Hon rörde vid hans ögon. Hon ville se om hans ögon var lika hårda när han sov. Hon funderade på vad det var som tryckte honom. Han log ofta med sin mun men hans ögon gav ett hårt intryck. Hon tänkte på ögonen som själens spegel...

-Va’ gör du, skrek han. Hon sa inget för hon ville inte väcka upp honom. Hon la sej bredvid honom i sängen igen. Hon kände försiktigt på sin mage. Kunde det vara ett liv därinne? Hon kände på sina bröst, nog var de lite ömma. Tänk, om det äntligen kunde bli ett barn. Tankarna började snurra i huvudet , tänk om hon och Jens skulle bli föräldrar. Det var ingen ide att försöka sova längre. Hon drog på sej morgonrocken och vankade runt i det morgonkalla rummet. Hon försökte förnimma det hon känt vid tidigare graviditeter. Hon visste att olika dofter kunde framkalla illamående. Lilian gick fram och tryckte näsan i de röda sammetsgardinerna. Isch, vad de luktade rök! Nu måste Jens sluta röka om de skulle få barn. Nog kände hon sej lite illamående. Kaffe; kom hon på. Det brukade hon inte tycka om när hon var gravid. Det var ett säkert tecken. I brist på annat, tog hon vasen som stod på bordet och hämtade vatten på toaletten. Hon tog fram sin doppvärmare och stoppade ner den i vasen. Poff, det var vasen som exploderade.

-Ajjjjj, är du inte klok, ropade Jens och satte sej upp i sängen. Det blöder från mina tår. I explosionen hade glassplittret träffat honom på fötterna och hon kunde se blod tränga fram på tårna.

- Förlåt , sa hon. Jag skulle bara koka lite kaffe. Han gick in på toaletten och stängde dörren efter sej. Lilian visste att det fel tillfälle att skatta men det var som en flod inom henne som var tvungen att komma ut. Hon tog täcket omkring sej och stoppade in en bit i munnen för att försöka stoppa skrattet.

- Kan jag få mina kläder, ropade Jens inifrån toaletten. Hon tog hans prydliga klädhög som låg på fåtöljen. Tänk så pedantisk han var. Han hade t.o.m. vikt sina kalsonger. Hon kände att hon började skratta ännu mer när hon gick mot toaletten. Så omaka de var egentligen. Hon slängde alltid saker runt sej. Hon visste aldrig var hon hade lagt sina saker. Hon tog tag i toaletthandtaget men det var låst. Fick hon inte se honom naken längre? När han märkte att hon stod utanför öppnade han dörren och slet tag i sina kläder.

- Förlåt, sa Lilian innan dörren låstes. Hon satte sej på säng kanten då Jens kom ut färdigklädd från toaletten. Lilians skrattanfall började avta. Hon ville så gärna förklara för honom att de kanske skulle få ett barn. Hon var nästan säker på det nu. Det kändes så inne i kroppen. Men Jens tittade bara ner i golvet medan han snörde på sej sina skor.

- Ska vi ses senare idag ?

- Jag ringer sen, sa han innan han slängde igen dörren bakom sej. Hon tänkte att han hade sagt det så ofta förut. Jens var dålig på att ringa. Hon gick fram och ställde sej i fönstret för att se när han startade bilen. Han stod vid förardörren och försökte låsa upp den men låset hade troligtvis frusit under den kalla natten. Hon kunde se från sitt fönster hur han mumlade. Undrar vad han sa, undrar vad han tänkte. Han tittade upp på hennes fönster. Skulle hon visa att stod här eller skulle hon gömma sej bakom de röda sammets gardinerna. Men det var redan försent, han hade redan upptäckt henne. Hon vinkade, men han tittade bara ner och satte sej i bilen och körde iväg. Lilian gick in i badrummet och tappade upp ett varmt skumbad. Nu skulle hon bara bry om sej själv. Hon hämtade senaste Voguetidningen och gled ner i badet. Varför hade Jens blivit så arg ? Förr hade han skrattat mycket men nu skrattade han inte så ofta. Hon gick ur badet och svepte en handduk omkring sej och lät det droppa från det blöta håret ner på axlarna. Nu frös hon, så hon gick och lade sej igen med täcket över huvudet. Sömnen kom över henne och hon drömde. I drömmen levde Jens och Lilian tillsammans med deras son i stor villa ute på landet. Jens, han skrattade mycket , t.o.m. med ögonen. Lilian vaknade med ett ryck utav att någon knackade på dörren. Kunde det vara Jens som kom tillbaka? Lilian slängde på sej en klänning som låg på golvet och öppnade sedan dörren ut i korridoren. Utanför dörren stod hyresvärdinnan och tittade argsint på henne.

- Trappuppgången måste skuras idag, sa hon och ställde skurhink ock borste i dörröppningen. Lilian hade fått chansen att hyra en tvårummare med toalett, i ett flerfamiljshus. För att hålla nere hyran skulle hon skura trappan två gånger i veckan. Denna veckan hade hon helt glömt bort det. Hon hade fortfarande fin- klänningen på sej när hon gick ut för att skura. Hon önskade så att drömmen hon haft skulle bli sann. Att hon och Jens skulle få mer än nätterna tillsammans. Men han bodde redan i ett fint hus med sina två barn från hans tidigare äktenskap. Lilian hade träffat dom en gång, Per och Niklas hette pojkarna. De hade uppträtt artigt men Lilian kände att de egentligen inte tyckte om henne. Var det kanske därför Jens var bekymrad? Lilian och Jens hade haft svårt att prata den sista tiden. På nåt sätt verkade det som om att Jens var rädd för att prata om deras framtid. Det var ju lättare för Lilian. Hon hade ingen tidigare familj eller barn att ta hänsyn till. De två tidigare graviditeterna hon gått igenom hade slutat med missfall och lika bra var väl det med tanke på att fäderna var okända nattssällskap. För att göra hyresvärdinnan på bra humör igen putsade hon fönstren i trappuppgången även att det inte ingick i avtalet. Lilian gick tillbaka till sitt rum, tog på sej kappan hon fått av Jens och gav sej ut på stan. Hon skulle till arbetsförmedlingen idag. Hon hade varit tvungen att sluta på sitt gamla jobb , Ejes Konditori, för ett halvår sen. Arbetsmarknaden såg tuff ut och förhoppningarna om ett nytt jobb var små. Om hon gifte sej med Jens skulle hon nöja sej med att vara hemmafru. Han var bankdirektör och de hade träffats på hans dagliga luncher på Ejes. Lilian minns hur han kom punktligt kl.12 varje dag och satte sej vid sitt stambord. Han log alltid mot Lillian och fällde någon vänlig kommentar. Men de hade inte inlett nåt förhållande förrän Jens hade skilt sej för två år sen. De hade varit de bästa åren i Lilians liv. Även om deras förhållande mest levts nattetid. Jens hade i början av deras förhållande sagt att han, men framförallt barnen, inte var beredda att dela vardagen med henne, så nära skilsmässan. Nu hade de inte pratat om det på länge. Hon älskade Jens så mycket att hon var nöjd med de timmar hon fick tillbringa med honom. Det var även idag fullt med folk på arbetsförmedlingen. Lillian tog en nummerlapp, 56, och just nu expedierades nummer 12. Men en stund får jag väl vänta tänkte Lilian, tog en Platsjournalen och läste igenom de aktuella annonserna, Konditor sökes i Falköping och Skövde. . Men Lilian var inte sugen på att lämna Malmköping, hon trivdes här, hon hade flyttat hit när hon slutat gymnasiet hemma i Oskarshamn, men nu var hennes liv här och framförallt så hade hon ju Jens. Lilian tittade upp på skärmen som annonserade vem det var som expedierades för tillfället, nummer 22 lyste rött emot henne. Hon såg sej runt, det var fullt av folk i alla åldrar och av olika kön. Va’ konstigt samhället hade blivit, det fanns fullt av villig och arbetsduglig arbetskraft som inte fick nån plats. Duktigt och välutbildat folk blev placerade i olika arbetslivsorganisationer, kurser, ALU, m.m. Lilian la ifrån sej tidningen och gick ut på gatan när nummer 32 lyste på skärmen. Hon gick huvudgatan upp och ner och tittade i skyltfönster mest för att få tiden att gå. Klockan började närma sej 17 och då skulle Jens sluta jobba. Kanske skulle hon överraska honom. När han kom ut ifrån sitt kontor skulle hon stå där och le mot honom. Sen skulle hon föreslå att de skulle äta en bit mat tillsammans i kväll. Mat, hon kände hur det sög i magen, hon hade visst inte ätit något idag, det hade hon helt glömt bort. Tänk om hon var gravid, om hon bar på Jens barn i sin mage, då var det viktigt att hon skötte sej. Kanske skulle hon köpa ett graviditetstest i alla fall. Men tänk om svaret var negativt, det skulle hon inte klara. Hon såg apotekets gröna skylt lysa längst ner på gatan. Det var det hållet hon skulle gå om hon skulle överraska Jens, men vad skulle hon svara om han frågade vad hon hade gjort på apoteket. Ville Jens ha fler barn, ville han överhuvudtaget dela sin framtid med Lilian, hur skulle det då bli med hans egna barn, skulle de bo hos dom eller skulle de bo hos sin mamma. Lilian gick in på apoteket, köpte det hon skulle ha, men la det sen innanför kappan så att hon skulle slippa Jens frågor, när han såg henne med en apotekspåse. När hon gick upp mot banken var hon fortfarande osäker på hur han skulle reagera. Han var kanske fortfarande arg för vasen som exploderat i natt, eller hade han kanske senare under dagen också börjat skratta åt misstaget. Lilian ställde sig en bit bort ifrån banken så att chansen fanns att gömma sej, om Jens blick var hård och hans mun stram, som den ofta blev när han var på dåligt humör och hade mycket omkring sej. Efter skilsmässan hade Jens anställt en barnsköterska som såg efter hans barn och skötte hemmet. De nätter som han sov hemma hos Lilian ställde hon även upp på att sova hos barnen. Jens förra fru kom ifrån Finland, så efter skilsmässan hade hon flyttat tillbaka och hon träffade endast barnen när de hade sommarlov. Då brukade de tillbringa flera veckor där, och Jens brukade åka över sista veckan för att familjen skulle återförenas ibland. När Jens ibland pratar om sin fru kan man ana att han saknar henne lite, fast det var han som hade begärt skilsmässa. Men, så känner man kanske tänkte Lilian, efter tio års äktenskap. Hon såg att dörren till banken öppnades och Jens kom ut. Men han var inte ensam, han hade sina barn, Per och Niklas med sig och så en tjej. Hon såg mycket ung ut och hon hade en vältränad kropp och ett vackert leende. Lilian kände hon glodde på tjejen, vem var hon? Jens log emot henne och la armen över hennes axel och Niklas tog i hennes hand och han strålade som en sol. Var det Jens fru som kommit för att hälsa på eller var det barnsköterskan, som jobbade i familjen. Men skulle Jens då lägga armen om henne på detta sätt? Lilian kunde se hur de allihop var på väg till Jens bil, skulle hon visa sig eller skulle hon gömma sig. Hon ställde sig bakom trädet som var hennes gömställe och tankarna snurrade mer än vanligt i hennes huvud. Hon kunde se Jens köra iväg. Lilian gick hemåt, längs huvudgatan när affärerna höll på att stänga, folk sprang som yra höns för att hinna köpa det sista. Lilian kände nu igen hur hungern gjorde sej påmind, det sög och knorrade i magen, men matlusten var inte så stor längre. När hon väntat att äta tillräckligt länge, blev hunger istället ett illamående eller var det för att ett barns liv höll på att gro inom henne. När Lilian passerade förbi korvkiosken, beställde hon ändå två tjocka grillade med mos, som hon bad om att få med sej i en påse, så kunde hon äta sen när hon kommit hem. Hon kunde se hur folk började tända upp i sina hem längs vägen, Lilian längtade också efter att ha ett hem att komma till. Hennes rum var litet och köket som hon delade med de tre andra som bodde i huset var också litet och där var ofta fullt av disk, som någon lämnat efter sej, så oftast brukade Lilian äta inne på sitt rum eller ute på sta’n ibland, när hon hade något att fira. I kväll hade hon tänkt att Jens och hon skulle fira och kanske prata om framtiden, Lilian ville så gärna veta hur Jens såg på saken. När hon öppnade dörren till trappuppgången hörde hon steg i trappan, som hon tyckte att hon kände igen. Det var Jens som kom emot henne och han log, hon kunde t.o.m. se hur det glimmade lite i ögonen. Hon hann inte säga något innan han pussat henne på munnen och viskat i hennes öra att han älskade henne. Jens tittade på Lilians Sibyllapåse och sa:

-Tur att du inte hunnit äta ännu. I morse vid frukostbordet så frågade Niklas om dej. Han och Per hade pratat med Sofie, barnsköterskan, i går kväll när jag ringt och sagt att jag inte skulle komma hem. De tyckte att det var dags att försöka lära känna dej, så de hade på förslag att vi alla fem skulle gå ut och äta i kväll och eftersom förslaget kom från killarna så fick de givetvis bestämma matplats. Jag har försökt ringa dej hela dagen och så nu när du inte var hemma blev jag så besviken. Jag har väntat så på det här. Skynda dej nu. Jens nästan hoppade som ett barn av förväntan och Lilian kunde inte göra annat än att skratta. När hon satte sig i bilen och de körde mot McDonald’s, kände hon Apotekspåsen innanför kappan och från baksätet hörde hon grabbarna sjunga ‘Livet har sina goda stunder…’