Olika steg i produktionen av shellackI Kina och Indien kunde man tidigt framställa oljefernissor och även hartsfernissor. I ostindien erhålls gummilacka som är ett hartsartat ämne, som samlas från grenarna av olika mjölksaftförande träd, t ex olika arter av Croton, Ficus, Anona, Schleichera, Ziziphus butea m fl när dessa angrips av gummi lacksköldlusen, Coccus lacca. Förr ansåg man gummilacka för ett växtämne, utsipprande efter sköldlusens stick, nu är det bevisat, att lackan är en produkt av sköldlusens ämnesomsättning. I januari månad samlar sig de obefruktade honorna i sådana massor på de saftrikaste, unga grenarna, att dessa blir helt röda, och inväntar hanarna. Efter befruktningen sticker honnorna sina långa snablar in i grenarna för att suga växtsaften, och kort därefter utsöndrar de så mycket harts, att de helt omgivs av denna och samtidigt blir de så svullna att man inte känner igen vare sig ben, känselspröt eller annat. Grenarna förlorar snart sina blad och vissnar. I mars månad slutar hartsflytningen och hartsen stelnar. I var och en av de i hartsmassan inneslutna lössen utvecklas nu 20 - 30 ungar, som i oktober eller november tar sig igenom moderns rygg och lämnar hartset genom små cylindriska hål, som de har borrat. Insamlingen av hartset börjar redan i februari och då erhålls en vacker, röd, ganska oren vara. Väntar man tills ungarna är framkrupna, är det mesta av färgämnet förtärt, men hartset är då renare, och då färgämnet, sedan tjärfärgämnen införts, endast spelar en obetydlig roll, är de genombrutna styckena numer vanligast förekommande. Vid insamling bryts antingen grenarna av, omgivna av det rödbruna hartset, s.k. stocklack eller stånglack ( Lacca in baculis eller in ramulis ), eller lossas den från grenarna, då den erhålls i form av små oregelbundna bitar, s.k. kornlack ( Lacca in granis ). Ibland smälts den av grenarna med vatten eller i solvärmen och bildar då s.k. klumplack, blocklack eller kaklack ( Lacca in massis ), i form av ganska stora, runda klumpar. 
KornlackDen viktigaste användningen av gummilacka är emellertid tillverkningen av schellack. Vid tillverkningen av denna avskiljer man de mest svårsmälta hartserna och föroreningarna. I Indien stöter man gummilackan, häller den i smala säckar, uppvärmer dessa till c:a 140 grader, varvid massan blir flytande, vrider säckarna och låter den smälta massan sippra ut på pisangblad eller på senare vanligen på metallplattor, där den stelnar. Den bildar tunna, 3 - 6 cm stora, oregelbundna stycken av ganska olika renhet, varvid den blir renare och klarare, ju tätare säckväv som använts, och ju mindre kraftigt säckarna pressats, liksom den också erhålls i mörkare eller ljusare färger ( Native, Orange, Blond ). Den är utan lukt och smak, men utvecklar vid uppvärmning en mycket karakteristisk lukt. I kokande alkohol är den löslig med undantag av en obetydlig rest som består av växtlim, men vid avkylning avskiljes åter något av hartset och vaxet, i kall eter är den praktiskt taget olöslig, vilket kan användas för att påvisa kolifonium, som är löslig i eter. Ännu säkrare kan man påvisa sådan inblandning av kolifonium genom behandling av den pulvriserade varan med ren bensin, varefter man frånfiltrerar bensinen och låter den avdunsta. Har varan varit ren, återstår endast en helt obetydlig rest, under det att i motsatt fall allt det lösta kolifoniet återstår. I rent tillstånd löses den genom kokning med en koncentrerad boraxlösning, vilken löslighet dock kan försvinna genom blekning och lagring. Schellack har mycket stor användning tillverkning av sigillack, i hattfabrikation, för tillverkning av möbelpolityr, spritlack, läderlack, svart och kulört tusch, olika slags kitt m.m. För att tillverka en färglös schellackslösning kan man antingen filtrera den vanliga färgade lösningen genom benkol, eller kan man, vilket är billigare, använda den i handeln blekta lacken, som emellertid ofta innehåller klor. Denna tillverkas genom att till en alkohollösning av lacken sätta natriumhypoklorit och därpå under omrörning tillsätta utspädd saltsyra, så länge som den bildade fällningen åter löses. Man låter därpå lösningen stå i 24 timmar vid c:a 20 grader, tillsätter en lösning av natriumtiosulfat för att avlägsna kloren och utfäller slutligen lacken genom ytterligare tillsats av saltsyra. Fällningen tvättas först omsorgsfullt med kallt vatten,kokas därefter med vatten, varvid den smälter ihop, och ältas slutligen med vatten. När den börjar styvna, rullas den till stänger, som vrids om sin egen axel, så att den bekanta sidenglansen framkommer. En något liknande vara är den s.k. litinbistic eller madagaskargummilacka, som består av en blandning av olika hartser och vax. Den kommer från Madagaskar, där den uppstår genom stynget av en insekt, Gascardia madagascariensis, och andra icke närmare kända arter. Den är grågul och förekommer i klumpar av äggs storlek. Ambala är ett slags gummilacka som, som fås från Sumatra. Sverige fick mycket influenser från Tyskland under 1600-talet, vad gäller möbler. De flesta möbelmästarna var tyskar. Under 1600-talet i Europa användes bl a hartser i ytbehandlingar. Violintillverkningen i Cremona, Italien vittnar om detta. Cremona är känd för violintillverkning från cirka 1650. I slutet av 1600-talet började troligen ebenisterna använda polityr (hartser lösta i alkohol). Schellack, som lämpar sig bäst i polityr var svår att få tag i, gjorde att andra hartser kom till användning som tillsatser. Mycket tyder på att hantverkarna i snickeriverkstäderna blandade och "trollade" bl a med olika hartser och lösningsmedel för att få sin egen förträffliga polityr.  Några hartser och lacker som har används förr och nu: * Bensoelack, (mjuk och blank) användes mycket på musikinstrument. * Kongokopal, hög smältpunkt och smälts i vattenbad. * Kaurikopal. * Manillakopal. * Mastix, lättsmält. * Sandarak, lättsmält och användes mycket från 1750. * Bärnsten, hög smältpunkt. * Indiansk fernissa, röd. * Kolofonium, restprodukt. Ytbehandlingsmetoder
Bonad yta: ytans porer står mer eller mindre öppna.Polerad yta: ytans porer är helt fyllda. I båda fallen kan behandlingen utföras matt eller blank. Ytbehandlingsmetoderna har fått namn efter material och ytbehandlingsteknik: Vaxboning, polityrboning, schellackspolering (franskpolering), fernisspolering, cellulosalackning och plastlackning. Vaxboning Den äldsta av bonmetoderna, vaxboning, började användas någon gång i slutet på 1500-talet. Materialet var bivax och terpentin. Bonvax: (recept) 2 delar bivax 1 del Carnaubavax 1 del japanvax Vaxet smältes och ren terpentin tillsättes i små mängder, tills massan får en lagom seg konsistens. Ju mindre vax och mera arbete man lägger ner, desto bättre blir den bonade ytan. Bonvax påföres och gnides in med en tät borste, avtorkas och gnides därefter med en filtkloss och ylleduk. Ytan får torka i några dagar, varefter behandlingen upprepas. Om ytan känns klibbig kan en efterbehandling göras med tunn polityr. Polityrboning 
SchellacksflingorPolityr: Bladschellack (ljus) löses i denaturerad sprit. 1 l. sprit beräknas till 2-3hg. schellack. Polityren påföres ytan med pensel, efter slipning med fint slippapper påstrykes ytterliggare ett tunt skickt tunn polityr med en sudd. Önskas en blank yta tar man några droppar polerolja på sudden. Fernisspolering Amerikans metod vanlig under 1900 - 1920. Ytan strykes en gång med ett tjockt lager lackfernissa (hartsbindemedel). Efter torkning slipas ytan med en våt filtkloss och pulvriserad pimpsten eller Winerkalk (finmalet vitt kalkmjöl). Slutligen avtorkas ytan och gnides med sämskskinn och fotogen, varvid glansen framträder: Oljebehandling Material för oljebehandling är kokt linolja, kinesisk träolja och teakolja. Den kokta linoljan förtunnas med lika delar terpentin för att lättare kunna påföras och tränga in i träytan. Oljorna påföres vanligen med en ren linnetrasa. Våtslipning och en slutlig avtorkning av överflödig olja är en vanlig arbetsgång. OBS....... De flesta oljeboningsmaterial innehåller vanligen terpentin, som är värmealstrande och mycket eldfarligt. FÖRVARA DEN ANVÄNDA TRASAN I ETT SLUTET PLÅTKÄRL!!!!!!!!!!!!  Cellulosalackering Vanlig från 1920-talet. Cellulosalack (Nitrocellulosalack) är uppbyggd av dels flyktiga dels fasta beståndsdelar. De fasta är nitrocellulosa, hartser och mjukningsmedel. De flyktiga är lösningsmedel och spädningsmedel. * Bindemedel: nitrocellulosa. * Fyllnadsmedel: hartser, som även ger högre gkans och ökad vidhäftning. * Mjukningsmedel: vegetabiliska oljor, risinolja eller syntetiska produkter. * Lösningsmedel: aceton, etylacetat, butylacetat, amylacetat, butylalkohol m.fl. * Spädningsmedel: butylalkohol, butylacetat, etylacetat m.fl. Kinesisk och Japansk lackering Redan på 1600-talet började man i Europa intressera sig för kinesiska och japanska lackarbeten, och sedan en hollänsk kemist vid namn Hygens analyserat lackernas beståndsdelar blev det möjligt för européer att imitera dem. Längst i detta avseende nådde de fyra bröderna Martin, vilka under 1700-talet verkade i Frankrike och innehade monopol på all lackering. En av dem, Robert Martin blev t. o. m. utnämd till vernisseur du roi. Den kinesiska lackeringskonsten härstammar från omkring 2000 år f. kr. Den ursprungliga metoden var i korthet följande. Träet beströks med en polityr som bestod av ox- eller svingalla blandad med pulvriserad lera, ett förfarande som påminner om våra dagars träfyllning. Efter en gångs lackering med saften av ett träd, Rhus vernicifera, som vid stelnandet bildar ett hårt, mycket tunt skikt, slipades med vatten och sandsten. Sedan lackerade och slipade man ånyo, och så kunde man hålla på ända upp till 17 - 18 gånger. Det sista lackskiktet lät man stå i dess glans. Vilka klar- eller polerpastor som användes är för oss européer en hemlighet. Det är icke svårt att dra en analogi mellan denna kinesiska lackering och den moderna cellulosalackeringen. Principen är densamma, ehuru förenklad såtillvida att man nu lackerar endast 2 - 3 gånger. Japansk lackering skiljer sig från den kinesiska därigenom att man blandade diverse stoffer som pärlemor och bronser i lacken. På så vis fick man fram en skimrande effekt. Det förtjänar att påpeka att man inom cellulosalackeringen, speciellt inom bilbranschen, tillämpat samma förfaringssätt, aluminiumbronser blandas i lacken för att höja dess lyster. Böcker Den första bocken om lacker kom 1738 "Collectio rerum curiosarum". Första boken om vaxer kom 1820. |
 |
Webbmaster R Söder, Mariestad. För kontakt: 
|