Djur som funnits

Djur som funnits i min närhet.

På gården har vi provat på mycket. Under några år Krav-odling med diverse grödor.Uppfödning av fasaner.Till hjälp att ruva fanns det hönor av dvärgras och vanlig brun höna. Bäst var de små dvärghönorna. Av de första fasankycklingarna som släpptes ut blev det inte många kvar. Vi fick ett fasanpar kvar som höll sig här i ett par år innan de också försvann.Vår favorit var "Puppen" som vart mycket tam, gick till och med in i huset då han ville ha mat.En fasanhöna som ruvat fram sina ungar vilt ute kom fram med alla för att visa, de var 17 stycken! Av dem blev ingen kvar.

Det är mycket man får uppleva och ibland finns det en kamera som kan spara alla dessa fina minnen. Skrållan vår kattflicka blev 18 år hon var blåögd och beigegråfärgad med silverblå tecken. Hon var mycket sällskaplig och följde matte i spåren.

Plock med fasankycklingar. De är jätte känsliga och som små kräver de mycket tillsyn.I fångenskap förekommer mycket hackningar. Här fick de bo inomhus ett tag pga. känsligheten.Mycket pyssel och ibland smet någon och då kunde man höra deras små trippande steg mot det hårda blanka golvet.De lärde sig snart att flyga men då hade de fått flytta ut till Ladugården.Sen sattes de ut i voljärer för att kunna se omgivningen innan de släpptes fria.Hela perioden från liten kyckling till frihet tog ca:10-12 veckor.De som hade en höna till mamma blev kvar i närheten. En av dem var Puppen och hans dam.

Vår ena Nordsvensk av travstam fick dra sitt strå till stacken då havren skulle sås.Idag bor han i Västergötland. Kalkoner och vildsvinsungar har vi också haft. Vildsvinen blev moderslösa som mycket små och vi ställde upp som hjälp, fem stycken var de. Alla klarade sig och flyttade till olika ställen sen.Kalkonerna hamnade i frysboxen, sorgligt nog! På nästa bild en smått "galen" tupp som hellre ville umgås med oss än sina artfränder.

Nordsvensken Urre har jobbat i skogen.Dragit både älg och kört timmer. På plats i skogen här under var de tre Nordsvenskar som drog med sk. vedkälkar.På bilden till vänster drar hon ut en älg. Idag är Urre en pensionerad dam på 28 år.

På gården har det funnits två katter. Nu finns ingen kvar. Katterna Skrållan och Frasse flyttade hit med oss och var då vuxna.Inte kunde man tro att de skulle bli så gamla som 18 och 19 år.

Frasse lämnade oss/mig hastigt och oväntat nu för knappt en vecka sedan, 19 April 2007.Han blev offer för en hund, inte någon av våra egna. Nu är det jätte tomt.Han var en mycket speciell katt som lät mycket och följde matte ute i stallet och dess omgivning.Sista året hörde han sämre kanske knappt något alls men några dagar innan den tragiska olyckan hade han fångat en mus som han ville visa upp genom sitt höga jamande utanför ytterdörren. Han spann högt och välmående då matte klappade honom belönande.

Frasse hittade jag hos min första hunds uppfödare. Jag var ute och hälsade på där på gården och i ladugården bland korna sprang det två kattungar en av dem en kolsvart liten lurvig sak och eftersom jag varit lite svag för svarta katter så blev det så att han fick följa med mig hem. Frasse visade sig vara ett litet "odjur" från början, han satte Skrållan på plats och levde "rövare" på kvällen framför teven. Det var inte många som fick klappa eller kunde kela med honom utan att få ett klös eller bli biten i näven. Ansågs som folkilsken ett tag, och varnade alltid främmande att inte klappa katten! Han gjorde mycket väsen av sig från början och kunde låta mycket högt så det gick inte att ta miste om hans sätt att tala om att nu var han hungrig eller nu vill jag komma in eller gå ut.Jag trodde väl aldrig att han skulle bli äldre än Skrållan som blev 18 år och han hade säkert hängt med ett tag till om inte detta hade hänt.Skrållan gick bort i slutet av juli 1998.Då var Frasse 10 år vilket redan är mycket för en katt som lever fritt ute med alla faror som kan drabba dem.

Tänk att ett litet djur kan ta så stor plats i ens hjärta.Han finns reflexsmässigt med mig då jag går till stallet på morgonen eller kvällen och jag tittar vanebildande om han ska ligga på sin plats utanför på trappen där han hade en av sina sovplatser.Jag kan tillochmed höra hans jamande läten och haja till för en kort stund men inse att det är bara hjärnan som gör mig ett spratt.Nu vilar han i den mjuka sandjorden mot bergkanten på vägen ner mot sjön, jag kan se hans gravplats från köksfönstret.- Sov i ro lilla katten min!