"Allt är inte guld som glimmar", men sedan medeltiden har man utnyttjat mässingens likhet med guld. Nya legeringar fick namn efter sina uppfinnare eller likheten med guld och har sålunda kallats; Prins Roberts metall, pinchback (rödgul efter den engelske urmakaren Kristoffer Pinchbeck), tombak, mannheimerguld, tutanego, similor, Muntz metall och även fattigmans guld.

På 1500-talet fick hantverkare som arbetade i mässing huvudsakligen importera materialet även om ett flertal mässingsbruk då anlades i Sverige. Produktionen var emellertid av ringa omfattning. Först på 1600-talet tillkom flera svenska mässingsbruk, vilka vid sidan av mässingstillverkningen också gjorde hantverksprodukter. Outokumpu AB i Västerås - idag en av Europas ledande tillverkare av halvfabrikat i koppar och mässing - har sitt ursprung i Sveriges äldsta mässingsbruk, nämligen Skultuna Bruk grundat 1607.

Talrikast bland hantverkarna, som bearbetade koppar och mässing, var kopparslagarna.  På 1500-talet dyker benämningen mässingsslagare upp i Sverige. De hade den främsta ställningen och gjorde olika bruksföremål som kittlar, bäcken, bägare, fat, skrin och dosor.

Ljusstyrkan är djupt rotad i människans sinne och därför var ljuskronor och väggplåtar ofta kyrkornas och de förmögna hemmens praktfullaste prydnader, och vittnar många gånger om mässingsslagarnas stora skicklighet. Kyrkornas enkla järnkronor efterträddes av mässingskronor i mitten av 1400-talet och infördes till Sverige från Tyskland och Nederländerna. Av mässingsljusstakar från medeltiden är endast få bevarade och alla torde ha haft en kyrklig funktion. I hemmen användes troligen bara trä- och järnljusstakar.

I äldre tider var de rymliga herrgårds- och prästgårdsrummen kyligare än bondens trånga stuga. Flyttbara glödbehållare och fyrfat började användas. Mässingsslagarna vid Vattholma bruk i Uppland tillverkade redan 1570 "eldbecken och eldpannor" för hovets räkning.

Strykjärnet av mässing var statussymbol på 1600-talet. Det var ihåligt och med en lucka baktill där man sköt in ett litet glödlod av järn. Strykjärnen gjordes av gördelmakarna, som var en viktig hantverksgrupp under detta århundrade. Gördelmakarna tillverkade också gehäng, värjfästen, fanstångspetsar, spännen, söljor, knappar, ljussaxar och ljussläckare.

Att snusa var vanlig bland såväl män som kvinnor och dosornas formrikedom var stor. Överallt möter man dosorna - ibland av äkta guld med ädla stenar, men också av mässing i anspråkslösare, men vacker form. Skultuna och Bjurfors bruk i Västmanland tillverkade "drefna" tobaksdosor av mässing från tidigt 1700-tal till långt in på 1900-talet.

Gelbgjutarna var specialister på större föremål såsom ljusstakar, kyrkkronor, mortlar och verktyg. Mortlarna var viktiga bruksföremål eftersom maten, på grund av dålig förvaring, ofta blev skämd och måste kryddas starkt. Kryddkärlen var av tenn eller mässing. Även kaffebönor maldes i mortlar.

Brudkronan har sitt ursprung i medeltidens madonnakrona. På 1600-talet gjorde bygdehantverkarna madonnakronan i mässing, ibland förgylld eller försilvrad.

Tidskriften "Magasin för Konst, Nyheter och Moder" (Biedermeiertiden, tidigt 1800-tal) konstruerade ett kodspråk enligt vilket man genom att överlämna små gåvor gav uttryck för sina känslor och tankar. En mässingsring betydde: - Ingenting ska hindra vår kärlek. En bit koppar: - Jag fruktar att glaset är dig kärare än jag. En mässingstråd: - Jag är sorgsen av att icke ha sett Er på så länge.

När städerna snabbt började växa i mitten av 1800-talet ersattes de hantverksmässigt tillverkade produkterna till stor del av fabriksgjorda och hantverkarna försvann. Även mässingen ersattes av andra, nyare legeringar.

Källor:
Sigurd Erixon "Gammal mässing"
Maria de Lisitzin "Koppar, mässing, brons"