Prata med djuren????  Jo men visst…

Hej alla glada djurvänner!

Mitt namn är Elisabet Larsson och är sedan flera år tillbaka en s.k ”djurpratare”.

Med mig i bagaget har jag psykologistudier, som går alldeles utmärkt att översätta till

djurens sinnen. Jag har även 60p medicinstudier samt åtskilliga kurser i alternativmedicin.

Har hållit på med heeling i snart 10 år. Både på människor och djur. Detta underlättar för

mig när jag ska avläsa och förstå djurets fysiska och psykiska hälsa.

All kommunikation med djur gör jag på distans. Det är et arbetssätt som passar mig bäst.

Om djuret befinner sig hundratals mil ifrån mig, eller finns i rummet intill, har ingen som

helst betydelse.

När en djurägare kontaktar mig, vill jag ha reda på ras, namn, ålder, tidigare ägare samt

de eventuella problem som finns. Så lite information som möjligt gör det lättare för matte

Eller husse att förstå att det verkligen är deras djur jag har ”pratat” med. Ofta är det de 

Små detaljerna som övertygar.

När jag har fått uppdraget via telefon sätter jag mig i lugn och ro med penna och

anteckningsblock och anropar djuret, via mina tankar.

Den informationen jag får från djuret kommer till mig i ord, bilder och känslor.

Orden hör jag i mitt huvud, ungefär som extra tydliga tankar. Bilderna dyker upp som

snabba filmklipp.

Känslorna känner jag i min kropp. Ett lyckligt djur gör att jag känner lyckokänsla. Det har

också hänt att jag börjat gråta, gapskrattat högt eller känt sorgsenhet. Allt beroende på

vad som förmedlas till mig.

Den fysiska hälsan hos djuret, kan jag också avläsa i mig själv. Om djuret har ont

någonstans får jag ont på motsvarande ställe. Jag skiljer också på olika typer av smärta,

vilket gör det lättare att ställa diagnos. Ibland kan djuret självt med ord, berätta varför det

har ont.

På senare tid har jag även börjat få fram b la vitamin/mineralbrist, överkänslighet och allergier.

Efteråt när jag pratar med husse eller matte, så berättar jag vad djuret har förmedlat till mig.

Ofta kan vi diskutera fram till en lösning på problemet. För det mesta är det ganska enkla

lösningar, bara djurägaren får klart för sig vad som felas.

Men hur går den här kommunikationen till? Hur är det möjligt? Kan det verkligen fungera på

avstånd? Frågorna är många, liksom skeptikerna.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade en vetenskaplig studie i ryggen med vedertagna

bevis och förklaringar. Tills någon kommer med vetenskapliga bevis, så lyder min förklaring att

det finns någon form av telepati, där det aktuella djuret och jag sänder på samma kanal och det

enda jag kan säga med säkerhet, är att det verkligen fungerar.

Många underbara djur har jag lärt känna, likaså många vänliga och förstående mattar och

hussar. Tillsammans har vi kunnat underlätta samspelet mellan människa och djur. Ibland är

det som ett mirakel i vardagen.

Vill Du veta mer är Du välkommen att ringa mig på telefon 0921/183 29

Med vänlig hälsning

Elisabet

Här är ett par exempel på hur det kan gå när ”djurpratet” är som allra bäst:

En solskenshistoria

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en dam i Stockholmstrakten som hade en

New Foundlandshund som hette Nelson. Problemet var att han verkade hängig och bara varit

suckade och blängde frågade på henne hela tiden. Nelson var en omplaceringshund och hade

hos henne nästan ett år. ”Det känns som om han vill fråga mig någonting. Kan du hjälpa mig?”

Det visade sig att Nelson var jättedeppig. Han visste inte om han fick stanna hos matte, han

hade mått dåligt på det andra stället och tordes inte lita på att han skulle få vara kvar.

”Snart måste jag väl åka iväg igen” suckade han deprimerat.

Då berättade jag för honom att han skulle få stanna hos sin matte och att hon älskade honom

jättemycket. Han blev överlycklig och minsann lite rörd också.

Matte ringde mig några dagar senare och också hon, jublade lycklig. Hon berättade att hon fått

en ny hund. Borta var deppigheten och blängandet. Kvar var en trygg, svansviftande bjässe,

som med jämna mellanrum bedyrade henne sin kärlek.

Hunden med tandvärk

En annan matte ifrån Sala ringde mig en kväll. Hon var lite ängslig. Hennes annars så glada och

kärleksfulla Schäferhane var jättesur på henne och hon visste inte varför. Han hade dessutom

varit sur i flera veckor.

När jag pratade med honom fick jag snabbt klart för mig att den stackaren hade tandvärk. Han

var sur eftersom ”matte matar mig med goda saker, som gör ont”. Naturligtvis var det så, att ju

surare han blev, desto mer försökte matte göra honom glad. Alltså bjöd hon honom på en och

annan godbit.

När jag förklarade för honom att matte inte visste att han hade ont, så svarade han; ”Joho, det

vet hon visst, för hon har tittat mig i munnen”. Efter ytterligare förklaringar om att tandvärk inte

alltid syns, så trodde han mig äntligen. Hans känsla var lättnad, då han förstod att matte inte

gjorde det för att jäklas.

Jag kommunicerade med honom tidigt på morgonen och på kvällen ringde matte. Det första hon

Ville veta var tidpunkten för samtalet, eftersom han varit glad och tillgiven hela dagen.

När Matte fick veta vad som felades hennes älskling så var åtgärden enkel, nämligen att beställa tid hon tandläkaren.