansk jazzskiva. Nästa kunde vara en svensk bondkomikermonolog och en tredje någonting på violin av Fritz Kreisler. Ändå tog det i regel högst någon minut för Lars-Göran att hitta en frambegärd skiva, så någon form av ordning fanns det säkert.

Även om Lars-Göran Frisk förknippas med 78-varvsskivorna bestod hans samling också av såväl vinyl- som CD-skivor. Totalt ansågs samlingen bestå av mer än 100.000 skivor varav cirka 70.000 var 78-varvare. Själv lyssnade han gärna på filmmusik, jazz och revymelodier. Överhuvudtaget gillade Lars-Göran svängig musik, som inte nödvändigtvis behövde komma från 78-varvare; i arkivet fanns även mycket med t.ex. Magnus Uggla, Bruce Springsteen och Shakin´ Stevens liksom en i det närmaste komplett samling av Elvis Presley-skivor.

I programmet ”Skivor från Vetlanda” tog han inte så gärna med inspelningar som redan fanns återutgivna på vinyl eller CD. Utmaningen låg i att föra fram de mer ovanliga inspelningarna. Särskilt roligt var det om någon lyssnare skrev ned något minne som förknippades med en skiva. Då ansträngde sig Lars-Göran lite extra för att få fram uppgifter om den.

Lars-Göran Frisk tilldelades 1983 Vetlandas kulturstipendium och ett stipendium från Jönköpings kulturnämnd. 1986 förärades han ett stipendium ur Stikkan Anderssons fond – ett pris som går till personer som betytt mycket för svenskt musikliv. Bland övriga utmärkelser fick Lars Göran även mottaga ett stipendium ur stiftelsen Sven Paddocks minnesfond. Lars-Göran fick många gånger medverka med sitt kunnande vid skivutgivningar och i diskografier. På egen hand sammanställde han åtminstone ett 40-tal LP-skivor – från Calle Jularbo till Agnetha Fältskog!

Lars-Göran blev en kulturinstitution och fick många beundrare och vänner, men han förblev ända till slutet en tillbakadragen person som gick helt upp i sina skivor och sitt radioprogram. Redan 1976 hade han i en tidningsintervju sagt: ”Jag kommer aldrig att sluta samla 78-varvsskivor. Det är mitt liv!” och så blev hans liv. På måndagen den 22 mars 1999 var det meningen att ytterligare två program i serien skulle spelas in hos Sveriges Radio i Växjö. Men när han inte dök upp på den gamla vanliga tiden så förstod man att något var galet. Senare på kvällen hittades han död i sin lägenhet av hans syster.

Lars-Göran Frisk blev 56 år.Efter över 700 program blev han en för hundratusentals lyssnare mycket saknad radioprofil - ett tomrum uppstod för de som hade gillat honom och den musik han hade spelat i sina program. Och vad skulle det bli av hans stora skivsamling?! En period fanns planer kring ett 78-varvsmuseum i Vetlanda till Frisks ära, och hos Kultur- och fritidsförvaltningen i Vetlanda kommun gjordes sonderingar om möjligheter för detta. På det redan existerande Vetlanda Museum såg man mycket positivt på en sådan komplettering, och länsstyrelsen kontaktades för att utreda möjligheter att för detta ändamål få pennigmedel ur EU:s strukturfonder. Ett praktiskt och ekonomiskt problem fanns förstås när det gällde administration och den professionella sakkunskap som skulle behöva rekryteras och avlönas till en sådan museiverksamhet. Andra arkiv kontaktades för eventuell samverkan – Arkivet för Ljud och Bild (numera under namnet Statens ljud- och bildarkiv), Svenskt Visarkiv och Statens Musikbibliotek m.fl. I det hela ingick det absoluta önskemålet att samlingen skulle hållas öppen och tillgänglig för forskare och för återutgivningar på CD i samma oegennyttiga anda som varit Lars-Göran Frisks adelsmärke.

Det blev dock till slut Anders Eldeman - producent och programledare för ”Melodikrysset” i P4-kanalen - som genom överenskommelse med Lars-Göran Frisks dödsbo övertog hela skivsamlingen. Kanske hade idén om ett publikt museum varit ekonomiskt ohållbar i längden, och kanske en del av Lars-Görans anda lever vidare i Eldemans programserie ”Da Capo”, som – precis som ”Skivor från Vetlanda” gjorde – sänds på lördagskvällarna i P4.

En minnessten finns vid torget framför stadshuset i Vetlanda. Foto: Roger Lindqvist.
Reportage om Lars-Göran Frisk från 1989/90: