7-mila-lopp-99

 

Dagen igenom rådde ett förtjusande väder över 7-mila bygden.  Solen sken och den nattkalla temperaturen höll i sig.

Att jag till det trollade bort fästvallningen var till liten belåtenhet under större delen av dagen.

Väder meteorologen höll inte den dygnslånga högtrycksprognosen kall nog, vilket bäddade för en inte nog slitstark ”kvällen före vallning” och till det en förvirrad omvallning före start. Om jag tänkt till... och tagit tid i anspråk fanns förutsättningen i tillräcklig dos för en bra omvallning; Rengjort fästzonen, bättrat på uppruggningen och grundvaxat ordentligt.  

När startfältet satte av, och vi kommit en bit in i början av loppets lätta skidterräng  fanns glädje och förhoppning om en lyckad insats i  7- mila spåren. Stakförmågan var på topp, och skidornas glid var i bästa tänkbara friktion.

Luckorna i startfältet växte sig allt större, och avancemang upp i leden var en smal sak.

Den långa utförslöpan ner mot Häggnäs var loppets höjdpunkt för min del. "Ienhast" var jag nere vid bäckövergången, vilket då betydde att Mats och Alex var ”ietthuj” passerade i utförsåkningen.

Början av missnöjet kom när Häggnäs motlöpor i allt större utsträckning krävde ett bra fäste.

Bittert  konstaterade jag att Alex med flera var ifatt och enkelt förbi.

I frustrerat avund slet jag mig fram i motluten, …undrande…? Att jag år efter år ställdes inför stora problem med 7 -mila loppet. (Som om inte loppets dryga längd skulle vara tillräckligt utmattande).

Även om stakåkningen gav frisk fart under skidorna över Ånäsets nejder, malde tankarna runt en omvallning.

En chans jag skulle få vid vägövergången där Simon  skulle möta upp med dryck, tidsangivelse, och en varm klistertub i bröstfickan.

Snöstrukturen i spåret var i allt större utsträckning av annan karaktär, och en vallning för kallsnöföre var åtminstone fram till Botsmark ett bättre alternativ, och dessutom en snabbare omvallning.

När Simons engagemang; Dryck, tider, och peppning var över, visste han att till nästa möte i Botsmark skulle en burkvalla finnas till hands.

Efter en stund i lättåkt skidterräng,  var skidåkningen åter avancemässig och frustrerad susade jag för tredje gången förbi åkare, och däribland Alex.

Påverkad av den goda farthållningen fram till det Simon mötte upp för andra gången, spelade en avgörande roll när jag tveksamt nappade åt mig vätskeflaskan… skjutsande utför i stora munklunkar medan jag konstaterade; Föret för tillfället... tillät inga avbrott.

Mitt beslut att fortsätta med uselt fäste gav genast allvarliga konsekvenser,  när jag förkrossad kunde se Martin demonstrativt försvinna upp i Lobergets mäktiga motlut. Min tanke… att smyga mig uppför Loberget, var en optimism jag generat fick äta upp när kraftlösheten på allvar hade slagit in i kropp och själ.

Stakade jag, orkade armarna inte förmå skidorna i glid, diagonalade jag, var det endast en kamp att hålla emot med stavarna. En tredje variant i backen var att springa med lite snett ställda skidor vid sidan av spåren.

Min förtvivlan växte sig allt mer när orken knappt räckte till att hänga på stavarna, och att åter se Alex med flera passera med fästet i behåll kändes svårt.

Min enda förhoppning låg i tron att spåret sista biten upp skulle vara mera kallsnöpreparerat, men hur det nu än var...  slant skidorna hela spåret upp.    

Lobergets långa stigning, som delvis var en nydragen och längre sträckning än tidigare, tog ut sin rätt… och mina optimistiska försök till avancemang började att avta.

 Nu gick även förväntan under gränsen som Simon var införstådd med.

För tredje gången mötte han upp med peppning och dryck, så till den grad… att stavtrugan fastnade under hans stora sko, varvid flaskan rycktes ur mina händer och flög sin kos. Händelsen var som gjord för att stanna, men utförslöpans skjuts var redan iscensatt.

Spåret började följa en lättare terrängvariation, men min stakförmåga var redan försatt i slit, och Alex kunde sakta men säkert hålla undan.

Nu gällde det att först och främst vila sig fram mellan stavtagen, för att om  möjligen orka en målgång.

Snön började känna av solens snart zenitala läge, när Simon mötte upp för fjärde gången strax före Åkullsjön.

Fortfarande uteslöts fästvallningen. Även om det var få backar kvar skulle det suttit fint med valla i steget.   

Liljabäck bjöd på rejält fyllda vätskemuggar, och däribland fanns också Martin Isaksson övervakande i bakgrunden. Om valla...!?  Hänvisades jag till Sven-Erik i Överklinten.

Med all viljestyrka som gick att frambringa ur kraftlösheten, matade jag smärtsamt på med stakåkningen för att försöka hålla farten uppe… när jag mot nästa mål närmade mig Överklinten.  

Med en viss nyfikenhet om var Lena skulle möta upp, skidade jag in på spårdragningens senaste nytt genom byn.

Det var ingen risk för något svischande fartäventyr, när jag nappade åt mig Lenas hemkokta energi, en dryck som lyckades stänka upp runt och i ögonen, trots den låga farthållningen. Halvblind utför mellan  huskropparna mötte jag matkontrollen, där ovationer stormkokade tätt utmed spåret. En upplevelse tröttheten behövde.

Nu var det bara Fågelsångsbacken som skulle ha sitt. Armarna var som urvridna  våtkalla trasor så till den grad att trugspetsarna orkade inte bita ifrån när uppförsbacken tornade upp framför ögonen. En backe där jag  tidigare stärkt kropp och själ innför 7 –mila-loppet.

En dag som denna kändes Fågelsångsbacken vilja ta igen allt vad jag där tidigare vunnit. En grym uppvisning utspelades inför några åskådares ögon, när jag grepplöst äntrade mig upp.

Efter mötet med Norlin…, (loppets stora samarit), som strategiskt placerat sig efter spåret,  tillhandahållande hjälpande dryck, vågade jag mig nästan på ett ”inre leende” med tanke på var i loppets fas jag befann mig.

Jag skulle snart vara i mål, men farten var extremt låg, det märktes tydligt när flera åkare passerade.

Ett desperat försök att få hjälp av kaffe och varm kola, visade sig inte ge annat än orkeslös effekt.

Innan bron över Rickleå, blickade jag bakåt och kunde konstatera att Olof var mig snart hack i häl.

Över bron och fram till Storgatan var det lugnt, men då... när spåret svänger in på Storgatan kommer en skidåkare jämsides upp, nämligen Mats, trött men med ett glittrande solskensleende.

I chockstunget sinne gav jag allt… för att svara upp till en kamp in till mål, men Mats visade genast vem som hade mest krafter kvar.

Solskenschockad mötte jag målgången med en fantastisk förvåning.

Upploppet… som på  sätt och vis satte pricken över i :et i 7-mila-loppets sista minut, och vilket gav en aning fröjd åt det tunga sinnet som fanns inom mig.

Olof kom aldrig ikapp.

 Om mig

Daniel Arvidsson