|
Slaget vid Brunkeberg Slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 blev en vändpunkt i vår historia. Sverige, som var i union med Norge och Danmark, styrdes vid den här tiden av riksföreståndaren Sten Sture d ä. Svåra inre strider pågick inom unionen. Kristian I av Danmark ansåg sig vara Sveriges konung och anlände till Stockholms ström för att inta Stockholms slott och återta sitt rike. Men Sten Sture och de som var emot unionen satte sig i motvärn.. Kristian I gick då i ställning på Brunkebergsåsen, en rullstensås som gick i nord-sydlig riktning över dagens Stockholms city. På herr Stens sida stod, förutom Stockholms köpmän och bönder från Bergslagen, stormän med intressen i utrikeshandeln och gruvindustrin samt representanter för gränsadeln mot Danmark. Och på kung Kristians sida fanns förutom danskar också godsägaradel och allmoge från Uppland. Bland svenskar som slogs för Danmark fanns medlemmar ur familjer som senare kallas Oxienstierna och Vasa. Där fanns också tyska och skotska legoknektar. Svenskar fanns alltså på bägge sidor. De svenska stormännen slogs inte i första hand för eller emot Sveriges frihet, utan för sina egna privatekonomiska och personliga intressen. I synnerhet gäller detta Sten Sture d ä. Det blev ett våldsamt slag. Svenskarna kämpade sig gång på gång upp men drevs tillbaka ner från åsen. Herr Sten gick då till anfall mot danskarna vid Klara kloster. Danska förstärkningar kastades in, läget blev kritiskt. Då gjorde Knut Posse i spetsen för 1500 ryttare ett utfall från Stockholms slott samtidigt som Nils Sture kom med folk från Dalarna. Attakerade från tre håll sattes danskarnas skansar i brand. Kung Kristian fick framtänderna bortskjutna och flydde blödande till sina skepp. Totalt skulle 2000 svenska och danska lik ha legat utströdda över Brunkebergsåsen och Norrmalm. En nationell väckelse drog över landet, Sverige utvecklades mot en nationalstat. Med undantag för en kort period åren 1497-1501 var Kalmarunionen död för de svenska makthavarna tills den upplöstes 1523 (Se Porträtt- Gustav Vasa). För folket följde nära tre årtionden utan inbördeskrig. Inga bondearméer uppbådades, boskap, åker och äng stod i fred. Inga slott och borgar brändes. Grunden lades för en stark centralmakt, och från och med nu sammanträder riksdagen med borgare och bönder regelbundet. Detta var unikt i Europa, men som Sten Sture d ä själv brukade säga: - Det som rör alla bör av alla samtyckas. |