Tankar
Under denna rubrik kommer ni att finna
lite längre funderingar kring mysteriet livet ... Uppdateringarna kommer att
vara fullständigt oregelbundna och helt avhängiga skrivarklådan i familjen.
1/ Ulrica skriver om ekorrhjulet.
2/ Marcus fabulerar runt sanning och livslögn.
3/ En makes kärleksförklaring.
4/ Andreas tänker kring barnet "to be".
5/ Marcus om kärlekens nyckel.
Har ni synpunkter eller reaktioner går det bra att mejla
till oss, antingen för vår skull eller rentav för en publicering!
Väl bekomne!
När jag blir gammal vill jag fortfarande kunna vända mig mot min hustru och tala om för henne att jag älskar henne. Jag vill att vi fortfarande ska ha kvar förmågan att upptäcka nya saker tillsammans. Jag vill att vi fortfarande ska kunna skratta åt varandras töntiga imitationer av knäppa gångstilar. Jag vill att vi fortfarande ska njuta av att laga god mat tillsammans och njuta av den med behag av varandras sällskap.
Är det möjligt? Hur gör man i så fall?
Henke Lindberg ställer frågan om kärlekens nyckel i gästboken och jag
utlovade ett svar. Och här menar jag kärlek i ett livslångt perspektiv på
alla plan, inte bara det som grekerna benämner eros - den fysiska kärleken
- det vet vi alla hur man gör... Här är mitt svar.
Först vill jag slå sönder en tanke hos er: Det är inte en fråga om att bevara förälskelsen så länge som möjligt. Förälskelsen är en särskild tid i ett förhållande då alla känslor är ute på stormigt hav och det finns inte särdeles mycket tid till nyansering... Förälskelsen är ytlig och känner inga djup vilket kärleken gör. Nej, kärlek börjar med intensiv härlig förälskelse för att sedan gå över till något annat. Och detta annat är inte att lära sig "stå ut" som en del cyniker kan slänga ur sig. Livslång äkta kärlek bygger man - tillsammans. Efter förälskelsen måste man fördjupa sin kärlek och befästa den. Det kan man göra på många olika vis. Men en sak är säker: Du måste tala om för och visa din hustru/man att du älskar henne/honom. Observera att det inte räcker med det ena eller andra; du måste både i ord och handling uttrycka din kärlek.
Kärlek som jag vill ha den handlar om att göra sin älskade lycklig. Den handlar inte om att själv bli lycklig i första hand. Häri ligger en magisk hemlighet; när du ser din livskamrat lycklig, vare sig det beror på dig eller annat, är det en berusande känsla. Och om du är berusad av kärleksdrycken kan det hända att det smittar av sig - om och om igen ...
Yttermera sågar jag idén om att två ska bli ett. Vad är det för skräp?
Hur kul låter det? Nej, det handlar om att två individer ska "bygga ett
vi" som ordspråket säger. Låt kärleken göra er starka tillsammans, både
som par och som individer.
Se till att ta hand om dig själv så ökar du möjligheterna till att orka göra
din hustru lycklig. En del kräver dock mer arbete än andra;-)
Något som vidare är mycket viktigt är att ha gemensamma intressen. Ulrica
till exempel uppskattar mycket att hålla i fluglinan när jag ska rengöra den
en gång i veckan ...
Gör utflykter tillsammans. Gå på teater. Odla pumpor eller vad som helst; se
till att ni gör något tillsammans!
Var intresserad av hennes vardag. "Hur hade du det på jobbet idag?" "Hände det nå't särskilt kul eller tråkigt?" Bryr du dig inte om det lilla, bryr du dig knappast om det stora - om du ens märker det ...
Nyckeln till kärleken är inte att lyckas med de stora projekten, de häftiga resorna eller den fina festen. Nyckeln hittar man i vardagslivet, bland vardagssysslorna. Om du arbetar heltid, har barn, hus och hela "kånkarongen" så måste man lära sig att hitta eller kanske rättare skapa kärlek mitt ibland dammtussarna. Säg något uppskattande till din fru när ni möts i hallen medan hon diskar och du dammsuger. Eller erbjud dig att avsluta sysslan åt henne så hon kan göra nå't annat betydligt roligare.
Den viktigaste faktorn i kärlekspysslet är något - tror jag - som
man inte kan rå över speciellt mycket. Det jag tänker på är helt enkelt vem
du bli förälskad i. Det är ju så att attraktionen och den första förälskelsen
sällan har ett speciellt djup i sig. Man blir ju helt enkelt betuttad i nå'n
stackare och kan inte sluta tänka på henne och till slut sitter man i smeten,
lik en fluga på klisterremsan ...
Man är ju trots allt tämligen primitiv, och är man dessutom av manligt kön
finns det inget annat val än att följa sina drifter! Sedan får man vårda den
häst man satsat på ...
Respekt, respekt och respekt. Betyder ordagrant att "att återse". Om du inte hyser en stor önskan att återse din hustru så ofta som möjligt, och lyckas skapa motsvarande känsla hos henne, så finns det all anledning till att fundera om varför...
Jag vet egentligen inte ett skit som du märker. Efter att ha läst igenom
ovanstående förefaller det mig uppenbart att det är ett under att jag
fortfarande är gift!
Men om du nu är så desperat att du faktiskt läst ända hit vill jag avrunda
med min kungstanke: För att hitta kärlekens nyckel fordras att du riktar in
ditt intresse på din hustru, inte dig själv. Gör henne lycklig - både till
själ och "kropps"!
/mackan
För eventuella kärleksreklamationer kan du vända dig till mig på min e-post: mailto:marcus.karlstrom@email.mullsjo.se
Vem är du?
Gästskribent:
Andreas
Mossnelid
Du finns, men ändå inte. Jag längtar efter Dig, men jag vet inte vem jag längtar efter. När får jag träffa Dig? Inte ens det vet jag. Jag har pratat med Dig några gånger, jag vet inte om du kan höra mig, eller kanske rentav känna igen min röst. Det är INTE jag som sjunger så fint för DIG om kvällarna, bara så att Du vet. Jag har känt Dina rörelser nu och då, varför testar du motoriken så sent, just när vi ska sova? Det där är något vi får prata om när vi träffas! Jag har funderat en del på vad Du skall heta, det är inte så lätt ska jag säga. Det bästa vore om du kunde bestämma det själv, jag menar det är ju ändå du som skall bära namnet. Jag har faktiskt redan börjat förbereda lite inför vår tid tillsammans. Jag vill så klart att Du ska kunna förflytta Dig med lite stil, så det är ordnat, den är blå. Hoppas att Du kommer att gilla den, det var ju trots allt för Din skull som jag fixade den… Ja, okej då, lite för min skull också. Vet Du vad jag längtar efter? Det är den dag Du kommer till mig med armarna uppsträckta mot mig och säger… wdtgrlewli, det gör inget jag kommer att förstå vad Du menar. Eller den dan Du kryper upp i mitt knä, kramar mig och säger att Du tycker om mig. Jag kan redan känna stoltheten komma smygande. Nä, nu kanske jag går händelserna lite i förväg. Du kommer säkert att tycka en del saker är lite märkligt från början och att det inte alltid blir som man har tänkt. Jag lovar att göra vad jag kan för att hjälpa till, men kom ihåg att det är första gången för mig också. Det är inte bara Du som är nybörjare. Vi får väl kämpa tillsammans. Om Du inte är alltför besvärlig när Du kommer så får vi säkert lite hjälp av personen som hänger ihop med den sjungande rösten som Du kommer att ha hört till leda vid det laget. Det är mycket som är osäkert framöver och jag har många frågor som jag skulle vilja ställa till Dig, men jag får väl helt enkelt bärga mig ett tag till. En sak vet jag dock, efter Ditt inträde i mitt liv kommer livet inte att se ut som det gjorde innan Din ankomst. Så tills dess, glöm inte bort mig, jag lovar att vara där när Du kommer. Även om du insisterar på att röra på Dig precis när vi ska sova.
En som väntar på Dig…
/Andreas Mossnelid
Förryckt fundering
kring sanningens natur ...
Om du tänker dig att leva ett liv i fullständig sanning, i dess yttersta konsekvens bör du törhända räkna med att leva i ensamhet...
Detta är på inga vis
helt färdigtänkta tankar, men kanske att de i nedskriven och publicerad form
kan vara en början ... So here goes ...
Man kan ofta höra i olika
sammanhang att man ska vara sanningen helt och hållet trogen; att det är en
dygd att alltid försöka hålla sanningen för absolut.
Jag skulle vilja påstå att detta är en synnerligen naiv myt som människan
tappert hållit vid liv under många och långa tidevarv. Jag tror inte att
människan klarar av att hantera absolut sanning, därför att
hon då ovillkorligen dukar under. Människan är en tämligen klen skapelse som inte tål
speciellt mycket. Kanske är det så att en människa behöver en livslögn
för att kunna överleva, en livslögn som gör att vardagen blir hanterbar.
Denna lögn skulle kunna ta sig lite olika uttryck. För en människa kan det handla om
behovet av att ha ett stort mål utstakat framför sig; ett framtida mål som
implicerar en meningsfull morgondag till skillnad från den fattiga innevarande dagen.
För en annan människa kan lögnen bestå i nödvändigheten av att tro på
något högre än oss själva eller ett ideal av annat slag. För den tredje kan fenomenet vara en
förnekelse av den person man innerst inne är ...
Som ett mer utvecklat, förhoppningsvis förklarande, exempel på livslögn vill
säga något om morgondagen. Morgondagen är en mycket vanlig, kanske
rentav den vanligaste, form av livslögn. Det finns ohyggligt många människor
som hela tiden hänvisar, för sig själv och för andra, till en morgondag då
allting ska hända:
- Imorgon ska jag ta itu med ...
- Imorgon ska jag fylla mitt liv med ...
- Imorgon ska jag utbilda mig ...
- Det gör inget att nuet är "kass" eftersom jag imorgon ska
...
Man försöker att skydda sig genom att oavbrutet åberopa morgondagen. Man väljer att inte hantera eller ta itu med nuet av rädsla - medveten eller inte - för vad det skulle kunna innebära. Morgondagen blir till en bekväm livslögn helt enkelt.
Ett annat exempel - med
tydligt eftertryck att detta är min högst personliga känsla, och utan minsta
vilja att eventuellt såra någons uppfattning - skulle kunna vara tron på
något högre. Då menar jag att livslögnen här skulle vara att man
faktiskt inte tänker själv. Man tar helt enkelt till sig ett färdigtänkt
trossystem som andra människor tänkt ut åt en, och gör det till sitt. Och
skulle man möta något i livet som inte passar in i detta system, kanske man
väljer att inte hantera det över huvud taget. Att inte hantera genom att
blunda eller helt skuffa det åt sidan. Detta istället för att möta livet på
egen hand, göra sina egna erfarenheter - bra eller dåliga - , och själv bilda
sig sina egna referensramar.
Livslögnen består alltså främst i att man inte möter livet utifrån en
själv. utan utifrån någon annans funderingar om tillvaron ... De kan ju
naturligtvis vara nog så sunda, men det är inte det som är poängen; poängen
är just att leva livet utifrån din verklighet. (Utan att för den
skull bli alltför trångsynt...)
Min egen livslögn är jag
inte förmögen att se, än ... Kanske att det skulle kunna vara motsatsen
till livslögnen morgondagen; jag väljer att endast hantera nuet, och bortser
helt och hållet från morgondagen ...
Det jag vill försöka uttrycka är att livsmysteriets absoluta sanning är för
mycket för en människa att bära. Det gör alltför ont att tvingas se sig
själv i sanningens ljus, fullständigt uppfläkt inför sanningsobduktionen.
Sanningen kan lämna efter sig små illasinnade taggar - som aldrig dör - i
vårt innersta rum som förgiftar vårt väsen under återstoden av
levnaden.
Att vara helt sann i sitt väsen innebär att ingenting i ditt medvetande som du
upplever orätt, kan förbli outtalat av din tunga ... Det absoluta
sanningskravet, som jag definierar det, måste meddelas. Du måste
verbalisera varje tankeimpuls som
dyker upp, annars kan du inte säga att du följt sanningskravet. Sanningskravet
är alltså synonymt med direkt handling.
Livslögnen så, är - i min tolkning -, inte så distanserad från
sanningskravet. Man kan stundom ha kontakt med sin livssanning men kan ej
bemästra livet utan sin personliga livslögn. Livslögnen skulle kanske kunna
definieras som att man ej är förmögen att se företeelser sådana som de
verkligen är. Man klarar ej att uppriktigt bemöta vad som dyker upp under
vandringen genom livet. Detta gäller både dig själv och hur du ser på
andra.
Det absoluta sanningskravet skulle till exempel kunna innebära att:
Att vara älskad och att älska...
Min hustru är helt fantastisk. Hon är unik. Hon älskar nämligen mig. Det
finns ingen människa i hela världen som kan rubba mina cirklar som hon kan.
Hon vet precis hur hon ska agna betet för att få mig att hugga. Hon kan
få mig att känna mig som vore jag Guds gåva till kvinnan. Hon kan
också få mig att känna som vore jag marken hon trampar på (då har jag
oftast förtjänat det ..)
Hon älskar mig reservationslöst - det är det ingen annan som gör - och det
händer också att hon älskar med mig reservationslöst ... Ooops;-)
Att komma hem efter en träning - slut, utmattad, svettig, grinig, hungrig - och klockan närmar sig 23.15, för att mötas av doften av en uppvärmd ugn som lyser upp i köket, gå fram till köksbänken och finna en plåt med förberedda varma mackor ... Det är kärlek i dess yttersta och innersta dimension!
Ulrica, jag älskar dig. Det brukar jag
tala om för dig varje dag. Idag syns det på webben också...
Du är en alldeles enastående människa. Du äger humorns befriande styrka. Du
är generositeten personifierad. Du har tålamod med en - irriterande ofta -
besvärlig äkta man. Du är den bästa mamma till mina barn som en man kan
drömma om. Du är mjuk och hård, stark och svag, allt efter vad livet serverar
... Att vara älskad av dig är det största som hänt mig. Lik kraften i en
silkesmjuk lavin fyller du mitt hjärta varje dag med dig. Efter åtta (8!) års
äktenskap stannar mitt hjärta fortfarande varje gång som du sätter nyckeln i
dörr'n: "Nu är hon hemma"!
Jag älskar dig!
/marcus
Det är dagarna som går, dagarna som går, som är livet.....
Dag läggs till dag, blir till veckor,
månader och år...........
Är det det här som är livet: sova,
jobba, laga mat, tvätta, städa, lägga barn...
Eller hur kan man suga musten ur livet så att det inte springer i väg utan att
man har hunnit "leva" med i det...
Hur kan man leva varje sekund och vara just där med både kropp och själ? Jag
skulle vilja kunna ta vara mer på varje dag, varje minut, varje sekund -
"samla" på livet....
" Jag vaknade av att klockradion
satte igång, det brusade och sprakade men i bakgrunden hörde man en vacker
sopranstämma sjunga: " tänk att få vakna, tidigt en
morgon..."Ja, ja tänkte jag, hon vet inte vad hon sjunger, inte har hon
sjungit in den där på morgonen i alla fall. Jag tryckte lätt en gång på
snoozeknappen, tio minuter till skulle jag kunna sova, jag skulle allt hinna i
alla fall. Radion satte snart i gång att spela igen och denna gången var det
bara att sätta benen utanför sängkanten. Jag satt kvar en stund på sängen
liksom för att samla tankarna inför dagen och komma ur sömnruset. Det var
torsdag idag vilket innebar tidig morgon, städerskans kaffestund på morgonen,
vilken vecka var det ...är "han" tidig eller sen; "han" som
innebär mer koll och kanske en hel del bråk. Skulle jag hinna förbereda det
sista inför dagens station innan barnen stod där med förväntansfulla ögon
och ivriga händer eller kanske de inte alls skulle bli den respons som vi hade
tänkt oss...Vad gör jag då?
Jag gick upp, gjorde den vanliga morgontoaletten, tittade mig i spegeln och
konstaterade att det var dags för både klippning och ansiktsbehandling, ja, ja
det fick jag ta någon gång när både tiden och pengarna räckte till...
Gick ut och hämtade tidningen, usch, kallt var det också och lite snö
hade det kommit under natten, skulle vi aldrig bli av med denna eländiga
snö... Slog mig ner vid köksbordet med min lättyoghurt. Reste mig upp igen,
just det, Melker skulle ju ha med sig nya blöjor till dagis det är bäst jag
lägger fram dem. Skriver en lapp till Marcus också så att han ser.. Lite mer
yoghurt. Sen upp med pennan igen, måste ju meddela Marcus att jag tar vägen
förbi affären på lunchen så hinner jag träna innan jag lagar lunch som vi
sedan kan äta tillsammans. Undra' om han har tänkt på kvällen
förresten, hur ska vi göra med barnen... Oj, vad klockan hunnit gå ....
Är det så livet måste se ut? Alla dessa delar ingår ju - men vad ska vi göra för att leva ett "tag" i sänder.....
" Åren glider snabbt förbi, fånga dem och fyll dem. Låt dem rymma harmoni, spara och förgyll dem."
/ulrica
