På bilden till höger syns en avskedspredikan för Amerika fararna.
Packhusplatsen har en intressant historia. Innan platsen kom till var här masthamn, fransk frihamn och ett intensivt handels och sjöfartsliv.
1600-talet
Göteborg blev en riktig stad först år 1621, fast det har bott människor här i flera tusen år. Att det tog så lång tid innan det blev en stad här berodde främst på att västkustlandskapen länge tillhörde grannländerna, som Sverige dessutom levde i ständig fiendeskap med. Som stadens föregångare fanns ju Gamla och Nya Lödöse, fast de var belägna längre uppåt Göta älv. Men det var det här året, 1621, som Gustav II Adolf bestämde att Sverige behövde en stad med en bra hamn. Det blev Göteborg och det är Gustav Adolf som står som staty på Gustav Adolfs torg idag, mitt i staden.
I drygt 200 år låg Göteborg inom Vallgraven och Göta älv. Skyddad av jordvall, vallgrav, stadsmur, portar, bommar och sänkverk var 1600- och 1700- talets Göteborg en av norra Eruopas bäst befästa städer.
Man hade dessutom skapat konkurrensdugligt sjöfartventrum som kunde göra den svenska handeln oberoende av det danska herraväldet i Öresund. På den här tiden vidtogs emellertid knappast några arbeten för fartygs mottagande i någon egentlig hamn, utan fartygen fick gå så långt upp i älven de kunde och ankra där.
Utanför Kungsporten var rena landsbygden och genom Kungsporten kom man ut på en träbro som spände över Vallgraven.
De första 50 åren var det nästan inga svenskar som bestämde i Göteborg, eftersom det fanns så få välutbildade. Kungen hämtade istället en massa kunnigt folk från Holland, Tyskland, England och Skottland. De lät byga en vallgrav runt stadskärnan så att man lättare skulle kunna försvara sig mot fiender. Inom vallgraven byggde man kanaler som var mellan två och tre meter djupa. Många av dom här kannalerna har blivit gator idag.
Med en särskild förening, "Götheborgs byggningshjelp" byggdes den Stora hamnen, vilken senare kom att kallas Stora hamnkanalen. Man ansåg att även vallgraven kunde räknas till stadens hamn, fast dess ursprungliga uppgift var att utgöra en försvarsanordning.
Göta Älv börjar som Trysielva i Norge och byter namn till Klarälven när den når Värmland i Sverige. När den passerat sjön Vänern heter den Göta Älv. Göta Älv är Sveriges största flod om man mäter flodområde och vattenmändgd. Göteborgs hamn ligger där Göta Älv möter havet.
Redan på 1300-talet byggdes en fästning vid Klippan i Majorna, Gamla Älvsborgs fästning. Danskarna erövrade den två gånger, och båda gångerna fick Svenskarna betala lösensumma för att få tillbaka fästningen. Första gången var 1563 och man fick betala 150 000 riksdaler (ett mynt som delvis bestod av silver). Andra gången var år 1612 och svenskarna fick betala en miljon riksdaler. De här två lösensummorna kallas för Älvsborgs lösen.
38 år snare, år 1660, revs Gamla Älvsborg. Men ruinerna finns kvar än i dag, vid Klippan i Majorna. När Gamla Älvsborg revs byggdes en ny fästning på en ö i älvmynningen- Nya Älvsborg!
På 1600-talet fanns ingen elektricitet, inga toaletter inomhus och vatten fick man hämta ur brunnar. Det var alltså ont om moderniteter med våra mått mätt. Många barn började arbeta vid låg ålder och bara de rikaste barnen hade råd att gå i skolan. Väldigt få människor kunde läsa och medelåldern var bara 40 år. Många små barn dog i sjukdomar och krig var också en vanlig dödsorsak.
1700-talet
På 1700-talet blomstrade handeln i Göteborg. Staden hade blivit en huvudort för utskeppning av järn och trävaror. Järn och trä kom med flodbåtar och genom flottning från Värmland, längs Klarälven, Vänern och Göta Älv. De fraktades sedan vidare till England, Holland och Tyskland.
Packhusplatsen kallades franska tomten på den här tiden. Saken var nämligen den att Gustav lll hade vid ett besök i Frankrike 1784 lovat fransmännen nederlags- och frihamnsrätt i Göteborg för olika varor, bland annat franska viner. I gengäld skulle Frankrike ge Sverige den västindiska ön St Barthélemy.
Här låg också Masthamnen varifrån båtar gick med svenska master som var en lönsam exportvara under segelskeppens tid. År 1861 fyllde man igen Masthamnen och därmed var också grunden lagd till det som senare skulle Packhusplatsen.
På 1700-talet fiskades stora mängder sill i Nordsjöns vatten och därmed blev Göteborg också Sveriges viktigaste fiskestad.
Det ostindiska kompaniet grudades i Göteborg år 1731. Kompaniet hade stora handelsskepp som seglade till Indien och Fjärran Östern. där köpte man kryddor, porslin, ädelstenar, te och möbler. Allt sådant var lyx då och sjörövare var ett stort problem på 1700-talets hav. Handelskeppen hade kanoner ombord för att kunna skydda sig och sin dyrbara last. Innan ostindiefararna hade Göteborg inte haft några direkta förbindelser över oceanerna, så detta hade stor betydelse för den egna handelsföretagsamheten och för självförtroendet! Jämsides med handeln växte alltså stadens egen handelsflotta, och i takt med den uppstod även ett flertal industrier för bearbetning av utländska råvaror som bomull, socker och tobak.
Ostindiska kompaniet hade sitt kontor och lager på Norra Hamngatan. där ligger huset än idag, men nu är det museum.
En ostindieresa kunde ta upp till två år så man var tvungen att ha mycket mat med sig. För att inte maten skulle bli dålig förvarades den i salt. Salt gör att vattnet i köttet sugs ut och utan vatten kan inte några skadliga bakterier leva. Man hade också med sig levande djur som slaktades under resan.
Under senare delen av 1700-talet minskade sjöfarten en hel del på grund av de oroliga politiska förhållandena.
1800-talet
Det som påverkade Göteborgs hamn mest under 1800-talet var att Göta Kanal byggdes. Kanalen byggdes 1832, den var 190 kilometer lång och hade 58 slussar! Nu kunde båtar frakta gods från ostkusten till västkusten utan att behöva åka runt Sveriges sydspets.
Under 1800talet byggdes också de första järnvägarna. De gav mycket arbete för hamnen. Nu kom det skog och malm från inlandet som sedan skeppades vidare över haven till andra länder. En annan uppfinning var ångbåten. Med bolmande skorstenar gick de från Göteborg till fjärran hamnar, mycket snabbare än segelfartygen.
Fram till 1845 var det Stora Hamnkanalen som var huvudhamn i Göteborg. den låg mellan älven och Gustav Adolfs Torg. Ostindiefararna och andra stora segelfartyg kunde inte gå så långt in, s¨de ankrade utanför Gamla Älvsborg. Därifrån hämtade mindre hemförarbåtar hem lasten. När fartygen blev ännu större byggde man nya kajer längs själva älven. Från mitten av 1800-talet anlades Stenpiren, Skeppsbrokajen och Packhuskajen. De var de första älvkajerna.
I slutet av 1800-talet fylldes Östra hamnkanalen igen. Kanalen gick usrprungligen från älven vid Lilla Bommen, upp förbi Brunnsparken, men det var i första hand sträckan Brunnsparken-Kungsportsplatsen som man diskuterade att fylla igen. Det var framförallt köpmän och myndigheter som diskuterade igenfyllningen eftersom man skulle vinna en rymlig trafikled, kajmurarna hotade att rasa och de smutsiga och bakteriefyllda vattnet inte ansågs lämpligt inne i staden av hygieniska skäl.
Allmänheten var dock av en annan mening. Göteborg fick inte förlora sin gamla genuina miljö, karaktären av en hollländsk kanal och hamnstad, menade man.
Dessutom skulle det kosta skattebetalarna en hel del. För att blidka motståndarna startades en insamling som skulle bidra med kostnaderan. Man fick in 77 000 kronor och år 1898 startades arbetet med igenfyllningen. Efter två års arbete var kanalen igenfylld.
Spårväg lades ut och efter några år hade Göteborg fått en av sina främsta affärsgator.
För 100 år sedan då Sverige
var ett fattigt land valde över en miljon människor att flytta
till Amerika för att få ett bättre liv. En miljon människor
var på den tiden en femtedel av
| landets befolkning!
Amerika kallades Det Förlovade Landet, bara man kom dit skulle allt
bli bra. Packhuskajen var samlingsstället för emigranterna. Många
kom för att vinka av utvandrarna när Amerika båtarna lade
ut från kajen.
På bilden till höger syns en avskedspredikan för Amerika fararna. Packhusplatsen har en intressant historia. Innan platsen kom till var här masthamn, fransk frihamn och ett intensivt handels och sjöfartsliv. |
|
I slutet av 1800-talet jobbades för fullt med att bygga ett nytt posthus på platse, man ville ha centralpostens verksamhet närmare hamn och båtraffik, samt vid den hamnen planerade järnvägen.
Lindholmen hade en stor betydelse för Göteborg under 1800-talet. Det stora varvet andlagt av köpmannen Teodor Wilhelm Tranchell drog mycket folk, och ett helt eget litet samhälle växte upp med affärer, post och verkstäder.
Den 14 november 1875 gick Lindholmsborna "man ur huse" för att se när den stora torrdockan vid varvet invigdes. Då hade Lindholmens mekaniska verkstad redan funnits på plats och utnyttjats flitigt under många år. Vid den och vid den stora torrdockan fick folket på Lindome bevittna många sevärda stapelövning vid sitt varv.
Lindholmen var en holme som namnet anger, men blev senare landfast med hisingen.
1900-talet
I början av 1900-talet diskuterade man livligt om man skulle inrätta fler sjöfartsförbindelser mellan Sverige och de stora oceanländerna. Då bestod sjöfarten mes av transport mellan de olika svenska hamnarna och några av Englands storhamnar i Hamburg London och delvis Köpenhamn. Handeln med mer exotiska länder skedde genom dessa mellanhänder.
Ett problem då man funderade på att utöka sjöfartsförbindelsen var att den transoceana trafikens stora fartygen bestod av var allt för djupgående för våra svenska hamnar.Man rustade alltså upp kajerna och anlade ett tillräckligt vattendjup. Så fick vi vår första djupvattenkaj, som var åtta meter djup.
Senare byggdes hela hamnen om för åtta meters vattendjup och försågs med moderna lossningsanordningar.
Under världskrigen blev hamnen av mycket stor betydelse inte bara för Göteborg utan för hela landet, speciellt med tanke på att man hade en utväg och inväg när Östersjön var avspärrad.
Skeppsbrokajen var i början av 1900-talet en plats full av folkliv och rörelse. Här låg fraktskutor och skärgårdsbåtar länkade till varandra, båtvisslor ljöd och röken bolmade ur skorstenar när båtarna lade ut.
Det var också på den här platsen den gamla Järnvågen stod. Den hade flyttats hit från brunnsparken där den stod tidigare. Här vägdes allt järn som kom från bruken i Dalsland och Värmland innan det skeppades vidare till utlandet. Järnvågen var bruk ända fram till 1892, sedan fanns den kvar mest bara för att den "hörde dit". Det var också denna järnvåg som gav upphov till namnet Järntorget då det anlades.
Mycket av arbetet i hamnen var och är såklart avlastning och pålastning av fartygen. Tills för bara ett par årtionden sedan lastades alla fartyg genom lastluckor på däck. Man lyfte helt enkelt balar, lådor och säckar med kranar. Ombord på fartygen fanns hamnarbetare som noggrant stuvade för att få plats med så mycket som möjligt.
På grund av den stora trafiken utvidgade
man flera gånger spår, bangårdar och kranar. Kranantalet
ökade på bara några år från 12 till 18 stycken.
Karin Fryk
NV1A