Lär
dig fiska
Text: Göran Cedergren
Med ett fiskeset är det enkelt att komma igång. Du kan
både spinnfiska och meta i sjöar och strömmande vatten
och i havet. Och du har en chans att fånga en lång rad spännande
arter, till exempel abborre, gädda, gös, öring, torsk och
makrill.
Vad du kan behöva mer. När du köpt ett fiskeset är
det oftast bara sätta ihop utrustningen, gå ner till vattnet,
knyta fast betet i nylonlinan och börja fiska. Men när du fiskat
några gånger kanske du vill köpa till några extra
prylar för att öka fångstchanserna. Förutom ett par
beten, är det även bra om du köper några tafsar/beteslås.
Tack vare dessa är det lättare att byta drag och dessutom minskar
risken att linan trasslar till sig när betet vevas in. En håv
bör du naturligtvis också ha med dig på fisketurerna.
Även en kniv är bra att ha med sig till fiskevattnet, inte bara
om du skulle få fisk utan också att skära av linor med.
Du skall aldrig bita av linan med tänderna, eftersom dessa då
kan skadas. Många köper dessutom speciella askar av plast att
förvara beten och andra småprylar i.
Om du vill börja meta måste du också ha några
små krokar, sänken och ett flöte – och kanske några
meter tunnare lina – men även dessa tillbehör är
billiga och tar liten plats. Nu är det dags att börja fiska!
Fiskemetoder
Spinnfiske
- roligt och enkelt
Det finns flera olika fiskemetoder, men de två vanligaste är
spinnfiske och mete. När du väl lärt dig de grundläggande
fiskesätten kan du själv experimentera med olika slags beten
och fiskesätt och på så vis utveckla fisket så
att det passar dig och dina fiskevatten bäst. Kom ihåg: Ju
mer du lär dig om fiske, desto mer fisk fångar du och desto
roligare blir det.
Spinnfiske
Spinnfiske är det vanligaste fiskesättet. Man har då
en haspelrulle/spinnrulle eller multiplikatorrulle och kastar med spöets
hjälp ut betet i vattnet. Denna fiskemetod gör att du även
kan nå fisk som står en bit ut från land, vilket ger
större fångstmöjligheter. Dessutom kan du presentera betena
på olika sätt, till exempel djup eller ända uppe i ytan.
Innan du börjar fiska skall du alltid justera slirbromsen. Gör
detta genom att skruva åt slirbromsen lite i taget och dessemellan
dra ut någon meter lina från rullen. När du har ett jämnt
och inte alltför stort motstånd, är slirbromsen justerad.
Lär dig kasta
För att kunna kasta ut betena måste du lära dig en eller
flera kasttekniker. De vanligaste kasten är sidkast och överhandskast.
Det bästa är att först lära sig sidkast, alltså
att föra spöet åt sidan bakåt och därefter
kasta framåt, parallellt med vattenytan. Det svåra brukar
vara att släppa lina i rätt ögonblick – släpper
du för tidigt, flyger betet åt höger och släpper
du för sent flyger det åt vänster. Den andra typen av
kast kallas överhandskast, eftersom man då först lyfter
spöet bakåt, över huvudet, och sedan kastar framåt.
Fördelen med detta kast är att betet lättare kommer exakt
där man vill ha det, men nackdelen är att det tar lite längre
tid att lära sig. Kastet gör du genom en jämn men snabbt
accelererande rörelse. Även vid överhandskast gäller
det att släppa linan i rätt ögonblick, alltså när
spöet är riktat lite snett framåt. Släpper du linan
för tidigt, går betet rakt upp och landar sedan framför
dina fötter, och släpper du för sent landar betet med ett
plask i vattnet framför dig.
Använda rätt knutar
Även om linan kan verka tunn, håller den faktiskt bättre
än man tror. Alla linor har en så kallad brottstyrka, vilket
säger hur många kilo de håller för innan de går
av. En lina som till exempel är 0,30 mm tjock, kan ha en brottstyrka
på ungefär 7 kilo. Den håller alltså för en
tyngd på 7 kilo utan att gå av.
En lina blir alltid lite svagare när man binder knutar med den. Därför
är det viktigt att du använder så starka knutar som möjligt.
För visst vore det förargligt att fastna i botten och förlora
ett bete bara därför att knuten var dålig – eller
ännu värre, att tappa både bete och fisk på grund
av en dålig knut. Tänk på att knutarna blir hållbarare
om man fuktar dem med saliv innan de under jämn press dras åt.
Det finns ett par enkla men hållbara knutar som du klarar dig långt
med.
Betesknuten använder du för att knyta fast bete eller
krok i linan
Uni-knuten använder du för att göra en hållbar
skarv mellan två linor, till exempel en tjockare och en tunnare
lina.
Upphängarknuten använder du när du vill knyta
fast en upphängare på linan.
Stoppknuten använder man för att göra billiga
så kallade stoppers, som används när du skall meta med
flöte.
Spolaxelknuten har du användning för när du skall
knyta fast linan i spolen, så att den inte lossnar om en stor fisk
skulle dra ut med hela linan.
Rätt bete för rätt fisk
Det finns många olika slags beten, men man brukar dela in dem i
fyra olika typer – skeddrag, spinnare, wobbler och jiggar. Alla
är lika bra, men vissa passar bättre än andra både
till olika typer av fiskevatten och till olika fiskearter.
Skeddrag
Skeddrag är en vanlig och ganska billig typ av bete. Typiskt för
skeddragen är att de antingen är formade ungefär som en
sked – det är därför de kallas för just skeddrag
– eller är svagt S – formade. Bägge varianterna
skär ut lite åt sidorna och de skall normalt vevas in ganska
långsamt.
Man brukar skilja mellan breda och långsmala skeddrag. Breda skeddrag
används oftast i sjöar och andra stilla vatten, där de
skall vevas in långsamt för att få en lugn, vickande
rörelse i vattnet. Om man vevar in dem för fort, börjar
de oftast att rotera och då brukar inte fisken vilja hugga på
dem. Bred skeddrag använder du främst vid fiske efter gädda,
abborre och gös.
Långsmala skeddrag är gjorda för att spinnas in snabbare
eftersom de skall efterlikna snabbsimmande småfiskar. De är
ofta svagt S-böjda och tål därför att vevas in snabbt
och oregelbundet utan att fisken blir misstänksam. Den här typen
av skeddrag är bra både i sjöar och strömmande vatten
och används när du skall fiska efter till exempel öring,
men de är också mycket fångstgivande i havet om du fiskar
efter havsöring, torsk och makrill.
Upphängare
Om inte fisken vill hugga på draget kan du öka fångstchanserna
genom att fisk med upphängare, alltså en fluga eller en liten
jigg som du knyter fast 30-40 cm upp på linan. När fisken ser
draget ”jaga” den lilla upphängaren händer det nämligen
att den blir ”avundsjuk” och därför hugger på
upphängaren.
En upphängare gör du enkelt genom att knyta en upphängarknut
på linan ca 30 cm ovanför draget och sedan med hjälp av
en betesknut binda fast exempelvis en liten fluga i tafsen. Nu är
det bara kasta ut som vanligt – men med dubbla fångstchanser.
Spinnare
Spinnare är ett effektivt bete för många olika fiskearter.
De består i stort sett av en liten sked som under inspinningen roterar
runt en tunn tråd eller kropp. Precis som skeddrag sänder spinnaren
ut ljusreflexer i vattnet när den fiskas in, men dessutom ger spinnarens
sked ifrån sig vibrationer och ljudvågor som lockar fisken
att hugga.
Spinnaren är lika bra i sjöar som i åar och andra strömmande
vatten och den kan fiskas in både i lugn, jämn fart som med
varierande hastighet. Du skall dock tänka på att spinnare med
breda skedar passar bäst för fiske på grunt vatten, medan
spinnare med långsmala skedar fungerar bäst när det är
djupare vatten. Detta beror på att breda skedar brukar ”lyfta
upp” spinnaren i vattnet, vilket inte långsmala skedar gör.
Spinnaren kan vevas in oregelbundet, alltså med ojämn hastighet.
Det viktiga är att skeden hela tiden roterar. Detta kan du lätt
kontrollera: Så länge det känns ”tungt” i
spötoppen vet du att spinnarens sked roterar. Så fort motståndet
försvinner har skeden slutat rotera och då måste du antingen
veva fortare eller göra ett litet ryck med spötoppen så
att den börjar rotera igen.
Spinnare är lockande för många olika arter, framförallt
abborre, öring och harr, men det finns också andra arter som
gärna hugger på en spinnare, till exempel gädda.
Tänk på att alltid använda lekande när du fiskar
med spinnare, eftersom den annars kan tvinna din lina när du vevar
in.
Wobbler
Wobbler skall främst efterlikna småfiskar. Det är mycket
bra beten. Dessa beten finns i många olika färger och storlekar,
men man brukar främst skilja mellan flytande och sjunkande wobbler.
Flytande wobbler är lättare än vatten och flyter därför
tills du börjar veva in den. Den lilla skeden, som sitter framme
vid ”hakan”, gör nämligen att de ”dyker”
ner i vattnet så snart du börjar veva in den. Det finns flytande
wobbler som kan ”dyka” riktigt djupt, men de flesta går
bara en eller ett par meter under vattenytan. Därför är
flytande wobbler bäst vid fiske på grunt vatten. Det finns
också flytande wobbler med ställbar sked, så att du själv
kan bestämma hur djupt de skall simma. Tänk på att flytande
wobbler inte väger så mycket och att de därför kan
vara svår att kasta med.
Sjunkande wobbler är tyngre än vatten och sjunker därför
så snart de landat på vattenytan. Det är därför
bäst att fiska med dessa när vattnet är djupt, till exempel
vid grundkanter och om du fiskar från en båt. Precis som när
det gäller flytande wobbler finns det på sjunkande wobbler
en liten sked framme vid hakan som gör att de simmar neråt
när de vevas in. Skedens utseende och storlek avgör hur djupt
wobblern simmar. Det finns faktiskt wobbler som kan ”dyka”
8-10 meter ner under vattenytan.
Alla wobbler kan vevas in med varierande hastighet. Ibland händer
det till och med att fisken bestämmer sig för att hugga på
en wobbler som man slutat veva in.
Det finns många olika fiskarter som gärna hugger på wobbler
– framförallt gädda, men även abborre, öring
och gös.
Jiggar
Jiggen är ett spännande bete som ofta lurar fisken att hugga.
Dessutom är jiggar billiga, eftersom de bara består av en upp-
och -nervänd krok med huvud och en kropp av gummi eller fjädrar.
Det finns jiggar i alla möjliga olika storlekar och färger oh
för dig som vill experimentera är jiggen det perfekta betet.
De flesta jiggar ser ut som småfiskar eller maskar, men kan även
likna till exempel groddjur eller småkräftor.
Det speciella med jiggar ar att det är du själv som måste
ge dem sådana rörelser att fisken tror de är ätbara.
Alla andra typer av beten rör sig på ett fiskliknande sätt
nästan hur du än vevar in dem, men detta gäller inte jiggar.
Därför bör du helst skaffa dig lite erfarenhet innan du
börjar fiska med dem.
Jiggar brukar fiskas in strax över botten, där de skall vevas
– eller snarare ryckas in – med oregelbundna rörelser.
Detta gör du bäst genom att dra in jiggen med lätta spö-
eller handledsrörelser – och sedan veva in löslinan på
spolen – och på så sätt göra den levande.
Det är också viktigt att du hela tiden har linan sträckt.
Detta beror på att fisken kan hugga – eller bara nafsa –
mycket försiktigt på jiggen och om du då inte gör
ett mothugg fastnar den kanske inte på kroken.
Jiggar passar i alla typer av vatten – i sjöar, i strömmande
vatten och i havet – och eftersom de är så pass billiga
används de ofta på bottnar där det löper stor risk
att få bottennapp.
Abborren älskar jiggar, men även gös, gädda torsk
och många andra fiskarter hugger gärna på dem.
Nedräkningsmetoden
Det finns en speciell metod för att undvika bottennapp. Den kallas
för nedräkningsmetoden och fungerar lika bra för alla typer
av beten utom de som flyter. Metoden gör nämligen att alltid
fiskar vid botten – där fisken oftast står – oavsett
om du fiskar i sjöar, älvar eller i havet.
Inte ens erfarna fiskare vet alltid hur pass djupt betet går, alltså
om det är 3, 5 eller 7 meter ner. Eftersom du aldrig bör starta
invevningen innan betet har nått botten, är denna metod perfekt
både för att veta ungefär hur djupt det är och för
att fiska där fisken finns – alltså vid botten.
Nedräkningsmetoden innebär att du, sedan betet slagit ner i
vattnet, tyst räknar för dig själv: 101… 102…
103… 104… 105… 106… 107… 108… och
så vidare tills linan slaknar, vilket betyder att betet slutat sjunka.
Först nu vevar du in betet. I nästa kast gör du på
samma sätt, men när du räknat till 107 börjar du veva
in betet, som den här gången kommer att gå precis över
botten men utan risk för bottennapp.
Sedan fortsätter du på detta sätt att kasta, räkna
och veva in betet strax över botten – tills fisken hugger.
Mete
- roligt och enkelt
Ett annat spännande sätt att använda fiskeutrustningen
är att meta. Det finns många olika fiskearter som gärna
hugger på till exempel en daggmask eller en liten fiskbit både
i sjöar och, åar och i havet. Detta fiskesätt är
oftast billigare än spinn- och haspelfiske, eftersom du inte behöver
köpa dyra beten. Det räcker med några krokar, sänken
och en bit extra lina eller ett flöte.
Man brukar skilja mellan bottenmete och mete med flöte.
Mete med flöte
Mete med flöte är vanligast i många sjöar, eftersom
det kan ge både roliga och spännande fångster av till
exempel abborre, braxen och mört.
Det finns många olika slags flöten, men välj helst ett
så kallat antennflöte när du skall meta med din spinnfiskeutrustning.
Sedan gör du så här: Börja med att göra en stoppknut
så högt upp på linan att det motsvarar det djup du vill
fiska på. Trä sedan flötet på linan. Kläm nu
fast några kluvna blyhagel med jämna avstånd nertill
på linan, men kontrollera att du inte sätter på så
många blyhagel att flötet sjunker. Knyt slutligen fast kroken
på en betesknut och agna med mask, maggot eller bröd. Tänk
på att inte välja för stor krok, eftersom den måste
kunna komma in i fiskens mun för att fastna.
Bottenmete
Vid bottenmete kastar du ut ett tackel bestående av ett sänke
och en eller flera agnade krokar. Ett vanligt tackel för detta slags
mete är pater noster-tacklet, som består av ett sänke
fastknutet i linans ände och en, två eller tre krokar med någon
halvmeters mellanrum ovanför sänket. För att kunna knyta
fast krokarna gör du först några upphängarknutar,
knyter sedan fast kroken eller krokarna och agnar med mask eller bitar
av fisk. Sedan är det bara att kasta ut och vänta på hugg.
En annan variant av bottenmete är att byta ut kroken mot en 10-15
cm lång bit lina i ett drag, knyt fast en krok i linans andra ände
och agna den med en mask, räka eller fiskbit. Kasta nu ut och låt
betena sjunka till botten. Låt krokarna ligga stilla på botten,
men gör då och då ett lockryck föra att fisken lättare
skall upptäcka ”maten”.
Bägge dessa sätt att meta är vanligast i havet efter ål,
torsk och plattfisk, men även i insjöar och åar kan ge
spännande fångster av fisk som står vid botten.
Jerkbait
- nygammal favorit
En speciell typ av wobbler är jerkbaits – ett gäddbete,
som kommer från Nordamerika. Typiskt för jerkbaits är
de inte har några egna, ”inbyggda” simrörelser
i vattnet och därför måste fiskas in aktivt för att
styra betets gång och ge ett livfullt intryck. Alltså ungefär
som jiggar. En enklare och betydligt tyngre variant av jerkbaits lär
ha funnits i Sverige för länge sedan, men då använde
man istället handlina och kastade in dem mot vassen för att
sedan rycka in dem för hand.
Tekniken densamma
Även om idag använder spö och rulle är den speciella
tekniken vid infiskningen av jerkbaits fortfarande densamma – de
skall nämligen ryckas eller dras in i zig zag-liknande rörelser
precis i, eller strax under ytan. Detta rörelsemönster gör
att wobblern imiterar en flyende bytesfisk, vilket kan utgöra en
oemotståndlig frestelse för gäddorna. Dessutom är
det ett oerhört spännande fiske, eftersom man hela tiden kan
se wobblern – och framför allt kan se när en gädda
går upp till ytan för att ta den. När man kan se fisken
med ytgående jerkbaits får man inte för ett ögonblick
släppa den med blicken, eftersom mothugget måste komma snabbt
om inte gäddan skall gå förlorad.
Alla jerkbaits skall dock inte fiskas in ytan. Det finns vissa typer som
istället skall fiskas in någon meter under ytan. Det finns
till och med vissa varianter av jerkbaits som kan ”hänga”
i vattnet en bit ovanför botten tills man börjar fiska in dem
i zig zag.
Arbeta in betet med spöet
Jerkbaits skall efterlikna en svårt skadad fisk, som ensam försöker
att ta sig fram i vattnet. En skadad fisk som övergivits av sitt
stim och dessutom lämnat den skyddande undervattensvegetationen är
nämligen det perfekta bytet för gäddan. Eftersom gäddorna
har god syn och oftast står vid botten, kan de tydligt se den skadade
fisken fiskens siluett mot himlen – och med blixtens fart gå
till anfall mot sitt byte.
Jerkbaits lämpar sig bäst för det tidiga vårfisket,
då vattentemperaturen är låg och gäddorna är
tröga och slöa. Som alla andra fiskarter är nämligen
gäddan växelvarm, vilket innebär att ju kallare vattnet
är, desto mindre aktiv är fisken. Därför är jerkbaits
så bra just på våren, eftersom de kan röra sig
oerhört långsamt och ändå attrahera gäddorna.
Vid fiske med jerkbaits brukar en multiplikatorrulle vara bäst och
de riktigt inbitna fantasterna vill helst ha en vänsterhandsvevad,
så att de kan föra spöet fram och tillbaka i sidled med
högerhanden. Dessutom brukar man använda speciella spinnspön,
som är relativt korta och kraftiga för att så effektivt
som möjligt överföra handens rörelser till betet.
När man fiskar med jerkbaits krävs en speciell fisketeknik.
Med hjälp av mer eller mindre häftiga spörörelser
skall betet liksom ryckas in mot fiskaren. Detta förklarar också
betets namn: Jerk betyder rycka, alltså att rycka liv i betet. Därför
måste man under fisket också stå så pass högt
att spötoppen kan peka ner mot vattnet, i riktning mot betet –
till exempel på en brygga. Man tar ett stadigt grepp om spöhandtaget
och rullgaveln med höger hand och vanligen håller man ett par
fingrar framför ”fingerkroken” på spinnspöet
för att få god balans och bra kontakt med betet. Därefter
skall man med spöet – alltså inte med rullen –
arbeta in betet i ett ryckigt och oregelbundet tempo. Genom att med handleden
och underarmen rytmiskt lyfta spöet, veva in löslinan och slå
spötoppen mot vattenytan arbetar man in betet. Det är oerhört
viktigt att man har kontakt med betet genom att hela tiden veva in löslinan
mellan de ryckvisa spörörelserna. Låter det svårt?
Man lär sig tekniken ganska snabbt och efter lite träning brukar
det gå utan problem. Och tänk själv vilken häftig
upplevelse att få se när en gädda i kaskader av vatten
blixtsnabbt slita åt sig betet i ytan… göra mothugg…
och sedan känna hur den i ett explosivt utras försvinner iväg
med betet…
Flugfiske
- roligt och enkelt
Flugfiske
Vid flugfiske har man ingen kastvikt i linänden, utan det är
istället fluglinans vikt och hastighet som gör att den nästan
viktlösa flugan ”kastas” ut mot fisken. Ju tyngre lina
och ju högre fart den har, desto längre blir kasten. Men är
spöet för vekt i förhållande till linans vikt och
fart kollapsar kasten – och det går inte att kasta över
huvud taget.
Flugfiskeutrustningen består av spö, rulle, lina, tafs, och
flugor. Flugspöet måste vara anpassat till fluglinans vikt
och därför delas flugspön och fluglinor in i så kallade
AFTM-klasser. Genom att välja spö och lina i samma klass –
till exempel 5/6, som är en bra allroundklass – vet man att
de fungerar bra ihop.
Till skillnad från andra fiskemetoder vevar man inte upp linan på
rullen mellan kasten, utan använder den bara för att förvara
linan på – och att drilla fisken med. Mellan flugrullens spole
och själv fluglinan har man en backing, alltså en ca 100 meter
lång ”reservlina”, om stor fisk skulle dra ut mer än
den max 30 meter långa fluglinan.
Det finns olika typer av fluglinor. Förutom olika viktklasser, finns
det till exempel flytande och sjunkande linor med sjunkande spets. Dessutom
finns det linor som har vikten koncentrerad till den främre delen,
så kallade klumplinor (WF), och linor som är avsmalnande i
båda ändar, så kallade dubbeltaperade linor (DT). Klumplinor
är den vanligaste lintypen eftersom de båda ger långa
kast och en god presentation av flugorna. Tafsen är tunnare än
fluglinan och sitter mellan fluglinan och flugan. Den skall dels bromsa
upp flugan när denna faller ner på vattenytan, dels bilda en
länk mellan fluglina och fluga. Tafsen är alltid avsmalnande
(taperad) och görs nästan alltid av heldragen nylonlina. Den
brukar vara 0,45 mm i den ände som sitter i fluglinan och 0,20 mm
där flugan är fastknuten. Det finns färdiga tafsar att
köpa, men man kan enkelt tillverka dem själv genom att med blodknutar
foga samman bitar nylonlina med cirka 0,05 mm skillnad i tjocklek: Den
avsmalnande delen bör vara cirka 80% av tafsens längd –
och spetsen cirka 20%. En god regel är att tafsen skall vara ungefär
lika långt som spöet.
Flugor
Flugorna skall imitera olika insekter, vattendjur och andra byten och
det finns en nästan oändlig mängd flugor och flugmönster
att välja mellan. Vissa av dessa är imitationer av speciella
insekter, medan andra är rena fantasiflugor. Generellt brukar de
dock delas in i fyra olika huvudgrupper: Torrflugor, våtflugor,
nymfer och streamer. Dessutom finns speciella laxflugor.
Torrflugor skall flyta på vattnet och imiterar sländor och
andra små flygande insekter. När fisken tar insekter i vattenytan
– vakar – är det lätt att upptäcka var den
jagar föda. Men den kan då vara misstänksam och svårlurad,
vilket gör att kasten måste vara mer precisa. Våtflugor
fiskas under vattenytan och kan antingen föreställa en dränkt
insekt som sjunker, en stigande insektslarv eller ett litet fiskyngel.
Den här flugtypen brukar mesta användas i strömmande vatten
vid fiske efter öring, havsöring eller harr.
Nymfer skall imitera en slända eller en annan insekt som inte kläckts
och därför lever i vattnet. Dessa vinglösa insekter brukar
krypa på botten eller simma fritt i vattnet. Därför skall
nymferna fiskas strax över botten eller i vattnets mellanskikt.
Streamer är relativt stora flugor bundna av hår eller fjädrar
som skall likna fiskyngel. Dessa flugor kan vara färgstarka och här
finns många så kallade fantasiflugor, alltså flugor
som inte imiterar någon speciell förebild.
Kastteknik
Det finns olika sätt att kasta fluga. Det lättaste att lära
sig är överhandskastet, där man med spöet lyfter upp
linan från vattnet, ger den fart genom en serie fram- och bakkast
och sedan släpper iväg linan – och flugan – över
vattnet. När man behärskar denna grundläggande kastteknik
blir det lättare att lära sig svårare varianter, till
exempel underhandskast och olika former av vinklade kast.
Vid alla typer av flugkast måste det råda harmoni mellan spö,
lina och kaströrelse. Det är viktigt att linan sträcks
ut ordentligt i bakkastet innan framkastet påbörjas. Träna
därför på att få rätt rytm i kasten genom att
vrida på huvudet och se hur linan rör sig under bakkastet.
Överhandskast: Håll fluglinan i ena handen och lyft med den
andra handen spöet i en kraftig men jämn rörelse. Stoppa
kaströrelsen när spötoppen befinner sig strax bakom huvudet.
Låt fluglinan sträckas bakåt tills den rätas ut
och det spänner till i spöet. För nu spöet framåt
i en jämn men accelererande rörelse och stoppa upp. Släpp
samtidigt linan, som nu drivs framåt och sträcker sig över
vattnet. Efter lite träning gör man dessa moment i en sammanhängande
rörelse. Genom att göra så kallade blindkast, alltså
upprepa kaströrelsen utan att låta linan landa på vattnet,
kan man öka linans hastighet i luften och därigenom göra
längre kast.
Fisketeknik
Flugfiske är lika effektivt i sjöar och strömmande vatten
som längs kusterna. Öring, harr, regnbåge, röding
och havsöring är de vanligaste arterna, men många har
upptäck hur spännande det är att flugfiska efter till exempel
id, abborre och gädda.
Flugorna presenteras på lite olika sätt beroende på var
man fiskar. Det brukar vara enklare att fiska i stilla vatten, alltså
i sjöar och längs kusten, än i åar och älvar
där strömmens rörelser ställer större krav på
både kastteknik och presentationen av flugorna. Man kan kasta antingen
efter fisk som man ser ta föda i ytan eller på platser där
man tror att det kan finnas fisk. I många vatten är fisken
(framför allt regnbåge) ganska rörlig och om man inte
ser några vak eller andra tecken på aktivitet kan man ställa
sig i en vik eller på en udde och fiska ”blint”. Det
brukar sällan dröja särskilt länge innan man ser var
fisken jagar. Eller känner hur det sträcker till i linan, gör
ett lugnt men bestämt mothugg och förhoppningsvis känner
sin första flugfångade fisk på kroken. En fiskeupplevelse
som du förmodligen aldrig kommer att glömma!
Var i sjön
- står fisken
Det är viktigt att känna till de ställen som normalt sett
är bra fiskeplatser. Och som tur är, finns det faktiskt en hel
del platser som fisken normalt brukar samlas. Sådana ställen
är till exempel vid sjöarnas in- och utlopp, utanför uddar,
vid grynnor och grund, i sund, vid vasskanter och på platser där
botten snabbt blir djupare (så kallade grundkanter).
Tänk också på att vissa fiskearter gärna står
grunt, till exempel abborre, öring, mört och braxen, medan andra
arter, såsom gädda, gös och ål, brukar stå
djupare.
|
|