Erik XIV 1533-77, kung 1560-68.

Son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Genom faderns försorg fick Erik en mycket god utbildning på alla de områden en tronföljare borde behärska. Vid Gustav Vasas död ärvde han kronan och hans yngre bröder Johan (III) och Karl (IX) fick omfattande hertigdömen, vilket medförde brödrastrider liknande folkkungatidens. Gustav Vasa hade fört en i stort sett försiktig utrikespolitik. Erik och hans bröder hade större ambitioner - de strävade efter att få kontroll över handeln i östersjöområdet. I samband med den tyska ordensstatens sönderfall gav sig Reval och delar av Estland under Sverige.

Johan, som var hertig av Finland, hade egna planer på att utvidga sitt hertigdöme på Finska vikens sydkust. Vid en riksdag i arboga 1561 genomdrev Erik en begränsning av hertigarnas politiska rörelsefrihet. Trots detta gifte sig Johan, för att få stöd för sina baltiska strävanden, med den polske kungens syster Katarina Jagellonica, som var katolik. Konflikten resulterade i att Johan sattes i fängsligt förvar på Gripsholm 1563-67.

År 1563 anfölls Sverige av Danmark, vars kung Fredrik II också önskade kontrollera östersjöhandeln. Därmed hade det s.k. nordiska sjuårskriget börjat. Kriget fördes med ovanligt stor hänsynslöshet och gav upphov till ett verkligt nationalhat länderna emellan. De danska landmilitära framgångarna kompenserades i viss mån av Klas Horns framgångar som befälhavare över den svenska flottan. Kriget löste inte huvudfrågan - dominansen över Östersjön.

För att ge glans åt sitt hovliv införde Erik vid sin kröning greve- och friherretitlarna. När det gällde rikets skötsel tog han dock hjälp av ofrälse rådgivare - mest känd är den ryktbare Jöran Persson. Genom en särskild domstol - kungens höga nämnd - kunde han driva sin högadelsfientliga politik. Eriks misstänksamhet, som stundtals gick över i ren sinnessjukdom, riktades mot de släkter som var befryndade med vasarna, främst sturarna.

År 1567 anklagades en rad av rikets herrar och dömdes för högförräderi. I maj fick dramat sin blodiga kulmen då de flesta av de dömda dödades på Uppsala slott. Erik deltog själv i avrättningen. Mordvapnet var en dolk, som nu kallas sturedolken. Bland offren var Svante, Nils och Erik Sture.

Erik som utfört handlingen under sin sinnesförvirring återvann hälsan och firade 1568 bröllop med den ofrälse Karin Månsdotter. Han hade tidigare friat till en rad kungliga damer, bland andra drottning Elisabet I av England, men utan resultat. Eriks giftermål försämrade ytterligare förhållandet till högadeln och samma år gjorde den frisläppte Johan uppror och Erik avsattes. Den hatade Jöran Persson avrättades.

Sin återstående levnad hölls Erik fången på olika slott och avled på Örbyhus 1577. Troligen förgiftades han på Johans order, enligt traditionen genom arsenik i ärtsoppan. Erik XIV är en av de mest kontroversiella av Sveriges kungar och omdömena om honom är mycket skiftande. Hans dramatiska liv och gåtfulla död har fängslat flera författare, bland andra Strindberg, Snoilsky och Fröding.