Samtidigt sammanslogs kommunist- och socialistpartierna till det av kommunisterna helt behärskade Polska förenade arbetarpartiet under ledning av Boleslaw Bierut. De övriga partierna underordnades kommunistpartiets diktatur i den s k nationella fronten. Sovjetledaren Stalins död 1953 skakade även den polska regimen. Efter oroligheterna i Pozna´n 1956 återkom Gomulka som förste partisekreterare. En period av liberalisering följde, och den påbörjade kollektiviseringen av jordbruket avbröts. Så småningom blev dock Gomulka alltmer auktoritär, och 1968 utbröt oroligheter bland studenterna, som krävde en allmän demokratisering. Oroligheterna slogs ned, och omfattande utrensningar följde. I december 1970 uppstod massiva strejker vid varven i Gda´nsk och Szczecin som en protest mot kraftiga prishöjningar på livsmedel. Gomulka tvingades avgå och efterträddes av Edward Gierek.

En försiktig liberalisering påbörjades, och den nya regimen satsade hårt på att uppnå ökad stabilitet genom att höja befolkningens levnadsstandard, bland annat med hjälp av stora lån från länder i väst. Efter strejker och demonstrationer mot nya prishöjningar på livsmedel i juni 1976 bildades en kommitté för arbetarnas försvar, den s k KOR, där arbetare och intellektuella gick samman till de förföljda arbetarnas hjälp. Senare förvandlades KOR till en oppositionell grupp som krävde en demokratisering av hela det politiska systemet. KOR:s verksamhet under senare delen av 1970-talet var inledningen till en process som 15 år senare slutade med det kommunistiska systemets fall. När Gierekregimen i juli 1980 återigen försökte höja priserna utbröt en ny våg av strejker, som snabbt spred sig över landet. Denna gång krävde arbetarna, med KOR-rådgivarnas stöd, inte bara en ny ekonomisk och social politik utan även ökad demokrati, och i synnerhet rätt till fria fackföreningar och fri opinionsbildning. Regimen slog till reträtt, och den 31 augusti undertecknade man en överenskommelse - Gda´nskavtalet.

Arbetarna tilläts bilda en från partiet och staten fristående fackföreningsrörelse, Solidaritet (Solidarno´s´c), den första av detta slag i något östland. Dess ledare blev Lech Wal__esa, en elektriker på Leninvarvet i Gda´nsk. Edward Gierek ersattes som förste partisekreterare av Stanislaw Kania och denne fick ett år senare lämna plats åt general Wojciech Jaruzelski. Sovjetunionen, som från början intagit en fientlig hållning till förändringarna i Polen, utsatte landets ledning för alla möjliga påtryckningar, inklusive hot om militär invasion, för att göra slut på Solidaritet. General Jaruzelski, som förutom partiledare även var regeringschef och försvarsminister, förberedde en lösning av krisen med hjälp av armén. Solidaritet, som vid sin första kongress i september 1981 räknade tio miljoner medlemmar, framstod allt klarare som en i grunden politisk organisation.

Natten till den 13 december 1981 infördes krigstillstånd i Polen. Jaruzelski ställde sig i spetsen för "Militärrådet för nationens räddning" som övertog all makt i landet. Tusentals personer, däribland alla ledande aktivister i Solidaritet, fängslades, all politisk och facklig verksamhet avbröts, utrensningar av Solidaritetssympatisörer i statsförvaltningen, företagen och även i kommunistpartiet sattes igång. Krigstillståndet upphävdes formellt i juli 1983, men de sista politiska fångarna frigavs först i september 1986. Trots det fortsatte Solidaritet hela tiden sin underjordiska verksamhet. Mot slutet av 1980-talet påskyndades upplösningstendenserna i det polska samhället. Den kommunistiska ideologin förbleknade och maktapparaten blev alltmer demoraliserad och korrumperad. Inget av de ekonomiska problem som låg till grund för krisen 1980-81 blev lösta. Tvärtom, bristerna blev allt större, köerna längre, inflationen högre och den svarta marknaden allt mer omfattande. En del ledande regimföreträdare, med Jaruzelski i spetsen, förstod att den kommunistiska maktens möjligheter var uttömda.

Varje förändring förutsatte en medverkan av folkets representanter, dvs i praktiken en maktdelning med Solidaritet. Den sovjetiska ledningen, under Michail Gorbatjovs perestrojka, skulle inte motsätta sig ett sådant experiment. Förhandlingarna, s k runda bords-samtal, med det då fortfarande förbjudna Solidaritet inleddes i januari 1989 och pågick till april. Solidaritet representerades av Lech Wal_esa och ett antal nyss frigivna människorättskämpar. Man kom överens om att hålla delvis fria val, vilka ägde rum den 4 juni 1989. Meningen var att kommunistpartiet skulle behålla den yttersta kontrollen, bl a över polisen och militären, och att Jaruzelski skulle få en nyinrättad post som president, men att en manstark representation av de oppositionella krafterna skulle beredas plats i de officiella politiska församlingarna. Solidaritetsledarna såg uppgörelsen som ett första betydelsefullt steg mot en demokratisering som skulle ta många år att fullborda. De ansåg sig inte mogna att ta över ansvaret för landet och trodde inte att kommunisterna var beredda att släppa ifrån sig makten. Men utgången av de första delvis fria valen i Östeuropa överraskade alla. Solidaritet vann en förkrossande seger och tog alla mandat som det gick att tävla om.

När det visade sig att även en del av de platser som enligt förhandsuppgörelsen var öronmärkta åt kommunistpartiet vanns av kandidater som partiledningen inte kunde lita på, stod det klart att ett regimskifte bara kunde förhindras med våld och ett ogiltigförklarande av valet. Generalerna i spetsen för det polska kommunistpartiet, Jaruzelski och inrikesminister Kiszczak, samt regeringschefen Rakowski visade sig dock vara realistiska nog att acceptera det oundvikliga. Jaruzelski, som ändå valdes till president med minsta möjliga marginal, fick i augusti 1989 ge uppgiften att bilda regering till Tadeusz Mazowiecki, Solidaritetsrådgivare och Lech Wal_esas närmaste medarbetare. Denna utnämning innebar slutet för kommunisternas 45-åriga maktmonopol i Polen och blev startsignalen för frigörelsen i hela Östeuropa. Den fick ett omedelbart stöd av Michail Gorbatjov, som offentligt uppmanade de skakade polska kommunisterna att finna sig i maktförlusten. Mazowieckiregeringen, som tillträdde den 12 september 1989, var en koalitionsregering med fyra kommunistiska ministrar.

Dess största historiska insats var att stegvis och fredligt lotsa landet genom övergången till demokrati och att lägga grunden för en modern rättsstat. Den andra stora uppgiften var att åstadkomma ett ekonomiskt systemskifte. Det genomfördes också framgångsrikt, om än till priset av stora sociala spänningar, med hjälp av finansminister Leszek Balcerowiczs radikala s k chockterapi. Det polska förenade arbetarpartiet, dvs kommunistpartiet, upplöstes i januari 1990 och de kommunistiska ministrarna försvann ur regeringen några månader senare. General Jaruzelski, vars mandatperiod som president egentligen var fem år, avgick redan hösten 1990 och lämnade fältet fritt för Lech Wal_esa, som i ett direktval blev landets första demokratiskt valde president. Mazowiecki, som kandiderade mot Walesa i presidentvalet, avgick i december samma år. Presidentvalskampanjen markerade slutet på enigheten i det antikommunistiska lägret med sina rötter i Solidaritetsrörelsen. Systemskiftets höga sociala kostnader, som hög arbetslöshet, ökande sociala klyftor mm, bidrog till misstämningen. Besvikelsen med att reformens positiva efekter dröjde längre än väntat vändes mot Solidaritetspolitikerna. Dessa besatt ofta stor kompetens i sakfrågor men hade dåligt politiskt handlag i genomförandet av reformerna och visade okänslighet inför stämningarna i samhället.

Mazowieckiregeringen ersattes av en regering handplockad av Walesa under ledning av Jan Krzysztof Bielecki, ledare för en liten liberal grupp i Gdansk, utan egentlig förankring i Sejmen. Det första helt fria valet hösten 1991 ledde till ett högerdominerat men mycket splittrat parlament med 17 partier som lyckats ta sig in. Två följande regeringskoalitioner, under ledning av Jan Olszewski och sedan Hanna Suchocka, som överlevde ett halvt år, respektive 14 månader, hade mycket bräckliga parlamentariska underlag.

När Suchockas regering fälldes efter ett misstroendevotum av ledamöter från fackföreningen Solidaritet utlyste Lech Walesa nyval i oktober 1993 som ledde till storseger för vänsteralliansen SLD med det reformerade kommunistpartiet SdRP i spetsen. Solidaritet och flera små högerpartier kom inte med i Sejmen. Två år senare förlorade även Lech Walesa presidentposten till Aleksander Kwasniewski, den unge och dynamiske ledaren för SLD.