Detta kan tyckas ha sin naturliga förklaring genom att det är lättare att ta på något synligt som teknik eller skottförmåga. Men det håller jag inte riktigt med om. Man kan genom att titta eller lyssna på den enskilda spelaren se och höra om han/hon har rätt attityd och inställning. Det är kanske inställningen till sin egen utveckling som gjort att han skjuter så bra i förhållande till andra i laget?
Jag tror att inställningen till sin sport, sig själv och övriga inom laget har en avgörande betydelse till hur långt man kommer inom det man sysslar med, antingen om man håller på med en individuell idrott eller en lagidrott.
Givetvis så krävs det talang och bra grundträning för att kunna utvecklas och bli riktigt bra på det man håller på med, men har man "fel" inställning når man inte så långt som utövare inom sin valda gren eller idrott.

Nyligen hade jag förmånen att få träna med elitserielaget KFUM Linköping (ett stort tack till tränaren Johan Kökeritz och killarna i laget). Där gjorde jag några iakttagelser som jag tänkte redogöra för.
Träningen i sig bjöd inte på några direkta överraskningar när det gäller uppvärmning och övningar. Nej, den stora skillnaden (förutom det mycket högre tempot som undertecknad är van vid) var den inställning som killarna i laget hade - både till sin egen uppgift och till medspelare, tränare, ja överhuvudtaget till allt som rörde laget. Stoj och skratt fanns givetvis också på programmet men med en avsevärd skillnad mot vad jag är van vid. Varken tempot eller kvaliteten på träningen gick ned av den anledningen, utan den snarare ökade.
Som alla vet, så känns det inte lika tungt att träna hårt när man samtidigt har kul. Låter man sen också spelarna vara delaktiga av träningsupplägg har man inga problem att motivera dom. Det skulle ju vara rätt korkat om man som spelare inte ställer upp på något som man själv varit med och tagit fram...

Men har man inte rätt inställning får man inte ut 100 % av sitt eget spel eller utveckling. Nu till kärnfrågan: Vad är då "rätt" inställning?
Ja, något patentsvar på det har jag inte. Men jag har en bestämd åsikt av vad som jag är "rätt" inställning. Enligt mitt sätt att se det hela är rätt inställning en kombination av flera saker.
Man bör ha vilja, tålamod, ödmjukhet och man bör också vara eftertänksam.
Man skall vara ödmjuk inför sin uppgift, sina medspelare och alla som har med lagets och ens egen utveckling att göra.
Man ska också tänka på vad ens eget beteende får för konsekvens för en själv, laget och dess omgivning.

Är man t ex en av lagets "starka" personligheter, så är det av yttersta vikt att man tänker på sitt beteende. Ett "felaktigt" beteende kan medföra att ett flertal spelare tar efter, för vi följer ju lätt en ledare. Man kanske inte ska gnälla på den regelvidriga brytning man råkar ut för, i varje fall inte varje gång detta sker. Då uppfattas man lätt som "gnällig diva".
Man bör inte heller kasta klubban i väggen efter varje misstag man själv eller någon medspelare nyss gjort. För det första kan man oavsiktligt skada någon och för det andra så skapar detta beteende en obalans i laget.
Sist, men inte minst, kan det vara så att ett gäng pojk- eller flicklagsspelare sitter på läktaren sitter och tittar på just denna träning eller match och tänker "gör min idol så kan jag också göra så". Resultatet av detta blir sedan fler klubbor än bollar i luften vid deras träningar, vilket inte är någon trevlig syn för föräldrar eller åskådare.
Nä, skämt åsido, så illa är det väl förhoppningsvis inte. Men jag menar att man bör tänka på sitt eget agerande innan man börjar attackera andra med gnäll och flygande klubbor!! Jag påstår inte att man ska stänga inne sina känslor och inte visa dom, för det ska man göra, men man bör göra det med eftertanke.
Vilja och tålamod är också något man ska besitta för att kunna bli bättre inom sitt gebit; viljan att kunna motivera sig att gå ner och träna när det känns som tyngst. Tålamod med sina egna och andras misstag. Jag lovar dig att det finns ingen spelare som törs prova en fint som han eller hon lurat ut på tryckeriet om ett misslyckande leder till ett kollektivt verbalt angrepp från 15 man...
Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas. Men då måste man också känna att man har stöd från sina lagkamrater, annars vågar man eller kan för den delen inte prova något nytt utan man står kvar på ruta ett. Det drabbar i sin tur också laget när spelare saknar den "rätta" inställningen till sin sport.

Jag begär inte att alla lag helt plötsligt ska agera som ett elitlag, utan det är något man får diskutera sig fram till inom laget vad spelarna och organisationen vill uppnå för mål. Men jag menar att om vi tänker sig för, blir det garanterat roligare att spela och träna innebandy - det törs jag lova!
Och vem vet, med rätt inställning kanske vi en dag står med ett elitlag på planen som motståndare och seriekollega?

Ps. Har man rätt inställning blir livet mycket trevligare - både för sig själv och andra! Ds.

- Henrik Hammarberg
Spelare i KIBK:s herrlag