Ordföranden har ordet

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor!

En efterlängtad årstid står för dörren. Vid färd på hästryggen kan man lite grann från ovan beskåda blommorna på marken och samtidigt, utan störande motorbuller, lyssna på fåglarnas sång. En fin upplevelse som vi ryttare är ensamma om. I motsats till hästägare i storstäder och tätbebyggda trakter har vi i våra småländska bygder ridvänlig natur inpå knutarna. Det är en förmån som vi bör utnyttja och gärna tillsammans. Jag vill därför slå ett slag för hemma-hos-ridningen. Jag hoppas att flera medlemmar också i år vill åtaga sig värdskapet för denna trevliga aktivitet som bör locka många deltagare.

Kom till våra aktiviteter, med eller utan häst!!

Många Hälsningar

Ulf Wenander

Anne och Faxi

Ja, så var det min tur att skriva lite grann. Nu för tiden är jag inte speciellt aktiv i Bjarg. En del av er känner mig under mitt flicknamn Anne Björkholdt. Sen juli 1998 heter jag Scheibler i efternamn.

Jag skall försöka hålla min historia någorlunda kort…(är det verkligen någon som tror att det går =)

Jag har ridit sen jag var 10 år. Först på ridskola, Klämmestorp i Jönköping, och därefter (från 1980) på Vissmålen i Huskvarna. Redan 1983 fick jag min första hyrhäst, en korsningsponny som hette Mulle. Jag hade honom tills jag var 19 år och för gammal att tävla ponny.

Därefter är det ju meningen att man skall komma över till stor häst…Nu är jag ganska kort och även om det inte gör någon större skillnad när man väl kommit upp på ryggen, så blev det aldrig riktigt rätt. Jag lånade kompisarnas hästar, red lektioner och höll på så i några år.

Av en ren slump skulle min kusin åka till Ekhaga för att rida tur på Islandshäst sommaren 1991. Moster tyckte att det kunde jag ju hänga med på så slapp min kusin ”vara ensam”. Jo, det tyckte jag med, så vi gav oss iväg. Väl där fick jag rida en mörkbrun krabat som jag inte ens minns namnet på. Att bara sitta upp och kunna nå fram till öronen på pållen utan att behöva sträcka sig var en välbekant känsla från tonåren. Det kändes som att komma hem igen efter att ha varit vilse en lång tid. Själva ridturen var väl ingen magiskt upplevelse. Grisepass och studsig trav. Men känslan av att hitta hem dröjde sig kvar…länge.

Jag bestämde mig för att luska vidare i islänningarnas domäner och kom på så sätt i kontakt med Marie-Louise Börjesson, som då var ordförande i Bjarg.

Jag åkte ner till Skillingaryd och provred Blakkur och fick då också pröva på tölt för första gången. Jag blev medlem i klubben och engagerade mig mer och mer. Träffade via klubben bl.a. Lárus Stefanson. Jag bestämde mig för att köpa en häst. Läste mycket och funderade ännu mer och kom fram till, trots risker med eksem och att man inte kunde provrida sin blivande häst, att köpa en direkt från Island. Lárus hjälpte mig att hitta rätt och jag såg en video med två kandidater från hans hemgård Hrepphólar på Island.

Jag bestämde mig för en av pållarna, mest av en slump tror jag, eftersom Lárus garanterade att vilken jag än valde så skulle det passa bra. Det blev en femårig, otränad men lite riden, valack. Fyrgångare, men med eventuellt passanlag.

Det blev några månaders lång väntan 1992, eftersom jag köpte hästen i april, men bestämde mig för att ta honom till Sverige med sista båten på hösten, för att omställningen inte skulle bli för stor för pållen.

Så åkte Lárus och jag med släp till Göteborgs hamn i början av oktober för att hämta min häst och en av hans. Eftersom det var sista båten för året var det gott om hästar där. Alla typer, storlekar och färger. Jag surfade runt och tittade storögt på dem alla. Såg en underbart tilltalande pålle med en fantastiskt stor svart man. Tänkte att lyckliga den som hämtar den hästen. Då kommer Lárus upp bredvid mig och säger:

-”Det här är Faxi. Det är din häst.”

Snacka om att känna sig precis som i alla hästböcker. Den underbare, vackre hästen var min!

Sedan började Faxi och jag att lära känna varandra. Vi tog det sakta och lugnt. Jag behövde ju lära känna mig lika mycket som han. Han var rörig i gångarterna och vixlade så gott som jämt. Tölten var oerhört stark och det var en utmaning att hitta trav.

Jag fortsatte mitt engagemang i Bjarg. Jag gjorde vår klubbtidning för ett tag och deltog i styrelsen som bl.a. sekreterare och vice ordförande.

1994 var jag på Gotland och köpte mig en suvenir som hette duga; ett litet russhingstföl! Tänkte att det borde passa bra som sällskap till Faxi. Flockfödd robust liten krabat, som skulle ge mig möjlighet att ta upp körningen igen, något som jag ägnade mig en hel del åt med min foderponny Mulle.

Jag tränade och arbetade mycket med Faxi. Red dressyr, tömkörde, hoppade en del, tränade gångarter och kondition.

Efter att ha tränat tillsammans och börjat tävla så lyckades Faxi och jag ta oss till SM i fyrgång sommaren 1995. Det bar iväg till Häringe slott. Vi startade i fyrgång och i dressyr (som inte hade någon kvalgräns). Inga direkt bra resultat, men underbart härligt att få deltaga och vara där.

Jag bytte jobb och studerade en del och kunde inte längre fortsätta att vara aktiv i klubbens arbete på samma sätt. Jag övergav klubbtidningen och blev mer anonym.

Fyrgångaren visade sig vara en femgångare och 1996 började jag rida mer och mer pass och startade till och med i stilpass någon gång. Resultaten i stilpass var väl inte imponerande, men i ovalbane grenarna och i dressyren gick det bara bättre och bättre.

Hösten 1996 försvann jag utomlands, för att jobba i Skottland. Faxi åkte till Anette och Lárus, där två tjejer hade honom på foder.

När jag kom hem sommaren 1997 hade jag med mig en souvenir från Skottland…en ny pojkvän!

Jag började läsa på högskola och jobbade extra, så på något sätt fanns det inte riktigt tid att tävla längre. Jag tränade Faxi och nu även russet Pyssling, som blivit gammal nog att både köras och ridas lite.

Våren 1998 hade pojkvännen blivit fästman och planer på att lämna Sverige hade bildats. Bröllopet var planerat till juli och sen funderade vi på vart vi ville ta vägen. Jag ville läsa ekonomi i England, men det var alldeles för sent att söka in. Så dök ett jobberbjudande för fästmannen upp Wien och vi tyckte att det verkade vara en bra idé. Bröllop och sen flytt.

Jag letade efter fodervärdar som kunde ta Pysse och Faxi medan jag skulle göra mig hemmastadd i Wien. Hittade en familj i Kristinehamn till Pysse och två tjejer i Göteborg åt Faxi.

Allt var fixat och färdigt.

Så naturligtvis hände det som inte får, inte kan hända. En vecka innan det planerade bröllopet blev jag inlagd på sjukhus med diagnosen akut lymfatisk leukemi, med en 30%-ig överlevnadschans.

Bröllopet ställdes in, men vi vigdes i sjukhuskapellet på vår planerade bröllopsdag. En mycket förkortad vigsel, nära och intensiv, men våra föräldrar och några få vänner närvarade.

Mina behandlingar gav resultat över förväntan och i oktober 1998 fick jag ny benmärg från en donator i Tyskland.

Sedan september 1999 bor jag i Wien. Pyssling är såld till fodervärdsfamiljen. Faxi är fortfarande i Göteborg, men nu är det bara en av tjejerna som har hand om honom. Det fungerar jättebra. Hon rider, tränar och tävlar. Hon trivs med Faxi och Faxi trivs med henne och den miljön han är i.

Jag har fortfarande inte kunnat börja rida. Kroppen och speciellt immunsystemet är svagt. Jag hoppas kunna börja till våren/sommaren. Jag har varit ute och tittat på ett (av många) islandshäststall här nere. Det ligger en timmes tågresa från centrala Wien, i Marchegg. Stället ägs av Reinhard och Harriet Loidl. Någon av er kanske känner igen namnen från internationella tävlingar. De har en hel bunt med islänningar där och har även egen avel. Ridvägar är det så gott som obegränsat med eftersom stallet ligger i närheten av ett ”naturreservat” som man får rida i.

Det finns gott om islänningar i Österrike och de har träningar, tävlingar och föreningar precis som vi. Jag ser fram emot att kunna engagera mig i hästlivet här nere!

Jag har en kompis här i Wien som jobbar med att köra ponnyer som reklam för ett företag. Hon har jobbat med det i 10 år nu. Tänk er det…köra runt små troll hela dagen. Vilket jobb!

I Wien finns det också möjlighet att åka en sightseeing tur med häst och vagn. Det skall vi göra när vädret blir lite varmare.

Och naturligtvis har vi spanska ridskolan, som jag var och tittade på när jag fyllde år i november. Det var en mycket trevlig upplevelse, som jag rekommenderar.

Som några av er vet, var det jag som gjorde ett första försök till Bjargs websida. Något som Eva Berndt nu tagit över och hon har gjort en jättefin ny sida.

Titta gärna också på Marheggs vackra bilder på
http://www.islandspferde.at/

eller spanska ridskolan på
http://www.srs.at

Om någon av er har vägarna förbi - hör av er!

Enklast via email: scheibler@gmx.at

Bild på Faxi frá Hrepphólum