Albrekt av Mecklenburg ca 1340-1412, kung 1364-89.

Son till hertig Albrekt II av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. År 1363 inkallade den mot Magnus fientliga stormannagruppen Albrekt till Sverige, där han utsågs till kung följande år. I åtta år fortsatte inbördeskriget mellan å ena sidan kungarna Magnus och Håkan och å andra sidan den nyvalde kungen Albrekt och stormännen. År 1371 stod Albrekt som segrare, men först sedan han avkrävts en kungaförsäkran, varigenom makten kom att gå till den svenska adeln, vars mäktigaste företrädare var Bo Jonsson Grip.

Under Albrekts tid kulminerade det tyska inflytandet över Sverige. De största städerna dominerades av tyska köpmän och i flera slottslän insattes tyskar, vars hårda metoder mot bönderna skapade oro i landet.

Vid Bo Jonssons död 1386 blev det strid om hans ofantliga arv mellan den svenska aristrokratin och den tyskunderstödde Albrekt. Arvet var så omfattande att innehavaren skulle få en politisk nyckelställning i landet. Stormännen sökte i denna situation stöd hos kung Håkan Magnussons änka Margareta. Hon var förmyndare för sin son Olav som var kung över Norge efter sin fars död, och över Danmark, efter Margaretas far Valdemar Atterdags död. Han avled 1387.

Margareta och stormännen kom överens om att dela Bo Jonssons arv mellan sig. År 1389 besegrade Margaretas dansk-svenska här Albrekts tyska trupper i slaget vid Falköping, varefter hon utropades till regerande drottning. Albrekt blev tagen till fånga. Efter sex år släpptes han och återvände till Mecklenburg där han regerade till sin död 1412.