30 November ~ En 12åring,Total trötthet, Mitschan!
I fredags var det kalasdax igen, denna gången var det Macke som fyllde och det var den tolfte i ordningen. Han hade haft vissa bekymmer på kvällen innan hur jag skulle orka upp på morgonen och när klockan ringt två gånger så kommer han ner, kliver in i rummet o säger: Klockan är noll sex noll sex, bara så ni vet!
Han vänder sedan upp igen och kryper ner i sin säng igen.
Tog mig upp ur sängen, hoppade in i duschen och sedan firade vi grabben med paket i sängen och jag tror att han var nöjd med presenterna! Skol och jobbdax och sedan var det firande hela kvällen!
Brorsan kom och hade varit i Kumla av en anledning som han inte ville tala om utan vi skulle få veta när han kom. Vi hade alla klurat på om det var en ny bil eller ett nytt jobb, men sedan kom vi på att det kankse var så att han varit och tatuerat sig.
Skickade ett sms och visst hade vi rätt!
Det blev jättesnyggt, trots att det är ett Djurgår'nsmärke *skrattar* Märket är omgördat av svarta krulelurer över hela skulderpartiet. Det enda som jag inte gillade med det var att jag faktiskt sagt att jag skulle följa med och göra en till. Han lovade dock att följa med och göra det en annan gång! Han ska nämligen bygga på den lite till så det blir ett nytt tillfälle!
Imorse upplevde jag en sak jag upplevt hela veckan, jag var så himla trött när det blev morgon och man ska gå upp! Undrar varför??? Tycker inte att jag sovit för lite! Kanske är det värken i kombination med höstrusket och tabletterna, vet inte. Klockan ringer och man trycker på snooze-knappen, en gång, två gånger och sedan fimpar man hela larmbiten. Känner att man nog borde gå upp men kroppen lyder liksom inte, totalt oförmögen att skärpa till sig och kliva upp och starta dagen. Blev liggande kvar i sängen full med tankar om bla de långa trevliga samtal jag haft med en nyfunnen vän. Nätet får en eloge ~ även om man kan gå på riktiga nitar så finns där också få guldkorn & det gäller att hitta just dem. Jag har funnit ett sådan tror jag, det känns som att vi kännt varandra hur länge som helst och kan prata om allt. De långa samtalen känns på tok för korta när vi avslutar dem och jag kan inte rå för det men kommer på mig själv med att gå och vänta till nästa *Ler vid tanken*
Tvingade till slut mig att gå upp, el om jag ska vara riktigt ärlig så var det samvetet, för vilken taskig mamma jag är som inte gett mina barn frukost! De satt visserligen framför tv'n och var nöjda ändå och hade de varit jättehungriga så hade de antingen gått i skåpet och fixat det själv eller hämtat mig, så det var ingen större panik.
Det blev årets första adventsfrukost ~ det är så mysigt när man äntligen får tända ljusstakarna i fönstret. Men jag kan säga att jag är grymt besviken på grannarna här i området! De har haft sina ljusstakar tända i flera dagar och så gör man helt enkelt inte!
De ska tändas första advent, varken tidigare eller senare, så det så! Traditionerna ska man bevara och hålla på!
Motvilligt tänker jag sedan tanken ~ att det är bara fyra veckor kvar till jul. Känner en stark panik komma krypande, men slår bort det snabbt för julen kommer att komma vare sig jag har hunnit allt det jag vill eller inte. En sak är säker ~ denna julen kommer att bli bra! Jag vet det!
Mitschan togs idag i bruk igen, det var en så'n härlig känsla att få backa ur garaget med den igen. Så smidig, så snabb, så följsam på vägen. Gillar helt klart att fara fram med den längs vägarna och barnen var lika glada de att äntligen fått tillbaka vår bil. Det var inga bekymmer alls mer än att cd-spelaren nog har vissa fuktbesvär och vill inte spela de skivor vi försöker mata den med. Det blev till att stanna och dra upp antennen, hitta en bra radiokanal istället och fara vidare. Den kanske torkar upp efter en tids användande eller så får vi helt enkelt klara oss utan den! Vi for till McDonalds och fick äran att gå före hela Heby fotbollslag, tack o lov för frågan är om vi fått våra hamburgare ännu annars. Var sedan till syrran och firade hennes dotter som fyller samma dag som Macke (dvs i fredags).
Efter hemfärden som förflöt lugnt så har nu barnen farit till pappan, från att ha varit ett hus fullt av liv, rörelse och ljud så har det nu förvandlats till ett tomt och tyst öde hus. Det är en förvandling som inte är helt enkel att gå igenom.
27 november ~ Otrevlig upplevelse!
Idag har man först jobbat några timmar o sedan varit till Schneider o käkat lite med bästisen Å. Träffade bror som såg pigg ut o var på väg till ett möte.
Så mysigt att få en kram av honom o även denna gången hamnar det på dagens positiva lista (Mor har sagt till mig att skriva ner nåt positivt med varje dag, för det finns i eländet alltid nåt som är positivt).
Sedan var jag till läkaren eftersom min halva sjukskrivning går ut imorgon o jag känner att jag inte orkar sitta en hel dag på kontoret ännu. Det är tufft som sjutton efter knappa två timmar så en hel dag är utesluten!
Läkaren en blond, äldre donna, med en nonchalant min mer el mindre puttade in min i ett undersökningsrum. frågade vad hon kunde göra o bad mig sen att ta av mig på överkroppen för att hon skulle undersöka mig.
Berättade att jag har fått en wiplash-skada efter olyckan den 1 nov o att nacken o ryggen fortfarande är mkt besvärande. Då säger hon först att wiplash var ett samlingsnamn som användes när man inte vill göra en diagnos....
Hon klämde på ryggen & axlar så tårarna rann & sa att jag inte borde ha ont, för det fanns inga fel. Sedan sa hon att cellerna i kroppen har minnen av olyckan och att jag skulle övertyga dem om att de mådde bra.... då började jag fundera på om hon var en rymling från psyket.....
Sedan sa hon att jag skulle börja simma ~ sjukgymnasten sa att jag inte får göra mer än de få rörelserna som hon gett mig än så länge o att akupunkturen ska få jobba...
Till råga på allt skulle jag öka dosen av värktabletterna till max o motvilligt skulle hon förlänga sjukskrivningen med 14 dagar. (varför när hon uppenbarligen trodde jag fejkade) Jag talade om för henne att jag inte vill vara hemma men att jag inte klarar mer än två timmar innan jag får jätteont o att resterande timmar är ett slit, men hon suckade bara o sa hon att jag kunde gå för hon skulle skicka hem papprena...
Det var oerhört otrevlig upplevelse..... 8 minuter tog den men det satt kvar i flera timmar, hur kan man vara så nonchalant inför en annan människas värk. Total avsaknad av empati..... fy o henne ska jag betala med mina skattepengar. Usch! Vem ska man tro på? Den psyksjuka läkaren eller sjukgymnasten....??? Har hört att sjukgymnastens ord borde väga tyngre än en AT-läkare osm inte är specialicerad på nåt.
18 November ~ En ljusning i mörkret
Så har man blitt ett år äldre, klokare??? Nja vet inte det, ja.
Jag har varit hos doktorn igen och blivit fortsatt skjukskriven men på halvtid efter egen begäran. Han ville att jag skulle vara hemma på heltid månaden ut och det kanske man borde varit men vem har råd med det? Ryggen värker fortfarande, nacken blir värre och värre. Ska på sjukgymnastik i veckan och få massage och där ska jag få veta om diagnosen lyder "wiplash-skada" eller inte. Läkaren sa att det är troligt. Förhoppningsvis kan skadorna i ryggen bli bättre men det är tveksamt om nacken kommer att bli helt bra. Kanske lite bättre men troligen inte helt!
I helgen fick jag veta att den älskade bilen går att laga till hyfsad kostnad. Under förutsättning att jag inte är för petig när det gäller småbucklorna. Jag har ju skapat dem själv så de kan väl vara, bara jag får tillbaka den!
Har alltså denna veckan letat reda på en ny bagagelucka med ruta (ringde glasmästaren och fick en chock när jag fick veta hur mycket det kostar att sätta i en ruta i den befintliga lyckan ~ 9.500kr kostar det!!!!) När han fick reda på att reparationen ej går på försäkringen kunde han möjligen pruta ner till 8.000kr *suck* En ny framdörr är uppletad och på torsdag ska de hämtas, tusenlapparna flyger i samma veva ut......
Jag undrar hur mycket en människa ska behöva stå ut med egentligen, må bra är tydligen inte med på min världsbild. I alla fall inte så länge i taget. Har förstått att jag ska må skit och inte få känna mig nöjd och glad speciellt länge....
För även om kroppen varit sargad så var psyket o hjärtat desto piggare o lyckan var nära. Fann en vän som blev mer än så, men efter bara en månad så försvann han med en bit av mitt hjärta och det svider hårt. Det värsta var att jag lät honom komma hit med öppna armar och han träffade både mina barn och min familj, sedan vände han mig ryggen. Spenderade eftermiddagen i tårar i sängen o somnade till slut av utmattning. När jag vaknade igen så tänkte jag tanken att han inte var ämnad för mig, frågan är om han kan älska någon annan än sig själv? Kanske ~ kanske inte, jag vet inte! Han är inte värd min kärlek och därmed inte heller mina tårar.
Det är han som förlorat eftersom jag vet att jag kunnat ge honom mer än någon annan. Han skulle säkert säga att jag är bitter....men det är jag inte, bara sårad, djupt ärrad i hjärtat. Han ville inte ha det jag kunde ge. Det är jag däremot helt säker på att det finns någon som kan göra, frågan är bara vart han är.
Dessutom är han en av de fegaste jag någonsin lärt känna eftersom han inte ens kunde tala om det öga mot öga......utan han skickade ett mail. Fy så jäsikens lågt.
Sportgalningar ~ Fars Dag
Var under fars dag och besökte lilla pappsen... en upplevelse i sig eftersom det var en Manchester United-match på zappen (tv kanal). Dagen till ära spelade favoritlaget i vitt mot rödklädda Livepool. (Manchester spelar i vanliga fall i rött) Pappas intresse har under många år sakta smittat av sig på mamma som även hon nu slukas in i matcherna. Som en icke-fotbollsfreak är det en upplevelse/utmaning att försöka sitta och småprata mitt under en match.
Jag har fått höra de mest fashinerande beskrivningar av motstånmdare o domare, samt utskällningar & svordomar så att jag trodde jag skulle häpna, har väl aldrig hört min far svära så.... Mor är dock inte lika enögd som han utan hon kan se att ngn motståndare gjort något positivt medan fars har en förkaring till allt. Många gånger undradejag om pappas hjärta verkligen håller hela matchen.
Han ömsom skriker & skäller. Tipsen haglar åt spelarna ~tänk om de kunnat höra honom, så kanske de skulle haft en mjölighet att lyssna o lyda......
2 minuters tillägg & rösten höjs soffan får en snyting och jycken som sov på den lyfter sakta huvudet och undrar vad han pysslar med. Mancheser har tydligen dagen till ära svårt att minnas att de bytt tröjfärg o spelar ofta till en röd spelare till fars stora förtret.
O tänk vilken tur jag har som får äran att se alla repriser till pappas idoga "Titta, titta, titta då..så han gör" osv. fast man redan sitter och tittar. När matchen äntligen är slut och man tänker att nu kanske man kan hålla en riktig konversation, så byts kanalen och seeee...... det fanns en till kanal som hade fotboll. Italiensk fotboll... Jisses vilken tur att timmen var slagen för att hämta hem barnen, för jag hade inte orkat en match till!
Uppstart ~ Välkomna hit nya o gamla vänner!
Så var det äntligen dax för att sparka igång den nya hemsan! Här har det hänt massor sedan sist o det var visst i mars jag skrev......oj! i vilken ände ska man börja? Från start... hmmm bra ide´....
Flyttade från mitt hus & min älskade trädgård ~ som varit mitt skötebarn i nästan 6 år ~ den 30 maj till ett radhus där det nya livet skulle startas upp. Flytthjälpen kom tidigt, bilar & släp var fullpackade när jag Kl 10.30 var till banken & hämtade de pengar som samtidigt skulle överlämnas som köpeskilling. Sedan var så mitt radhus äntligen mitt! Jag hade ett eget boende!
Mor & far hjälpte till att flytta så gott de kunde, exet likaså & sedan hade jag extrahjälp vid urplockning vid "raddan"..... Minuset som visade sig finnas i glädjeyran var att när vi kom till raddan så var den tidigare ägaren inte klar med städningen...... *suck*
Hade bara golv & kök kvar sa han... talade om att jag fixar golven själv & han bedyrade att han skulle vara klar om en timme. En timme gick... två... tre... Sent på em fick vi så bära in köksmöblerna (tur att det inte regnade) då hade jag sagt till honom att jag tar resten själv & bett honom försvinna! Inga fönster var tvättade......
Det gick ganska fort att få bort allt från huset, jag hade varit duktig med att packa (kan också säga att delning av saker & packning inte gick smärtfritt & många har diskusionerna varit om vem som ska ha lila el blå burkar. Aspenskålar el andra glasskålar?, stor el liten träkavel?). Alla kartonger hade vi sedan redan burit ut i hallen för att underlätta flytten. En del saker såsom barnkläder från källaren och vissa saker i förrådet, samt min cykel & lite från trädgården lämnade vi kvar & skulle fixa det under nästkommande dag.
Nu var det bara resten kvar.
Uppackning..... ordningställande men jisses det är ju småsaker. Fixade så att vi alla kunde sova någonstans och att det fanns saker för frukost. TV'n & alla kanaler letades fram, fick en massa konstiga & roliga kanaler nu.... till barnens stora fröjd!
Syrran och hennes familj kom med pizza framåt kvällen. Barnen stannade kvar här & de åkte till brorsans fest. Fixade samtliga sängar och duschade av mig, syrran ringde när det började närma sig maten (eftersom jag motvilligt fått dispens att komma lite senare än de andra) Ville egentligen stanna hemma och fixa i "raddan" men Brorsan hade övertalat mig att åka & äta. Kompisen som bor i längan ovanför var jour åt barnen och festen var på området. Några skålar med chips & de nya tv-kanalerna roade dem en stund! På festen som var trevlig.... gjorde jag något som jag aldrig aldrig mer kommer att göra! Jag satte på mig en Djurgårdströja...... (illamåendet började nästan direkt...*S*) Syrran hade också en o sedan ställde vi oss längst fram i lokalen o höll ett tal till vår nu 30årige bror (Hur fasen har han blivit så gammal). Det var en höjjdare och vi fick många kommentarer om att vara modiga.... (det var skoj ju!)
Men någon mer DIF tröja sätter jag inte på mig!
Inte ens för hans skull!!!
Efter kaffet återvände jag hem ~ hem till "Raddan", friheten och barnen.
Syrran hämtade sina barn o for hem till sitt.
Barnen och jag sov redan första natten i huset..... ville ju börja det nya på en gång, nu när man fått möjligheten. Vi hade dessutom bestämt att barnen skall bo varannan vecka hos båda föräldrarna och denna helgen tillhörde "min" helg, så det föll sig naturligt.
Barnen var under dagen med och hjälpte till att flytta runt alla grejer och hitta lösningar för sovandet. Robban skulle sova inne i Mackes rum eftersom hans rum var rosa och är man en kille på 8år så kan man troligen tappa ngn vital del om man sover i ett rosa rum så det var bäst att låta honom sova i Macke blå....
Jag enormt tacksam över all den hjälp jag fått vid flytten. Kompisar har varit mer än villiga att låna ut saker. Sängar, stolar, soffa o fåtöljer, bokhyllor, mattor, köksutrustning... listan kan göras lång. Mkt lång!
Jag har verkligen så otroligt härliga sådana och jag hade nog inte orkat utan dem.
De har funnits där varenda minut och det har betytt så mycket för oss!
Tack alla ni....
Jag älskar er gränslöst!
med många människor ganska nära sig har inte alltid varit lätt.
Helt plötsligt ska man tänka på att det finns någon annan vägg i vägg som faktiskt kanske störs av att ngn hoppar argt i trappan, skriker högt eller kanske inte har samma musiksmak som man själv, man ska tänka på att alla kanske inte gillar att höra en tvättmaskin stå o centrifugera sent på kvällen. Vissa dagar känns det som att man äter tillsammans med grannen eftersom tomten än så länge inte har något insynsskydd....(är dock bara en tidsfråga!)
Jag måste dock säga att från att kunna gå hur som helst & göra nästan vad som helst till att veta att det inte är långt bort till någon annans ögon, känns faktiskt inte så jobbig som jag trott.....Det är en trygghet att veta att det finns andra människor nära, veta att man sällan är helt ensam, de finns ju där på andra sidan väggen.
För mig stod valet mellan en lägenhet där alla definitvt är jättenära till ett radhus med grannar på max 2 sidor och eftersom jag är trädgårdsintresserad så lockade det att i alla fall ha en liten tomt. De är inte stora men håller på att gå igenom mycket stora förändringar. Jag har bestämt mig för att de inte ska se ut som några andra här på området. Planritningarna är klara och utrensningen har startat.
Anledningen till att jag skriver de ~ är för att jag har en tomt på nersidan vid entren och en mindre plätt på ovansidan. Den nedre har genomgått en stor utrensing och vårens primörer är nere i backen.
Grannarna har förklarat att de gillar att gå förbi min tomt för att se vad som hänt sedan sist. *skratt* Det var många som hade problem med att gå rakt när de gick förbi en dag när jag var ute och lekte med vetemjöl.
Jag använde det till att "rita" upp den nya entrégången & när man använder mjöl så kan man "sudda" om man behöver och börja om. Tror att det var 4 eller rent av 5 som gick förbi och höll på att hamna i en annan grannes buskage. Innan de som bor mitt emot mig kom frågade om jag inte var för stor för att leka med sånt.
Berättade om mina planer & fick genast en tomt till att fixa om jag skulle vilja....
För att sedan sammanfatta sommaren så kan man konstatera som så många andra att den varit varm..... fylld av sol och bad.
Hade barnen 2 veckor i sträck och då var vi mest hemma.
Eftersom det är så många aktivteter hos pappa, så vi brukar tänka på att spendera tid hemma ~ tid för att umgå och träffa kompisar. Var dock till Parken Zoo en otroligt varm dag & träffade Fantomen *skratt* Efter att vi kämpat runt parken i hettan spenderade vi flera timmar vid badet där vi badade med piraterna från Fantomen-teatern, till barnens stora glädje!
Sommaren har också varit fyllt av målarfärg...
Strax efter att jag köpte raddan så fick jag veta att vi skulle måla om huset.
Raddan tillhör en bostadsrättsförening och på ett möte hade man bestämt att alla raddor skulle målas om av ägarna själva för att hålla nere kostnaderna.....
Fattar ni hur många förbaskade sidor en bräda har!!!!
Sista helgen i september var jag, barnen och kompisen Å med barn och nyfunnen kärlek (A) till Kolmårdens djurpark. Hade fått biljetter av min käre bror som tyvärr inte kunde följa med på trippen. Lånade dessutom hans bil som är en ljuvlig liten fartfylld lila pärla. Ligger så fiiint på vägen! Den skulle jag vilja ha!
Hmmm nu var det Kolmården vi skulle skriva om!
Hela vägen dit så jassade barnen och jag på en speciell låt som fanns på bandet i bilen. "West Virginia" en upphottad countrygoding....... Väl nere så fixade vi oss en kärra som fick ta hand om packningen/matsäcken. Macke drog upp kärran för helvetesbacken och sedan turades vi om. Delfinariet, var det som jag var mest intresserad av för det missade jag sist jag var där.
Vi "betade" av Kulmården (Bamses värld) & alla djuren på slingan fram till Delfinerna, käkade medhavd mat, suveränt gott, men vi hittade ingen solplats så det fick bli i skuggan (brrrrr) vilket var hutlöst kallt. Kaffetermosen var paj så kaffet var halvljummet.
Delfinshowen var imponerande även om de tryckt in på tok för många i lokalen. Att man kan lära dem så mycket och dessutom ser de ut att ha skoj. Både människorna och Delfinerna!
A var en tillgång att ha med sig och ett ypperligt trevligt sällskap. Dels som kärr-dragare *skratt*, dels som lekfarbror ~ för med alla barnen och lekte det var han. Samt som den långe kille han är så kunde han lyfta upp de som ville se när Tigrarna åt....
En sak till gjorde han ~ och det helt omedvetet.......
Han visade mina barn att det kan fungera att få en "bonus-pappa" att det inte behöver bli jobbigt och konstigt, för de var helt fashinerade av att han brydde sig om Å's barn (och dem) De sa flera gånger redan i bilen att "Kolla.... han pratar med dem" Han var helt enkelt ett föredöme i skolan om att skaffa ny kille efter en skilsmässa...*fniss*
Hans tillmötesgående respons har dock fått en biverkan! Barnen frågar ofta om jag ska skaffa mig en kille.... pratar jag med någon ser de förhoppningsfulla ut och verkar ibland vänta på att ngn ska bry sig lite mer om dem. Nu har jag dock inga smidda planer på att skaffa mig en "bonus-pappa" till dem, just nu men det var en nyttig skola för dem att se att det faktiskt kan fungera.
Det skulle kunna göra så att OM tillfället uppstår att de faktiskt kan ge denne någon en chans!
När vi skulle titta på aporna så hände det något som man inte räknat med.
Macke hade gått i förväg vilket man inte tyckte att det gjorde så mkt. Han brukar vända en bit framför el stanna upp och invänta oss. Han kom ner för backen & höll sig för handen o min första tanke var att han ramlat ner och brutit handleden igen.......Han kom fram till mig och började hacka fram enstaka ord..... det var en lite ruskig känsla. O jag kan tänka mig hur frustrerande det måste varit för honom.
Han kunde nämligen inte prata längre!!!!!!!!!!!
Som den mor jag är så brukar jag inte jaga upp mig när de skadat sig, finns ingen anledning utan sakta mak, kärlek o omtanke samt lite plåster brukar lösa det mesta. Fick efter ett tag fram att han tagit på elstaketet till apburen inomhus och fått strömmen genom kroppen. Han var förutom talet ok, även om det kröp i händer och armar. Vi satte oss för att fika o ta det lugnt, han återhämtade sig o kunde fara runt o leka även om han emellanåt kom o visade att det fortfarande kröp i händerna. Talet var fortfarande borta.
Vi var inte så långt bort från utgången o det var den stora lekplatsen kvar att utforska o Macke lekte med de andra o det gjorde att jag kände mig lugn o tänkte att om han mot förmodan lurades (för jag kan erkänna att tanken faktiskt slagit mig) så skulle han definitivt glömma av det nu o börja prata.
Vilket han inte gjorde, på hemvägen i bilen satte vi igång låten vi lyssnat på igen o då rann det stora tårar nerför kinderna.....han kunde inte sjunga med och han fick en penna och papper som han fick skriva ner exakt vad han gjort. Vi avslutade färden på akuten i Nyköping för att få reda på hur vi skulle kunna hjälpa honom.
Där blev det med ens enorm fart och de pratade med Kolmården om strömstyrka och han kopplades till EKG.
Tänk om jag med min passitivitet och kolugn istället äventyrat min sons liv?!?!?!
EKG:t var bara fint och vi fick reda på att strömstyrkan visserligen var stark eftersom den ska ge aprona en smäll så de inte klättrar på kanterna, men att det inte var dödligt på något sätt.
Vi fick lära oss att man kan bli så rädd att man tappar förmågan att tala men att det skulle komma tillbaka till 99,9% säkerhet. Bara han fick vila och fick distans till situationen för han jobbade ju även med tankarna om att han gjort fel. Han skulle inte heller klättrat!
Väl hemma så kom talet mycket riktigt tillbaka under kvällen och då fick han äntligen berätta hur det gått till och hur rädd han varit när han inte kunnat förmedla vad han ville. De svidande känslorna försvann efter ytterligare ett dygn!
Så blev det ännu ett akutbesök (2 okt).... andra inom loppet av två veckor *suck* Även denna gången var det Marcus.... Hans menthor ringde mig o talade om att jag behövde hämta honom hos skolsyster o att han behövde åka till sjukhuset, hon kunde nämligen inte avgöra om det var brutet. Han hade klättrat på ett staket som omger fotbollsplanen o trillat ner, på nedvägen fastnade han med ena benet i en snedgående stolpe innan han damp ner i backen.
Han var nu omlindad men kunde knappt gå.... två av hans kompisar var snälla & lät honom hänga på dem för att ta sig till bordet som vi slog oss ner vid, för att gå ingenom händelsen. Efter det blev det samtal till vårdcentralen på orten men de hade ingen möjlighet att ta röntgen. (man får nämligen inte göra sig så illa torsdagar och fredagar så att det kräver röntgen - den är ju inte bemannad då !) Det blev istället till att åka till den större orten och fick träffa en klämkäck läkare som klämde på ben och fot, efter att han reagerat på ngn vridning så talade han om att det var lika bra att röntga även höften. Efter röntgen och en massa mera väntande både Macke och jag hann nicka till en stund i väntrummet samt köra "hänga gubbe" ~ så fick vi äntligen beskedet att inget var brutet, men att han har en jätteblödning i vadmuskeln. Kryckor i 2 dagar och rådet att spendera kvällen stilla i soffan tittandes på video & äta en massa chokladpraliner... gissa om Macke gillade det förslaget. *S*
Vad har mer hänt????
Jag har efter en tids letande bytt bil, från den lilla Mazdan jag köpte vid flytten till en 4 dörrars Mitsubishi Lancer 16v GTI. En mycket härlig skapelse. Krut i motorn följsam och uppsnappar minsta lilla vink. Snygg att se på och funktionellt mycket bättre än Lill-Mazdan!
Linnéa kramade om mig och ropade överförtjust "jag har fått en egen dörr" när hon fick se den första gången! *ler vid minnet ~ tänk så glad lilltjejen var* Men visst var det så för mycket tjafs på morgnarna försvann i samband med att alla fick varsin dörr att hålla sig till!
Men nu finns inte Racern med oss längre utan vi kör runt i en inlånad skördetröska!
Jag är glad över att ha fått låna den men den är allt som inte racern är.
Racern är: snygg, stilren, smäcker, snabb jag kan hitta en massa fina adjektiv till den bilen!
Skördetröskan är: stor, ful, vomlig, otymplig, men fungerar utmärkt...
*tack till er som lånat ut den!* Tror ni förstår vilken jag föredrar att köra???!!
Men varför skriver jag då att jag kör runt i en skördetröska??
Jo förra helgen som var.. började kanon, då jag hade en date! (från en datingsida på nätet faktiskt ~ modiga lilla jag!) Han var.......äääum ~ det var bilen vi skulle berätta om ("Daten" var mer som en racer än en skördetröska *fniss*) sedan på lördagen så skulle jag bege mig till Sirpa och hämta en bingolott som Macke vunnit när och Kennet var funktionärer på en folkracetävling. Vi jiddrade en stund (hade ju en date att gå igenom *Skratt*) och sedan var det dax att åka hemåt för att hämta barnen och hålla kalas för lill-tjejen!
Halvvägs hemåt så flyger det upp en rovfågel från höger och jag vet att jag tänkte att eftersom jag inte hade möte kunde jag väja & skona dens liv.......
Vilket jag idag inte kommer att göra om! Eftersom jag fick två av hjulen utanför asfalten på vänster sida och när jag skulle ha upp den på vägen igen så fick jag sladd och det slutade med en volt på 1½varv ner i diket på höger sida! Nää det var 70 på den sträckan så det gick inte så fort!
Lyckades stänga av bilen och stereon (?!) samt klättra ur på passagerarsidan o hoppa ner på åkern. Bilen stod tjusigt på min dörr! Tog mig upp på vägen och ringde efter hjälp dvs pappa! Ringde sedan en vän (är det miljonärprogram..nää, det var min date som fick samtalet) som höll mig sällskap i telefonen genom chocken.... *Tack guldgruvan*
Har nog aldrig frusit så som jag gjorde då!
Mor och far kom så fort de kunde och jag under tiden motade jag bort alla vänliga själar som stannade och ville hjälpa mig... (jisses hade ju kunnat vara precis vem som helst) *fick skäll för det av vännen i luren *L* men samtidigt hade jag kunnat haft inre skador och vem skulle märkt det?
Hur som helst så kom mor och far och jag fick trösta lilla mamma som givetvis målat upp ett scenario i huvudet som var lågt mycket värre än det var (återkommer med bilder under veckan). Pappa fick hjälp av en kille som stannat och de tippade ner bilen på "fötterna" igen och tömmde den på saker som skulle med hem. Bakrutan är väck men alla andra rutor har klarat sig. Bucklor lite här & var typ mest överallt men inte så stora som man kunnat tro. Bärgaren kom och talade glatt om att den var skrot!!!!! *tack för det idiot!*
Tjejen som var med killen som hjälpte pappa (guud vilken idiotmening) tvingade mig att sitta i mor 6 fars bil och satte sig i den själv. Jisses vad jag tyckte att hon var tjatig... frågade en massa frågor om mina barn och vart jag bodde osv.... Nu i efterhand så vet jag att det var för att hjälpa mig ut ur chocken men då var det den jobbigaste person jag någonsin träffat! *tack*
Mamma frågade henne om hon var sjukvårdsutbildad men talade om att hon pendlade långt varje dag och jobbade med människor, men tyckte att hon skulle göra så som hon själv ville bli behandlad om hon råkade ut för det jag gjort! Tänk vilken bra regel det är! Den ska vi alla påminna oss och varandra om dagligen ~ jag har förstått att mänskligheten trots allt inte bara är ond!
Vi vägrade gå med på skroten för bilen & den kördes till en reparationsfirma för att vi skulle få fundera på det. Har nu fått ett löfte om en kontroll av Kennet som skall se om det går att fixa den och därför har den flyttats till de som lånat ut skördetröskan *L* och är nu vackert inbäddad i pressenning!
Mor o far fick hålla i barnkalaset, som gick bra utan mig. En kompis (Å) skjutsade mig till akuten för genomgång och röntgen. Det visade sig att jag fått sprickor i revbenen på höger sida av bältet. Mjukdelsskador i vänster axel också det av bältet. Samt mjukdelsskador i höela bröstryggen! Det har hoppat upp lite värk här & var..... samt lite tjusiga blåmärken *LeeR* Man har varit tjusigt blålila men de flesta har dragit sig bort!
Vi har konstaterat att jag hade tur ~ det hade kunnat gå mycket värre
Jag är sargad i kanten & har ont men jag lever!
Med barnen pratar jag ofta om att "Gilla Läget" och att jobba utefter de förutsättningar man får. Förra veckan var de bättre.... nu lite sämre.....