Lite om Kyrkbackens historia

Från medeltiden var Stora torget punkten där stadens handel skedde. På var sin sida om domkyrkan ledde två transportvägar för gods till och från staden norrut. Stora kyrkogatan från kvarntullen i nordväst och Österlånggatan från Gåsmyrtullen i nordost. De korsades norr om domkyrkan av Breda gatan som nu heter Skolgatan. Kyrkbacken är området mellan de båda transportvägarna norr om ”Breda gatan”fram till den nya Ringvägens hårda inskärning bland bostäderna.

På grund av sin kuperade terräng kallades området ”Backarne” fram till 1600-talet för att sen kallas Kyrkbacken. Området var då stadens ytterområde mot norr. Under 1870-talet inrutades staden i ett rutmönster av gator men Kyrkbacken lämnades orörd och har därför kvar sitt oregelbundna gatunät. Kyrkbacken har heller inte varit utsatt för bränder på det sätt som Västerås centrum vilket också förklarar bevarandet av områdets speciella karaktär.

Ingen av 1600-talets handelsgårdar fanns så långt ut från stadens centrum. Bebyggelsen längst i söder tillhörde främst kyrkans folk, lärare och präster. Längre norrut bodde hantverkare och längst norrut soldater, sjömän, dödgrävare och spögubbar. Kyrkbacken var således långt ifrån glamorös utan ett område för fattigt folk där bebyggelsen var sliten och de hygieniska förhållandena dåliga. Den vackra Mästermans källa var till exempel ett ställe där Mästerman (bödeln) fick ta sitt vatten eftersom hans hus hölls avskilt från övriga samhället. Källan var säkerligen då inte utsmyckad med konst och blomsterplanteringar på så sätt som den är idag.

1751                                  1902                                1915

1947                                   1960                                1970-

Några gamla kartor och ett flygfoto taget innan renoveringen på 60-talet
(Klicka på bilderna för förstoring - gäller även flygfotot!)

Vi vet ganska mycket om 1600 talets kyrkbacksbefolkning. F.d. stadsantikvarie Sven Olssons arbete om kyrkbacken är omfattande och beskriver varje gårds utveckling och de människor som bebodde gårdarna på 1600-talet. Många är historierna om glädje, gemenskap, tveksamt levene och ond bråd död. Många tursamma omständigheter möjliggjorde studiet av områdets historia. 1686 rev de lägre borgarna ner gärdsgårdar som högborgerligheten låtit bygga i utmarken. Detta utlöste en lång rättskamp där landshövdingen inte gav mycket stöd till de boende lägre borgarna. Emellertid lät Karl den elfte, som ofta kände med befolkningen, ut Fabian Wrede, en känd auktoritet, för att reda ut tvisten. Han lät rita kartor och beskrev i detalj alla förhållanden. Dessa dokument hjälper oss att få en bild av 1600-talets Kyrkbacken .

 1600-talet var en tid av förändring i Västerås. Biskopen Johannes Rudbeckius var en ledande kraft för en upprustning och modernisering av staden. Rudbeckianska Gymnasiet kom till mellan Kyrkan och Kyrkbacken som en framsynt satsning på utbildning. Staden byggdes upp och utvecklades snabbt. På kyrkbacken bodde det enkla folket, ofta ett mycket traditionellt liv. Man föddes, växte upp och dog på kyrkbacken, ofta i hus som gick i arv i generationer. Gränsen gick vid Bredgatan (Skolgatan) där söderifrån den moderna staden växte fram. Livsvillkoren var svåra. Pesten drabbade Kyrkbacken svårt 1623 då många avled. Speciellt mottaglig var denna fattiga del av staden. 1711 var det dags igen. De vita korsen var målade på ett tjugotal portar.

Hembränning, dryckenskap och skörlevnad gav biskopen stora bekymmer med befolkningen men också extra inkomster i form av böter. Den kraftfulle biskopen Rudbeckius var så effektiv att driva in ”syndapengar” att dessa tillsammans med gåvor bekostade ett 10-tal bostäder för kyrkans folk runt kyrkan. Hembränningen och dryckenskapen nådde sådana proportioner att även små barn dog av alkoholism. Det berättas om flera fall då den druckna modern kvävde sina barn i den gemensamma familjesängen genom att helt enkelt i sitt druckna tillstånd rulla över sitt barn.

Hemvändande soldater förpassades ofta till ett liv på kyrkbacken. De förde ofta med sig en livsstil som lämnade mycket övrigt att önska.

 Västerås drabbades av ett par svåra vådaeldar. Den svåra elden 13 april 1714 då nästan hela staden brann ner började på kyrkbacken i ett hus vid nuvarande Lykttändargränd. Kyrkbacken förskonades dock genom att det blåste nordliga vindar.

 Kyrkbacken lever vidare men hade kvar sin karaktär av förslumning. Kyrkbacksborna lever i sin stadsdel. Ett antal hantverkare, mindre metallindustrier, flera affärer eller bodar formar en levande stadsdel. Några barer eller ölställen samt horhus eller åtminstone kända utövare av detta ”yrke”, ”förgyller” stadsdelens nattliv.

 Vid sekelskiftet var känslan att bevara kyrkbacken inte särskilt stor. Slummen var också så stor att man inte fann mycket att bevara. Stadsplanen från 1902 visar stora breda gator som hänsynslöst dragits genom bebyggelsen. Dessbättre genomfördes aldrig planerna i någon större grad. 1915 års plan bevarar återigen de gamla gatorna. Enda tillägget är egentligen Lykttändargränd som i ett senare skede drogs längre österut mot Rektorsgatan i samband med att kvarteret Gisle skapades.

 Under 1948-49 pågick en debatt om Kyrkbacken. Många ville skapa ett kulturcentrum men såg inte ofta ett värde i Kyrkbackens historia. Många tyckte att området var så förslummat att en totalrivning och nybyggnad av kulturbyggnader var enda lösningen

 Förändringen började i slutet på 50-talet då fastighetsägarna Carl Henning och Ragnar Barrefors skrev till Kulturnämnden 1957. De påpekade att den förslummade stadsdelen med sina förfallna fastigheter och allt för många socialfall borde omvandlas till ett genuint kulturområde som istället skulle kunna vara en pärla i Västerås. Drätselkammaren beslöt att en inventering skulle påbörjas av Kyrkbacken. 1960 påbörjade Mimer att projektera radhus i området Gerhard. Detta satta igång en livlig aktivitet i stadarkitektkontoret där en arbetsgrupp arbetade fram ett PM som i allt väsentligt innehöll de riktlinjer efter vilka området sen har sanerats, omskapats och återskapats. Härefter beslutas en teknisk inventering av byggnaderna för att se vad som kunde bevaras. För att förstå förhållandena kan nämnas att 10% av bostäderna saknade rinnande vatten och avlopp, 40% saknade WC och 66% saknade centralvärme. Något var nödvändigt att göra. Tiden skulle annars med säkerhet innebära att området föll samman.

 Under början av 60-talet drevs debatten om hur långtgående saneringen skulle utföras. En vanlig uppfattning  tycks ha varit att saneringen skulle göras radikalt vilket självklart både upprörde och skrämde befolkningen i området.

 1964 fastställdes en ny stadsplan där varliga saneringar föreskrivs. Det moderna Kyrkbacken skapas.
Mycket av det gamla kyrkbacken har bevarats. De gamla gränderna finns kvar, de flesta gamla hus finns kvar och har restaurerats. Nya hus har tillkommit i stilar som blandar nytt och gammalt. Många av de gamla kyrkbacksinnevånarna har flyttat – tyvärr. Livet har förändrats på Kyrkbacken. Många konstnärer har etablerat sina ateljeer i området. Det gamla kyrkbackssamhället lever dock kvar i våra minnen och i bilderna. Kyrkbacken försöker även i framtiden bevara sin historia, sina minnen av en fattig men mycket levande miljö. Kyrkbacksborna av idag visar på många sätt sitt intresse för områdets speciella historia.