Späckhuggarna tillhör Delfinfamiljen som i sin tur tillhör Tandvalarna men de har färre tänder än tandvalarna i allmänhet. Men å andra sidan så har de stora och kraftiga tänder, som är en anpassning till jakten på andra däggdjur.
Späckhuggaren har stora, rundade fenor och saknar näbb, som de andra tandvalarna har. Man känner igen en späckhuggare på att både deras stjärtfena och ryggfena är mycket stora. Ryggfenan hos äldre hanar kan bli upp till 1,8 meter hög. Även deras färgteckning är utmärkande. Den vita fläcken bakom ögat är individuell. Hanarna kan nå upp till en längd på 9 meter medans honorna bara blir 5 meter långa. De stora hanarna kan väga upp till 4 500 kg. Späckhuggare finns i alla våra hav i världen, även om de inte är så många i de tropiska.
I Sverige kan man se dem i Skagerack och Kattegatt och i sällsynta fall även i Östersjön. Dessa valar lever parvis eller i stora flockar där det kan finnas upp till 100 stycken. Späckhuggarna simmar väldigt snabbt, upp till 55 km/h, ofta med ryggfenan ovanför vattenytan. Under jakten kan de hoppa med hela kroppen över ytan och gör tvöra kast och vändningar. Späckhuggarna jagar i flock och inga av havens djur går säkra för dessa magnifika djur. Det händer att de fiskar tillsammans med andra valar när fiskstimmen går till. De kan med ryggen bryta upp isar för att komma åt vilande sälar på istäcket. Späckhuggaren tuggar inte sin föda utan sväljer bytet helt eller i stora stycken. Nyckeln till dess jaktframgångar är samarbete och en utsökt koordination mellan de enskilda individerna. Alla vuxna djur och de äldre ungdjuren tar aktiv del i jakten, medan yngre djur på lek imiterar de vuxnas agerande. Koordinationen är uppenbarligen något som lärs in och förbättras genom späckhuggarnas fasta sociala organisation. Flocken håller samman hela livet och denna flocksamhörighet kan bestå från generation till generation, på samma sätt som hos vissa landlevande rovdjur. En späckhuggare måste i genomsnitt äta 2,5 - 5% av sin kroppsvikt per dygn, vilket gör att djuren fordrar en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Deras huvudföda är fiskar men de äter även sälar, sjölejon, havsuttrar, tandvalar, bardvalar, fåglar och bläckfiskar. Trots ett (oförtjänt) rykte som hänsynslös mördare finns det faktiskt en varmblodig varelse som späckhuggaren undviker att anfalla i vatten och det är en människa.
Hanarna har ett bölande läte men båda könen låter höra metalliska och grymtande ljud medan ungarna visslar. Förmodligen har de metalliska lätena betydelse som ekoorientering. Blåsten vid utandning är mycket ljudlig. Späckhuggaren når könsmognad vid 8-10 års ålder och deras naturliga livslängd uppskattas till 50-100 år. En vuxen hona kan får en enda unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år. Dräktighetstiden är 15 månader och ungen diar i ungefär ett år, men en avvand unge kan stanna hos sin moder under flera år. Ungarna, i varje fall unga honor, stannar i den flock där de fötts. Parningstiden varierar i olika hav, men på norra halvklotet förmodas den infalla i november-december. Vid födseln är ungen 2 meter lång. Späckhuggaren är totalt fridlyst.
|