FAKTA Yta: 103 000 km2 Folkmängd: 271 000 (1996) Huvudstad: Reykjavík, 150 000 inv (1993) Religion: Evangelisk-luthersk (off) Språk: Isländska Statsskick: Republik Statschef: Ólafur Ragnar Grímsson Regeringschef: Davíd Oddsson BNI/cap: $24 950 (1996) Tid: Svensk -1 timme Valuta: 1 króna=100 aurar
Island är en republik i norra Atlanten omfattande Europas, näst Storbritannien, största ö. Natur och klimat Island är geologiskt sett en mycket ung bildning och består till största delen av ett platåland av lavabergarter från tertiär- och kvartärtiderna. Ön ligger där två av jordytans plattor glider isär och är ett av jordens mest aktiva vulkanområden med flera stora utbrott i modern tid. Vid Lakis utbrott 1783 omkom 1/5 av befolkningen av katastrofens följdverkningar och vid ett utbrott 1963 bildades en ny ö, Surtsey, utanför sydkusten. Vulkanen Helgafell vållade vid ett utbrott 1973 svåra skador på staden Vestmannaeyjar i ögruppen med samma namn. Vulkanism är också orsak till de heta källorna, gejsrarna, och de talrika jordskalven.
| hej |  |
|
|
 |
Befolkning och bebyggelse Islands stora högplatå är så gott som obebodd. Mindre än 20 % av befolkningen bor kvar i traditionella ensamgårdar längs kusten och i dalgångarna. Varannan islänning bor i eller nära huvudstaden. Religionsfrihet finns inskriven i författningen. 93 % av islänningarna tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan, 4 % är frikyrkliga och 2 % tillhör andra kristna samfund. Knappt 1 % är katoliker.
Näringsliv Jordbruket sysselsätter i dag mindre än 10 % av invånarna men producerar ändå mer än någonsin. Får och nötboskap har sitt bete på de vidsträckta gräsmarker som täcker 1/3 av ön. Den brukade jorden uppgår emellertid inte till mer än 0,5 %. Jordbruket är därför i stort sett koncentrerat på animalieproduktion, och när det gäller kött liksom potatis är Island självförsörjande, medan nästan all spannmål måste importeras. Grönsaker och frukt odlas i växthus som uppvärms med jordvärme. Öns traditionellt sett viktigaste näringsgren är fisket, som trots att det inte sysselsätter mer än ca 10 % av befolkningen ändå svarar för ca 75 % av landets export. Fiskeflottan är modern och omfattar mer än 800 enheter på sammanlagt ca 110 000 bruttoregisterton. Fångsten domineras av torsk och kolja medan den legendariska islandssillen i det närmaste helt har försvunnit. Torsken fångas under lektiden i januari-maj, och huvudparten av den snabbfryses för export, medan återstoden saltas eller torkas. Endast en bråkdel lossas färsk i utländska hamnar. Stora mängder fisk förvandlas i industrierna till mjöl och olja för export. På sikt ter sig utsikterna för den isländska modernäringen oviss, dels till följd av eventuell överfiskning, dels p g a ökad konkurrens från andra nationers fiskeflottor, främst brittiska. Industrin sysselsätter fler människor än fiske och jordbruk tillsammans. För att göra sig mindre beroende av fisket har man med hjälp av utländskt kapital byggt ut vattenkraftsproduktionen och startat nya industrier. Ett utlandsägt aluminiumverk sattes i drift 1969. Dessutom finns bl a varv och handelsgödselfabriker. Kommunikationerna är ett av Islands största problem. Landsvägsnätet är föga utbyggt och vägarna är p g a landskapets natur svåra att hålla i gott skick. Järnvägar saknas, men båtar i reguljär kusttrafik spelar en betydande roll. Inrikesflyget har utvecklats kraftigt och trafikerar ett flertal platser; bolaget Icelandair flyger även på Nordamerika och Europa. Den isländska ekonomin utvecklades gynnsamt under 1970-talet, vilket medföde höjd levnadsstandard och utbyggd socialpolitik. Landet anslöt sig 1970 till EFTA och har sedan 1972 ett frihandelsavtal med EG. Utrikeshandeln är omfattande med en mångsidig import av varugrupper som olja, motorfordon, fartyg , maskiner, gas, djurfoder och spannmål. Exporten består till största delen av fisk och fiskprodukter. Främsta handelspartner är USA, Storbritannien, Tyskland och de skandinaviska länderna. Turistnäringen ger Island ett inte obetydligt tillskott av utländsk valuta. 1980 besöktes landet av 66 000 utlänningar.
Samhällsförhållanden
Islands nu gällande författning daterar sig till 1944, det år då landet ensidigt sade upp unionen
med Danmark och blev en helt självständig republik. De politiska funktioner som författningen
tillskriver presidenten handhas i praktiken av regeringen, som är parlamentariskt ansvarig inför
den lagstiftande församlingen, alltinget. Presidenten väljs i direkta val för fyra år och kan
omväljas. Alltinget har 63 ledamöter fördelade på två kamrar. Rösträttsåldern är 18 år.
De viktigaste politiska partierna är Självständighetspartiet (Sjálfstaedisflokkur), moderat
borgerligt och har sitt starkaste stöd i städerna, Framstegspartiet (Framsóknarflokkur),
socialliberalt och agrart med nära band till jordbrukarnas kooperativa rörelser, Socialdemokraterna
(Althýduflokkur), som upprepade gånger drabbats av splittringar och utbrytningar, Folkalliansen
(Althýdubandalag), en sammanslutning av kommunistiska och socialistiska grupper, samt Kvinnolistan
(Samtök um kvennalista), som deltog för första gången i kommunvalen 1982 och kom in i alltinget
1983; i 1991 års val fick partiet 8,3 % av rösterna, vilket gav 5 mandat. Den isländska
arbetarfederationen (ASI med 53 000 medlemmar domineras politiskt av kommunisterna och
vänstersocialistiska grupper. BSRB, som organiserar de stats- och kommunalanställda, har 13 600
medlemmar. Därutöver finns en liten akademikerorganisation och en förening för hantverkare.
Företagarna är sedan 1934 organiserade i den isländska arbetsgivarfederationen.
Island har en omfattande sociallagstiftning med pensions-, sjuk-, olycksfalls- och familjeförsäkr
ingar m m. Alla anställda omfattas av arbetsskadeförsäkringar, men arbetslöshetsförsäkringen
gäller bara de fackligt anslutna. Pensionsåldern är 67 år.
Allmän skolplikt infördes 1907 och omfattar i dag åldrarna 7-16 år. Skolsystemet är sedan 1974
av skandinavisk modell med låg-, mellan- och högstadium. Gymnasiet omfattar fyra år. Utöver
universitetet i Reykjavík, gr 1911, finns två andra högskolor. Många studenter söker sig dock
till utländska universitet, framför allt i de skandinaviska länderna.
Island är med i NATO men har inga egna försvarsstyrkor, endast civil polis och en kustbevakning
på 125 man. Upplåtandet av mark till den amerikanska basen i Keflavík, där 2 900 marinsoldater
är stationerade, utgör Islands bidrag till NATO-försvaret.
Historia
Islands första bebyggare var iriska munkar, som kom till ön i början av 800-talet. De fördrevs
snart av norska sjöfarare. Nybyggarna flyttade ofta till Island p g a politiska stridigheter i
hemlandet och kom därför i många fall släktvis. Kolonisationen skedde under landnamstiden
(landtagningstiden, omkr 870-omkr 930). Därefter bildade nybyggarna en fristat med det gemensamma
alltinget, som samlades på Thingvellir, och en gemensam lag efter norska förebilder.
Invandrarna förde hemifrån med sig bruket att skipa rättvisa genom blodiga släktfejder. Dessa
utgör stoffet för de berömda ättesagor som hör till medeltidens förnämligaste litteratur och som
fortfarande lever bland islänningarna (jfr isländsk litteratur). Hela perioden efter
landtagningstiden brukar kallas sagatiden.
Kristendomen infördes formellt år 1000 genom beslut på alltinget. Landet styrdes av ett fåtal
stormannasläkter, som besatte platserna i alltinget och från vilka de lokala ledarna (godar)
rekryterades. Släktfejderna rasade oavbrutet vidare under 1100- och 1200-talen. En alltmer
framträdande roll spelades av Sturlungasläkten, vars främste medlem var författaren Snorre
Sturlason. Islänningarnas split underlättade de norska kungarnas planer på att skaffa sig
överhöghet över landet. Detta lyckades, och 1380 kom Island med Norge under den danska kronan.
Under både norsk och dansk tid bevarade Island ett visst mått av självstyrelse. Sedan enväldet
införts i Danmark 1660 underminerades emellertid alltingets befogenheter. Islands traditionella
handel med Tyskland och England kom också i händerna på danska köpmän. Den ekonomiska krisen
förvärrades av en långvarig klimatförsämring, så att befolkningen vid 1700-talets början knappt
översteg 50 000. Under seklets senare hälft förorsakade vulkanutbrott ytterligare svårigheter.
Boskapsdöd och hungersnöd hemsökte den redan hårt prövade ön.
Under Napoleonkrigen stod Island under engelskt beskydd och handeln och fisket kom åter i gång.
En isländsk nationalism växte sig stark under de följande decennierna. Ledaren för det nationella
partiet, Jón Sigurdsson (1811-79) utverkade i Köpenhamn att alltinget fick återupprättas, och
mot slutet av sitt liv fick denne kraftfulle nationelle ledare uppleva att Island fick ett
begränsat självstyre under danska kronan (1874). 1918 blev Island en suverän stat i personalunion
med Danmark. 1944 upplöstes även detta band efter en folkomröstning, där 95 % uttalade sig för
den självständiga republiken. Sveinn Björnsson, som under kriget valts till riksföreståndare,
blev den förste presidenten.
Från dansk sida upphävdes förbundslagen först 1950. En kontroversiell fråga i relationerna mellan
de båda länderna var vad som skulle ske med de många dyrbara isländska sagahandskrifter som
förvarades i Köpenhamn. 1965 antog det danska folketinget en lag om återlämnandet av sådana
handskrifter som kunde anses vara "isländsk kulturegendom".
1959-71 styrdes Island av koalitionsregeringar baserade på det konservativa självständighets-
partiet och socialdemokraterna. Därefter har regeringarna växlat ofta och väljarkåren svängt
mellan höger- och vänstermajoritet. 1980 valdes Vigdís Finnbogadóttir till president och blev
därmed Europas första kvinnliga president.
Frågan om den amerikanska basens och styrkornas närvaro har under hela efterkrigstiden varit en
kontroversiell inrikespolitisk fråga.
För Islands utrikespolitik har frågan om fiskegränserna varit framträdande. 1958 utvidgade Island
ensidigt sin fiskegräns till 12 sjömil. Brittiska fiskefartyg fortsatte dock att fiska inom den
nya gränsen under beskydd av brittiska krigsfartyg, vilket ledde till det första torskkriget.
1987
Valet till alltinget i april 1987 resulterade i förlust för den regerande koalitionen av de
borgerliga Självständighetspartiet och Framstegspartiet. I juli bildades en ny koalitionsregering
bestående av Framstegspartiet, Självständighetspartiet och socialdemokraterna.
1988
I juni 1988 omvaldes president Vigdís Finnbogadóttir med 92,7 % av rösterna för en tredje
mandatperiod. I september ersattes center-höger-regeringen av en center-vänster-regering
bestående av Framstegspartiet, socialdemokraterna och Folkalliansen.
1989
För andra året i följd väntades tillväxten i ekonomin 1989 bli negativ, något som inte hänt sedan
slutet av 1960-talet. Inflationen, som traditionellt varit hög, beräknades öka till uppemot
25 procent för hela året jämfört med strax under 20 procent 1988. Den tidigare låga arbets-
lösheten, som mest varit säsongsbetonad och speglat svängningarna inom fisket, hade nu ökat och
spritt sig även till byggbranschen och servicenäringarna. Fler islänningar än någonsin lämnade
sitt land under året, och utvandringen väntades till skillnad från tidigare år överstiga
invandringen. Ungefär 1/3 av dem som flyttade begav sig till Sverige.
I mitten av september 1989 fick Island sin tredje regering sedan alltingsvalet 1987, och antalet
ministrar ökades. Koalitionsregeringen bestod av fyra partier, från konservativa till yttersta
vänstern.
1990
Vid kommunalvalen den 26 maj 1990 noterade det konservativa Självständighetspartiet stora
framgångar, medan bl a Kvinnopartiet gick tillbaka. En stor fråga i valet var miljövård.
I många kommuner hade man upptäckt att avfall riskerade att sprida salmonella längs kusten,
vilket hårt skulle drabba den livsviktiga fiskenäringen.
Island deltog som EFTA-medlem i de s k EES-förhandlingarna om en europeisk ekonomisk sfär,
eftersom man ville få fri tillgång till EG-marknaden med sina fiskeprodukter. Men EG krävde
fritt tillträde till de isländska fiskevattnen, något som islänningarna hade svårt att acceptera,
då utfiskningen varit stor och de själva tvingats skära ned på fisket. Därför tvekade Island
inför fullt medlemskap i EG.
1991
Alltingsvalet 20 april 199 ledde till att center-vänsterregeringen under Steingrímur Hermannsson
avgick. En koalition mellan socialdemokrater och det konservativa Självständighetspartiet bildades
under det senares unge, nye ledare och Reykjavíks borgmästare, David Oddsson. Några stora
partiskiljande frågor fanns knappast, så valet fick snarast ses som en personlig framgång för
Oddsson, vars parti fick hela åtta nya mandat.
Även om inget parti var för ett isländskt EG-medlemskap var relationerna till EG ett stort
samtalsämne. En av de största stötestenarna i det s k EES-avtalet mellan EG och EFTA (där Island
är medlem) var just EGs hårda krav på tillgång till Islands rika fiskevatten. En kompromiss nåddes
där Island fick behålla sitt torskfiske, som svarade för närmare hälften av landets fiske-
inkomster, mot att man släppte en viss kvot av andra fisksorter.
1992
Den politiska debatten präglades under 1992 i hög grad av frågan om hur långt Island skulle närma
sig Europa. Den isländska regeringen godtog i slutet av 1991 avtalet om EES, som under 1993
väntades förena alla EFTA- och EG-länder i en gemensam marknad "utan gränser" - med fri rörlighet
för människor, varor, tjänster och kapital. Avtalet hade dock vid 1992 års utgång ännu inte
ratificerats av alltinget. Varje beslut om fastare integration med Europa skapar vånda hos många
islänningar. Opinionsmätningar under året visade att två tredjedelar av islänningarna fruktade
att integrationsprocessen kunde bli ett hot mot deras kultur. Island fruktade också allt som
kunde leda till att fiskerinäringen hotas. Med fisket, främst torskfisket, stod och föll den
isländska ekonomin. Islands krav på att få behålla monopol på sitt torskfiske var länge en broms
i EFTAs och EGs förhandlingar om EES. Till sist fick islänningarna som de ville, men fick släppa
till en viss kvot av andra fisksorter till övriga EES-länder. Motståndet mot att Island ska söka
medlemskap i EG var fortfarande kompakt. Inte något av de fem partierna i alltinget förespråkade
att Island ska tillhöra EG.
1993
Frågan om NATOs bas i Keflavík har varit en politisk stridsfråga sedan slutet av 1940-talet.
Island har inga egna försvarsstyrkor, utan bara kustbevakningspersonal. USA svarar för försvaret
av Island enligt ett avtal som dock förbjuder förekomsten av kärnvapen. Under den s k block-
konfliktens tid var Island en viktig bas - "ett osänkbart hangarfartyg" - strategiskt väl beläget
längs den kortaste flygrutten från USA till Västeuropa. Från Keflavíkbasen kunde de sovjetryska
flottrörelserna i Nordatlanten och Barents hav lätt övervakas. Nu när blockkonflikten var slut
aktualiserade USA frågan om en reducering av sin militära närvaro. Detta fick även tidigare NATO-
kritiker att argumentera mot en sådan utveckling. Skälet är att den isländska ekonomin under 1993
fortsatte att utveckla sig negativt. Fiskefångsterna fick skäras ned för att man skulle undvika
hotande utfiskning och flera utländska industrietableringar, bl a för att ta vara på landets
rika tillgångar på termisk energi och vattenkraft, lades på is i det osäkra ekonomiska världs-
klimatet. En arbetslöshet på 6 procent hade för första gången tvingat de isländska myndigheterna
att utveckla en långsiktig strategi för att hantera arbetslöshetsproblem. Tidigare hade
arbetslösheten som högst legat runt 1 procent och främst berört fiskeindustrin. Nu drabbades
samtliga delar av det isländska samhället. Trots krispaket och devalvering av den isländska
kronan förbättrades situationen inte under året. Till råga på allt utvecklades läget på
fiskesidan än mer negativt genom en direkt konflikt mellan isländska och norska respektive ryska
fiskeintressen i vattnen mellan Nordnorge och Svalbard, det s k Smutthullet. USA varnade dessutom
Island för att återuppta kommersiell valfångst. Som ett möjligt ljus över detta mörker såg
islänningarna, åtminstone vissa av dem, effekterna av EES-avtalet, som Island undertecknade 1993
efter en intensiv debatt i Alltinget om risken för att förlora kontrollen över fiskevattnen.
EES-avtalet skulle enligt förhopppningarna komma att ge bättre stabilitet åt den isländska
fiskeexporten och attrahera industriinvesteringar till landet.
1994
Firandet av den isländska statens 50-årsjubileum den 17 juni 1994 blev en stor högtid i närvaro
av drottning Margrethe av Danmark, kung Carl XVI av Sverige, kung Harald V av Norge och Finlands
president Martti Ahtisaari. Högtidligheterna ägde rum bl a på lagberget vid Thingvellir, där det
första alltinget hölls för 1064 år sedan och där republiken utropades 1944. Utrikespolitiken
dominerades under året av två frågor. Den ena - om de framtida handelspolitiska relationerna till
EU respektive det framväxande Nordamerikanska frihandelsområdet NAFTA - hade successivt fått
allt större utrymme i debatten. Frågan ansågs dock inte kräva något omedelbart ställningstagande
från isländsk sida. Mer akut blev under året behovet av politiska insatser när det gäller
relationerna till Norge. Liksom tidigare var det stridigheter om fiskerättigheter som orsakade
motsättningarna. Isländska båtar fick sina trålar kapade av norska kustbevakningsfartyg, och
något i nordiska sammanhang unikt inträffade i början av hösten, då ett norskt bevakningsfartyg
sköt skarpt mot en isländsk trålare och tvingade den att gå in till norsk hamn. Även om politikerna
försökte dämpa känslosvallet och sökte en lösning på problemet genom förhandlingar satte det
inträffade starka spår bland islänningarna, för vilka fisket i de flesta fall har en avgörande
betydelse. Inrikespolitiskt hade koalitionsregeringen mellan Självständighetspartiet och
Socialdemokratiska partiet under ledning av statsminister Davið Oddsson haft både inre
motsättningar och en hårdnande kritik från oppositionen att kämpa mot. Socialdemokraterna
drabbades av inre splittring genom att den förra vice partiledaren och socialministern Jóhanna
Sigurðardóttir under hösten bildade ett nytt parti "Folkrörelsen", som väntades locka till sig
anhängare både från socialdemokratin och från vänsterpartiet Folkalliansen. Under vintern
förberedde sig partierna för alltingsvalet i april 1995.
Vi får se hur detta blir. Sida2