Välkommen till min fiskehörna. Här det meningen att det skall finnas information om olika fiskearter, spön, rullar samt olika linor. Men jag har inte hunnit uppdatera allt än. Jag kommer att fylla ut med information inom respektive kategori så fort jag kommer över dem. Just nu finns det bara en fiskeskola som du kan studera om du aldrig fiskat förut och gärna vill lära dig. Bilder saknas än så länge men kommer inom kort...

MVH // kevlu

Lär dig fiska

Text: Göran Cedergren

Med ett fiskeset är det enkelt att komma igång. Du kan både spinnfiska och meta i sjöar och strömmande vatten och i havet. Och du har en chans att fånga en lång rad spännande arter, till exempel abborre, gädda, gös, öring, torsk och makrill.

Vad du kan behöva mer. När du köpt ett fiskeset är det oftast bara sätta ihop utrustningen, gå ner till vattnet, knyta fast betet i nylonlinan och börja fiska. Men när du fiskat några gånger kanske du vill köpa till några extra prylar för att öka fångstchanserna. Förutom ett par beten, är det även bra om du köper några tafsar/beteslås. Tack vare dessa är det lättare att byta drag och dessutom minskar risken att linan trasslar till sig när betet vevas in. En håv bör du naturligtvis också ha med dig på fisketurerna. Även en kniv är bra att ha med sig till fiskevattnet, inte bara om du skulle få fisk utan också att skära av linor med. Du skall aldrig bita av linan med tänderna, eftersom dessa då kan skadas. Många köper dessutom speciella askar av plast att förvara beten och andra småprylar i.

Om du vill börja meta måste du också ha några små krokar, sänken och ett flöte – och kanske några meter tunnare lina – men även dessa tillbehör är billiga och tar liten plats. Nu är det dags att börja fiska!

Fiskemetoder

Spinnfiske
- roligt och enkelt

Det finns flera olika fiskemetoder, men de två vanligaste är spinnfiske och mete. När du väl lärt dig de grundläggande fiskesätten kan du själv experimentera med olika slags beten och fiskesätt och på så vis utveckla fisket så att det passar dig och dina fiskevatten bäst. Kom ihåg: Ju mer du lär dig om fiske, desto mer fisk fångar du och desto roligare blir det.

Spinnfiske

Spinnfiske är det vanligaste fiskesättet. Man har då en haspelrulle/spinnrulle eller multiplikatorrulle och kastar med spöets hjälp ut betet i vattnet. Denna fiskemetod gör att du även kan nå fisk som står en bit ut från land, vilket ger större fångstmöjligheter. Dessutom kan du presentera betena på olika sätt, till exempel djup eller ända uppe i ytan.
Innan du börjar fiska skall du alltid justera slirbromsen. Gör detta genom att skruva åt slirbromsen lite i taget och dessemellan dra ut någon meter lina från rullen. När du har ett jämnt och inte alltför stort motstånd, är slirbromsen justerad.

Lär dig kasta

För att kunna kasta ut betena måste du lära dig en eller flera kasttekniker. De vanligaste kasten är sidkast och överhandskast. Det bästa är att först lära sig sidkast, alltså att föra spöet åt sidan bakåt och därefter kasta framåt, parallellt med vattenytan. Det svåra brukar vara att släppa lina i rätt ögonblick – släpper du för tidigt, flyger betet åt höger och släpper du för sent flyger det åt vänster. Den andra typen av kast kallas överhandskast, eftersom man då först lyfter spöet bakåt, över huvudet, och sedan kastar framåt. Fördelen med detta kast är att betet lättare kommer exakt där man vill ha det, men nackdelen är att det tar lite längre tid att lära sig. Kastet gör du genom en jämn men snabbt accelererande rörelse. Även vid överhandskast gäller det att släppa linan i rätt ögonblick, alltså när spöet är riktat lite snett framåt. Släpper du linan för tidigt, går betet rakt upp och landar sedan framför dina fötter, och släpper du för sent landar betet med ett plask i vattnet framför dig.

Använda rätt knutar

Även om linan kan verka tunn, håller den faktiskt bättre än man tror. Alla linor har en så kallad brottstyrka, vilket säger hur många kilo de håller för innan de går av. En lina som till exempel är 0,30 mm tjock, kan ha en brottstyrka på ungefär 7 kilo. Den håller alltså för en tyngd på 7 kilo utan att gå av.
En lina blir alltid lite svagare när man binder knutar med den. Därför är det viktigt att du använder så starka knutar som möjligt. För visst vore det förargligt att fastna i botten och förlora ett bete bara därför att knuten var dålig – eller ännu värre, att tappa både bete och fisk på grund av en dålig knut. Tänk på att knutarna blir hållbarare om man fuktar dem med saliv innan de under jämn press dras åt. Det finns ett par enkla men hållbara knutar som du klarar dig långt med.

Betesknuten använder du för att knyta fast bete eller krok i linan

Uni-knuten använder du för att göra en hållbar skarv mellan två linor, till exempel en tjockare och en tunnare lina.

Upphängarknuten använder du när du vill knyta fast en upphängare på linan.

Stoppknuten använder man för att göra billiga så kallade stoppers, som används när du skall meta med flöte.

Spolaxelknuten har du användning för när du skall knyta fast linan i spolen, så att den inte lossnar om en stor fisk skulle dra ut med hela linan.

Rätt bete för rätt fisk

Det finns många olika slags beten, men man brukar dela in dem i fyra olika typer – skeddrag, spinnare, wobbler och jiggar. Alla är lika bra, men vissa passar bättre än andra både till olika typer av fiskevatten och till olika fiskearter.

Skeddrag

Skeddrag är en vanlig och ganska billig typ av bete. Typiskt för skeddragen är att de antingen är formade ungefär som en sked – det är därför de kallas för just skeddrag – eller är svagt S – formade. Bägge varianterna skär ut lite åt sidorna och de skall normalt vevas in ganska långsamt.
Man brukar skilja mellan breda och långsmala skeddrag. Breda skeddrag används oftast i sjöar och andra stilla vatten, där de skall vevas in långsamt för att få en lugn, vickande rörelse i vattnet. Om man vevar in dem för fort, börjar de oftast att rotera och då brukar inte fisken vilja hugga på dem. Bred skeddrag använder du främst vid fiske efter gädda, abborre och gös.
Långsmala skeddrag är gjorda för att spinnas in snabbare eftersom de skall efterlikna snabbsimmande småfiskar. De är ofta svagt S-böjda och tål därför att vevas in snabbt och oregelbundet utan att fisken blir misstänksam. Den här typen av skeddrag är bra både i sjöar och strömmande vatten och används när du skall fiska efter till exempel öring, men de är också mycket fångstgivande i havet om du fiskar efter havsöring, torsk och makrill.

Upphängare

Om inte fisken vill hugga på draget kan du öka fångstchanserna genom att fisk med upphängare, alltså en fluga eller en liten jigg som du knyter fast 30-40 cm upp på linan. När fisken ser draget ”jaga” den lilla upphängaren händer det nämligen att den blir ”avundsjuk” och därför hugger på upphängaren.
En upphängare gör du enkelt genom att knyta en upphängarknut på linan ca 30 cm ovanför draget och sedan med hjälp av en betesknut binda fast exempelvis en liten fluga i tafsen. Nu är det bara kasta ut som vanligt – men med dubbla fångstchanser.

Spinnare

Spinnare är ett effektivt bete för många olika fiskearter. De består i stort sett av en liten sked som under inspinningen roterar runt en tunn tråd eller kropp. Precis som skeddrag sänder spinnaren ut ljusreflexer i vattnet när den fiskas in, men dessutom ger spinnarens sked ifrån sig vibrationer och ljudvågor som lockar fisken att hugga.
Spinnaren är lika bra i sjöar som i åar och andra strömmande vatten och den kan fiskas in både i lugn, jämn fart som med varierande hastighet. Du skall dock tänka på att spinnare med breda skedar passar bäst för fiske på grunt vatten, medan spinnare med långsmala skedar fungerar bäst när det är djupare vatten. Detta beror på att breda skedar brukar ”lyfta upp” spinnaren i vattnet, vilket inte långsmala skedar gör.
Spinnaren kan vevas in oregelbundet, alltså med ojämn hastighet. Det viktiga är att skeden hela tiden roterar. Detta kan du lätt kontrollera: Så länge det känns ”tungt” i spötoppen vet du att spinnarens sked roterar. Så fort motståndet försvinner har skeden slutat rotera och då måste du antingen veva fortare eller göra ett litet ryck med spötoppen så att den börjar rotera igen.
Spinnare är lockande för många olika arter, framförallt abborre, öring och harr, men det finns också andra arter som gärna hugger på en spinnare, till exempel gädda.
Tänk på att alltid använda lekande när du fiskar med spinnare, eftersom den annars kan tvinna din lina när du vevar in.

Wobbler

Wobbler skall främst efterlikna småfiskar. Det är mycket bra beten. Dessa beten finns i många olika färger och storlekar, men man brukar främst skilja mellan flytande och sjunkande wobbler.
Flytande wobbler är lättare än vatten och flyter därför tills du börjar veva in den. Den lilla skeden, som sitter framme vid ”hakan”, gör nämligen att de ”dyker” ner i vattnet så snart du börjar veva in den. Det finns flytande wobbler som kan ”dyka” riktigt djupt, men de flesta går bara en eller ett par meter under vattenytan. Därför är flytande wobbler bäst vid fiske på grunt vatten. Det finns också flytande wobbler med ställbar sked, så att du själv kan bestämma hur djupt de skall simma. Tänk på att flytande wobbler inte väger så mycket och att de därför kan vara svår att kasta med.
Sjunkande wobbler är tyngre än vatten och sjunker därför så snart de landat på vattenytan. Det är därför bäst att fiska med dessa när vattnet är djupt, till exempel vid grundkanter och om du fiskar från en båt. Precis som när det gäller flytande wobbler finns det på sjunkande wobbler en liten sked framme vid hakan som gör att de simmar neråt när de vevas in. Skedens utseende och storlek avgör hur djupt wobblern simmar. Det finns faktiskt wobbler som kan ”dyka” 8-10 meter ner under vattenytan.
Alla wobbler kan vevas in med varierande hastighet. Ibland händer det till och med att fisken bestämmer sig för att hugga på en wobbler som man slutat veva in.
Det finns många olika fiskarter som gärna hugger på wobbler – framförallt gädda, men även abborre, öring och gös.

Jiggar

Jiggen är ett spännande bete som ofta lurar fisken att hugga. Dessutom är jiggar billiga, eftersom de bara består av en upp- och -nervänd krok med huvud och en kropp av gummi eller fjädrar. Det finns jiggar i alla möjliga olika storlekar och färger oh för dig som vill experimentera är jiggen det perfekta betet. De flesta jiggar ser ut som småfiskar eller maskar, men kan även likna till exempel groddjur eller småkräftor.
Det speciella med jiggar ar att det är du själv som måste ge dem sådana rörelser att fisken tror de är ätbara. Alla andra typer av beten rör sig på ett fiskliknande sätt nästan hur du än vevar in dem, men detta gäller inte jiggar. Därför bör du helst skaffa dig lite erfarenhet innan du börjar fiska med dem.
Jiggar brukar fiskas in strax över botten, där de skall vevas – eller snarare ryckas in – med oregelbundna rörelser. Detta gör du bäst genom att dra in jiggen med lätta spö- eller handledsrörelser – och sedan veva in löslinan på spolen – och på så sätt göra den levande. Det är också viktigt att du hela tiden har linan sträckt. Detta beror på att fisken kan hugga – eller bara nafsa – mycket försiktigt på jiggen och om du då inte gör ett mothugg fastnar den kanske inte på kroken.
Jiggar passar i alla typer av vatten – i sjöar, i strömmande vatten och i havet – och eftersom de är så pass billiga används de ofta på bottnar där det löper stor risk att få bottennapp.
Abborren älskar jiggar, men även gös, gädda torsk och många andra fiskarter hugger gärna på dem.

Nedräkningsmetoden

Det finns en speciell metod för att undvika bottennapp. Den kallas för nedräkningsmetoden och fungerar lika bra för alla typer av beten utom de som flyter. Metoden gör nämligen att alltid fiskar vid botten – där fisken oftast står – oavsett om du fiskar i sjöar, älvar eller i havet.
Inte ens erfarna fiskare vet alltid hur pass djupt betet går, alltså om det är 3, 5 eller 7 meter ner. Eftersom du aldrig bör starta invevningen innan betet har nått botten, är denna metod perfekt både för att veta ungefär hur djupt det är och för att fiska där fisken finns – alltså vid botten.
Nedräkningsmetoden innebär att du, sedan betet slagit ner i vattnet, tyst räknar för dig själv: 101… 102… 103… 104… 105… 106… 107… 108… och så vidare tills linan slaknar, vilket betyder att betet slutat sjunka. Först nu vevar du in betet. I nästa kast gör du på samma sätt, men när du räknat till 107 börjar du veva in betet, som den här gången kommer att gå precis över botten men utan risk för bottennapp.
Sedan fortsätter du på detta sätt att kasta, räkna och veva in betet strax över botten – tills fisken hugger.

Mete
- roligt och enkelt

Ett annat spännande sätt att använda fiskeutrustningen är att meta. Det finns många olika fiskearter som gärna hugger på till exempel en daggmask eller en liten fiskbit både i sjöar och, åar och i havet. Detta fiskesätt är oftast billigare än spinn- och haspelfiske, eftersom du inte behöver köpa dyra beten. Det räcker med några krokar, sänken och en bit extra lina eller ett flöte.
Man brukar skilja mellan bottenmete och mete med flöte.

Mete med flöte

Mete med flöte är vanligast i många sjöar, eftersom det kan ge både roliga och spännande fångster av till exempel abborre, braxen och mört.
Det finns många olika slags flöten, men välj helst ett så kallat antennflöte när du skall meta med din spinnfiskeutrustning.
Sedan gör du så här: Börja med att göra en stoppknut så högt upp på linan att det motsvarar det djup du vill fiska på. Trä sedan flötet på linan. Kläm nu fast några kluvna blyhagel med jämna avstånd nertill på linan, men kontrollera att du inte sätter på så många blyhagel att flötet sjunker. Knyt slutligen fast kroken på en betesknut och agna med mask, maggot eller bröd. Tänk på att inte välja för stor krok, eftersom den måste kunna komma in i fiskens mun för att fastna.

Bottenmete

Vid bottenmete kastar du ut ett tackel bestående av ett sänke och en eller flera agnade krokar. Ett vanligt tackel för detta slags mete är pater noster-tacklet, som består av ett sänke fastknutet i linans ände och en, två eller tre krokar med någon halvmeters mellanrum ovanför sänket. För att kunna knyta fast krokarna gör du först några upphängarknutar, knyter sedan fast kroken eller krokarna och agnar med mask eller bitar av fisk. Sedan är det bara att kasta ut och vänta på hugg.
En annan variant av bottenmete är att byta ut kroken mot en 10-15 cm lång bit lina i ett drag, knyt fast en krok i linans andra ände och agna den med en mask, räka eller fiskbit. Kasta nu ut och låt betena sjunka till botten. Låt krokarna ligga stilla på botten, men gör då och då ett lockryck föra att fisken lättare skall upptäcka ”maten”.
Bägge dessa sätt att meta är vanligast i havet efter ål, torsk och plattfisk, men även i insjöar och åar kan ge spännande fångster av fisk som står vid botten.

Jerkbait
- nygammal favorit

En speciell typ av wobbler är jerkbaits – ett gäddbete, som kommer från Nordamerika. Typiskt för jerkbaits är de inte har några egna, ”inbyggda” simrörelser i vattnet och därför måste fiskas in aktivt för att styra betets gång och ge ett livfullt intryck. Alltså ungefär som jiggar. En enklare och betydligt tyngre variant av jerkbaits lär ha funnits i Sverige för länge sedan, men då använde man istället handlina och kastade in dem mot vassen för att sedan rycka in dem för hand.

Tekniken densamma

Även om idag använder spö och rulle är den speciella tekniken vid infiskningen av jerkbaits fortfarande densamma – de skall nämligen ryckas eller dras in i zig zag-liknande rörelser precis i, eller strax under ytan. Detta rörelsemönster gör att wobblern imiterar en flyende bytesfisk, vilket kan utgöra en oemotståndlig frestelse för gäddorna. Dessutom är det ett oerhört spännande fiske, eftersom man hela tiden kan se wobblern – och framför allt kan se när en gädda går upp till ytan för att ta den. När man kan se fisken med ytgående jerkbaits får man inte för ett ögonblick släppa den med blicken, eftersom mothugget måste komma snabbt om inte gäddan skall gå förlorad.
Alla jerkbaits skall dock inte fiskas in ytan. Det finns vissa typer som istället skall fiskas in någon meter under ytan. Det finns till och med vissa varianter av jerkbaits som kan ”hänga” i vattnet en bit ovanför botten tills man börjar fiska in dem i zig zag.

Arbeta in betet med spöet

Jerkbaits skall efterlikna en svårt skadad fisk, som ensam försöker att ta sig fram i vattnet. En skadad fisk som övergivits av sitt stim och dessutom lämnat den skyddande undervattensvegetationen är nämligen det perfekta bytet för gäddan. Eftersom gäddorna har god syn och oftast står vid botten, kan de tydligt se den skadade fisken fiskens siluett mot himlen – och med blixtens fart gå till anfall mot sitt byte.
Jerkbaits lämpar sig bäst för det tidiga vårfisket, då vattentemperaturen är låg och gäddorna är tröga och slöa. Som alla andra fiskarter är nämligen gäddan växelvarm, vilket innebär att ju kallare vattnet är, desto mindre aktiv är fisken. Därför är jerkbaits så bra just på våren, eftersom de kan röra sig oerhört långsamt och ändå attrahera gäddorna.
Vid fiske med jerkbaits brukar en multiplikatorrulle vara bäst och de riktigt inbitna fantasterna vill helst ha en vänsterhandsvevad, så att de kan föra spöet fram och tillbaka i sidled med högerhanden. Dessutom brukar man använda speciella spinnspön, som är relativt korta och kraftiga för att så effektivt som möjligt överföra handens rörelser till betet.
När man fiskar med jerkbaits krävs en speciell fisketeknik. Med hjälp av mer eller mindre häftiga spörörelser skall betet liksom ryckas in mot fiskaren. Detta förklarar också betets namn: Jerk betyder rycka, alltså att rycka liv i betet. Därför måste man under fisket också stå så pass högt att spötoppen kan peka ner mot vattnet, i riktning mot betet – till exempel på en brygga. Man tar ett stadigt grepp om spöhandtaget och rullgaveln med höger hand och vanligen håller man ett par fingrar framför ”fingerkroken” på spinnspöet för att få god balans och bra kontakt med betet. Därefter skall man med spöet – alltså inte med rullen – arbeta in betet i ett ryckigt och oregelbundet tempo. Genom att med handleden och underarmen rytmiskt lyfta spöet, veva in löslinan och slå spötoppen mot vattenytan arbetar man in betet. Det är oerhört viktigt att man har kontakt med betet genom att hela tiden veva in löslinan mellan de ryckvisa spörörelserna. Låter det svårt? Man lär sig tekniken ganska snabbt och efter lite träning brukar det gå utan problem. Och tänk själv vilken häftig upplevelse att få se när en gädda i kaskader av vatten blixtsnabbt slita åt sig betet i ytan… göra mothugg… och sedan känna hur den i ett explosivt utras försvinner iväg med betet…

Flugfiske
- roligt och enkelt

Flugfiske
Vid flugfiske har man ingen kastvikt i linänden, utan det är istället fluglinans vikt och hastighet som gör att den nästan viktlösa flugan ”kastas” ut mot fisken. Ju tyngre lina och ju högre fart den har, desto längre blir kasten. Men är spöet för vekt i förhållande till linans vikt och fart kollapsar kasten – och det går inte att kasta över huvud taget.
Flugfiskeutrustningen består av spö, rulle, lina, tafs, och flugor. Flugspöet måste vara anpassat till fluglinans vikt och därför delas flugspön och fluglinor in i så kallade AFTM-klasser. Genom att välja spö och lina i samma klass – till exempel 5/6, som är en bra allroundklass – vet man att de fungerar bra ihop.
Till skillnad från andra fiskemetoder vevar man inte upp linan på rullen mellan kasten, utan använder den bara för att förvara linan på – och att drilla fisken med. Mellan flugrullens spole och själv fluglinan har man en backing, alltså en ca 100 meter lång ”reservlina”, om stor fisk skulle dra ut mer än den max 30 meter långa fluglinan.
Det finns olika typer av fluglinor. Förutom olika viktklasser, finns det till exempel flytande och sjunkande linor med sjunkande spets. Dessutom finns det linor som har vikten koncentrerad till den främre delen, så kallade klumplinor (WF), och linor som är avsmalnande i båda ändar, så kallade dubbeltaperade linor (DT). Klumplinor är den vanligaste lintypen eftersom de båda ger långa kast och en god presentation av flugorna. Tafsen är tunnare än fluglinan och sitter mellan fluglinan och flugan. Den skall dels bromsa upp flugan när denna faller ner på vattenytan, dels bilda en länk mellan fluglina och fluga. Tafsen är alltid avsmalnande (taperad) och görs nästan alltid av heldragen nylonlina. Den brukar vara 0,45 mm i den ände som sitter i fluglinan och 0,20 mm där flugan är fastknuten. Det finns färdiga tafsar att köpa, men man kan enkelt tillverka dem själv genom att med blodknutar foga samman bitar nylonlina med cirka 0,05 mm skillnad i tjocklek: Den avsmalnande delen bör vara cirka 80% av tafsens längd – och spetsen cirka 20%. En god regel är att tafsen skall vara ungefär lika långt som spöet.

Flugor

Flugorna skall imitera olika insekter, vattendjur och andra byten och det finns en nästan oändlig mängd flugor och flugmönster att välja mellan. Vissa av dessa är imitationer av speciella insekter, medan andra är rena fantasiflugor. Generellt brukar de dock delas in i fyra olika huvudgrupper: Torrflugor, våtflugor, nymfer och streamer. Dessutom finns speciella laxflugor.
Torrflugor skall flyta på vattnet och imiterar sländor och andra små flygande insekter. När fisken tar insekter i vattenytan – vakar – är det lätt att upptäcka var den jagar föda. Men den kan då vara misstänksam och svårlurad, vilket gör att kasten måste vara mer precisa. Våtflugor fiskas under vattenytan och kan antingen föreställa en dränkt insekt som sjunker, en stigande insektslarv eller ett litet fiskyngel. Den här flugtypen brukar mesta användas i strömmande vatten vid fiske efter öring, havsöring eller harr.
Nymfer skall imitera en slända eller en annan insekt som inte kläckts och därför lever i vattnet. Dessa vinglösa insekter brukar krypa på botten eller simma fritt i vattnet. Därför skall nymferna fiskas strax över botten eller i vattnets mellanskikt.
Streamer är relativt stora flugor bundna av hår eller fjädrar som skall likna fiskyngel. Dessa flugor kan vara färgstarka och här finns många så kallade fantasiflugor, alltså flugor som inte imiterar någon speciell förebild.

Kastteknik

Det finns olika sätt att kasta fluga. Det lättaste att lära sig är överhandskastet, där man med spöet lyfter upp linan från vattnet, ger den fart genom en serie fram- och bakkast och sedan släpper iväg linan – och flugan – över vattnet. När man behärskar denna grundläggande kastteknik blir det lättare att lära sig svårare varianter, till exempel underhandskast och olika former av vinklade kast.
Vid alla typer av flugkast måste det råda harmoni mellan spö, lina och kaströrelse. Det är viktigt att linan sträcks ut ordentligt i bakkastet innan framkastet påbörjas. Träna därför på att få rätt rytm i kasten genom att vrida på huvudet och se hur linan rör sig under bakkastet.
Överhandskast: Håll fluglinan i ena handen och lyft med den andra handen spöet i en kraftig men jämn rörelse. Stoppa kaströrelsen när spötoppen befinner sig strax bakom huvudet. Låt fluglinan sträckas bakåt tills den rätas ut och det spänner till i spöet. För nu spöet framåt i en jämn men accelererande rörelse och stoppa upp. Släpp samtidigt linan, som nu drivs framåt och sträcker sig över vattnet. Efter lite träning gör man dessa moment i en sammanhängande rörelse. Genom att göra så kallade blindkast, alltså upprepa kaströrelsen utan att låta linan landa på vattnet, kan man öka linans hastighet i luften och därigenom göra längre kast.

Fisketeknik

Flugfiske är lika effektivt i sjöar och strömmande vatten som längs kusterna. Öring, harr, regnbåge, röding och havsöring är de vanligaste arterna, men många har upptäck hur spännande det är att flugfiska efter till exempel id, abborre och gädda.
Flugorna presenteras på lite olika sätt beroende på var man fiskar. Det brukar vara enklare att fiska i stilla vatten, alltså i sjöar och längs kusten, än i åar och älvar där strömmens rörelser ställer större krav på både kastteknik och presentationen av flugorna. Man kan kasta antingen efter fisk som man ser ta föda i ytan eller på platser där man tror att det kan finnas fisk. I många vatten är fisken (framför allt regnbåge) ganska rörlig och om man inte ser några vak eller andra tecken på aktivitet kan man ställa sig i en vik eller på en udde och fiska ”blint”. Det brukar sällan dröja särskilt länge innan man ser var fisken jagar. Eller känner hur det sträcker till i linan, gör ett lugnt men bestämt mothugg och förhoppningsvis känner sin första flugfångade fisk på kroken. En fiskeupplevelse som du förmodligen aldrig kommer att glömma!

Var i sjön
- står fisken

Det är viktigt att känna till de ställen som normalt sett är bra fiskeplatser. Och som tur är, finns det faktiskt en hel del platser som fisken normalt brukar samlas. Sådana ställen är till exempel vid sjöarnas in- och utlopp, utanför uddar, vid grynnor och grund, i sund, vid vasskanter och på platser där botten snabbt blir djupare (så kallade grundkanter).
Tänk också på att vissa fiskearter gärna står grunt, till exempel abborre, öring, mört och braxen, medan andra arter, såsom gädda, gös och ål, brukar stå djupare.