JULIE ANDREWS’ FILMER

MARY POPPINS

Mary Poppins spelades in 1964 och var Julie Andrews’ första film. Hon fick erbjudande om

rollen efter Walt Disney sett henne uppträda i musikalen ”Camelot”.

Men hon svarade inte med det samma. Hon hoppades nämligen på att få rollen som Eliza

Doolittle i TV-versionen av ”My fair Lady”.

Rollen som Eliza gick till Audrey Hepburn, och Julie tackade ja till rollen som Mary Poppins.

Filmen är baserad på boken av P.L Travers och vann flera priser.

Bl a för: bästa regi, kvinnliga huvudroll, specialeffekter och sång. (Chim chim Cher-ee).

I London, omkring 1910, bor en familjen Banks. Barnen Jane och Michael behöver en ny barnsköterska, och en sträng sådan tycker deras far.

Han har knappt tid med dem och under de senaste fyra månaderna

har barnen haft sex olika barnflickor. Så en dag kommer Mary Poppins.

Hon är den ”praktiskt tagen perfekta” barnsköterskan och barnen är över-

förtjusta. Dock är inte deras far lika entusiastisk.

Poppins tar med barnen till sotaren Bert (Dick van Dyke), och tillsammans hoppar de genom landskapsbilder, dricker te uppe under taket och lär sig ordet ”Super-cali-fragil-istic-expi-ali-docious”.

Tyvärr måste Mary Poppins lämna familjen när vinden vänder...

The Americanization of Emily

Detta är Julie’s andra film och gjordes nästan direkt efter ”Mary Poppins” var klar.

Den är väldigt olik ”Mary Poppins” och även om den är bra, har den liksom glömts bort i skuggan av både ”Mary Poppins” och blivande filmen ”Sound of music”.

Krig och feg, som filmen på svenska heter, var från början svartvit, men den kan nu ses med färg eftersom den har blivit färgsatt.

Ledmotivet ”Emily” sjungs av Frank Sinatra.

Julie spelar Emily som jobbar som chaufför för den amerikanska flottans officerare under Andra Världskriget.

Emily har förlorat både sin far, bror och man i det. Hon är därför rädd att träffa någon ny man. Just pga att hon kan förlorara honom. Men en dag möter hon officeraren Charlie (James Garner) och blir kär.

Men Charlie har en kapten som beslutar att skicka ut honom i kriget och att han ska filma det

första amerikanska offret på en strand i Normandie. Tyvärr går nånting fel och man tror att Charlie

är den som dör.

Emily är helt förkrossad och det dröjer ett dra tag innan hon får reda på att han faktiskt är i livet.

The Sound of Music

År 1965 spelade Julie in sin nästa film. Den hette Sound of

Music och kom att bli en jätte-succé, med många prisbelöningar (Bl. a 5 st Oscars).

Robert Wise gav Julie rollen efter att han sett ett klipp från den ännu outsläppta ”Mary Poppins”. Han gav henne rollen direkt och hon tackade ja.

Filmen är baserad av Maria von Trapp’s sanna bok ”Sound of Music”.

Maria (Julie Andrews) är en novis i klostret Nonnberg i Salzburg.

Hon skickas ut till en familj för att ta hand om deras sju barn. Det blir en svår uppgift eftersom barnens far har glömt bort allt under rubriken ”roligt” sedan hans fru dog, ett antal år tillbaka.

Maria tar tillfället i akt då kapten von Trapp (Christopher Plummer) åker till Wien för att träffa baronessan Schreider.

Hon lär barnen sjunga och leka lekar, och kaptenen mjuknar så fort han för höra barnens sång.

Men nu förstår Maria att hon har känslor för kaptenen, och för att inte visa dem smiter hon tillbaks till Nonnberg. Barnen saknar henne förfärligt och det gör kaptenen att han också. Han märker också att han har känslor för henne och ställer in sitt och baronessans planerade bröllop.

Då Maria kommer tillbaka bestämmer de sig för att gifta sig och barnen är mer än glada.

Men så snart paret kommit hem från smekmånaden blir hela familjen tvungna att smita från nasizterna. De flyr över bergen, in till Schweiz, sedan vidare till Amerika. Där de äntligen är säkra och hoppas på att en dag få återvända till Österrike.

Torn Curtain

Torn Curtain heter på svenska ”En läcka i ridån” och spelades in år 1966.

Filmen är gjord av Alfred Hitchcock och Julie och Paul Newman var de som hade huvudrollerna.

Och det som de flesta tänker på då de hör ”Torn Curtain” är den mordscen där Hitchcock vill visa hur svårt det egentligen kan vara att mörda en människa.

Detta är inte en musikalfilm, men man kan ändå få tag i ett soundtrack från filmen.

Michael Armstrong (Paul Newman) är en amerikansk vetenskapsman.

Filmen utspelar sig i östra Tyskland där Michael jobbar för tyskarna.

Hans flickvän Sarah (Julie Andrews) följer honom och blir upprörd då hon får reda på att Michael jobbar för tyskarna. Särskilt eftersom de planerat att gifta sig.

Slutligen så berättar han för Sarah att han bara låtsas jobba med dem, i order om att få tag i ett viktigt formulär.

Filmen blir dramatisk då de fasar för att bli upptäckta och de båda försöker rymma från Tyskland.

Hawaii

Hawaii spelades också in år 1966. Hawaii är baserad på den storslagna novellen av James A. Michener.

Filmen är ganska så lång och även om det inte är någon musikalfim så sjunger Julie sången ”My wishing Doll” som nominerades till ett Academy Award-pris.

Filmmusiken till Hawaii går att få tag i, men ”My wishing Doll” är inte med.

Här spelar Julie Andrews Jerusha Bromley Hale som gifter sig med en engelsk missionär (Max von Sydow). Han heter Abner Hale.

Dom reser som missionärer till Hawaii för att försöka lära de underutvecklade personerna på öarna om religion och civilisation. På Hawaii möter Jerusha sjökaptenen Rafer Hoxworth (Richard Harris).

Rafer uppvaktar Jerusha och på filmen kan man också skymta Bette Midler, på ett fartyg med destination Hawaii.

Thoroughly Modern Millie Thorolughy Modern Millie har på svenska titeln Moderna Millie, och detta var Julie Andrews nästa film. Den spelades in år 1967 och utspelar sig år 1922. Filmen innehåller massor av sånger, bl a ”Thorolughy Modern Millie”, ”Baby face”, ”Poor butterfly” och ”Do it again”. Med filmen ville man upprepa ”The Boyfriend”, med vilken Julie Andrews haft sitt genombrott ett tiotal år innan, och ordet ”thoroughly” betyder ung: ingående.

Millie Dilmount (Julie) flyttar från landet in till stan. Hon tar jobb som sekreterare och planerar att gifta sig med sin chef. (När hon nu träffar honom). Hon bor på ett hotell som drivs av Mrs. Meers (Beatrice Lillie) och det är här som hon träffar sin blivande vän Miss. Dorothy (Mary Tyler Moore), en föräldralös tjej från Californien.

På en fest möter Millie Jimmy (James Fox). Jimmy är en kärleksfull kille som inte menar allvar med något, menar Millie. Sen får Millie jobb av en man som heter Trevor Graydon, (John Gavin). Millie blir hjälplöst kär i honom, men det vet han själv inget om. Istället blir han förälskad i Miss. Dorothy. Med filmen finns också Muzzy van Hossmere (Carol Channing). Hon är en kvinna som lär sig allt. Allt från att sjunga till att flyga flygplan!

I alla fall så länge hon har rätt instruktör...

Star!

År 1968 spelade Julie Andrews in Star! Filmen är en biografi av revy- och musikalstjärnan Gertrude Lawrence. Både Julie och Gertrude började uppträda i Storbritannien, men slog stort igenom i USA.

Trots det så är de så olika man kan bli. Gertrude var svår, bitchy och väldigt slösaktig. Julie är den kompletta motsatsen. Detta orsakade lite problem, för när filmen släpptes fanns det folk som inte ville se Julie i den. Detta pga att de varit så vana och växt upp med henne i roller som Mary Poppins och

Maria von Trapp.

Så filmen gjorde ingen vidare succé och den skars ner och döptes om till ”Those were the happy times”.

Julies favoritlåt i Star! var ”My Ship”.

Gertrude älskar att stå på scen och redan som 16-åring flyttar hon hemifrån för att uppträda med hennes pappa och hans partner Rose.

Pappa Arthur och Rose tvingar Gertrude att ta ett jobb i en ”musik hall”. Där sjunger hon i en kör men utan att först veta det gör hon bort sig i ”Oh, it’s a lovely war”. Publiken älskar det, men inte de andra tjejerna i kören. Gertie tar saken i egna händer och förstör nästa nummer: ”In my garden of joy”, vilket publiken gillade minst lika mycket. Men Gertie saknar livet på scenen och till slut kommer hon tillbaka.

Mycket annat händer också i filmen, bl a en massa problem med män och försöken med att återfå kontakten med sin dotter Pamela.

Darling Lili

I juni år 1970 kom filmen Darling Lili. Man hade börjat filma redan i mars 1968, men först nu visade men den på bio. Detta var den första filmen som Julie gjorde tillsammans med Blake Edwards.

Filmen blev väldigt nergjord av kritikerna, bl a pga Julie’s och Blake’s förhållande, men i själva verket är den en jättebra film där både Julie och Rock Hudson är i sitt esse.

Låten ”Whistling Away the Dark” av H. Mencini och J. Mercers är den mest kända från filmen.

20 år senare gjorde Blake Edwards sin egen version av filmen, vilken är 114 minuter lång.

Första världskriget håller på och Lili Smith (Julie) uppträder som artist på en nattklubb i London.

Men Lili jobbar egentligen som tysk spion och hennes mål är att förföra amerikanaren major William

Larrabee (Rock Hudson).

Men istället blir Lili förälskad i honom och allt blir lite krångligare än hon tänkt sig...

The Tamarind Seed

Efter ”Darling Lili” tog det fyra år innan Julie’s nästa film var färdig. Den hette ”The Tamaring Seed” och översätts till ”Snärjd i nätet” på svenska.

Snärjd i nätet är gjord av Blake Edwards och baserad på en novell av Evelyn Anthony. Många gillade filmen men den spelade inte in så mycket pengar i USA.

Julie spelar Judith Farrow, en ung kvinna som jobbar som sekreterare för ett kontor i S.B. På en semester på Barbados möter hon Feodor Sverdlov (Omar Sharif). Han jobbar i underrättelsetjänsten i Sovjet och de båda blir förälskade i varandra.

Skickligt iscensatt spion- och kärleksfilm, som också utspelar sig i Paris, förutom London och Barbados.

10

10, eller Blåst på konfekten, som den på svenska heter är inspelad år 1970. Då hade Julie haft ett uppehåll på nästan 6 år och kom tillbaka i en mindre roll som Dudley Morres flickvän.

Detta var Dudley Moores första huvudroll och både han och Bo Derek blev stjärnor över en natt med den här filmen.

Det är Blake Edwards som regisserat här med.

Även om det inte är nån musikalfilm sjunger Julie 2 sånger: ”It’s Easy to Say” och ”He Pleases Me”.

De finns båda på soundtracket tillsammans med bl. a Ravels ”Bolero”.

Det börjar med att det är kompositören George Webber’s (Dudley Moore) 42 års-dag. Men så kommer Webber in i någon sorts 40 års-kris och blir besatt av yngre kvinnors kroppar. En dag ser han sin tio-poängare (Bo Derek), och gör senare allt för att få träffa henne.

George’s trogna, sjungande, flickvän Samantha (Julie) slänger ut honom och han reser till en tropisk ö.

Han skapar flera svåra problem för sig, men lyckas ändå till slut få tillbaka Samantha.

Little Miss Marker

Året därpå spelade Julie in Little Miss Marker.

Little Miss Marker är en nyinspelning av Damon Runyons historia om en flicka som sätts in som pant.

I huvudrollen mot Julie Andrews spelar Walter Matthau: Jones. Flickan spelas av Sara Stimson.

Filmen har spelats in 3 gånger innan denna, då under titlarna ”Lilla solstrålen” (1934), ”Vemodiga Jonas” (1949) och ”Forty Pounds of Trouble” (1963).

Svensk titel: Tio dollars-panten.

Jones driver en pantbank där han en dag får ett besök av en man. Mannen har med sig sin dotter och sätter in henne som pant, när han inte har 10 dollar att spela på hästar med.

Men pappan kommer inte tillbaka och då man draggar floden hittar man honom där. Nu måste den ganska sura Jones ta hand om den söta lilla flickan. Men en dag träffar flickan och Jones Amanda (Julie). Hon hjälper till att ta hand om flickan och hon lär henne rida.

Amanda driver ett casino i sitt hus och har en häst som hon satsar stenhårt på.

Men flickan måste ha en fast familj och både Amanda och Jones har blivit väldigt fästa vid henne.

Det ända som återstår nu är bara att de gifter sig...

S.O.B

S.O.B står för ”Standard Operating Bull”...På svenska heter filmen S.O.B- Paniken i drömfabriken! och den spelades in 1981.

Filmen gjordes av Blake Edwards, och med den ville han hämnas på hur Hollywood behandlat honom under 70- talet, vid inspelningen av Darling Lili.

När filmen kom drog den inte så värst mycket publik, och S.O.B blev William Holdens sista film.

Andra skådespelare i S.O.B var bl a: Robert Preston, Larry Hagman och Jennifer Edwards.

Filmressigören Richard Mulligans (Holden) senaste film har blivit en kalkon och han försöker komma på något som kan göra den till en succé.

Hans film handlar om en musikal där hans fru Sally (Julie) spelar en megakändis med stor publik.

Men så lägger man ner filmen och han får idén att göra om den med hjälp av lite porr.

Han låter därför sin fru visa sina bröst, i hopp om att få miljonerna att rulla in i kassan.

Victor/Victoria

Victor/Victoria bygger på den tyska filmen ”Viktor und Viktoria”, från 1933.

Victor/Victoria är också regisserad av Blake Edwards, och med denna filmen ville han bl. a visa Julies otroliga tonomfång.

Filmen fick 7 st Academy Award-nomineringar, men vann ”bara” pris för Best Score.

Julie vann en Golden Globe för hennes roll som Victor och Victoria.

Otroligt rolig komedi, som kan verka lite rörig ibland.

Julie spelar Victoria Grant, en fattig, arbetslös sopran i Paris. Året är 1934 och hon söker jobb på baren ”Chezz Luiz”. Hon får inget jobb, men träffar däremot en annan sångare, den homosexuelle Carol ”Toddy” Todd (Robert Preston).

Han har precis fått sparken från baren, genom att starta ett ganska vilt slagsmål.

De båda blir jättegoda vänner och för att försörja sig kommer Toddy på att Victoria ska klä ut sig till man och uppträda som kvinnlig dragshowartist. Så Victoria förvandlas till ”Count Victor Grazinski”.

Hon slår igenom stort i Paris, och nattklubbsägaren King Marchan (James Garner) blir förälskad i

Victoria, utan att veta att hon egentligen är en man. Men han undrar om hon verkligen är en man, och gör det mesta för att få veta sanningen.

The Man Who Loved Women

Även detta är en film regisserad av Blake Edwards och gjordes år 1983. Den bygger på en fransk komedi från 1977, men blev tyvärr ingen hit, och försvann väldigt snabbt samma år.

Filmen från –77 var gjord av François Truffaut och på svenska är titeln ”Mannen som älskade kvinnor”.

David Fowler (Burt Reynolds) jobbar som skulptör. Men han har lite problem och går till en psykiatriker för att få hjälp. Psykiatrikern heter Marianna och spelas av Julie. Istället blir David förälskad i Marianna, och nu måste de först och främst ta itu med sina egna problem.

That’s life!

Man skulle kunna kalla That’s life! för en ”familjefilm” eftersom Julies dotter Emma Walton också spelar med i den. Medverkar gör även Blakes dotter Jennifer Edwards, kompisen Jack Lemmon och hans son Chris.

Filmen bygger på ett 13-sidigt manus av Blake Edwards och många av dialogerna är improviserade av skådisarna själva. That’s Life! blev hyfsat framgångsrik när den släpptes år 1986 och den hade också en extremt låg budget eftersom man spelat in den i Julies och Blakes hus i Malibu, Hawaii.

Julie blev nominerad till en Golden Globe-87 och säger att ”jobba med min dotter var en dröm som gick i uppfyllelse”.

Här spelar Julie Gillian Fairchild som är gift med sin make Harry (Jack Lemmon).

Harry är en försjunken hypokondriker som har hamnat i en slags medelålderskris när hans sextionde födelsedag börjar närma sig.

Gillian, som själv har haft problem med sin hals, måste stå ut med den övriga familjens tjatande, plus Harrys kris.

Duet For One

Filmen Duet for One bygger på en pjäs skriven av Tom Kempinski, och är regisserad av Andrei Konchalovsky. I sin roll la Julie ner mycket arbete och hon träffade flera människor med MS, just för att komma närmare sin rollfigur. Filmen är inspelad 1986 och Julie blev nominerad till en Golden Globe. I Duet For One sägs Julie har gjort en av sina bästa roller i sin karriär. Stephanie Anderson (Julie) är en mycket framgångsrik konsertviolinist. Hon är gift och allt verkar bra tills hon plötsligt drabbas av multiple sclerosis, MS. För att ta sig igenom sina konserter och problem, börjar hon besöka en psykiater. Slutligen måste hon ändå ge upp sitt spelande och hennes man skaffar sig en affär. Stephanie har då själv en affär med en av sina bästa elever, Rupert Evett.

A Fine Romance (Tchin-Tchin)

A Fine Romance (även kallad Tchin-Tchin) spelades in 1990, men släpptes inte förrän två år senare.

Filmen utspelar sig i Frankrike och är andra tappningen av François Billetdouxs film från 1970.

Uttrycket ”Tchin-Tchin” kommer från klingandet av två vinglas som skålar och på svenska heter filmen ”Älskar älskar inte?”.

Julie spelar Pamela Picquet, en engelska vars man har rymt med en annan kvinna.

Cesaro Gramaldi, spelad av Marcello Mastroianni, är gift med kvinnan Pamelas man rymt med.

Tillsammans försöker de nu få hem sina respektive makar och på vägen hamnar de på en hälsoklinik och ett romantiskt hotell, där de slutligen blir förälskade i varandra.

Tillbaka