Erik av Pommern 1382-1459, kung 1396-1439.

Erik var systerdotterson till drottning Margareta. Sedan hennes egen son dött adopterade hon Erik. på ett herremöte i Kalmar 1397 kröntes Erik till kung i de tre nordiska länderna. Margareta behöll makten till sin död 1412. Det fanns två huvuddrag i Eriks utrikespolitik. För det första att i strid mot de holsteinska hertigarna få kontroll över Schleswig. För det andra att minska de tyska städernas handelsdominans i Norden. För att nå det senare målet gynnade Erik de skandinaviska städerna och sökte kontakt med England och Nederländerna.

Möjligen syftade hans politik till total makt över östersjöhandeln. Han kontrollerade ju Sverige, Danmark, Norge, Finland och Pommern. Konflikten med de tyska städerna ledde till en för Sveriges del mycket besvärande handelsblockad. Det viktiga saltet kom inte in. Järnet och Kopparn kom inte ut.

Erik tillsatte biskopar och slottsfogdar i strid med ingågna avtal. Detta skapade missnöje i de inflytelserika kretsarna. Bönderna klagade över att fogden i Västerås, Jösse Eriksson, använde brutala metoder för att få in skatterna. Missnöjet i hans län gällde dock främst den stoppade exporten av järn och koppar.

År 1434 valdes Engelbrekt Engelbrektsson till hövitsman över Dalarna och dalauppbådet tågade söderut för att skipa rätt. Därmed hade Engelbrektsfejden brutit ut. Den ledde till Eriks fall. Från 1436 hade han inget inflytande över svensk politik. Formellt avsattes han 1439. Erik slog sig ner på Gotland och bedrev där sjöröveri till 1449, då han återvände till sitt hemland Pommern.