Vad kan man kalla dem? Dikter med ett budskap...
en liten tankeställare!


GÅ PÅ LINAN

Linan är ett tjockt rep, som börjar där jag föddes och slutar där jag dör.
Ovanför mig finns stjärnorna, solen och månen.
Nedanför mig ser jag avgrunden, ett stort hål, djupt och mörkt.
Jag balanserar på livets lina, skrattar och gråter, om vartannat.
Ibland skuttar jag på linan, orädd, modig och vill krama hela världen.
Ibland balanserar jag på linan, för den verkar vara så oerhört tunn,
vinglig och rädslan får grepp om mig.
Är detta rätt?? Eller är det fel?? Vad vill jag?? Är detta livet??

Jag blir osäker på mig själv och faller nästan av linan,
men repet är alltid starkare än vad man tror.
Ibland vill jag klippa sönder linan och börja om ifrån början,
för bakom mig står vänner som inte var mina vänner.
Svek, lögner och förtal som jag inte ens vill tänka på…
Men ändå står jag och balanserar, för jag vet att skrattet, överväger sorgen…
Att min inre styrka för mig vidare, bort ifrån dessa otacksamma vänner
bort ifrån min egen vrede, in i en bättre, gladare och harmoniskare värld.
Jag balanserar i livets villervalla,
där de flesta, har nog med sina egna problem,
där vissa vänner hellre knuffar ned folk till avgrunden,
än ger människor i nöd, en hjälpande hand.
Där egot har den framträdande rollen och den inre andliga människan får lida.
Där det materiella är viktigare än kärleken…….
Jag skulle vilja göra så mycket mer, men vad kan jag göra??
Hela världen och människor är i kaos….
Alla balanserar på sin lina, vissa trillar ned, vissa når månen,
medan andra aldrig blir nöjda, vissa jagar lyckan och så vidare.

Jag fortsätter att balansera….

ATT VÅGA HOPPA!

Du tittade på mig och jag såg in i dina blåa och underbara ögon.
I denna mörka höstkväll såg jag att dina ögon gnistrade.
Du pekade nedåt, med handen och visade mig det otäcka stupet.
Du räcker ut din hand och frågar:
- Vågar du hoppa??
Din hand snuddar vid min hand och jag känner
magin som finns mellan dig och mig.
Jag ställer mig så nära dig, så tätt intill,
kramar dig och hoppas att du kan förstå min rädsla.
Stupet är så otäckt och så svindlande.
Jag tvekar, vågar jag ta din hand?
Du står fortfarande tätt intill mig och dina ögon gnistrar.
Jag kan inte ljuga, jag vill ta din hand.
Jag vill leka, skratta och njuta av livet.
Men jag kan inte ljuga, jag tvekar fortfarande, vågar jag?
Vågar jag ge dig min hand? Vågar jag hoppa en gång till?
Att våga är att tappa fotfästet en stund,
att inte våga alls är att förlora sig själv och lite till.....
Du står och kramar mig och mina tårar trillar ned.
Jag är så rädd, så rädd……
För vad händer om jag hoppar? Tänk om jag slår mig?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag blir sårad igen?
Men om jag inte hoppar, förlorar jag dig.
Dina ögon gnistrar och helt plötsligt kysser du mig.
Inom mig hör jag en röst som säger
" Du måste våga hoppa!!"
- Visst vågar du hoppa?
Du frågar mig en gång till och jag nickar till svar.
Du räcker ut din hand. Jag ger dig min hand.
Jag tittar på dig och ler igenom mina tårar,
medan vi samtidigt tar det
avgörande steget, över kanten och hoppar.
I fallet upplever jag en lyckokänsla,
samtidigt som jag är livrädd.
Men snart övergår min rädsla till en obeskrivlig glädje
över att jag vågade
hoppa och att jag vågade trotsa mig själv.
Jag vågar vara mig själv,
vågar trotsa mig själv,
jag vågar älska mig själv,
jag vågar njuta av livet och
jag vågar älska dig utan alla dessa murar…..



LÖGNER

Dina ögon förråder dig.
Dina tankar förråder dig.
Din livsglädje förråder dig.
Din kropps tunga steg,
och dina gester förråder dig.
Du är inte nöjd med dig själv.
Du vill inte erkänna att du inte är lycklig.
Du vill inte erkänna att dina känslor, drömmar
av en "snart" lycklig framtid är påhittade av dig själv.
Du vill inte erkänna ditt förflutna och vägrar se dina "svarta" sidor.
Du vill inte erkänna, att det du sökt i hela ditt liv, inte finns.
Du målar upp en drömvärld, där alla är lyckliga,
där det inte finns sorg, ledsamhet eller tråkigheter.
Men utan sorgen finns ingen glädje....
Du ljuger för dig själv,
och dina ögon förråder dig.
Du ljuger för dig själv, för att din verklighet
eller dröm inte ska falla i bitar och dö.
Så länge drömmer existerar, existerar du!
Hur många människor har följt sitt "riktiga" hjärta??
Utan att ljuga för sig själv??
Tänk att erkänna för sig själv, vem man är!
Tänk att hitta glädjen, kärleken, lyckan och styrkan i sig själv!
Det är så enkelt, ha en rak kommunikation i dig själv!
Erkänn att du inte är lycklig!
Erkänn vad du inte är nöjd med!
Titta in i dig själv! Vad är det du ser?
Så länge du vägrar erkänna, att du inte är lycklig.
Så länge som du tror att lyckan finns bakom hörnet,
att om jag fick pengar, att om ett par år osv, finns inte lyckan.....
Gör det du tror på, gör det du vill, men framför allt,
SLUTA LJUGA för dig själv.......
Försök lyssna till det jag inte säger.
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar.
Jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad. Jag ber dig, bli inte lurad.
Jag ger dig intryck av att vara säker?
Att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande.
Att jag inte behöver någon! Tro mig inte!
Djupt nere dväljs mitt verkliga jag
i förvirring, i fruktan, i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom,
att skydda mig från de blickar som vet.
Men just en sån blick är min räddning.
Det betyder, att om den åtföljs av accepterande
då åtföljs den av kärlek.
Det är det enda som kan befria mig från de murar jag byggt åt mig själv.
Jag är rädd för att djupast inom mig inte vara någonting.
Att jag inte är något alls att ha,
att du ska upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar.
Ständigt småpratar jag med dig.
Jag berättar allt som egentligen inte betyder något,
men ingenting om vad som betyder allt,
vad som ropar inom mig: Var snäll och lyssna noga
och försök höra vad jag inte säger!
Jag skulle vilja vara äkta, spontan och mig själv
men du måste hjälpa mig.
Du måste räcka ut din hand.
Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande,
varje gång du försöker förstå,
för att du verkligen bryr dig - då börjar mitt hjärta få vingar.
Mycket spröda vingar - men vingar.
Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå
är det endast du som kan befria mig
från min skuggvärld av osäkerhet,
från övergivenheten i mitt fängelse.
Det kommer inte att bli lätt för dig.
Ju närmare du kommer mig, desto blindare slår jag kanske tillbaka.
Men jag har hört att kärleken är starkare än murar
och däri ligger mitt hopp.
Mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer.
Men med varsamma händer - för ett barn är mycket känsligt.
Vem är jag kanske du undrar?
Jag är någon du känner mycket väl.
Jag är varje man du möter.
Jag är varje kvinna du möter.
Jag är också du själv.